MORGONDAGENS DAGSTIDNING –
Donera Annonsera Om Nya Dagbladet Kontakt
Globe
Nya Dagbladet
Senaste nytt
Annons:
Den här artikeln publicerades för 7 år sedan

https://nyadagbladet.se/kronikor/bilden-av-slaveriet-maste-nyanseras/

Krönikor

Bilden av slaveriet måste nyanseras

Dan Ahlmark

Det är dags att aspekter som ofta förbises med slaveriet lyfts fram i en annars förljugen diskurs som belägger Västerlandet med en fullkomligt orimlig skuldbörda. Det skriver Dan Ahlmark i sin lördagskrönika.

Uppdaterad april 22, 2021, Publicerad januari 25, 2020 – av Dan Ahlmark

11 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 39 700,00 SEK 53% Mål: 75 000,00 SEK
Läs artikeln och bidra

I Sverige försvann slaveriet helt under 1400-talet liksom i många andra länder i Europa. Livegenskap (bundenhet till ett markområde och arbetsplikt till ägaren) fortlevde dock i vissa och avslutades först under 1700-talet, eller som i Ryssland under 1800-talet.

På andra kontinenter ej influerade av kristendomen, renässansen och upplysningen, fortsatte man dock att se slaveri som en helt naturlig del av livet och samhället. I vissa muslimska länder dominerade den synen fortfarande under en del av 1900-talet. Slavens rättsliga ställning skilde sig naturligtvis mellan länderna.

Idag utnyttjas tidigare slaveri som en del av vänsterns angrepp på den västerländska civilisationen. Man syns hävda att europeiska nationers medverkan i slavhandeln och dess utnyttjandet av slavar i Syd- och Nordamerika var något särpräglat ont, som inte förekommit lika brett och frekvent någon annanstans i världen. Kritiken skapar ett intryck av att vita varit värst i historien gällande slaveri, och som begått unika brott mot mänsklig värdighet och främst afrikanernas rätt att leva fritt. Hur sant är då detta?

Sällan nämns sådant som att fler vita européer under perioden 1400-1850 togs som slavar för försäljning i muslimska länder, än antalet svarta som under samma period fördes av vita till Syd- och Nordamerika från Afrika. För att skapa ytterligare klarhet kring liknande sällan nämnda saker på området vill jag i en lite längre artikel utgå från främst fyra frågor gällande slaveriet enligt följande:

Annons:

1) Vilken roll spelade européer för införande av slaveri-institutionen i Afrika?
2) Har europeiska stater varit ledande i slavhandel med afrikaner?
3) Hur stor var USA:s roll som kund av slavar från Västafrika till Amerika?
4) Hur betydande var tillförseln av europeiska slavar till muslimska länder
jämfört med afrikanska till Amerika?

1) Vad gäller européernas roll gällande slaveriet som institution i Afrika, kan för det första nämnas att slaveriet där var endogent. De afrikanska folken hade slavar mycket tidigt i historien, och någon export utanför Afrika förekom även då. En kompletterande och kontinuerlig efterfrågan på slavar skapades därefter under andra hälften av 600-talet e.Kr., efter den muslimska erövringen av inledningsvis nordöstra Afrika. Redan 652 tvingade exempelvis den arabiske krigsherren Abdullah ben Said genom ett avtal sudaneserna att regelbundet leverera slavar till Nordafrika.

Tillgängliga uppgifter gällande medeltiden visar en utbredd tillämpning av slaveri i många afrikanska riken och väl organiserade system för kontinuerlig tillförsel av trälar. Reguljära krig skapade ett stort antal krigsfångar; genom privata räder rövades människor bort från sina hemtrakter; och barnafödslar, fattigdom och straff för begångna brott skapade i övrigt många slavar på kontinenten. En fri afrikan ägde ofta en eller flera, som då främst tog hand om det fysiska arbetet på dennes ägor.

Behandlingen av slavarna i olika områden skilde sig naturligtvis. En minskning av slaveriet av moraliska skäl, som i Europa, skedde senare inte i afrikanska samhällen. Data saknas i mycket gällande antalet i olika riken och regioner, men någon information finns beträffande slutskedet. Gällande det beryktade västafrikanska kalifatet Sokoto uppskattades hälften av befolkningen vara slavar under 1800-talet. Uppgifter insamlades 1830 om befolkningen i det stora afrikanska imperiets Oyo’s huvudstad, och man fann då att slavarna utgjorde cirka två tredjedelar av invånarna. Även om andelen ökat under århundradena och dessa specifika tal är höga, var andelen nämnvärd redan innan européerna inträdde på scenen. Mot den bakgrunden spelade vita människor ingen roll för slaveriets uppkomst i Afrika. De utnyttjade vid sin ankomst institutioner och system som redan fanns på plats sedan tidigare.

2) För att behandla frågan huruvida européer var ledande avseende afrikansk slavhandel, måste man för det första skilja mellan vad vi kan kalla intern slavhandel och extern. Den interna gäller slaveriet inom de subsahariska afrikanska länderna (länder och områden söder om de muslimska kuststaterna vid Medelhavet). Antalet slavar i detta område torde under historiens gång ha varit betydligt högre än de, som fördes norrut eller västerut till andra länder. Vilken andel av dessa ”interna” slavar som bytt ägare genom en köptransaktion är okänt, men antalet slavar torde klart ha varit mycket högre än de som såldes genom den externa slavhandeln. Den senare externa slavhandeln avser de slavar, som såldes till de muslimska kuststaterna inklusive Mellanöstern plus de som fördes till Syd- och Nordamerika av européer.

Den verkligt stora och kontinuerliga externa slavhandeln i Afrika gällde just de nordafrikanska kuststaterna samt Mellanöstern. Slavar fördes dock även långt utanför detta område. Kungen av Bengalen (Indien) uppges exempelvis ha ägt 8000 afrikanska slavar i mitten av 1400-talet. Människor rövades därvid bort från Östafrika och andra regioner. Slavtransporter genom Sahara förekom långt före muslimernas erövring av Nordafrika, så ökenområdet hade sedan länge genomkorsats av slavkaravaner med sikte på de stora städerna i norr. Genom krig eller ständiga slavräder utarmades sedan under mer än elvahundra år betydande delar av (inledningsvis främst) Östafrika genom muslimernas kontinuerliga angrepp norrifrån. Även muslimska områden söderut kunde drabbas, men självfallet blev huvudsakligen polyteistiska områden attackerade.

Uppskattningarna om antalet afrikanska slavar i muslimska länder varierar mellan 11 och 32 miljoner.1 Man kan då betänka att zanj-upproret i södra Irak av bland annat afrikanska slavar, vilket varade under fjorton år (869-883 e.Kr.), redan beräknas ha omfattat hundratusentals aktiva och präglade livet där under mer än ett decennium.

Om vi begränsar oss till den muslimska slavhandeln sedan slutet på 600-talet, talar vi om elva till tolv hundra år under vilka slavar förts till Mellanöstern eller kuststaterna vid Medelhavet. Under de mer än 700 år som förflöt innan européerna nämnvärt deltog i afrikansk slavhandel, fördes nära 10 miljoner slavar in till det området, enligt forskaren T. N’Diaye.2 Medan denne beräknar det totala antalet afrikanska slavar i området under hela slavperioden till minst 17 miljoner, anger WikiIslam3 antalet till 28 miljoner.

Ett medeltal av volymuppskattningarna gällande totalantalet ger 21,5 miljoner slavar sålda i muslimska länder, och andra historiker kommer till liknande siffror – runt 20 miljoner). Under den långa period det gäller, blir det dock mindre än 20 000 slavar per år. Men antalet ökade mot slutet av perioden, vilket sänker det årliga antalet tidigare.

När efterfrågan på slavar från Syd- och Nordamerika inledde en nämnvärd import av afrikaner från början av 1500-talet, kunde européerna snabbt utnyttja befintliga institutioner och det existerande systemet i Afrika för sina inköp. Kungar i svarta riken uppskattade den nya efterfrågan och blev ytterst förmögna genom den. Utan dessa makthavares medverkan hade slavhandeln västerut blivit kraftigt reducerad. Man har även tvivlat på att den kunnat existera ifall afrikanska kungar och andra ledare inte sett försäljningen till européer som förmånlig. Över 80 procent av slavarna såldes till européerna genom muslimska slavhandlare, som också gjorde betydande vinster.

Mellan åren 1525-1866 exporterades 12,5 miljoner slavar till den Nya Världen och 86 procent – 10,7 miljoner – överlevde sjöresan.4 Antalet slavar, som exporterades dessförinnan till västliga öar utanför Afrika och Amerika kan uppskattas till något mera än ett par hundratusen. Även om en del slavar togs från den befintliga stocken i Afrika, orsakade självfallet denna nya efterfrågan regionalt en nämnvärd ökning av slavräderna just för exporten västerut och främst till Amerika.

Oavsett vilken realistisk bedömning man gör av den muslimska slavimporten, överstiger denna mycket kraftigt exporten till Amerika. Svarta som exporterades till främst Portugal och Spanien efter avslutningen av reconquistan (1492), påverkar inte den slutsatsen. När man idag av politiska skäl konsekvent kritiserar européer för att ha dominerat slavhandeln och utnyttjandet av slavar är detta således en osann bild.

Om man bortser från det betydande och kontinuerliga inhemska slaveriet inom Afrika söder om Sahara, är det i själva verket de muslimska länderna som dominerat importen av afrikanska slavar samt slavhandeln i stort.

Den tredje frågan är viktig att behandla eftersom den vanliga föreställningen är att USA varit det stora slavlandet i världen. Det är det land som alltid nämns i samband med afrikanskt slaveri. En för allmänheten okänd information i det sammanhanget är att blott 450 000 (4,2 procent) av slavarna som transporterades till Amerika, fördes till USA.4 Den volymmässigt stora destinationen var istället Sydamerika och särskilt Brasilien, samt länderna i Karibien. Blott kolonialmakternas slavimport till Karibien, där afrikanerna arbetade på plantager, var mycket större än USA:s andel. Genom de ofta bättre levnadsförhållandena i USA jämfört med många andra destinationer, ökade snart den svarta befolkningen i USA. De svarta i USA tilläts nämligen ofta – i motsats till de flesta muslimska länder – att ha familjer.

När det kommer till frågan om slaveri och etniska övergrepp måste man vidare även notera de européer som förslavades under perioden 1400 till 1850. I synnerhet det ottomanska väldet var centrum inte bara för svart slaveri, utan även för vitt. Snart efter islams tillkomst och dess första erövringsvåg började slavräder precis som i Afrika riktas mot europeiska länder. Med minskningar under perioder, då muslimska stater militärt led nederlag i väst, fortsatte dessa oupphörligt fram till mitten av 1800-talet. Data som följer nedan gäller tiden efter år 1400. Tidigare förslavande av vita i Mellanöstern eller Nordafrika under den muslimska erövringen av den kristna världen där, samt exporten söderut av vita slavar från det muslimska Spanien, är inte inkluderade. Exkluderad är även tidigare handel med vita slavar från Europa till Mellanöstern och den svarta slavimporten till Portugal och Spanien.

Historikern Emmet Scott beskriver tre europeiska regioner där erövring av slavar var särskilt betydande.5 Det första området var centrala och sydöstra Europa, som under otaliga räder, krig och även under ockupation berövades delar av sin befolkning genom bortrövande av vita. Antalet bortförda har uppskattats till mellan 10 och 40 miljoner människor. En andra region var östra Europa omfattande främst Ryssland och dagens Ukraina, som utsattes för krig och slavräder av muslimska stater (bland annat Krim och Kazakhstan). Tre miljoner slaviska bönder uppskattas ha förts bort av muslimer till Krimstaten mellan 1441-1774. Avnämare för dessa östeuropeiska slavar var det ottomanska imperiet.

Ett minimum på en miljon personer bortrövades under perioden från kristna men icke-europeiska länder som Georgien, Armenien med flera. Det tredje området gällde främst kustområdena i Italien, Frankrike, Spanien och Portugal, där piratflottorna från de nordafrikanska Barbareskstaterna gjorde oupphörliga angrepp med det främsta målet att tillfångata vita (främst kvinnor). Räderna sträckte sig ibland mycket långt norrut och till och med Island drabbades. Europeisk sjöfart skadades också märkbart av pirater, som förslavade besättningarna. Antalet slavar beräknas här till 1–1,25 miljoner.3

I alla de tre angivna drabbade regionerna var skadorna ekonomiskt, demografiskt och socialt mycket omfattande. De påverkade väsentligt samhällsutvecklingen där under främst medeltiden. De mänskliga tragedierna kan vi knappast föreställa oss. Som ett absolut minimum togs 14 miljoner européer (slavar från kaukasiska länder medräknas inte) från Europa som muslimska slavar och fördes till främst Mellanöstern och Nordafrika. Sannolikt var siffran mycket högre. Det innebär, att muslimerna (minimalt) tog flera europeiska slavar från Europa till islamska stater än antalet afrikaner sålda av vita i Syd- och Nordamerika. Dessa muslimska länder (och särskilt Turkiet) har alltså haft en oerhört destruktiv inverkan på både Afrika och Europa.

De egentliga storleksförhållandena gällande olika grupper av slavar och vem som egentligen bär mest skuld tystas nu ned och döljs på grund av dagens rådande ideologi.

Beträffande de fyra frågor som formulerades i början av artikeln är alltså de politiskt korrekta svaren helt felaktiga. Européer utnyttjade den slaveri-institution som existerade i Afrika när de kom dit. De var inte heller på något vis ledande i världen gällande utnyttjande av afrikanska slavar eller beträffande denna slavhandel. USA spelade en perifer roll som avnämare av afrikanska slavar.

Skälet till att fördomarna idag är så starka och vitt spridda i Väst om de vitas roll i denna helt förkastliga verksamhet, beror sannolikt på vänsterns växande roll gällande historieskrivning och dess dominans av media. Under senare decennier har tillkommit att araber och svarta muslimer oftast kraftigt vill nedvärdera eller direkt dölja de brott muslimer begått i Afrika. De har nu en stark ställning i många länder söder om Sahara, och önskar knappast att deras trosfränders tidigare ytterst grymma handlande ska bli belyst.

Beträffande omfattningen av förslavandet av européer jämfört med afrikaner, är det höga talet för européer anmärkningsvärt och något som mycket sällan lyfts fram. Att det muslimska slaveriet av vita under perioden (talet 14 miljoner är ett absolut minimum) överstiger antalet afrikaner, som transporterades västerut, förvånar sannolikt de allra flesta. Men inte heller detta förhållande passar vänsterns ideologi och den politiska korrektheten, så det döljs i skolor och universitet samt i media. På detta som på så många andra områden kommer förvånande data att spridas, när politisk korrekthet stoppas i Sverige.

Fram till upplysningen såg de allra flesta människor i världen slaveri som något självklart och naturligt. Européer förslavade så småningom (med undantag för livegna i vissa länder) ej varandra, och även muslimer undvek under normala omständigheter att förslava sina egna trosfränder. I de flesta länder accepterades dock slaveri under vissa förutsättningar även gällande egna landsmän.

Men, i slutet av sjuttonhundratalet började man, i Väst, i enlighet med upplysningens idéer, att arbeta för att eliminera acceptansen av själva idén om slaveri.

Man fick snabbt framgång i till exempel England, och detsamma gällde snart flera andra länder. 1807 beslutade USA och Storbritannien att förbjuda transporter av slavar till Amerika, och den brittiska flottan arbetade mellan 1815 och 1865 på att upprätthålla förbudet, vilket många länder i Sydamerika och Karibien inte respekterade. Transporterna minskade, men eliminerades inte helt förrän 1870. Vitas deltagande i slavhandeln över Indiska oceanen avslutades också.

Inga andra kulturer än delar av den västliga hade en sådan inställning till slaveriet, och försöken att övertyga islamska länder om att eliminera institutionen mötte mycket starkt motstånd. Endast Västerlandets makt och växande inflytande under artonhundratalet kunde, trots ständigt och hårt motstånd, långsamt men i stor utsträckning eliminera slaveriet i världen. Det var en unik insats till nytta för människor i alla nationer.

 

Dan Ahlmark

 

Källhänvisningar
[1] American Thinker - Time to Set the Record Straight on Slavery
[2] Africa Global News - The Arab Muslim Slave Trade
[3] Wiki Islam
[4] The Root - How Many Slaves Landed in the US?
[5] New English Review - The Islamic Trade in European Slaves
[6] Ohio State News - When Europeans Were Slaves

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

https://nyadagbladet.se/kronikor/eus-klimatpolitik-undergraver-energisystemet-del-5a/

Krönikor

EU:s klimatpolitik undergräver energisystemet – Del 5

Förstörelsen av den europeiska ekonomin

Dan Ahlmark

EU:s klimatpolitik har förändrat Europas energisystem i grunden. Resultatet är högre kostnader och ett växande hot mot industrins konkurrenskraft, skriver Dan Ahlmark.

Uppdaterad Idag kl 19:41, Publicerad Idag 15:38 – av Dan Ahlmark
Foto: Lunkenbein Photography/iStock
5 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Medan världen invaggats i tron på att dagens klimathypotes – att koldioxidutsläpp har mycket farliga effekter på världens länder i en inte särskilt avlägsen framtid – är sann, har denna helt avvisats bland annat av två professorer emeriti, vars argumentation troligen var huvudskälet till att USA:s Environmental Protection Agency ändrade kurs 2025. Deras slutsatser kunde sammanfattas i några kortfattade men fullständigt förintande meningar, vilka sedan motiverades genom en redovisning av den forskningsmässiga grunden för dem.

Detta är del 5 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Därmed lyftes klimatpolitikens förtryck över USA:s energiproduktion och energianvändning, industriella utveckling och kärnan till dess internationella makt. Forskarna fastslog nämligen två slutsatser gällande FN:s och senare EU:s klimathypotes: "It fails to consider contradictory science. It is not based on science, it is based on unscientific evidence. Thus there is no scientific basis for the...Finding that greenhouse gases ("GHGs") will endanger the public health and welfare. Furthermore, it endangers the public health and welfare itself". (1)

Betydelsen för energipolitiken

Vi ska här inte beröra varför klimathypotesen varit så viktig för världens globalister och etablissemang att hävda och genomdriva, utan här granskas bara effekterna gällande dess allvarligaste effekt. Följande orsakskedja kan då bedömas vara den väsentligaste: Dagens klimatpolitik energipolitik negativ utveckling av bland annat industrin genom en rad även makroekonomiska konsekvenser lägre internationell konkurrenskraft och lägre standard för befolkningarna. Detta är en direkt följd av EU:s antingen följsamhet till globala beslut eller dess egna radikala klimatinitiativ. Att energipolitiken är klimatpolitikens viktigaste konsekvens betvivlas av få. Västerlandets beprövade och välkalibrerade system för att ge befolkningarna tillgång till riklig och billig energi, samtidigt som man skapar underlag för industrins verksamhet och förnyelse, utvecklades under lång tid.

Annons:

Plötsligt beroende på en politiskt populär klimatforskning och internationella etablissemang hänförda av ideologin om politisk globalism, ändrades helt förutsättningarna för detta system. Energin har hittills huvudsakligen kommit och kommer från hydrokarboner, vilka nu betecknas som olämpliga på grund av att deras förbränning skapar stora mängder av CO2. Denna gas påstås genom sin ökning i atmosfären orsaka global uppvärmning med en rad svåra konsekvenser för världen. Så kol, olja och gas anses vara så farliga, att de bör bytas ut mot bättre energikällor, vilka det inte finns särskilt många av. Förutom att rensa ut kol och olja har ju även nukleär energi av många regeringar betecknats som farlig men då beroende på risken att vid olyckor mängder av radioaktivitet kan frigöras.

Europas viktigaste industristat – Tyskland – skrotade på grund av dominerande politikers (främst Merkel) inflytande sitt framgångsrika och betydelsefulla kärnenergiprogram, som tagit flera decennier att bygga upp och kostat stora summor. Detta skedde utan en tillräcklig konsekvensanalys. Medan utvinning av olja och gas främst skedde i Nordsjön, där Storbritannien avslutade sin utvinning, finns kol på många ställen i Europa, men vilka fyndigheter nu inte nyttjas. Väldiga summor har investerats i energikällor ansedda som rena såsom vind och sol. Ett prissystem för utsläpp av CO2 har införts, vilket medför nämnvärda kostnader för dessa utsläpp. Utbyggnad av system baserade på hydrokarbonenergi kräver kanske externa godkännanden och säkerligen finansiering, som möter särskilda restriktioner.

Vind och sol står fortfarande för låga andelar av länders energitillgång, och vindkraften torde på grund av höga kostnader och naturligen varierande vind inte överleva annat än som en mycket marginell kommersiell energikälla, om och när statliga bestämmelser och subventioner inte längre stödjer teknologin. Solenergi och hydroelektrisk kraft är då "rena" energikällor av intresse men har idag inte väsentlig betydelse annat än för enskilda länder med särskilda förutsättningar.

Energiomställningen utan ersättning

Vad energiomställningen hittills visat i Europa är, att ansvariga politiker i samarbete med EU-kommissionen varit helt ansvarslösa genom att sjösätta regler, som i många länder eliminerade grunden för det tidigare energisystemet, innan man fått ett nytt konkurrenskraftigt system på plats. Det senare skulle naturligtvis ha bevisad kapacitet att kunna överta bördan att skapa tillräckligt med energi till acceptabla priser. Dessa kan vara högre än tidigare men får, särskilt gällande industrin, inte avvika alltför mycket från internationella konkurrenters kostnader. En företagsledning, som på sitt område fattat något liknande helt oansvarigt beslut, hade snabbt avsatts.

EU:s beslutssystem, som är byggt för att skydda centrum från folkligt missnöje, och där det är svårigheter att klart utpeka dem, som har ett personligt ansvar för fiaskot, fortsätter att driva den skadliga klimat- och därmed energipolitiken. På samma sätt som skedde under Europas avrustning efter slutet av det kalla kriget, har den styrande klassen och EU haft en mycket felaktig uppfattning om omvärlden och fattat felaktiga och oansvariga beslut.

USA lämnar Parisöverenskommelsen

Att USA lämnade Parisöverenskommelsen med dess konsekvenser för energiproduktionen m.m., var början på en utveckling, som sannolikt leder till en stark begränsning av överenskommelsens räckvidd. Dagens politiska situation i Europa tyder på det. Regeringarna i unionens två ledande länder: Tyskland och Frankrike, har sällan haft ett värre opinionsläge. Vad som nu framkommer, är att även FN:s ledande kommitté avseende dagens klimatomställning medger, att tidigare projektioner av effekterna av ökningen av CO2 varit överdrivna. Domedagsprofetiorna, som använts för att skrämma den europeiska befolkningen och dess politiker, har varit fel. USA:s inrikesminister Doug Burgum sade nyligen, att världens omställning till nya energikällor alltid varit:

— a fantasy and a borderline lie (2).

Han begränsade sig till att beteckna de drivande personerna för denna omställning som:

— certain elements.

Med tanke på att just omställningen till nya energikällor i Europa varit en policy av närmast religiös karaktär, är slutsatsen förödande. De europeiska besluten har alltså i bästa fall varit en fantasi, men annars: kanske var det politisk artighet, som inte direkt kallade den för lögn utan blott "på gränsen till lögn". Så detta är vad EU och Europas politiska etablissemang årligen ägnat otaliga miljarder till att påverka sina väljare om och låtit genomtränga mycket av verksamheten i sina länder och all undervisning på alla nivåer. Man har indoktrinerat sina hela befolkningar om en fantasi eller något på gränsen till en lögn.

Fortsättning i del 6

 

Dan Ahlmark

 

Källor och vidare läsning

1. Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding – CO2 Coalition

2. Green energy transition a fantasy and a borderline lie – Climate Change Dispatch

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/kronikor/klimatpolitikens-grepp-om-europas-samhallen-del-4/

Krönikor

Klimatpolitikens grepp om Europas samhällen – Del 4

Förstörelsen av den europeiska ekonomin

Dan Ahlmark

Från industri och transporter till jordbruk, byggande och forskning: EU:s klimatpolitik har fått genomgripande konsekvenser för samhälle och ekonomi, skriver Dan Ahlmark.

Publicerad september 29, 2026 – av Dan Ahlmark
Traktorer i EU-kvarteren i Bryssel under en bondeprotest
Foto: EU/Christophe Licoppe
8 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Dagens klimatpolitik i Europa medför stora krav på centrala beslut och koordination på EU-nivå av medlemsstaternas aktiviteter. Enskilda länders politik sägs inte enskilt lösa dagens globala klimatproblem, utan samarbete och samordning krävs. Det aktualiserar frågor om i vilken utsträckning centrala beslut är motiverade och kan godtas, och vilken självständighet en medlemsstat bör ha. Det medför ofta krav på överföring av makt från de enskilda medlemmarna till EU-nivån.

Detta är del 4 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Centralt beslutsfattande leder till åtgärder, som medför betydande investeringar och kostnader. Det leder till en uppbyggnad av EU-institutioner med centrala resurser och förmåga till regelgivande samt tillsynsverksamhet för att åstadkomma avsedd styrning och beslut om mål. Dessa representanter förfogar över, förutom kunnandet i länderna, även egna nätverk av forskare och experter.

Klimatpolitiken omfattar samhället mycket brett och begränsar sig inte till bara traditionell tung och lätt industri. Det angår transporter, jordbruket, finansieringssektorn i vid bemärkelse; forskning; viktiga delar av den offentliga sektorn inkl rättssystemet mm. Just denna genomgripande inverkan på hela samhället, som klimatpolitiken baserad på den påstådda farligheten av CO2 medför, leder till många effekter.

Annons:

Beträffande den grundläggande på klimatpolitiken och dess grunder baseras denna bland annat på material, som redovisas i nästa artikel (DEL 5A), som tar upp klimatpolitikens förödande inverkan på energipolitiken. Där visas grunden till att man bör betrakta Europas nuvarande klimatpolitik som onödig, missriktad och mycket farlig för regionens välfärd och utveckling. Dagens klimatteori är en i huvudsad obevisad hypotes. I detta sammanhang upprepas bara vad de två huvudforskarna, som är de främsta akademiska motståndarna till dagens klimatpolitik (1), säger om dess konsekvenser: “... they are policies that will destroy western economies, impoverish the working middle class, condemn billions of the world's poorest to continued poverty and increased starvation, leave our children despairing over the alleged absence of a future, and will enrich the enemies of the West who are enjoying the spectacle of our suicide march.”

Baserad på en obevisad teori har världens ledande globalistiska organisationer samt delar av världens etablissemang i samverkan fått världen att försöka minska halten av CO2, när denna egentligen är en nyttig gas, som vid ytterligare ökningar av halten i luften kommer att kraftigt öka livsmedelsproduktionen på jorden.

Vi bortser i denna artikel från de energipolitiska och makroekonomiska konsekvenserna av teorin. Istället ser vi på just arten och bredden av denna klimatteoris inverkan. FNs och EU:s gemensamma klimatpolitik berör då de allra flesta samhällssektorer i Sverige. Det gäller inte bara de flesta industrier utan i stort sett alla andra av samhällets viktiga sektorer såsom jord- och skogsbruk, den finansiella sektorn och så vidare. Administrationen av alla regler, som behövs för att realisera antagen klimatpolitik, kräver en utbyggd offentlig förvaltning samt stor uppmärksamhet och stora ansträngningar från företag och ägare av olika typer av egendom. Betydande bördor läggs härigenom på den privata sektorn. Kravet att följa alla regler och att realisera uppsatta mål innebär krav på stora resurser, otaliga projekt, problemlösningar och övervakning. Ett mycket starkt byråkratiskt inslag har därmed förts in i den svenska ekonomin, något påminnande om egenskaperna hos en socialistisk ekonomi och dess metoder.

Konsekvenserna av dessa olika nya regler har – bland sina många effekter på den offentliga förvaltningen – haft en betydande inverkan på rättssystemet. Skilda tolkningar av olika regler med betydande inverkan på egendom och förutsättningarna för näringslivets verksamhet skapar otaliga legala problem, som kräver sin lösning. Förutom olika åsikter och normala kontroverser mellan parter tillkommer de kontroverser och strider, som uppstår när diverse miljö- och radikala politiska grupper försöker att förverkliga egna ideologiska mål med hjälp av en komplex lagstiftning.

De industrier, som naturligen genom sin produktionsprocess skapar stora mängder av CO2, kommer trots framgångar gällande eliminering av utsläpp (i sig orsakande nämnvärda kostnader)troligen inte längre vara livskraftiga i Europa beroende på energikostnader och kostnader för de utsläpp, som ändå måste göras. Utsläppskostnader kan vara internationellt reglerade, eller av staten, och är nämnvärda.

Samtidigt har en annan förutsättning för vissa industrier förändrats, nämligen kravet på billig energi. Energi-generering berörs inte i denna artikel, utan här görs bara observationen att exempelvis ett av Europas största kemiföretag – BASF – flyttat sin verksamhet från Europa på grund av sina energikostnader. Det är en dramatisk åtgärd, men en, som ägarna av tung industri till exempel stålföretag, tung verkstadsindustri, kemi industri och så vidare kan besluta sig för. Om man samtidigt har ökade energikostnader. växande kostnader för den tekniska anpassningen till de nya reglerna, utsläppskostnader samt dessutom ökade administrativa kostnader, kan detta bli för mycket. Man kan dessutom uppleva ökade legala kostnader, ifall externa grupper utnyttjar det legala systemet för att nå något miljömål. Sedan får man uppleva till exempel fördröjningar gällande eventuell tillståndsgivning och annat nödvändigt för verksamheten. När den ackumulerade effekten av alla dessa effekter når en viss nivå, kan företag finna det bättre att flytta utomlands, sälja eller lägga ned verksamheten.

Transporter, flyg och sjöfart

En klimatmässigt mycket uppmärksammad industri gäller transporter generellt det vill säga förutom sådana på land även beträffande flyg och sjöfart. Dessa delar ansvarar för nämnvärda delar av industrins utsläpp av CO2. Olika skatter läggs på flyget i olika länder. Ett försök att införa internationell beskattning av just fartygsutsläpp stoppades 2025 av USA, som lyckades få ett antal länder att rösta mot FN-förslaget Net-Zero Framework. Detta initiativ kallades för ett ”Globalt grönskattebedrägeri” och sköts på framtiden. FN och FNs underorganisationer är desperata att äntligen på något område få egen beskattningsmakt och någon egen inkomst.

Olika utsläpp från bilar var en av de första typerna av utsläpp från konsumentprodukter, som började kontrolleras för länge sedan. Koldioxid fick sedan ökad uppmärksamhet, och utsläppskraven avseende gasen har sedan fortlöpande skärpts. Förbränningsmotorn har successivt ökat sin effektivitet, samtidigt som den orsakar allt lägre utsläpp av olika slag. De elektriska bilarna har ökat starkt i volym, men står fortfarande för en låg andel i Europa. Ett huvudproblem är, att priserna avseende elektriska fordon är alltför höga. Samtidigt är möjligheten att genomföra laddningar mycket otillfredsställande, och i mindre befolkade området krisartat låg. Sverige med landets stora ytor och delvis gles befolkning möter därvid särskilda svårigheter. Den utfasning av förbränningsmotorn man talat om torde inte komma att ske under lång tid.

Trycket har varit högt även på en av världens äldsta näringar: jordbruket. EU:s Green Deal har utformat olika åtgärder för att nå vad man kallar ett miljömässigt hållbart jordbruk. Regleringar finns för bland annat gödningsmedel och bekämpningsmedel, och man arbetar med att försöka minska metanutsläppen. Det politiska motståndet mot olika åtgärder har varit särskilt stort i medelstora länder som Nederländerna och Polen, men är betydande också i EU:s största stater.

Bönderna klagar över de allt högre kostnaderna men också regler, som medför byråkrati. Det europeiska jordbrukets effektivitet minskar samtidigt med lönsamheten och konkurrenskraften. De europeiska bönderna fruktar dessutom sådana avtal som EU:s med Latinamerikas handelsblock Mercosur, omfattande Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Omsorg har dock i detta avtal lagts för att skydda Europas bönder bland annat genom mycket låga årliga ökningar (till exempel 1.3 eller 1,5 %) av tillåten importvolym för livsmedel, där konkurrenskraften är låg till exempel biff, kyckling mm.

Offentlig byggnadsplanering på olika nivåer påverkas kraftigt av klimatpolitiken, liksom verksamheten allmänt inom arkitektur, byggnadsföretag och byggmaterialindustri. Styrning sker genom byggstandards och regler avseende material och isolering. Kostnadsökningarna har därför varit kraftiga inom flera led. I Sverige, där byggnation på grund av klimatet och höga byggkrav redan medför höga kostnader, drabbas hårt. Det mycket stora behovet av nya bostäder kan inte fyllas tillfredsställande. Förutom nybyggnation drabbas naturligtvis renoveringsverksamhet, tillbyggnader och så vidare.

Finansiering och forskning

Ett viktig område för klimatpolitiskt inflytande är området för finansiering av olika verksamheter. Det innebär numera, att alla viktiga finanseringskällor uppmärksammar önskemålet att prioritera miljömässigt sunda projekt det vill säga gröna sådana. Detta innebär svårigheter för projekt, som enligt normer och regler har en diskutabel klimatprofil såsom försvarsindustrin. Detta gäller alltså ett politiskt ingrepp i marknadsekonomin och en styrning som går tvärs andra politiskt beslutade policies.

Klimatpolitiken och dess mål avseende uthållighet påverkar självfallet EU:s centrala stöd for forskning liksom medlemsstaternas prioriteringar inom ramen för sina nationella forskningsprogram. Det influerar både företag, specialiserade självständiga forskningsinstitut samt universitetsforskning. Det influerar samtidigt kraven inom offentlig upphandling av alla slag. Kritik framförs beträffande kraven på snäv styrning av forskningen. Ett belysande – och avskräckande - exempel gäller själva den grundläggande klimatvetenskapen, där inga anslag egentligen ges till forskning, som kan utmana den allmänt accepterade klimatpolitiken. Det medför, att skeptiska forskare inte kan meritera sig genom sina valda projekt, vilket påverkar rekrytering och befordran inom universiteten.

Det finns samtidigt ett annat hinder för vetenskaplig opposition, genom att opponenter har mycket stora svårigheter att på grund av peer-review systemet för vetenskapliga artiklar få sina artiklar publicerade i de respekterade forskningsjournalerna avseende klimatvetenskap (vilket i sig minskar möjligheten till befordran). Sådana oppositionella forskare inbjuds heller inte till sammankomster och symposier, där viktig forskning diskuteras. Det är alltså ett system, som på grund av makt över medel och kanaler stänger ned de flesta möjligheter att framföra kritik mot de accepterade teorierna. EU har här i flera avseenden en negativ inverkan. Åsikterna på området begränsas till vissa godkända, och man hindrar avvikande röster. Det är metoder, som regelmässigt utnyttjas i auktoritära stater. I totalitära stater hindras eventuella opponenter på annat vis.

Som en följd av internationella beslut genomtränger nu konsekvenserna av tron på global uppvärmning (eller den benämning man vill använda) anställdas och deras chefers aktiviteter på de allra flesta fält. Självfallet är vissa stater såsom Sverige, som vanligen vill visa sig bäst i klassen gällande internationella åtaganden, ledande. Detta har fångat in samhällena främst i Västerlandet i ett hårt grepp och en byråkrati, vars effekter och kostnader ännu inte är fastställda. Genom ett alltmer utbyggt regelsystem med rättslig uppbackning påverkar det alltmer i nationernas dagliga liv.

 

Dan Ahlmark

 

Källor och vidare läsning

1. Lindzen & Happer – Comment on EPA Endangerment Finding – CO2 Coalition

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/kronikor/eus-agerande-under-covidkrisen-del-3/

Krönikor

EU:s agerande under covidkrisen – Del 3

Coronapolitikens skadeverkningar

Dan Ahlmark

Vaccinupphandlingar, covidbevis och kontroll av nätplattformar gav EU en central roll under pandemin, med följder för självbestämmande och yttrandefrihet, skriver Dan Ahlmark.

Publicerad september 22, 2026 – av Dan Ahlmark
Foto: EU-kommissionen
7 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Beträffande hälsopolitik har de nationella regeringarna i många avseenden bibehållit sin rätt att agera självständigt. Detta blev särskilt aktuellt under covid-krisen, som drabbade så gott som alla medlemsstater i EU, men där organisationen ändå hade eller gavs viktiga funktioner. Det medförde, att EU spelade en roll även beträffande andra områden, där man inte hade något formellt uppdrag.

Detta är del 3 i Dan Ahlmarks artikelserie om EU. Läs föregående del.

Ett område, där man hade en klar ledarfunktion gällde koordination av godkännanden av vacciner och deras utnyttjande. Funktionen uppfylldes av EU-myndigheten EMA. Den gällde tillåtelser avseende val av mediciner och ordinationerna gällande dessa, säkerhetsföreskrifter mm. Regeringarna följde i stort dess beslut.

Vad som senare hänt är, att särskilt vissa läkemedelsföretag kritiserats för sin produkt och dess konsekvenser för hälsan. Civilpersoner ifrågasätter godkännandet av produkterna. Det är idag oklart vilka juridiska följder – om några - detta medför för företagen. Dessa synes inledningsvis ha sökt godkännanden av staten, som skyddar dem från konsekvenser av att marknadsföra preparat, som kanske inte utprovats på konventionellt sätt och därför innebär viss risk.

Annons:

EU fick inledningsvis under pandemin ett uppdrag av många EU-länder att genomföra köp av vacciner och koordinera fördelningen av dessa, vilka beslut realiserades. Vissa länder genomförde självständiga uppköp och fick leveranser före de gemensamt beslutade beroende på faktorer som offentliga organisationers senfärdighet, bristande vana mm. EU-kommissionens ordförande har blivit kritiserad beträffande vissa inköp men vann en förtroendeomröstning i Europaparlamentet gällande sina åtgärder.

Nerstängningar och ingrepp i vardagen

Åtgärder som direkt grep in i människors vardag gällde nerstängningar av flera slag, utegångsförbud, regler om att hålla avstånd, krav på mask och så vidare. Bland åtgärderna, som innebar ingrepp på människors personliga integritet, fanns kravet på medborgare att undergå ett visst antal vaccinationer. Dessa åtgärder gällande befolkningen hade lyckligtvis förbehållits de enskilda nationerna, och beslutades inte av något EU organ. Sverige var en de mera lyckliga länderna i detta avseende, då den aktuella myndigheten snabbt skaffat sig en något realistisk syn på sjukdomens art och därför undvek vissa tvingande åtgärder andra nationers befolkningar fick stå ut med.

Det hade rätt snabbt blivit uppenbart, att den främsta riskgruppen var de gamla, medan unga hade en avsevärt mycket lägre risk att drabbas hårt. Så småningom var det klart, att - bortsett från riskgrupp 1 - det var fråga om en sjukdom, som var något eller mera allvarlig än en svår säsongsinfluensa, men vars dödlighet blivit kraftigt överdriven. Trots den lägre risken för unga tvingades skolor i många länder inkl Sverige att hållas stängda under långa perioder. Med tanke på bland annat det stora sociala behovet hos många unga människor liksom behov hos dem gällande fysisk närvaro vid lärande var detta sannolikt ett felaktigt beslut. Nerstängningar av samhällssektorer och ingrepp, som hårt drabbade små och mindre företag, kan numera betraktas som diskutabla. De mest omfattande av åtgärderna mot covid kan alltså ifrågasättas. Medicinska experter, som protesterade, drabbades ibland av svåra personliga konsekvenser på sätt, som förde tanken till auktoritära samhällen.

Framtagandet av EU Digital covid Certificate påskyndade troligen tillåtna resor av civilpersoner inom Europa jämfört med om ingen sådan koordination av dokument skett. Samtidigt gav det EU en roll gällande gränskontroller, villkoren för EU-medborgare att resa samt digitala identitetssystem. De stora ekonomiska stödprogram, som igångsattes via EU, medförde ett centralt inflytande och kontroll av medlemsstaternas åtgärder avseende stöd. Det innebar en förstärkning av den centrala maktens roll.

Samarbetet mellan Europas stater förstärkte tendensen att bortse från interna protester, eftersom beslut, som egentligen var landets ansvar, först diskuterades i olika fora i EU, vilka då blev en viktig grund för de inhemska kommande policybesluten. Naturligtvis medförde detta ökade likheter i olika länders program att bemöta epidemin/pandemin. Säkerligen förstärkte detta tendensen att slå undan inhemsk kritik och protester mot olika inslag av covid-politiken. Inhemska politiska diskussioner präglades från regeringarnas utgångspunkt med stor sannolikhet just av den consensus framkommen i EU:s diskussioner i olika instanser. Inhemska demokratiska krafter, som frambar kritik, behandlades och beaktades därför inte på samma sätt som om EU inte funnits.

En obehaglig upplevelse var att en liten del av befolkningen i Sverige visade aggressivitet mot dem, som protesterade mot olika åtgärder, och ville inte tillåta den handlingsfrihet och yttrandefrihet, som medborgare ska ha. Mycket oroande auktoritära tendenser visade sig vara naturliga hos många på grund av hotet mot deras hälsa. Och svenska politiker visade bara passivitet gällande sådana uttryck och inget civilkurage.

EU:s censurverksamhet under covid-epidemin

EU bedriver en övervakande granskning av de sociala plattformarnas egen granskning av innehåll där, som publiceras av allmänheten. Som en undersökning av den amerikanska kongressen visat, genomför de dock allmänt en censur, som går utöver vad plattformarna önskar och utför (1). Detta har också gällt debatten om staters covid politik, där EU hindrat kritiska åsikter om policies att publiceras eller nås av allmänheten.

Det är naturligt, att många olika åsikter om covid-politiken i Europa framfördes under perioden, eftersom stater krävde och genomförde mycket drastiska åtgärder gällande medborgarnas liv. En hård debatt om detta är naturlig, och kunde självfallet ibland gå för långt. Plattformarna stoppade dock lögner och galna teorier, som kunde anses vara antingen ”misinformation” eller ”disinformation ”. Plattformarnas granskning av innehåll gäller båda typerna liksom EU:s översyn. Misinformation gäller felaktig eller vilseledande information spridd utan avsikt att lura. Disinformation är allvarligare. Sådan defineras av EU som: “Disinformation...refers to false or misleading information (min kurs.) that is deliberately spread to deceive and manipulate public opinion, particularly in the context of online communication” (2).

Problemet är, att EU, sannolikt beroende på att det utgör en politisk organisation djupt involverad i många faser av medlemsstaternas covid-politik, var mycket känslig för kritik av den genomförda politiken. Man syns ha utfört en övervakande, detaljerad och sträng censur, som uppenbarligen gick utöver vad plattformarna önskade utföra. Men genom EU:s möjligheter att kräva åtlydnad, kom dock plattformarna att följa det centrala censurorganets anvisningar.

Vad, som i detta fall behövdes, var ju att på grund av bristande kunskap om covid´s reella ursprung och effekter, det fanns övervägande skäl för myndigheterna att tillåta en bred diskussion om epidemins/pandemins alla aspekter. Ingen visste ju egentligen med någon säkerhet sanningen, och en medborgares rätt att framföra sin åsikt är grundläggande. Detta respekterades ofta dock inte. Ett exempel: den nu av amerikanska myndigheter accepterade sanningen, att viruset spreds från ett kinesiskt laboratorium finansierat av USA (3), censurerades som – åtminstone – misinformation. Man tystade medicinska experter med avvikande sakmässigt grundade annorlunda åsikter om de dramatiska åtgärderna gällande masktvång och avstånd i köer mm. Framförd kritik av de ekonomiskt förödande nerstängningarna av samhällen och skolor mildrades av censuren.

Elektronisk censur förfogar ju över ett flertal medel. Kritiska åsikter om vaccinernas inverkan från fackmän, eller människors rättighet att avstå från vaccination, behövde ju inte direkt tas bort. Istället kan man begränsa räckvidden på internet – och därmed i huvudsak minska effektiviteten i informationen - eller man kunde sätta en etikett på innehållet. Om det gällde information från aktiva skribenter, som fick ekonomisk ersättning från plattformen, kanske den rätten togs bort för visst innehåll.

Det syns helt klart, att EU:s censurenhets tolkning av misinformation mm ibland stred mot lagstiftningarna om yttrandefrihet i länder, som censuren gällde. Både när det gällde medicinsk expertis, på minst samma kunskapsnivå som regeringarnas experter, eller en allmänhet, som bara utnyttjade sin rätt att kritisera statlig politik, gick EU för långt i tystandet av oppositionella stämmor. En rad åsikter, som skyddats av EU och medlemsstaternas regeringar, har också visat sig vara fel eller överdrivna. Påstådda konspirationsteorier visar sig ju numera ofta vara just korrekt information. Men EU hade inte omdömet att i sin censurverksamhet beakta osäkerheten i kunskapsläget och allmänt människors rätt att framföra sina synpunkter.

 

Dan Ahlmark

 

Källor och vidare läsning

1. EUs förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 1 – Nya Dagbladet

2. EU:s förödande angrepp på yttrandefriheten i Europa – del 2 – Nya Dagbladet

3. CIA whistleblower outlines COVID-19 coverup – The Conservative Treehouse

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/kronikor/farre-orkaner-pa-atlanten/

Krönikor

Färre orkaner på Atlanten

Klimatöverdrifterna

Tege Tornvall

Den varma havsströmmen El Niño orsakar fler orkaner än normalt över Stilla havet och gör stora områden på jorden varmare. Samtidigt tycks den minska antalet orkaner på Atlanten öster om de amerikanska kontinenterna, skriver Tege Tornvall.

Uppdaterad september 21, 2026, Publicerad september 20, 2026 – av Tege Tornvall
Satellitbild över östra USA och Atlanten med en tropisk cyklon öster om Bahamas.
Satellitbild över tropisk cyklon i Atlanten öster om Florida och Bahamas. Foto: NASA/NOAA
2 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den varma havsströmmen El Niño orsakar fler orkaner än normalt över Stilla havet och gör stora områden på jorden varmare. Samtidigt tycks den minska antalet orkaner på Atlanten öster om de amerikanska kontinenterna.

Orkaner över varma havsytor i Stilla havet på norra halvklotet uppträder under sommaren och en bit in på hösten. Orkaner har minst 32,7 sekundmeters vindstyrka. Det motsvarar 118 km/h. De allra värsta kan blåsa tre gånger hårdare.

Men orkaner bildas också över andra världshav. På Atlanten slutar orkansäsongen i mitten av september på det norra halvklotet. Men under El Niño-år i Stilla havet tycks det bli färre orkaner på Atlanten.

Till mitten av september tycks i år ingen enda storm på Atlanten ha nått orkanstyrka. Senast den 11 september de senaste åren kom den första orkanen över Atlanten så sent som 2002 (Gustav) respektive 2013 (Humberto). I år tydligen ännu senare – om alls.

Annons:

Att ingen enda eller bara någon enstaka orkan över Atlanten bildats kan bero på att det inte räcker med särskilt varmt ytvatten för att utlösa dem. En särskilt stark El Niño i Stilla havet kan förskjuta och dela upp samlade, stora åskmoln som kan orsaka orkaner.

Atmosfären rör sig då för mycket för att ge samlade åskmoln tillräcklig samlad styrka för att kunna utlösa orkaner. De stormar som ändå bildas blir aldrig orkaner. Alltså har Atlanten hittills i år saknat riktiga orkaner – hittills.

På liknande sätt växlar tropiska orkaner i andra världshav med den samlade kraft atmosfären kan ge vindar. Orkaner söder eller norr om tropiska områden drivs av temperaturskillnader.

 

Tege Tornvall

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Senaste nytt

Annons: