Krönikor

Kan man förstå president Lukasjenko?

Vitryssland med sin de facto diktator Lukasjenko har inte tillkommit av en slump, och måste analyseras i sitt rätta geopolitiska sammanhang. Det skriver Hans Myrebro.

Vitrysslands president Lukasjenko i möte med Christine Muttonen från OSCE.

Jag kommer inte att i denna artikel försöka försvara Vitrysslands president. Men för varje individ som får anklagelser riktade mot sig är det rimligt att kräva av dem som riktar anklagelserna, att samma person eller personer gör rimliga försök att förstå hur den anklagade hamnat på de anklagades bänk.

Aleksandr Lukasjenko blev vald till president i Vitryssland år 1994. I det sönderfallna resterna av Sovjetunionen härjade vid den här tiden Georg Bush den äldre och hans Old Boys, bestående av före detta CIA-agenter samt samvetslösa amerikanska bankmän. Dessa hade förenat sig med Jeltsin-maffian i avsikt att helt plundra resterna av Sovjet-imperiet på naturtillgångar. Sannolikt hade de lyckats om inte Vladimir Putin så småningom dök upp på arenan och sopade golvet med både CIA-folk samt de värsta oligarkerna.

Samtidigt som detta skedde gjorde NATO-enheter sitt bästa för att helt detronisera Jugoslavien. I det landet lyckades man bättre, främst genom att Nato fick låta sina älskade bomber förstöra det mesta av värde i landet.

Hur tror ni att detta påverkade Lukasjenko i hans inställning till Nato och västmakterna? Naturligtvis kom det att prägla honom för all framtid.

När vi så kommer in på 2000-talet fortsätter olika Nato-stater att visa upp ett mycket otrevligt beteende. Med början på Syrien kom nämligen stora delar av Mellanöstern att få smaka på anglo-amerikansk förmåga till diabolisk gestaltning. Den av USA gestaltade statskuppen i Kiev 2014 och tillsättandet av en nazianstruken regering på amerikanskt initiativ skärpte naturligtvis också Vitrysslands skepsis mot de krigsdemokratiska staterna.

Parallellt med allt detta drog sig skilda Nato-förband allt längre österut i Europa rabblande sitt mantra om ”rysk aggressivitet”. Om man för ett ögonblick kunde hejda dem och be dem förtydliga vad de menade med ”rysk aggressivitet” så blev svaret endast en återupprepning av mantrat.

Under innevarande år förflyttas 12 000 amerikanska soldater från Tyskland till Polen för att komma närmare den tilltänkta fienden, samt för att förstärka de 95 000 polska soldater som står och stampar vid den östliga gränsen. Samtidigt förstärks missilbaser och övrig tung militär utrustning längst hela östfronten, men särskilt i Polen och Rumänien. I mars månad 2020 var det tänkt att 40 000 Nato-soldater skulle öva offensivt så nära de ryska och vitryska gränserna som möjligt, men så kom lilla Corona och skrämde iväg hela det stolta Nato-gänget.

Så, när president Lukasjenko varnar för ett dödligt hot från det demokratiska Europa, så står han på fast mark och vet vad han talar om. Detta kan dock inte ursäkta ett bestialiskt beteende från presidentens sida gentemot dem som inte uppfattat det storpolitiska hotet.

Allt detta innebar givetvis att statscheferna i både Vitryssland och Ryssland varit tvungna ta ett fastare grepp om rodret, allt eftersom hotet från Nato ökat. Detta i enlighet med den välkända strategin, att när ett land hotas krävs det av medborgarna att de sluter upp kring ledaren. Detta är närmast en naturlag. Antingen ger gruppen och staten upp, eller också samlar man sig till försvar – och då är ingen opposition tillåten. Så var det också i Sverige under andra världskriget fastän vi inte var hotade.

Allt detta innebar givetvis att statscheferna i både Vitryssland och Ryssland varit tvungna ta ett fastare grepp om rodret, allt eftersom hotet från Nato ökat.

 

Efter den amerikanska statskuppen i Ukraina februari 2014 kunde chefen for New Endowment for Democracy (NED), Carl Gershman, i september triumfatoriskt beskriva Ukraina som ”den största trofén, och ett viktigt steg på vägen att största Putin”. NED får ett rejält bidrag från USA varje år för att bedriva omstörtande verksamhet i olika länder. I Belarus har NED arbetat mer eller mindre underjordiskt under många år, så den utländska infiltrationsverksamheten har hela tiden varit påtaglig i Vitryssland, och Ryssland har heller aldrig klarat sig undan.

Nej, de ”demokratiska” västliga krafterna är inte ute efter att skapa en av dem godkänd demokrati i länder som Vitryssland och Ryssland. Målet är ett helt annat, kungjort redan genom Wolfowitz-doktrinen 1992. Målet är att destabilisera olika länder, vilket redan har redan skett i före detta Jugoslavien, Irak, Syrien, Yemen, Afghanistan och Libyen. Man har från USA/Nato:s sida inget intresse av att hjälpa dessa länder att komma på fötter igen. Därför talar man med värme om 100-åriga krig i de drabbade länderna som en målsättning. Sönderslagna och våldtagna stater är nämligen lättare att styra och utnyttja än stabila, självständiga stater.

Det är dit man vill ha Vitryssland, men framförallt Ryssland.

En kraftfull opposition är värdefull i dessa länder – men kraftfull blir den först när medborgarna förstår vem det är som styr denna opposition, och vilka mål dessa ofta kapital- och mediastarka krafter har.

Utan en massiv US/Nato-imperialistisk öst-politik hade president Lukasjenko haft mycket svårt att i längden utöva sin diktatoriska makt.

 

Hans Myrebro

 

Om skribenten:

Hans Myrebro är en pseudonym. Han har bland annat författat boken NATO – ett monster på katastrofkurs.

Myrebros senaste bok “De skapade ett blodigt 1900-tal” går att köpa på Historiskt Korrekt förlag.



 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!