Navalnyj – en frontfigur för dunkla intressen?

Agerar Navalnyj egentligen som förtäckt frontfigur åt dunkla aktörers intressen och har Ann Linde verkligen tillräcklig kompetens att blanda sig i Rysslands inre angelägenheter? Det frågar Hans Myrebro.

publicerad 24 februari 2021
Aleksey Navalnyj.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Patrik Armstrong, tidigare analytisk expert vid kanadensiska försvarsdepartementet och specialist på Sovjet och Ryssland, har skrivit en artikel i Strategic Culture Foundation den 8 februari 2021. I artikeln ger han en annan bild av Navalnyj och hans organisation än den vi dagligen matas med från etablerade medier.

Armstrong antyder att ett åtal för landsförräderi förbereds av den ryska säkerhetstjänsten. Bakgrunden är en video som RT-News (Russia Today) publicerade den 1 februari. Videon visar ett möte på en restaurang i Moskva någon gång under 2012. Ett möte mellan andresekreteraren Ford vid den brittiska moskvaambassaden och Vladimir Asjurkov verkställande direktör för Navalny’s Anti-Corruption Foundation. Ford har därefter gjort sig oanträffbar och Asjurkov har flytt till England.

I videon argumenterar Asjurkov för ekonomiskt stöd på 10–20 miljoner dollar till Navalnyjs organisation. Han säger i videon bland annat – ”om ni investerar i oss kommer vi att betala tillbaka när vi tar över”. Han försöker med andra ord sälja in sitt eventuella maktövertagande av Ryssland till en annan makt, vilket av den ryska säkerhetstjänsten alltså verkar ha kommit att betraktas som landsförräderi. (Numera får organisationen ekonomiska bidrag genom Bitcoin, som är svåra att spåra). Även om en sådan rättegång inte skulle bli verklighet så finns där en stark och rimlig anklagelsepunkt mot Navalnyj, då han uppmanar till protester och demonstrationer mot det demokratiska styret i en situation då Ryssland är omgivet av 27 fientliga stater.

Armstrong poängterar också att det från civila sjukhus som undersökt Navalnyj aldrig har framlagts några bevis på spår av novitjokförgiftning. Den verkliga frågan är dock vem som hade väntat sig att finna sådana bevis? Skulle detta gift ha funnits med i ett attentat så är det helt klart att Kreml inte varit inblandat. Vill man oskadliggöra en politisk motståndare så är det främsta kravet att inga spår får lämnas.

Vidare pekar han på att det lyxhotell som utpekats som en muta till Putin inte ens är färdigbyggt. Man har tagit bilder på schabraket och klistrat in bilder som antagligen kommer från ett italienskt casino – väldigt smart. Vilken president skulle inte bli förolämpad av att bli erbjuden en byggarbetsplats som muta? Det hela är löjligt.

In på scenen träder plötsligt Sveriges utrikesminister Ann Linde, som representerar ett Sverige med våldsam kriminalitet och åsiktsförtryck, samt EU-organet OSSE som tillhör ett EU som inte ens kan förmedla vaccin till sina medborgare.

Linde ser nu som sin uppgift att lära Kreml och Ryssland hur detta land, som varit under västerländsk dödsdom sedan 1979, ska styras, vilka brottslingar som skall släppas fria och hur lagen skall tolkas gällande bland annat demonstrationer, detta land som är omgivet av klart fientliga Nato-stater och alltså på så vis agera för att skada regimen. Joe Biden har pekat ut Ryssland som en stat som behöver tuktas och understrukit krav på att ha ännu mer vapen riktade mot Ryssland.

Enligt Ann Linde finns demokrati och mänskliga rättigheter inom EU, men knappast någon annanstans.

EU och Nato är i princip två sidor av samma mynt, på liknande sätt som svenska armén och jordbruksverket är integrerade i svenska staten. EU-parlamentets resolution, den 13 juni 2018, är bara en av flera kärleksförklaringar från de såta vännerna EU och Nato som bekräftar detta och, detta är viktigt – båda styrs i praktiken från Washington och applåderas sedan av EU-marionetter. Där har vi sålunda den så kallade demokrati som Linde försökt undervisa Rysslands utrikesminister om.

Sedan var det där med mänskliga rättigheter. Vår utrikesminister Ann Linde, som har åtminstone en fot i Bryssel, åker till Moskva för att undervisa om mänskliga rättigheter, men hoppsan, jag har just beskrivit hur täta banden är mellan EU och Nato. Nato som organisation eller enskilda Nato-medlemmar har under efterkrigstiden enligt samstämmiga bedömare genomfört krig och militära interventioner som dödat minst 25 miljoner människor samt vållat oerhörd materiell förstörelse. Där kan EU definitivt inte svära sig fritt.

Så det rätta för Linde hade naturligtvis varit att stanna i Bryssel, haffa några Nato-dignitärer och läsa lusen av dem. Hon kunde lämpligen ha börjat med att berätta hur Jimmy Carters säkerhetsrådgivare Brzezinski fick fria händer 1979 att bygga upp en mujahedinstyrka i Afghanistan med hjälp av narkotikapengar. Detta för att bedriva terror mot den sittande regimen, och hur sedan stödet till olika terrorgrupper under olika amerikanska presidenter har fortsatt intill våra dagar. Utan stöd av USA och Nato hade IS legat under ISen.

Om Ann Linde överlåtit russofobin, i form av massmedial och ekonomisk krigföring, till dem som likt henne inte vet vad de talar om, utan istället ägnat sig åt brobyggande till en granne som gärna vill uppnå normala relationer så hade säkerligen farbror Lavrov skickat henne en kartong med Sputnik V.

Då hade vi haft något att tacka Ann Linde för. Nu har vi inte det.

 

Hans Myrebro

Om skribenten:

Hans Myrebro är en pseudonym. Han har bland annat författat boken NATO – ett monster på katastrofkurs.

Myrebros senaste bok "De skapade ett blodigt 1900-tal" går att köpa på Historiskt Korrekt förlag.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!