MORGONDAGENS DAGSTIDNING – fredag 14 februari 2025

fredag 14 februari 2025

Ondskans imperium – del 2

Lars Berns andra krönika i sin serie om "ondskans imperium".

publicerad 22 september 2017
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Kommunismen faller
Redan i slutet av 70-talet efter Maos död seglade Deng Xiaoping upp som Kinas starke man. Han iklädde sig aldrig de högsta officiella posterna i landet utan nöjde sig med ordförandeposten i Centrala militärkommissionen, vilket innebar att han i praktiken var landets överbefälhavare. Under Dengs ledning började Kina omvandlas till en statskontrollerad marknadsekonomi. Även om den politiska makten utövades av ett elitistiskt kommunistparti övergav man i praktiken kommunismen.

Kinas övergång till marknadsekonomi och Sovjets upplösning öppnade till synes enorma nya möjligheter för de globala företagsimperierna att expandera. Problemet för väst är att Kina snabbt vuxit ikapp USA som världens största ekonomi. Kina har därmed kunnat öka sitt globala ekonomiska inflytande, bl.a. genom målmedvetna investeringar i infrastruktur runt om i Asien och i Afrika. För att bl.a. kringgå USA flottans dominans på världshaven har Kina satsat på en snabb utbyggnad av markbundna transporter över hela Eurasien. Därmed har man skapat nya och snabbare handelsvägar som USA har svårare att strypa med sina frekventa sanktionsvapen. Det senare har ju bl.a. använts mot Iran, som med de nya järnvägskommunikationerna blivit långt mindre sårbara.

Efter Jeltsins maktövertagande i Ryssland 1991 strömmade rådgivare och olika agenter från väst in i landet för att medverka i privatiseringen av dess näringsliv. I släptåg hade man många av de globala storföretagen och bankerna som såg sin chans att kraftigt utvidga sin intressesfär. Ryssland med sina enorma naturresurser låg för de globala företagens fötter. Samtidigt etablerade oligarker som George Soros förment ideella organisationer för att påverka den ryska folkopinionen i för globalisterna önskad riktning. Det som hände kan bäst beskrivas som medveten destabilisering och en plundring av landets tillgångar med hyperinflation och snabbt utbredd fattigdom som följd.

När det var dags för val 1996 hade den västorienterade Jeltsins popularitet sjunkit till en bottennivå och många såg en stor risk för kommunismens återkomst. Efter en närmast desperat kampanj och stöttning från landets nyrika ekonomiska och massmediala elit och med stöd från den västliga oligarkin, lyckades Jeltsin dock att med nöd och näppe bli omvald. I den andra valomgången fick han 53,8% medan kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov fick 40,3%. Därmed kunde omvandlingen av ekonomin fortsätta med stark utländsk inblandning.

Den så mäktiga forna ryska krigsmakten förföll snabbt under Jeltsintiden i brist på pengar. Ryssland utgjorde inte längre något betydande militärt hot mot omvärlden. Jeltsin släppte t.o.m. in västlig militär för att inspektera ryssarnas kärnvapenanläggningar. Det fick till följd att en rad länder i Europa firade friheten efter det kalla kriget med att kraftigt minska på skattemedel till militären. Detta var givetvis ett streck i räkningen för USA/NATO:s militärindustriella komplex som var beroende av en skrämmande fiende för sin existens. Det blev bråttom att skapa nya fiender för att hitta en huvudroll för krigsmaskinen.

Med den kontroll som den västliga oligarkin skaffat sig över Vita Huset och USA:s krigsmakt, såg man nu betydande möjligheter att med militära medel kunna öppna upp marknader som varit helt eller delvis stängda för de globala företagen. Utan ett militärt starkt Sovjet kände man sig ensam på plan och ansåg sig utan betydande motstånd kunna förverkliga sin nya gränslösa världsordning – om nödvändigt med vapenmakt. Länder med ambitioner att bedriva en från oligarkin självständig politik levde plötsligt farligt.

Den ryska nationalismen
Jeltsins hälsa var bräcklig till följd av alkoholism, vilket ledde till att han valde att säga upp sig från presidentposten på nyårsaftonen 1999 cirka ett halvår innan hans ämbetsperiod gick ut. Det var ett smart drag som innebar att han i praktiken utsåg sin premiärminister, Vladimir Putin, som sin efterträdare och tillförordnad president enligt de konstitutionella reglerna. Enligt samma regler måste ett nytt presidentval hållas inom 3 månader, vilket innebar att någon stark utmanare till Putin inte hann mobiliseras. Putin valdes således överrumplande till Rysslands president den 26 mars 2000.

Inom den västliga oligarkin var uppfattningen den att Ryssland med sina enorma landarealer och sannolikt världens största råvarutillgångar måste göras tillgängligt för det internationella kapitalet. Globalisternas Madeleine Albright som vid den här tiden var USA:s utrikesminister menade att det inte var rättvist att Rysslands tillgångar skulle tillhöra ryssarna, de borde integreras i den globala världsordningen. Lite samma synsätt som senare tillämpades i Sverige av Reinfeldtministären.

Den nya ryska presidenten
visade sig dock vara en svuren nationalist. Han satte igång att återuppbygga försvaret och började arbeta med att mota ut de utländska intressen som Jeltsin släppt in i landet. Västliga organisationer som bedrev opinionsbildning i landet blev stämplade som främmande agenter. Därmed kristalliserades Putin snabbt ut som globalismens fiende nummer ett och Ryssland kunde åter tjäna som den fiende det militärindustriella komplexet så väl behövde. Den ryska försvarsbudgeten förblev dock långt mindre än den sovjetiska och ca. en tiondel av USA/NATO:s.

Tidigare löften från USA till den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov att inte skjuta fram sina militära positioner sveks. Ryssland motades ut ur det samarbete med EU som först sett ut att spira. Från främst tysk sida fanns det starka krafter som verkade för ett närmande till Ryssland, vilket den amerikanska oligarkin till varje pris ville förhindra. Via en målmedveten kampanj började man därför ringa in ryssarna, genom att införliva den ena efter den andra av de forna öststaterna och sovjetrepublikerna i NATO.

När det Ryssland ekonomiskt närstående Ukraina valde ett ekonomiskt närmande till Ryssland framför EU, iscensattes med hjälp av CIA och lokala nynazister och fascister en statskupp mot den demokratiskt valda ryssvänliga presidenten Viktor Janukovytj år 2014.

Ryssland hade en av sina viktigaste flottbaser på Ukrainas Krimhalvö enligt ett mångårigt avtal. För ryssarna var det otänkbart att Krim med sin dominerande ryska diaspora skulle hamna i klorna på USA/NATO. Genom en blixtsnabb oblodig kupp annekterade Ryssland Krimhalvön och utlyste snabbt en folkomröstning, där de boende gav sitt massiva stöd till annekteringen.

I de av oligarkerna styrda MSM startades nu en intensiv propagandakampanj mot Ryssland i allmänhet och Putin i synnerhet. Svenska MSM var inget undantag, periodvis hade man minst dagligen hatinslag mot Putin och propaganda om ett ryskt militärt hot mot hela Europa. På senare tid har hatpropagandan i svenska MSM mot Putin avtagit något. Den har fått konkurrens av hatpropaganda som nu riktas mot Donald Trump.

Efter Krimannekteringen sjösattes på USA initiativ ekonomiska sanktioner med målet att destabilisera Ryssland och försöka skapa en opinion i landet för att få bort Putin. Sanktionerna visade sig slå hårdast mot en handfull EU-länder som haft stor export till Ryssland, samtidigt som Putins popularitet på hemmaplan till stor besvikelse steg till upp över 80%. Han har idag ett starkare folkligt stöd än någon västledare kan uppvisa.

För Putin kom sanktionerna som en skänk från ovan, nu kunde han i lugn och ro stärka ryskt jordbruk och näringsliv utan besvärande konkurrens från väst. Han kunde inte heller bli anklagad för handelshinder. Ryssland seglade bl.a. upp som världens största veteexportör. Man var redan världens ledande exportör av kärnkraftsteknik och har återkommit som en betydande vapenexportör. Inte heller genomklappningen för oljepriset ner till 50 USD/fat fick den förväntade effekten på rysk ekonomi. Ryssland har även gjort sig oberoende av oligarkernas banker genom en av världens lägsta statsskulder.

De aktuella amerikanska försöken att ytterligare skärpa västs sanktioner mot Ryssland, kommer även de att mest drabba några EU-länder. Detta har redan ökat spänningarna mellan USA och flera allierade i Europa som skulle drabbas.

 

Fortsättning följer.

 

Lars Bern

 

Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene


Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.

Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene

Ett år av besinningslöst våld – och nya vägskäl

Folkmord och etnisk rensning lanserades som legitimt "självförsvar". Eskalerande krigsretorik skulle göra oss trygga och freden i Sverige skulle säkras genom anslutning till en militärpakt med ett alltmer oresonligt tonläge. 2024 kom på många sätt att bli ett år där den orwellska retoriken togs till nya nivåer.

publicerad 31 december 2024
– av Redaktionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När vi idag skriver nyårsafton i kalendern är det med ett bistert nyhetsår bakom oss.

Mer än något annat kom 2024 att utgöra den fullständiga frånvaron av en vilja hos maktetablissemanget till ömsesidig förståelse och fredlig samverkan.

Redan i januari lät Sveriges överbefälhavare uppmana svenskarna att efter två sekler av fred nu förbereda sig för ”ett krig mot Ryssland”, och i mars blev så Sverige formellt medlemmar i den USA-ledda militärpakten, Nato, utan att någon egentlig offentlig debatt har förts kring saken. Deklarationer har utlysts om att detta var nödvändigt av ”säkerhetspolitiska skäl” och skulle göra oss alla ”tryggare”, medan Natomedlemskapet i praktiken har drivit oss ännu närmare ett krig mot Ryssland. I samma veva som Sverige anslöt sig till Nato kunde det bekräftas att alliansens trupper fanns på plats i Ukraina och deltog i striderna.

Bilden av Ukrainakriget, som Västblockets proxykrig mot Ryssland, stärktes ytterligare när en läckt inspelning visade hur tyska militärtoppar diskuterade möjligheterna att attackera rysk infrastruktur och bomba Krimbron – ett attentat som sedermera genomfördes i oktober 2022. Redan tidigt under året lät även Frankrikes Emmanuel Macron deklarera att han övervägde att skicka franska soldater till Ukraina.

Parallellt med eskalationen i Ukraina fortsatte Israel genom bombningar och blockader att driva på vad som av alltfler betecknats som ett folkmord i Gaza där de högerextrema makthavarna i Tel-Aviv öppet har glatt sig över att området blivit lagt i ruiner.

På vissa utposter i Europa har det uttalade krigsmotståndet samtidigt vuxit. I maj utsattes Slovakiens frispråkige premiärminister Robert Fico för ett mordförsök, men överlevde mirakulöst – samme Fico som tillsammans med Ungerns premiärminister Viktor Orbán varnat för riskerna med Västblockets fortsatta inblandning i kriget, där han uttryckt stark oro för att konflikten i fortsatt frånvaro av diplomati kan utvecklas till ett tredje världskrig.

Statsminister Ulf Kristersson och USA:s utrikesminister Anthony Blinken. Till höger, EU-flaggan vajar när Natos bombplan flyger över Stockholms stadshus. Montage. Foto: U.S. Department of State, faksimil/Carl Bildt/X

Folkligt missnöje

På hemmaplan har Moderaterna fortsatt att ge vatten på kvarnen till kritiken att man inte skiljer sig nämnvärt från sina socialdemokratiska föregångare vid makten. Trots löften om motsatsen har den demografiska omvälvningen av Sverige fortsatt i stadig takt. I april passade man också på att driva igenom en lag i syfte att göra det lättare för barn att genomgå könsmanipulerande behandlingar, där partiföreträdare som motsatte sig idén rättades in i ledet med hjälp av partipiskan. Under sommaren lät man också fortsätta expandera övervakningssamhället, något som kommit att bli en av partiets hjärtefrågor.

Den internationella bilden av Sverige som gängkriminalitetens högborg i Europa förstärktes i augusti när danska politiker och polis gick ut och larmade om att ungdomar med svenska medborgarskap anlitas för att åka över gränsen och begå mord i Danmark. Samma bild stärktes ytterligare av att Inspektionen för vård och omsorg gick ut och bekräftade att många av landets HVB-hem i praktiken tagits över av kriminella nätverk och därmed har kunnat nyttjas som rekryteringsbaser av dessa.

Missnöjet med det politiska ledarskapet har samtidigt blivit allt svårare att dölja runtom i Europa. I februari fick de nederländska bondeupproren en uppföljare när stora bondeprotester mot Bryssels växande totalitarism, som man menar riskerar att döda den europeiska livsmedelsförsörjningen.

Ryssland har samtidigt passat på att flirta med politiskt missnöjda EU-medborgare och andra västerlänningar – där man beslutat erbjuda asyl och uppehållstillstånd till dem som vill undkomma vad man beskrev som på ”destruktiva nyliberala ideal”.

Bidens kollaps – och Trumps återkomst

Under sommaren blev det också allt svårare att dölja den allvarliga demensen hos ”den fria världens ledare” – USA:s president Joe Biden. Dennes dråpliga fadäser och osammanhängande utspel gjorde till slut att även de egna anhängarna medgav faktum om hans hälsotillstånd vilket föranledde att hans kandidatur drogs tillbaka från presidentvalskampanjen.

Det folkliga missnöjet med det demokratiska etablissemanget har av allt att döma vuxit även i USA och gjorde Donald Trump med sin oppositionella profilering till en alltmer tydlig favorit att vinna valet. Trumps ställning stärktes sedan ytterligare av de dramatiska bilderna av det mordförsök som ägde rum mot honom under ett kampanjmöte i Pennsylvania – där Trump överlevde till synes mirakulöst och efter detta kom att omhuldas i allt högre grad även av gamla politiska motståndare.

Globalisttoppen Mark Rutte blev ny Natochef. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0

I början av sommaren stod det klart att Nederländernas premiärminister, Bilderbergveteranen och globalisten Mark Rutte, skulle ta över Norges tidigare statsministers, Jens Stoltenberg, chefspost för ett Nato som än mer öppet visade att man inte är intresserade av diplomatiska lösningar i Ukraina. Samtidigt fortsatte larmen om allt grövre israeliska övergrepp i Gaza, där en läckt FN-rapport visade hur omkring 200 av organisationens anställda, och nästan lika många av deras familjemedlemmar, dödats av israelisk militär – siffror som saknar historiskt motstycke.

När sommaren blev till höst utvecklades också den israeliska invasionen av Gaza till ett regionalt krig. Massiva bombattacker mot Libanon inleddes med tusentals dödade och skadade som följd. Allt detta medan världssamfundet tittade på och några allvarliga funderingar på sanktioner mot Israel under det pågående folkmordskriget inte kommit på fråga. I Sverige fortsatte välfärdskollapsen och Kronofogden larmade om att en barnfamilj nu vräks från sitt hem varje dag.

I oktober vållade Kristdemokraternas EU-parlamentariker, Alice Teodorescu Måwe, uppståndelse när hon krävde att den som ska beviljas svenskt medborgarskap först måste underteckna en ”lojalitetsförklaring” till Israel. Tel-Aviv passade under samma period på att helt förbjuda FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, med hänvisning till att denna skulle vara ”infekterad av terrorister”, och det framgick även att det i praktiken framförallt är amerikanska skattebetalare som finansierar den israeliska militärapparaten.

Teodorescu Måwe menade att svenska medborgarskap endast bör ges till dem som erkänner staten Israel med sina illegalt ockuperade territorier. Montage. Foto: Levi Meir Clancy/Unsplash, Kristdemokraterna

Vaccinkritik och Västhyllade salafister

I november segrade Trump som väntat. Den israeliska lobbyorganisationen AIPAC deklarerade i samband med valet även att man ansåg sig ha gjort stora framsteg med att få in pro-israeliska kandidater i de amerikanska kongressen. Den tillträdande presidenten fick sedan många att höja på ögonbrynen över sina ministernomineringar, framförallt nomineringen till posten som hälsominister av Robert Kennedy Jr. som blivit känd för sin kritik av läkemedelsjättarna och hälsoriskerna kring vacciner i allmänhet och covidvaccinerna i synnerhet.

Samtidigt som de sociala såren från coronakrisen har befunnit sig i bakgrundsbruset av krigsretoriken har det samtidigt också blivit allt mer tydligt att de som varnat för de experimentella mRNA-vaccinens skadlighet också tycks ha varit rätt ute från första början. Under slutet av våren medgav bland annat vaccinjätten AstraZeneca att deras mRNA-vaccin, som så många befarat, riskerade att orsaka blodproppsrelaterade dödsfall – uppgifter som förvisso varit kända sedan länge men genomgående avfärdats som paranoia. Frågan lyftes även i Sveriges riksdag när den obundna ledamoten Elsa Widding efterlyste av den svenska regeringen att utreda hur mRNA-preparaten i covidvaccinerna påverkar arvsmassan.

Assads regering störtades och ersattes av islamister. Montage. Foto: Syriens president, faksimil/France 24/YT

I Syrien störtades familjen al-Assad på ett dramatiskt sätt efter 55 år vid makten och ersattes av salafistiska terroristgrupper med kopplingar till det ökända al-Qaida. Politiker i Väst lät samtidigt genomgående meddela att man betraktade islamisterna som potentiellt positiva demokratiska krafter, där USA öppet utlovade understöd till de tidigare så förhatliga jihadisternas styre.

Året för det politiska samtalet i Sverige slutade sedan i samma krigiska tongångar som det började när Sveriges försvarsminister deklarerade att fortsatt stöd till Ukraina förblir Sveriges viktigaste prioritering. Under december månad tycktes arméchefen Jonny Lindfors även bekräfta att Sverige förbereder sig för krig mot Ryssland, en krigsupptrappning som blev än tydligare i samband med att MSB gick ut och uppmanade svenskarna att förbereda sig för allt från traditionella flygangrepp till attacker med kärnvapen och biologiska stridsmedel mot svenska städer – samtidigt som svenska svenska församlingar uppgav att man fått i uppgift att förbereda massgravar för stupade.

Nya Dagbladet kämpar vidare

I de dramatiska tider världen befinner sig i har Nya Dagbladet under året, utöver rapporteringen om den hysteriska samhällsutveckling vi haft i Sverige och i vår del av världen, gjort ytterligare försök att lyfta blicken bortom ett Västblock som i allt högre utsträckning sluter sig från omvärlden. I augusti besökte tidningens redaktionsledning bland annat det så kallade BRI-forumet i den kinesiska provinsen Sichuan som delgav utvecklingen av världens största infrastrukturprojekt – initiativet till den nya Sidenvägen som i nuläget involverar över 150 länder. Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson pekade i sammanhanget på att det blir alltmer uppenbart att dagordningen i världen snabbt är på väg att ritas om.

Det är viktigt att vi bevakar och hänger med i utvecklingen av den multipolära världsordning som nu i högt tempo ritar om den karta vi minns från 1900-talet, betonar Andersson.

På samma tema uppmärksammades även BRICS-organisationens anmärkningsvärda utveckling bland annat i samband med toppmötet i den ryska delrepubliken Tatarstans huvudstad Kazan.

På hemmaplan ser 2025 också ut att kunna bli ett år då Nya Dagbladets exceptionellt utdragna rättskamp med Länsförsäkringar Bank om blockaden av en stiftelse för oberoende journalistik i Sverige kan ta nästa steg. Efter att banken genom kryphål i domstolsväsendet lyckats förhala rättsprocessen under nästan två år togs ärendet slutligen hela vägen till Högsta domstolen, där Nya Dagbladet tog en första viktig delseger när bankjätten slutligen nekades prövningstillstånd för sina förevändningar för att undgå rättvisan.

Nya Dagbladets nyhetschef Isac Boman och chefredaktör Markus Andersson kan glädjas med läsarna över en första seger i HD i rättsprocessen mot Länsförsäkringar Bank. Foto: NyD/Mostphotos

Det är genant att en av landets största banker ägnar sig åt denna typ av barnsligheter för att försöka undgå rättvisa för det juridiska och ekonomiska övergrepp man uppenbart gjort sig skyldig till, säger Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson, som samtidigt pekar på att rättsprocessen i praktiken ännu bara har börjat och att dess fortsättning kommer att stå tydligare klar under början av året.

Chefredaktören understryker sin tacksamhet till läsarnas stöd som kommit till redaktionen under det gångna året.

Vi har alltid varit en humla som flyger vidare mot alla odds, men vi lever också i en tid med enorma möjligheter. Vi vet att vår bevakning och våra kommentarer gör skillnad i ett medielandskap som är exceptionellt likriktat i dagens läge. Behovet av medieaktörer som verkar oberoende av det offentliga samtalets allt snävare ramar är fortsatt helt enormt.

Det är svårt att kommunicera till alla läsare som hjälpt oss vilken skillnad varje vänligt ord och varje krona gör för vår strävan att befästa NyD som en professionell, stark och intellektuellt hederlig röst i det nordiska medielandskapet, avslutar Andersson.

 

Med det sagt önskar Nya Dagbladet alla läsare och hela det svenska folket ett Gott Nytt År med stark tro på en bättre framtid!

Klimatpolitisk huggsexa

Klimatöverdrifterna

De miljarder som utlovades vid klimatmötena till fattigare länder kommer att tas från hushållens skattepengar. Det handlar om tusentals kronor årligen för varje hushåll - en summa som förväntas öka framöver.

publicerad 27 november 2024
– av Tege Tornvall
Foto: COP29
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De nyss avslutade klimatmötena i Colombia och oljestaden Baku bekräftade åter vad FN:s årliga klimatmöten egentligen är och handlar om:

Klimatmötena är politiska huggsexor om finansiering och fördelning av nu utlovade 300 miljarder dollar per år (nu höjt till 300 miljarder) till fattiga länder för att få dem att byta billig, riklig, tillgänglig och energirik energi (kol, olja och gas ur marken) mot dyr, otillförlitlig och energifattig med ont om råvaror (”förnybar” vind-, sol- och biokraft) med påstått klimathot som förevändning.

Medias rapportering från dessa möten gäller mest hur fattiga länder vill pressa rika på mer pengar. Nu gäller det totalt inte längre 100 utan 300 miljarder dollar per år.

Det är vanliga hushålls skattepengar. I världens välståndsländer bor en dryg miljard av världens totalt 8,2 miljarder invånare. Med drygt 11 kronor per dollar motsvarar 300 miljarder dollar 3 400 kronor per person och år.

Det blir 7 000 kronor per hushåll och år – och mer framöver. Har välståndsländernas hushåll det klart för sig? Även bland dem har många klen ekonomi eller är rent fattiga.

Till detta kommer högre energi- och övriga levnadskostnader. Det kan bryta fortsatt växande välstånd i ännu välmående demokratier och leda till strider om finansiering och fördelning även där. Därför gäller hela klimatfrågan politik och inte vetenskap.

Särskilt eftersom Jordens klimat äger rum i den marknära atmosfären och främst beror på hur mycket solvärme som når jordytans land och särskilt hav.

 

Tege Tornvall

Dyrare bensin och diesel skall få fler att köpa elbil

Biltillverkare kräver ”modiga politiska beslut” för att göra dieseln dyrare, så att konsumenterna istället pressas att köpa elfordon.

publicerad 24 oktober 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Christopher Persson
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När elfordon lockar för få köpare vill deras tillverkare göra det dyrare och svårare att köpa bensin- och dieselbilar.  Nyligen krävde Kina-ägda Volvo Cars och dess systerföretag Polestar att EU per 2035 förbjuder försäljning av nya sådana bilar.

För lastbilar tycker Volvo AB:s VD Martin Lundstedt att elektrifieringen går för långsamt. Detsamma tycker Scanias VD Christian Levin, som vill att politiker borde göra mer för att stödja eldrift.

Han kräver ”modiga politiska beslut” för att göra diesel dyrare, alltså göra lastbilar och vägtransporter dyrare.

Detsamma kräver konkurrenten Daimler Trucks, vars avgående VD Martin Daum vill se årligt ökande bränslepriset i stället för bonusar för elfordon. Målet är att ”göra det otänkbart att köpa bensin- eller dieselbilar”.

Väl medvetna om elfordons begränsade räckvidd kräver de samfällt fler laddstationer ute i trafiken. Att bekostas av fordonsägare och skattebetalare.

En större ellastbil kostar mer än dubbelt mot en dieseldriven och tar flera ton mindre last. I klartext: högre pris för mindre nytta.

 

Tege Tornvall

Pengar som inte finns

Klimatöverdrifterna

Trots att koldioxid är en bristvara i atmosfären satsar vi hundratals miljarder på att minska halterna. Det här är pengar som ännu inte finns och som riskerar att förloras på missriktade projekt och ideologiska önskedrömmar.

publicerad 5 september 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Nina Laakso/CC BY 2.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det är ingen hejd på alla miljarder som skall satsas på vindkraft, solkraft, biokraft, elbilsbatterier, ”fossilfritt” stål och järn, vätgas, att fånga in och lagra koldioxid och andra projekt.

Det är pengar som ännu inte finns. Dessa projekt intecknar därför vår framtid – och sänker kronans värde om de misslyckas.

Pengarna satsas av banker och privata finansiärer, av investerings- och pensionsfonder och av olika statliga organ. Det mesta är lån, ofta med staten som garant. Alltså vi alla gemensamt.

Om det går bra tar låntagarna det mesta av vinsten. Om det går dåligt står vi alla för förlusten. Ett lysande upplägg för så kallade ”entreprenörer”, som torrskodda klarar finansiella stormar.

Gemensamt har projekten att de påstås gynna Jordens klimat genom att minska atmosfärens halt av koldioxid eller tillföra mindre koldioxid till atmosfären.

”Ideologiska önskedrömmar”

Men koldioxid är växtlighetens livsnödvändiga näring och ger genom fotosyntes atmosfären dess lika livsnödvändiga syre.

Trots sena tiders lilla ökning är koldioxid bristvara i atmosfären. Långa tidigare perioder var flera grader varmare och hade flerfalt högre CO2-halt och rikare växt- och djurliv än nu.

Efter den periodvis besvärande kalla Lilla Istiden gynnar nu mer värme och koldioxid växtlighet och grödor. Åren 1930-2015 ökade världens skördar fem gånger (FAO). Fler fick det bättre. Färre