Charlottesville speglar massmedias verkliga ansikte

Under de senaste veckorna har massmedias förhållningssätt till två olika skeenden stått i bjär kontrast till varandra på ett mer iögonfallande sätt än tidigare. Framförallt blottlägger denna kontrast en illa dolda agenda som står naken att beskåda i öppen dager för var och en med seende ögon och tänkande hjärna.

Det första av dessa kontrasterande skeenden är sättet man relaterat till de islamistiska terrorattackerna som under 2017 slagit som spön i backen. Den senaste veckan har listan av dessa kompletterats med en överkörning i Barcelona med 15 döda och 130 skadade, samt med en knivattack i Åbo med 2 döda och 8 skadade. Narrativet från konventionell media har varit att det handlat om isolerade galningar och inte bör associeras till den övriga muslimska gemenskapen som migrerat till västvärlden. Det genomsyrande budskapet på temat är vikten av att nyansera väsentliga och faktiska skillnader mellan terrorister, islamister och den stora massan av muslimer. ”Oron stor bland muslimer” var den framträdande kommentaren på TV4 på morgonen efter dådet i Åbo, och stort utrymme gavs för att belysa att den islamiska kulturen är något mer än blodig jihad.

I grund och botten finns det inget fel i att nyansera bilden av muslimer eller för den delen av andra folkgrupper. Kulturella gemenskaper är komplexa ting, och det är heller ingen lögn att alla inom en specifik folkgrupp inte nödvändigtvis står bakom allt som sker i relation till en bredare gemenskap. Problemet är när nyanseringen inte sker konsekvent och därmed inte ger en mångfacetterad bild även av andra kulturella strömningar. Huruvida eventuell oro i eftermälet såg ut bland folkgrupper såsom exempelvis den finska och finlandssvenska framgick exempelvis inte av inslagen på TV4. Den enda acceptabla reaktion som förmedlas till dessa grupper enligt invant manuskript är att gå till bön.

Pray for Paris har bytts av till Pray for London, Pray for Berlin, Pray for Stockholm, Pray for Barcelona och nu senast till Pray for Turku. Med undantag för vissa troende kristna och ett fåtal andra som faktiskt lägger andlig handling bakom dessa ord, handlar denna typ av förment bön mer än något annat om ett utlopp för människor med bekräftelsebehov att signalera sin godhet på sociala medier. Efter att den virtuella ceremonin nått sin kulmen förväntas sedan allt fortsätta som vanligt. Eventuellt avrundas ritualerna med en uppgradering av Storebrors övervakningsapparat och en uppmaning att känna extra mycket kärlek och hålla varandra i händerna – bildligen eller genom att samlas på ett torg och sjunga Kumbaya.

En totalt spegelvänd reaktion sker från medialt håll, och som en konsekvens med ringar på vattnet i den bredare kulturen, när dödsfall på något sätt kan associeras till en nationalistisk strömning. Det senaste exemplet på det är eftermälet av det olyckliga kaos som uppstod i samband med manifestationen till försvar för statyn av konfederationens general Robert E. Lee och de amerikanska sydstaternas rätt till ett historiskt minne. Klart är att en person, som ska ha närvarat till förmån för statyns bevarande, i ett skede körde över två personer med dödlig utgång. Av flera övriga närvarande bedöms det ha handlat om ett panikartat flyktförsök från attackerande antifa-aktivister och borde således betecknas som dråp, medan det enligt konventionella informationskanaler otvetydigt handlat om en oprovocerad attack mot en folkmassa som skett i berått mod för att mörda. Oklart är ännu vems version som är närmast i enlighet med sanningen. Klart är däremot att budskapet från gammelmediers håll var att inte bara samtliga som närvarat till förmån för statyns bevarande i Charlottesville var kollektivt medskyldiga för de döda. I bredare andemening fördes det fram att det grundläggande problemet ligger i den kulturella identiteten hos den europeiskättade befolkningen i den amerikanska södern. Dessa måste nu om ej förr vika hädan med sina minnesmärken om man ska lyckas tvätta bort den medfödda extremism som sitter i deras gener.

Ett ramaskri utbröt sedan när president Trump vägrade ta ställning varken för demonstranter eller motdemonstranter i Charlottesville. Ingen hejd fanns på moraliska fördömanden som haglade i de stora mediekanalerna efter att Trump vidare påpekat att det visst fanns hedervärda människor även bland nationalisterna. Lika illa ansåg man presidentens uttryckta oro vara att statyn av Thomas Jefferson i Washington – förr eller senare – står på tur om man fortsätter på den inslagna vägen att montera ned historiska monument. Att presidenten dagarna innan hade tagit avstånd mot rasism och dylikt spelade ingen roll i jämförelse med det enkla faktum att han nu inte tog ensidig ställning för de närvarande vänsterelementen i Charlottesville. Därmed slog elefanten Trump ännu en gång sönder en glasvägg av det heliga narrativet och visade än en gång varför de stora medierna hatar honom så innerligt.

Den enda genomsyrande nyans som accepteras i dessa sammanhang är att europeiska folkgruppers rätt att hävda sina intressen i sig självt alltid och utan undantag måste betraktas som ett sataniskt påfund. Den obegripliga viljan hos denna bredare folkgrupp att föra sitt ondskefulla arv vidare måste brytas ned för att himlen ska kunna återkomma till jorden. Inga ytterligare dimensioner finnes, och de som icke dela denna Gudagivna uppfattning måste vara psykiskt sjuka eller måhända besatta av djävulen själv. Sällan eller aldrig nämns därför varianter av identitära strömningar som med en mer etnopluralistisk grundsyn hävdar alla folkslags mänskliga rättighet att bevara sitt biokulturella arv i sina hemländer. En sådan nyansering vore ödesdiger för penningmaktens lejda mediahus, som därför alltid likställer det breda spektra av identitärer och andra liknande strömningar med klanens vita luvor. Enligt samma ensidiga propaganda är det enda moraliskt försvarbara beteendet för personer av europeiskt ursprung att visa en kritisk grad av självförakt och ta tydligt avstånd från sig själv.

Detta vämjeliga hyckleri är något som dess företrädare själva på något plan är smärtsamt medvetna om, och därför är det också helt logiskt att man nu sjösatt en bred operation för att rensa ut dem som påtalar dessa dubbla måttstockar för allmänheten. NyD är en av de många plattformar som attackerats och fick den senaste veckan hela radiokanalen på Soundcloud nedstängt utan någon förklaring om på vilket sätt man brutit mot användaravtalet. NyD har vidare rapporterat om hur den för alternativhögern framträdande mediaplattformen Red Ice utsatts för avancerad hackning, och hur en rad organisationer och privatpersoner stängts av bland annat från Paypal, Facebook, Twitter, Youtube, Uber, Patreon, Mailchimp, Discord med flera, i en uppenbart koordinerad operation. Flera demonstranter i Charlottesville har belagts med inreseförbud till USA och stängts av från att boka boende via AirBnB eller flygresor via Expedia. Spotify har samtidigt påbörjat en utrensning av icke önskvärd musik i sitt utbud, och till och med ett yttrandefrihetsevent i Toronto med den marxismkritiske professorn Jordan Peterson har ställts in. Detta är blott ett litet och icke fullständigt urval av en lista som kunde göras mycket längre över avstängningar i spåren efter Charlottesville.

Mot bakgrund av det breda spektra av till synes oberoende företag som deltar i denna demokratifientliga operation, är det endast möjligt att härleda dessa repressiva attacker till den övergripande och genomkorrupta penningmakt som i dagens läge dominerar den västerländska samhällsorganismen. Med detta har västvärlden om ej tidigare, nu definitivt markerat ingången i en nysovjetisk era där repressionen växlat upp ytterligare en nivå.

Den positiva sidan av myntet är att detta skeende ger ytterligare incitament för den växande skara dissidenter världen över att skapa en parallell infrastruktur som med tiden kan och måste utvecklas till en pånyttfödd västerländsk civilisation bortom den nuvarande världsordningens grepp. Den efterkloke kan tycka att detta borde ha skett långt tidigare, men framförallt har utvecklingen kraftigt försenats till följd av att rent ekonomiskt resursstarka invidier än så länge till stor del lyst med sin frånvaro för att underlätta snabba framsteg. När dessa gör sitt intåg i det som för närvarande är Davids kamp mot Goliat, kommer spelplanen avsevärt att förändras. Tills dess ska man samtidigt inte underskatta kraften i en god stenslunga.

Isac Boman