Kommunismen faller
Redan i slutet av 70-talet efter Maos död seglade Deng Xiaoping upp som Kinas starke man. Han iklädde sig aldrig de högsta officiella posterna i landet utan nöjde sig med ordförandeposten i Centrala militärkommissionen, vilket innebar att han i praktiken var landets överbefälhavare. Under Dengs ledning började Kina omvandlas till en statskontrollerad marknadsekonomi. Även om den politiska makten utövades av ett elitistiskt kommunistparti övergav man i praktiken kommunismen.
Kinas övergång till marknadsekonomi och Sovjets upplösning öppnade till synes enorma nya möjligheter för de globala företagsimperierna att expandera. Problemet för väst är att Kina snabbt vuxit ikapp USA som världens största ekonomi. Kina har därmed kunnat öka sitt globala ekonomiska inflytande, bl.a. genom målmedvetna investeringar i infrastruktur runt om i Asien och i Afrika. För att bl.a. kringgå USA flottans dominans på världshaven har Kina satsat på en snabb utbyggnad av markbundna transporter över hela Eurasien. Därmed har man skapat nya och snabbare handelsvägar som USA har svårare att strypa med sina frekventa sanktionsvapen. Det senare har ju bl.a. använts mot Iran, som med de nya järnvägskommunikationerna blivit långt mindre sårbara.
Efter Jeltsins maktövertagande i Ryssland 1991 strömmade rådgivare och olika agenter från väst in i landet för att medverka i privatiseringen av dess näringsliv. I släptåg hade man många av de globala storföretagen och bankerna som såg sin chans att kraftigt utvidga sin intressesfär. Ryssland med sina enorma naturresurser låg för de globala företagens fötter. Samtidigt etablerade oligarker som George Soros förment ideella organisationer för att påverka den ryska folkopinionen i för globalisterna önskad riktning. Det som hände kan bäst beskrivas som medveten destabilisering och en plundring av landets tillgångar med hyperinflation och snabbt utbredd fattigdom som följd.
När det var dags för val 1996 hade den västorienterade Jeltsins popularitet sjunkit till en bottennivå och många såg en stor risk för kommunismens återkomst. Efter en närmast desperat kampanj och stöttning från landets nyrika ekonomiska och massmediala elit och med stöd från den västliga oligarkin, lyckades Jeltsin dock att med nöd och näppe bli omvald. I den andra valomgången fick han 53,8% medan kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov fick 40,3%. Därmed kunde omvandlingen av ekonomin fortsätta med stark utländsk inblandning.
Den så mäktiga forna ryska krigsmakten förföll snabbt under Jeltsintiden i brist på pengar. Ryssland utgjorde inte längre något betydande militärt hot mot omvärlden. Jeltsin släppte t.o.m. in västlig militär för att inspektera ryssarnas kärnvapenanläggningar. Det fick till följd att en rad länder i Europa firade friheten efter det kalla kriget med att kraftigt minska på skattemedel till militären. Detta var givetvis ett streck i räkningen för USA/NATO:s militärindustriella komplex som var beroende av en skrämmande fiende för sin existens. Det blev bråttom att skapa nya fiender för att hitta en huvudroll för krigsmaskinen.
Med den kontroll som den västliga oligarkin skaffat sig över Vita Huset och USA:s krigsmakt, såg man nu betydande möjligheter att med militära medel kunna öppna upp marknader som varit helt eller delvis stängda för de globala företagen. Utan ett militärt starkt Sovjet kände man sig ensam på plan och ansåg sig utan betydande motstånd kunna förverkliga sin nya gränslösa världsordning – om nödvändigt med vapenmakt. Länder med ambitioner att bedriva en från oligarkin självständig politik levde plötsligt farligt.
Den ryska nationalismen
Jeltsins hälsa var bräcklig till följd av alkoholism, vilket ledde till att han valde att säga upp sig från presidentposten på nyårsaftonen 1999 cirka ett halvår innan hans ämbetsperiod gick ut. Det var ett smart drag som innebar att han i praktiken utsåg sin premiärminister, Vladimir Putin, som sin efterträdare och tillförordnad president enligt de konstitutionella reglerna. Enligt samma regler måste ett nytt presidentval hållas inom 3 månader, vilket innebar att någon stark utmanare till Putin inte hann mobiliseras. Putin valdes således överrumplande till Rysslands president den 26 mars 2000.
Inom den västliga oligarkin var uppfattningen den att Ryssland med sina enorma landarealer och sannolikt världens största råvarutillgångar måste göras tillgängligt för det internationella kapitalet. Globalisternas Madeleine Albright som vid den här tiden var USA:s utrikesminister menade att det inte var rättvist att Rysslands tillgångar skulle tillhöra ryssarna, de borde integreras i den globala världsordningen. Lite samma synsätt som senare tillämpades i Sverige av Reinfeldtministären.
Den nya ryska presidenten visade sig dock vara en svuren nationalist. Han satte igång att återuppbygga försvaret och började arbeta med att mota ut de utländska intressen som Jeltsin släppt in i landet. Västliga organisationer som bedrev opinionsbildning i landet blev stämplade som främmande agenter. Därmed kristalliserades Putin snabbt ut som globalismens fiende nummer ett och Ryssland kunde åter tjäna som den fiende det militärindustriella komplexet så väl behövde. Den ryska försvarsbudgeten förblev dock långt mindre än den sovjetiska och ca. en tiondel av USA/NATO:s.
Tidigare löften från USA till den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov att inte skjuta fram sina militära positioner sveks. Ryssland motades ut ur det samarbete med EU som först sett ut att spira. Från främst tysk sida fanns det starka krafter som verkade för ett närmande till Ryssland, vilket den amerikanska oligarkin till varje pris ville förhindra. Via en målmedveten kampanj började man därför ringa in ryssarna, genom att införliva den ena efter den andra av de forna öststaterna och sovjetrepublikerna i NATO.
När det Ryssland ekonomiskt närstående Ukraina valde ett ekonomiskt närmande till Ryssland framför EU, iscensattes med hjälp av CIA och lokala nynazister och fascister en statskupp mot den demokratiskt valda ryssvänliga presidenten Viktor Janukovytj år 2014.
Ryssland hade en av sina viktigaste flottbaser på Ukrainas Krimhalvö enligt ett mångårigt avtal. För ryssarna var det otänkbart att Krim med sin dominerande ryska diaspora skulle hamna i klorna på USA/NATO. Genom en blixtsnabb oblodig kupp annekterade Ryssland Krimhalvön och utlyste snabbt en folkomröstning, där de boende gav sitt massiva stöd till annekteringen.
I de av oligarkerna styrda MSM startades nu en intensiv propagandakampanj mot Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet. Svenska MSM var inget undantag, periodvis hade man minst dagligen hatinslag mot Putin och propaganda om ett ryskt militärt hot mot hela Europa. På senare tid har hatpropagandan i svenska MSM mot Putin avtagit något. Den har fått konkurrens av hatpropaganda som nu riktas mot Donald Trump.
Efter Krimannekteringen sjösattes på USA initiativ ekonomiska sanktioner med målet att destabilisera Ryssland och försöka skapa en opinion i landet för att få bort Putin. Sanktionerna visade sig slå hårdast mot en handfull EU-länder som haft stor export till Ryssland, samtidigt som Putins popularitet på hemmaplan till stor besvikelse steg till upp över 80%. Han har idag ett starkare folkligt stöd än någon västledare kan uppvisa.
För Putin kom sanktionerna som en skänk från ovan, nu kunde han i lugn och ro stärka ryskt jordbruk och näringsliv utan besvärande konkurrens från väst. Han kunde inte heller bli anklagad för handelshinder. Ryssland seglade bl.a. upp som världens största veteexportör. Man var redan världens ledande exportör av kärnkraftsteknik och har återkommit som en betydande vapenexportör. Inte heller genomklappningen för oljepriset ner till 50 USD/fat fick den förväntade effekten på rysk ekonomi. Ryssland har även gjort sig oberoende av oligarkernas banker genom en av världens lägsta statsskulder.
De aktuella amerikanska försöken att ytterligare skärpa västs sanktioner mot Ryssland, kommer även de att mest drabba några EU-länder. Detta har redan ökat spänningarna mellan USA och flera allierade i Europa som skulle drabbas.
Fortsättning följer.
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene
