Det misslyckade (S)verige

Vad orsakade Sveriges snabba tillväxt efter andra världskriget? Ja, huvudskälet var inte alls det, som Socialdemokraternas (S) och deras allierade i media, förvaltning och skolor har hävdat – att orsaken var deras överlägsna politik. Så var inte fallet: huvudskälet var, att Sverige inte deltog i andra världskriget. När detta var slut 1945, stod vi där med effektiva fabriker, fungerande underleverantörssystem, kompletta och erfarna arbetsteam och en väl fungerande infrastruktur. Att sälja till en förstörd kontinent med närmast omättlig hunger efter de varor vi framställde: metaller, lätta och tunga verkstadsmekaniska produkter, trävaror och så vidare krävde under en period inte särskilt stor säljskicklighet. På basis av den exportledda expansionen och andra effekter av kriget växte då Sverige, liksom svenskarnas standard, snabbt. Det är huvudförklaringen till framgångarna under decennierna efter krigsslutet.

Vänstern har då istället hävdat, att tillväxten berodde på den kompetenta ekonomiska politik, som S-regeringen förde. Tyvärr var den inte särskilt kompetent; man kan istället säga, att den delvis var misslyckad. Vi har där en intressant jämförelsemall, nämligen Schweiz med mycket jämförbara förutsättningar. Från att vi alldeles efter kriget låg något bättre eller jämsides med Schweiz beträffande BNP per capita, har vi sedan sackat efter ordentligt. Enligt Världsbanken för några år sedan hade Schweiz cirka 30 % högre BNP per capita, och kronan har fallit dramatiskt jämfört med schweizerfrancen. Skälet till misslyckandet var, att Socialdemokraternas ekonomiska politik formades av den socialdemokratiska ideologin. Visserligen hindrade svenska folket partiet att ta över ägandet av företagen, men i övrigt var rader av åtgärder ett hinder för näringslivet. Och många områden hävdades vara offentlig sektor och monopoliserades och styrdes av politiker. Offentliga monopol gällde inte bara beträffande utbildning, hälsovård med mera utan områden som radio/TV, telekommunikationer, vissa naturresurser, många transporttjänster och gällande andra – till exempel bostadsbyggande, jordbruket – genomfördes långtgående regleringar. Man införde delar av en planhushållningsekonomi, och det skadade Sverige och hindrade utvecklingen på många områden. Borgerliga regeringar skulle med all sannolikhet fört en betydligt bättre ekonomisk politik. S:s sista allvarliga försök – löntagarfonderna – att införa en mera klassisk socialism hindrades genom den borgerliga valsegern 1976.

Det område, där svensk socialdemokrati verkligen bröt ny mark, var genomförandet av funktionssocialismen. Det konsekventa genomförandet av den typen av socialism tillsammans med den ytterst omfattande utbyggnaden av offentliga sektorn (kopplad till extrem beskattning), där man hade monopol, var nyskapande. Samtidigt ledde detta till sämre förutsättningar för företagandet och lägre meningsfull tillväxt. Dessutom innebar det allvarliga inskränkningar i individers frihet och äganderätt. Men genom att Socialdemokraternas på grund av Sveriges fördelaktiga ekonomiska läge kunde först och snabbast i världen erbjuda skattefinansierade nya sociala reformer och offentliga tjänster, skapade man valsegrar och ryktet om sig själv som skapare av den moderna välfärdsstaten. Men precis som borgerliga regeringar i Europa, som – när ekonomierna återhämtat sig efter kriget – byggde liknande välfärdsstater, skulle svenska höger-centerregeringar självfallet på grund av vårt fördelaktiga ekonomiska läge ha genomfört generösa reformer tidigt. Och förutsättningen för allt var svensk arbetssamhet och plikttrohet samt företagssektorns tekniska innovationer, entreprenörskap och exportinriktning.

Den internationellt uppmärksammade ”svenska modellen” hindrade också genom sin finansiella planhushållning stora och viktiga ekonomiska tjänstesektorer som bank- och försäkringsväsende att växa internationellt. Sverige hade annars – i likhet med Schweiz – utomlands kunnat skapa en mycket större finansiell sektor än vad vi lyckats bygga sedan 90-talet. Även andra branscher påverkades av att inte i Sverige kunna delvis finansiera utländska investeringar. Men regeringen fick full kontroll genom kreditregleringen och hindrade t ex utländskt kapital som banker att komma in och svenska banker att arbeta i utlandet; utlänningar hindrades investera i svensk aktier och svenskar i utländska osv.

Den svenska modellen bröt sedan samman, när den internationella konkurrensen växte och planhushållningens negativa effekter beträffande utveckling och kostnadsnivåer blev allt tydligare. Avregleringarna, som helt enkelt tvingades fram, sköttes dock (naturligt nog) på 80-talet så valhänt av modellens skapare (S), att de ledde fram till en stor kris. Många länder påverkades av fastighetskrisen, men i Sverige tog den en särskilt elakartad vändning genom denna också vräkte omkull banksystemet. Regeringen Bildt fick ta över regeringsmakten 1991 och bemästrade krisen. Så den berömda svenska modellen dög helt enkelt inte i en normal värld med återuppbyggda konkurrenskraftiga länder, fria kapitalrörelser och fri handel. Då hade de borgerliga redan en gång tidigare – 1976 till 1982 – på grund av socialdemokraternas misslyckade så kallade överbryggningspolitik 1974 -76 efter oljechocken 1973 fått ta över regeringsansvaret för att hantera en redan inledd allvarlig ekonomisk kris. Klara misslyckanden inom den offentliga sektorn till exempel den långsiktiga och kraftiga försämringen av standarden i svenskt utbildningsväsende kan också härledas till Socialdemokraternas ideologi.

En av många aspekter av socialdemokratins samhälle, som borgerligheten inte då eller senare orkat reformera, gäller den massindoktrinering, som ständigt sker i samhället till förmån för vänsterns ideologi. De kollektiva samhällslösningarna har i Sverige stöttats av en – utanför diktaturer – internationellt sett nog unik indoktrinering av medborgarna från dagis till servicehemmet. Den indoktrineringen var bredare, djupare och intensivare än något man finner i anständiga länder. Bara diktaturer visar liknande system och beteende. Påverkan i kollektivistisk/socialistisk riktning sker inte bara genom konventionella media utan genom fackföreningar, utbildningsanstalter, av Socialdemokraternas behärskade eller genom offentlig finansiering påverkade organisationer, genom kultur- och föreningslivet osv.

Den offentliga förvaltningen på alla nivåer används, när Socialdemokraterna har makten och inte bara då, för att driva ideologiska budskap. Genom att Socialdemokraterna under ett antal decennier efter kriget förändrade eller byggde upp den offentliga förvaltningen, kunde man ge denna en gedigen socialdemokratisk besättning, som sedan trots andra regeringar delvis kunnat fortleva. Det gäller också utbildningsinstitutioner. Denna vänsterapparat är också ett skäl till att kulturmarxismen så snabbt och djupt efter murens fall kunnat influera det svenska samhället, vilket är en av orsakerna till dagens kris. Massindoktrineringen har lett till en kraftig vilseledning och snedvridning av medborgarnas värderingar och samhällssyn och är helt ovärdig ett demokratiskt land.

Den utpräglat centralistiska styrningen av de flesta av samhällets institutioner och förvaltningar är ett annat arv av Socialdemokraternas samhällsomvandling. Regionala eller lokala opinioner ignoreras för att driva igenom Socialdemokraternas centrala lösningar. Motsvarande självstyre i Sverige är kraftigt inskränkt, vilket är en allvarlig svaghet. När muren och realsocialismen föll och därmed en grundval för traditionell S-ideologi, var partiet tvunget att övergå till en blandning av socialliberalism uppblandad med kulturmarxism med dess identitetspolitik stöttad av policyn politisk korrekthet. Borgerlig valhänthet hindrade de partierna att utnyttja denna världspolitiska vändpunkt för att i grunden angripa ett ideologiskt försvagat S. I stället ledde Reinfeldts senare triangulering till, att man närmade sig vissa av S:s traditionella positioner. Så totalresultatet av 17 år av borgerlig politik imponerar inte på något vis.

Vad vi sedan upplevt är en borgerlighet, som genom en energisk brunmålning av SD skrämts av Socialdemokraternas att inte utnyttja sin majoritet. Borgerliga partier har synbarligen inte förstått S:s politik att genom massinvandring åter bygga upp en permanent väljarmajoritet liknande perioden 1932 -76 (1). De borgerliga har genom att acceptera kulturmarxistiska åsikter också varit delaktiga i att skapa de väldiga och helt oövertänkta konsekvenserna för Sverige av massinvandringen. På område efter område har denna skapat allvarliga problem. Men genom demografiska konsekvenser kommer nog slutresultatet av invandringspolitiken – förstärkt av kulturmarxismen – på sikt bli borgerliga valnederlag. Sådana framtidsutsikter kan förstärka den troliga viljan hos borgerliga partiledningar att förespråka, att Sverige ingår i ett federalt EU, vilket också vore katastrofalt. Sverige behöver idag snabbt något man inte upplevt efter kriget – en konsekvent borgerlig och frihetlig politik.

Dan Ahlmark