Mediokra politiker sätter folket i en svår situation

Det senaste decenniets massinvandring kommer att få allvarliga konsekvenser. Dessa kan främst samlas upp i fyra grupper. För det första ekonomiska följder för det offentliga samt medborgarna, för det andra växande olägenheter för svenska medborgare, för det tredje politiska följder genom invandrarnas preferens för vänsterpartier, samt för det fjärde en risk i framtiden för väpnade konflikter.

Varje grupp är i sig en mycket allvarlig konsekvens av massinvandringen. Tron att en förändring i den politiken inträffar snart är inte rimlig, utan Sveriges situation kommer istället förvärras genom ytterligare tillströmning av främst välfärdsimmigranter med låg utbildning och kompetens samt med dysfunktionella kulturella attityder och vanor.

Ett skäl att tro att följderna blir allvarliga är politikernas uppenbara ohederlighet när de försvarar politiken. Man agerar klart utifrån insikten att konsekvenserna – ifall sanningen kommer fram – inte är tolerabla. Argumenten blir då befängda; invandrarna är välutbildade och mycket nyttiga för Sverige; påståenden om invandringens lönsamhet kombineras med en ovilja att klart redovisa samtliga kostnader för invandringen; försäkran att invandrare inte visar högre brottsbenägenhet än svenskar gällande allvarliga våldsbrott kombineras med vägran att utreda ämnet och så vidare. Men saklig information om dessa områden är ju högst väsentlig för att medborgarna ska kunna fatta välgrundade beslut om invandringspolitiken. Sedan artonhundratalet har just välinformerade medborgare ansetts vara mycket viktiga för en väl fungerande demokrati. Nu är det plötsligt tvärtom!

Medborgarna har inte fått veta de totala offentliga årliga kostnaderna för invandringen, och hållbara prognoser för den framtida utvecklingen har heller inte redovisats. En intressant utredning utförd i Finland anger att somaliska invandrare per person kan komma att kosta runt tio miljoner kronor under sin livstid (1). I Sverige har en tidigare beräkning kommit till ett belopp mindre än hälften. Är det då inte viktigt att finna ut vad som verkligen gäller ? Och vad det betyder totalt för landet ? Rader av kommuner visar redan idag betydande underskott på grund av de finansiella påfrestningarna orsakade av invandrare. Statens hänsynslösa beteende att efter en kortare period lämpa över kostnaderna för invandringen på kommuner och landsting medför att ökade skatter snart kommer att belasta alla, inklusive låginkomsttagarna. De förnekade negativa konsekvenserna kommer nu som hammarslag drabba svenskarna. Förutom den bördan medför massinvandringen också att utrymmet i framtiden för ett förbättrat stöd i olika avseenden för svenskar kommer att vara litet. Dessa konsekvenser kommer nog att medföra för socialdemokraterna att avtappningen på kortare sikt av svenska arbetare till oppositionen, plus det nämnvärda bortfallet av S-väljare av åldersskäl, kommer att överstiga tillflödet av nya muslimska väljare. Men Löfvens medvetet valda massinvandringspolitik (2) medför framgångar på lite längre sikt.

Jag har tidigare (3) beskrivit många andra konsekvenser av massinvandringen. De drabbar vanliga medborgare; vissa drabbas ytterst allvarligt (våldsbrott), andra allvarligt (andra brott, mindre möjlighet att få bostad, arbete, hälsovård och annat) och övriga genom många effekter; minskad rörelsefrihet för kvinnor; försämrad skolgång, ökade kostnader av olika slag (som vissa försäkringar), ilska över invandrares krav och beteenden och så vidare.

Svenskarna har alltför passivt låtit regeringen införa rader av regler och åtgärder som skadar dem. Rebecca Weidmo Uvell (4) ställer den ytterst berättigade frågan: ”Vem är det som bestämt att bara för att en person fått ett uppehållstillstånd så måste personen bo i en egen bostad?” och föreslår att invandrare bor i förläggning även efter att ha fått uppehållstillstånd. Innebörden av hennes förslag är: ”Inga förturer till bostadskön”, och hon ifrågasätter också andra privilegier. Men detta är egentligen en självklarhet på alla områden. Svenska medborgare får inte diskrimineras, utan man ska naturligtvis i alla avseenden följa tidigare gällande turordningar. Förturer och skillnader beträffande offentliga tjänster kan dock ske till förmån för medborgare, ifall deras situation annars skulle nämnvärt försämras just på grund av massinvandringen. Och bidrag kan differentieras. Beträffande utformningen av den allmänna invandringspolitiken har jag personligen formulerat en principiellt libertariansk politik gällande denna som skulle hindra dagens misstag och faror (5a + 5b).

Invandrare från MENA-länderna kommer från kollektivistiska kulturer, och röstar helst på vänsterpartier som ger de högsta bidragen och ställer låga motkrav. De flesta är välfärdsimmigranter och har troligen valt Sverige på grund av de generösa bidragen. Det är inte vår natur, kultur och klimatet som just lockat hit människor från Mellanöstern och norra Afrika. För socialdemokraterna är dessa ideala väljare, eftersom deras stora bidragsberoende sannolikt kommer att vara i generationer, och det beroendet kan göra att de förblir trogna socialistiska väljare. Religionen är den enda osäkerheten, men socialdemokraternas vanligen nedlåtande attityd till religion medför nog att de anser att bidragsberoendet är en starkare kraft än Gud. Man tror sig alltså kunna hantera islam genom ekonomiskt och socialt stöd. Att invandrargruppen övervägande väljer vänsterpartier bekräftas också av valutfallen. SAPs förhoppning att importen av utländska proletärer kan uppväga minskningen av inhemska sådana har ett empiriskt stöd. Det skandalösa i själva det tänkandet och politiken har inte uppmärksammats tillräckligt.

Det påstås att integrationen av muslimska invandrare under 2000-talet varit övervägande misslyckad. Svenskars deltagande i ISIS eller Säpos varning angående ökningen av antalet personer i våldsbejakande miljöer är varningstecken. Arbetslöshetssiffror och beroendet av offentlig hjälp är andra indikatorer. Vad som också saknas är bra mätningar av invandrares acceptans av mänskliga rättigheter, det demokratiska systemet och toleransen av oliktänkande. Synen på sharians roll i framtidens Sverige och berättigandet av fysiskt våld för att nå religiösa mål är likaledes frågor av stort intresse. Gällande dessa värderingar krävs assimilering, det vill säga att den överväldigande delen av invandrarpopulationen definitivt tar ställning för västerländska frihetliga värden.

Även ifall integrationsansträngningarna misslyckas bara gällande en minoritet, kan Sverige – såsom Nordens Libanon – så småningom få uppleva samma sak som Medelhavets Libanon. Svag ekonomisk tillväxt och för få arbetstillfällen för personer med lägre kompetens, växande klyftor och antagonism mellan befolkningsgrupperna och tillväxt av religiös extremism kan skapa ett farligt läge. Om allmänna oroligheter så småningom övergår i våld och sedan väpnad kamp kan situationen bli katastrofal. Även om bara en mindre minoritet – tio tusen personer – av religiösa skäl väljer att bli aktiva stadsgerillakämpar, räknar dessa i alla fall med passivitet från sina egna landsmän och religionsbröder. Att ta ställning för svensk frihet och demokrati kan i ett sådant läge inte förväntas av majoriteten muslimska invandrare. Den stora massan av dessa utgör istället vattnet som terroristerna kan simma och därför överleva i. Så om detta scenario inträffar, kommer svenska politiker ställas inför ytterst allvarliga val

Sammantaget innebär de fyra grupperna av problem orsakade av massinvandring en historisk vändpunkt för Sverige. Aningslöst har ett antal högst mediokra svenska politiker och partiledningar placerat det svenska folket i en svår, så småningom kanske katastrofal situation. Hoppet är att krisen snabbt frambringar politiska förändringar som ändå kan rädda landet från 2000-talets grava misstag.

Dan Ahlmark

Källor:
(1) suomenperusta.fi
(2) nyailconvito.wordpress.com
(3) frihetsportalen.se
(4) https://uvell.se
(5a) Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila Välfärdsstaten (2017). Sid.133-154; s.210-222.
(5b) https://nyadagbladet.se/kronikor/en-komponent-i-en-libertariansk-invandringspolitik/