Krönikor

Blir coronapandemin sanningens ögonblick för klimatalarmismen?

Coronakrisen och de kraftigt minskade mänskliga utsläppen som vi nu ser i dess spår ger oss nu en unik möjlighet att en gång för alla mäta hur stor betydelse våra växtgasutsläpp har för atmosfärens koldioxidhalt. Om detta skriver Lars Bern i sin senaste krönika.

Publicerad 21 mars 2020
Uppdaterad 1 april 2020

Corona-pandemin kommer att leda till en mycket omfattande sättning i den globala ekonomin. Vi har redan sett hur detta resulterat i kraftigt minskande förbränning av fossila bränslen och oljemarknaden har kollapsat med halverade priser som följd. Flyg ställs in, biltrafiken glesnar och fabriker stängs. Ändå har vi bara sett början på denna utveckling.

Mycket talar för att året 2020 kommer att innebära en minskning globalt av utsläppen av växthusgaser med uppskattningsvis 25 till 50 procent. Detta är ju vad klimatpolitiken har som mål att åstadkomma, för att på det sättet stoppa den ökande koldioxidhalten i atmosfären (se rubricerad figur). Politiken bygger på antagandet att den stigande halten till övervägande del är orsakad av mänskliga utsläpp.

Med de kraftigt minskade utsläppen från samhället, får vi nu ett unikt tillfälle att en gång för alla mäta hur stor betydelse våra utsläpp har för atmosfärens koldioxidhalt. Detta kommer att ge oss en fantastisk möjlighet att kunna bedöma den faktiska effekten av klimatpolitiska åtgärder på atmosfärens sammansättning.

Med de kraftigt minskade utsläppen från samhället, får vi nu ett unikt tillfälle att en gång för alla mäta hur stor betydelse våra utsläpp har för atmosfärens koldioxidhalt.

Om vi ser att den stigande koldioxidhalten viker av neråt under året får klimatpolitikerna ett bra argument för fortsatta klimatpolitiska åtgärder. Vi vet då att mänsklig aktivitet har en avgörande betydelse för koldioxidhalten.

Om koldioxidhalten fortsätter att öka i oförminskad takt, visar det att människans påverkan är ringa och att förändringen i halten har andra naturliga orsaker. Det kommer i så fall innebära att man kan lugna ner pengarullningen till klimatpolitiken i avvaktan på att forskarna kan hitta en bättre förklaringsmodell bakom den stigande halten.

För oss som följt klimatdebatten genom åren skall det onekligen bli mycket spännande att se vad som händer med den rubricerade Mauna Loa kurvan det närmaste året. Därmed har vi trots allt elände något att se fram mot.

 

Lars Bern

 

Artikeln har tidigare publicerats på Anthropocene

Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungliga Ingenjörsvetenskaps-akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.

Han har bland annat författat böckerna Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri (2014) och Den metabola pandemin (2019). Bern driver även opinionssajten Anthropocene.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!