Cancerns orsaker och bot

Lars Berns senaste krönika är skriven i kölvattnet av den debatt om cancer som förts efter att Danny Saucedo publicerade ett inlägg om att cancer föregås av en svampinfektion.

publicerad 21 december 2017

Sociala medier innehåller dagligen olika larm om rader av faktorer som orsakar cancer och olika underkurer som sägs bota cancer. Detta fenomen är givetvis ägnat att skapa omotiverad oro och ångest och det skapar även ofta falska förhoppningar hos dem som fått en cancerdiagnos. Att ämnet är laddat beror givetvis på det oroande att cancern ökar för varje år och att var tredje person i vårt samhälle nu måste räkna med att drabbas under sin livstid. Av de drabbade kommer varannan att dö av sin cancer, det har inte fyrtio års forskning kunnat göra mycket åt.

Jag fick själv för snart trettio år sedan en cancerdiagnos, så jag vet vad jag pratar om. Jag överlevde den cancern men till priset av ett antal handikappande sviter från den behandling som jag tvingades genomgå. Min sjukdom fick mig att engagera mig i Cancerfondens styrelse under Arne Ljungqvists framgångsrika tid som ordförande. Jag satt även i fondens forskningsnämnd. Detta engagemang väckte mitt intresse för cancerforskningen.

Skolmedicinens företrädare kämpar förtvivlat för att försvara sin auktoritet och sitt tolkningsföreträde på cancerområdet, nu senast exemplifierat av några skolmedicinares hätska angrep sångaren Danny Saucedo för att han twittrat att han tror att cancer orsakas av svampinfektion. Debatten avspeglar forskningens tillkortakommande när det gäller cancer. Fyrtio år av i stort sett resultatlöst miljardregn över cancerforskarna har förminskat deras förtroendekapital och lämnat fältet fritt för mer eller mindre seriösa spekulationer. Frågan är hur vi skall förhålla oss till all den information, desinformation och propaganda runt cancern som dagligen når oss?

Vad är cancer?
Det vi vet är att en cancer kan uppkomma när en levande cell i vår kropp skadats så att dess naturliga programmerade död, den s.k. apoptosen, satts ur spel. Ofta uppfattas den skadade cellen som en främmande organism av kroppens immunförsvar och blir därför omhändertagen och oskadliggjord. Ibland identifieras inte en skadad cell som främmande och kan då ta sig förbi immunförsvaret och överleva. Det innebär att den cellen kan fortsätta att dela sig ohämmat och på så sätt eventuellt skapa embryot till en tumör.

Under större delen av senare decenniers cancerforskning har den dominerade hypotesen varit att cellskadan börjar med en skada på cellkärnans gener, dess s.k. DNA. Denna skada tror man sedan kan stänga av den naturliga celldöden och även leda till skador på cellens s.k. mitokondrier som kontrollerar cellens energiförsörjning. Den här hypotesen har av allt att döma varit en återvändsgränd för cancerforskningen. Det förklarar det ytterst klena resultatet från decenniers forskning och investerade miljarder. Fortfarande läggs det enorma belopp på att försöka utveckla skräddarsydda genterapier baserade på hypotesen. Att man fortsätter på det spåret styrs givetvis av läkemedelsindustrin som ser goda möjligheter att tjäna stora pengar på sådana cancerterapier.

Senare tids forskning bl.a. utförd av professor Thomas Seyfried har visat att hypotesen om cellkärnans skadade DNA inte håller. Seyfried anknyter till Nobelpristagaren Otto Warburgs forskning för snart hundra år sedan som snarast tyder på att cancern är en metabol sjukdom. Det handlar om skador på cellens mitokondrier som rubbar deras metabolism. De skador på cellkärnans DNA som ofta observeras kan alltså vara sekundära effekter. Det påstås även ofta att ett lågt pH (surt) i kroppen är en viktig faktor bakom utvecklingen av cancer, men det mesta talar för att surheten i sig orsakats av cancern och dess restprodukter. Det är alltså ofta oklart vad som är hönan och ägget.

Skadorna på cellens metabolism tar sig uttryck i att cellernas förbränning av näringsämnen som ketonkroppar (fett) och glukos (socker) blivit mer eller mindre satt ur spel. Det viktiga resultatet av dessa skador blir att cellen inte kan förbränna ketonkroppar och glukos på sitt normala effektiva sätt som ger harmlös koldioxid och vatten som restprodukter. Istället blir den skadade cellen hänvisad till att hämta sin energi ifrån långt mindre effektiv fermentation av bara glykos och ibland även fruktos som vi får i oss via kosten. Restprodukterna blir då ämnen som bl.a. mjölksyra som förgiftar kroppen.

Otto Warburg kunde visa att en cancercell förbrukar 5-35 ggr så mycket glukos och fruktos som en frisk cell beroende på hur skadad cellens metabolism är. Denna skillnad i förbränning används vid cancerdiagnos genom att ge patienten dropp med radioaktiv glukos. Man kan då se hur cancertumörer lyser upp i en anläggning som mäter strålningen från blodomloppet. På så sätt kan cancertumörer lokaliseras. Cancerns beroende av socker medför att högt blodsocker är gynnsamt för tillväxten av tumörer.

Av det socker vi får i oss via kosten så är oftast hälften i form av fruktos (sackaros består av en glukos och en fruktosmolekyl som sitter ihop), men moderna syntetiska sötningsmedel i industrimaten innehåller ofta mer fruktos än glukos. Friska celler kan inte förbränna fruktos som därför tas omhand av levern där det bryts ner och kan ge leverskador. Däremot kan cancerceller använda fruktos i sin fermentation på ett sätt som gynnar cancertillväxt. Mycket tyder på att fruktosen i detta sammanhang är mer tillväxtbefrämjande för cancern än glukosen.

Vad orsakar cancer?
Som framgått av beskrivningen av cancer, så kan allt som skadar våra cellers metabolism och kanske även cellkärnans DNA orsaka uppkomsten av en cancercell. Problemet är att det finns en lång rad saker som kan skada cellerna. Radioaktiv och annan elektromagnetisk strålning samt solens ultravioletta ljus vet vi kan skada våra celler. Samma gäller vissa kemiska ämnen som t.ex. polyaromatiska kolväten (PAH) från stekt, grillad och rökt mat samt från olika förbränningsprocesser som bilavgaser och rök från förbränning och sist men inte minst tobaksrök.

Vi vet även att inflammationer samt vissa virus, bakterier och svampinfektioner (det Danny Saucedo tvittrade om) kan knytas till uppkomst av cancer. Miljöfundamentalister uppbackade av WHO propagerar på lösa grunder mot rött kött med bl.a. argumentet att det är cancerogent. Det finns inga vetenskapligt säkra belägg för att det är så. De studier som man stödjer sig på har inte kunnat sära på hur köttet tillagats och eventuella cancerogena ämnen som nitrit i t.ex. charkuterier. Sannolikt är ekologiskt gräsbeteskött rätt tillagat snarast nyttigt. Människor har ätit det i miljoner år.

Som ni ser är faktorer som kan utlösa en händelsekedja som leder till att en cancersjukdom utvecklas så många och så varierande att vi inte på något effektivt sätt kan skydda oss mot dem. Vi är ständigt utsatta för risker att någon cell i vår kropp får en cellskada som sätter igång ett sjukdomsförlopp. Tyvärr innebär miljön i det moderna industrisamhället och innehållet i industrimaten att antalet riskfaktorer som vi exponeras för bara ökar.

Vad skall man undvika?
På nätet och i tidningar kan vi dagligen läsa om vad vi skall undvika för att inte drabbas, men ändå vet jag de som levt minutiöst efter alla råd de fått men ändå drabbats av cancer. Jag vill hävda att det finns inga helt säkra råd att ge för hur man undviker riskerna. För att minska risken att utveckla en cancersjukdom från en eller fler skadade celler tror jag att det bara finns några få bra råd att ge. Det viktigaste är att inte röka och att leva och äta sunt så att man utvecklar ett bra immunförsvar. Man kan gärna ta immunförsvarshöjande kosttillskott som vitamin D3 och C. Det gäller även att se till att eventuella cancerceller får så lite näring som det bara går. Då minskar risken att cancern växer så snabbt att immunförsvaret inte får en chans att göra sitt jobb.

Det som ger cancercellerna näring är socker i alla former. Då skall man veta att bordssocker bryts ner till glukos och fruktos direkt i vår matsmältning, vilket även gäller flertalet lättförbrända kolhydrater som t.ex. vitt mjöl. Fullkornsmjöl är inte mycket bättre. Kolhydraterna får blodsockernivån att stiga och därmed öka näringstillförseln till eventuella cancertumörer. Vad värre är, när blodsockret stiger så producerar kroppen även två hormoner kallade insulin och IGF1, som båda är tillväxtbefrämjande och därför sätter fart på tumörens tillväxt ytterligare. Personer med diabetes-2 med förhöjda blodsocker- och insulinnivåer löper således en betydligt större risk (ca. 3 ggr) att utveckla cancer och förloppet blir snabbare. Jag har upplevt detta på nära håll.

Skolmedicinens läkare brukar hävda att det är meningslöst att dra ner på kolhydrater i kosten eftersom kroppen ändå själv producerar en viss halt glukos. Detta stämmer, men det leder inte till toppar i blodsockret och höga insulinnivåer och därtill producerar kroppen ingen fruktos som vi bara får i oss via kosten. Så därför finns det starka skäl att äta en kost med lite kolhydrater (s.k. LCHF) om man vill minska sin risk för att utveckla cancer, att det sedan även minskar risken för övriga metabola sjukdomar signifikant är ju ingen nackdel. Kost som sötats med i industrimaten vanligt förekommande HFCS (high fructose corn syrup) skall man till varje pris undvika, eftersom fruktos starkt gynnar cancertillväxt.

Hur botar man cancer?
När vi surfar på nätet och läser tidningar möts vi dagligen av berättelser om hur långa rader av sjuka botat sin cancer med olika naturpreparat eller speciell kost. Skolsjukvården berättar även gärna om de som botats av deras cellgiftterapier och strålning. Vi får nästan aldrig läsa om de som prövat allt, men cancern har ändå fortsatt att utvecklas eller de som dött av skolsjukvårdens cellgifter.

Cellgifterna är f.ö. just det, de förgiftar alla celler. Behandlingen bygger på att cancercellerna är mer sårbara än de friska cellerna och därför dör först när patienten blir förgiftad av de insatta cellgifterna. Har patienten otur stryker även för många friska celler med och han dör. Förgiftningen försvagar immunförsvaret på ett sätt som kraftigt ökar risken för att utveckla en ny cancer. Den nya cancern utbryter ofta inte förrän efter mer än 5 år, varför patienten hinner registreras som botad (s.k. femårsöverlevnad). Skolsjukvårdens primitiva behandling av dagens cancerpatienter är som att jaga mygg med hagelbössa. Sanningen är den att det finns ingen säker bot.

Skolsjukvården skryter gärna med att dubbelt så många patienter överlever sina 5 år med deras behandling, i jämförelse med de som bara valt alternativa behandlingsmetoder. Vad man inte klarar av att få med i den jämförelsen, är att väldigt många som behandlas av skolsjukvården även på eget bevåg sätter in alternativa naturpreparat. Detta har jag omvittnat av flera bekanta som fått cancer. Dessa berättar inget för sin behandlande läkare, eftersom man vet att skolmedicinarna är starkt negativa till alternativen. Så denna typ av jämförelser blir meningslösa.

Det sorgliga med alla mer eller mindre lovande alternativa naturpreparat mot cancer är att vi aldrig får dem vetenskapligt studerade. Sådana studier kan nämligen kosta uppåt 100 miljoner kr och inget läkemedelsföretag har intresse av att satsa sådana belopp, eftersom naturpreparat inte kan patentskyddas för att på så sätt kunna återbetala den investeringen. Återstår att samhället satsar nödvändiga forskningspengar för att kartlägga naturpreparaten, men det ser vi ingen politisk vilja till. Vår styrande politikeradel står snarast helt på industrins sida att döma av hur de agerar.

Problemet är att varje cancerfall i princip är unikt. Cancer är inte en sjukdom utan hundratals, så det naturpreparat som botat några kan vara helt verkningslöst för andra. Vi kan t.ex. läsa om hur cannabis botar cancer eller kärnor som innehåller Amygdalin. Jag har själv blivit av med en godartad tumör sedan jag började blanda antiinflammatorisk gurkmeja i min kost, men jag skulle aldrig inbilla mig att det hjälper mot alla typer av tumörer. Däremot skulle jag rekommendera den som blir cancersjuk att gå in för en kolhydratfri ketogen kost och att pröva sig fram med olika naturliga preparat som hos några visat sig fungera, gärna parallellt med den vård som skolsjukvården erbjuder.

Ännu finns ingen säker bot och forskarna verkar tyvärr sitta fast i sin mörka återvändsgränd.

 

 

Lars Bern

 

Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene



Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.

Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene

 


Liknande artiklar: