Bilden av slaveriet måste nyanseras

Det är dags att aspekter som ofta förbises med slaveriet lyfts fram i en annars förljugen diskurs som belägger Västerlandet med en fullkomligt orimlig skuldbörda. Det skriver Dan Ahlmark i sin lördagskrönika.

publicerad 25 januari 2020

I Sverige försvann slaveriet helt under 1400-talet liksom i många andra länder i Europa. Livegenskap (bundenhet till ett markområde och arbetsplikt till ägaren) fortlevde dock i vissa och avslutades först under 1700-talet, eller som i Ryssland under 1800-talet.

På andra kontinenter ej influerade av kristendomen, renässansen och upplysningen, fortsatte man dock att se slaveri som en helt naturlig del av livet och samhället. I vissa muslimska länder dominerade den synen fortfarande under en del av 1900-talet. Slavens rättsliga ställning skilde sig naturligtvis mellan länderna.

Idag utnyttjas tidigare slaveri som en del av vänsterns angrepp på den västerländska civilisationen. Man syns hävda att europeiska nationers medverkan i slavhandeln och dess utnyttjandet av slavar i Syd- och Nordamerika var något särpräglat ont, som inte förekommit lika brett och frekvent någon annanstans i världen. Kritiken skapar ett intryck av att vita varit värst i historien gällande slaveri, och som begått unika brott mot mänsklig värdighet och främst afrikanernas rätt att leva fritt. Hur sant är då detta?

Sällan nämns sådant som att fler…


 


Liknande artiklar: