Är postmodernismens samhällsteori trovärdig? Del 3

Vad händer beträffande ett patriarkats teman när landet självt – som Sverige – genomför en politiskt styrd massindoktrinering? Denna möjliggörs delvis av att, förutom den offentliga verksamheten, så många privata områden är beroende av offentlig finansiering. Socialdemokratisk massindoktrinering¹ påbörjad på 50-talet sker numera förutom brett genom media och inte alls bara offentliga sådana, genom skolor, universitet och studieorganisationer. Den sker via den offentligt finansierade kultursektorn (teater, opera, bibliotek och museer) samt påverkan på offentligt finansierad privat kultur (teater, film, litteratur) och mängder av organisationer (NGO:s) som aktivt driver kollektivistisk propaganda, och även inom fackföreningar, numera delar av Svenska kyrkan och så vidare.

Hur patriarkaliska teman, som skiljer sig från socialdemokraternas godkända, kan starkt på alla områden tränga igenom kakafonin av offentligt finansierad kollektivistisk propaganda (och andra konkurrerande icke-patriarkaliska synsätt) och skapa dominans är svårt, ja, omöjligt, att förstå. Det närmaste som liknar ett patriarkats maktställning i Sverige är egentligen det socialdemokratiska partiet inklusive alla dess ägda och samverkande organisationer. Detta stöds av det korporativa inslaget i Sveriges offentliga liv.² Partiets stöds idag också – förutom av två socialistpartier – av två vänsterliberala partier, vilka i mycket präglats av socialdemokratin. Två andra delvis vänsterliberala och ett socialkonservativt bjuder motstånd på vissa områden. Men i likhet med dagens största svenska näringslivsorganisationer och stora stiftelser kan dessa tre partier inte ses som delar av ett rätt konservativt, kraftfullt och dessutom kvinnoförtryckande patriarkat värt namnet. Detsamma gäller frihetliga media. Sociala medier torde vara viktiga på många fält som patriarkatet sägs vilja dominera. Att strukturerna skulle vara framgångsrika där har inte visats.

Kunskap

Hur patriarkatet kan arrangera att få lämplig ny kunskap genererad genom forskning är svårt att förstå. Svensk forskning är i mycket finansierad – och därmed delvis kontrollerad – av det offentliga och numera underkastas alla föreslagna projekt också en stark genusdoktrinär granskning.³ Om en forskargrupp kommer fram till åsikter som avviker nämnvärt från de kulturmarxistiska ligger det troligen forskarna till last avseende senare projektförslag. Och att direkt och klart finna finansiering för forskning som syns kunna ge underlag för konservativa eller frihetliga och individualistiska ståndpunkter torde möta stora hinder. Då ett patriarkaliskt system nog hävdar ståndpunkter som för beslutsfattarna gällande finansiering ofta är lika motbjudande som frihetliga sådana, syns den vägen att alstra lämplig ”kunskap” vara problematisk. Och varför skulle aktuella forskare skapa felaktig kunskap? Är dessa akademiker korrupta eller mindre intelligenta så de alltid avsiktligt eller genom misstag ständigt skapar felaktig (i verkligheten osann) forskning?

Att utnyttja skolor för att influera nästa generation kan eventuellt vara möjligt i begränsad omfattning. Ett mycket viktigt instrument för inflytande är media, som i Sverige i huvudsak bemannas med kulturmarxistiskt sinnade journalister. Att tidningars ledarsidor kanske är borgerligt styrda hindrar inte att övriga – kanske viktigare – delar av tidningen framför åsikter som inte främjar något konservativt patriarkats synpunkter. Strukturernas möjligheter att komma in i media är sannolikt begränsade såvida man inte beträffande vissa frågor har närliggande åsikter. Så hur överlever ny och rätt konservativ kunskap skribenters, kulturmarxisters och politikers granskningar i exempelvis media och annan offentlig debatt? Utrymmet att direkt propagera för patriarkatets åsikter verkar begränsat och egna media med någon nämnvärd bredd och genomslagskraft syns inte existera. Hinder finns allmänt inom kultursektorn, som idag är klart vänsterorienterad. Privat finansiering av böcker och film är självfallet möjlig.

Politikernas avgörande inflytande över de flesta av massindoktrineringens verktyg¹ hämmar således inte bara teman utan även den följande kunskapsproduktionen. Möjligheterna att brett påverka opinionen på så sätt, som avsevärt bryter mot politikernas åsikter, är nog begränsade. Ett inslag gällande produktion av nya teman och ny kunskap är förekomsten av NGO:s, vilka till en del marknadsför (och därför finansieras av det offentliga) radikala åsikter som regeringen inte helt vågar stå bakom idag. Denna opinionsbildande och offentligfinansierade kraft är ett ytterligare belägg för hur viktiga de politiska krafterna är för diskurserna i samhället.

Postmodernismens syn att i stort sett allt interpersonellt i ett land handlar om makt och därmed privilegier är extremt överdrivet. Det är ett högst förvridet endimensionellt perspektiv på människan och kan bara gälla vissa områden, aktiviteter, attityder och relationer. Men huvudskälet för att allmänt förkasta hypoteserna om patriarkatets existens, makt och sätt att vinna inflytande är ändå, att viktiga och dominerande teman inte visats empiriskt ha blivit skapade och spridda av identifierbara strukturer och vilka har den påstådda starka inverkan på kunskap och medborgare som hävdats. Ideologins människouppfattning är också – som tidigare påpekats – ytterst orealistisk.

Dessutom är ståndpunkten, att objektiv kunskap om omvärlden inte är möjlig, helt felaktig (se Del 2). Den vetenskapliga metoden fungerar väl och kan skapa tillförlitlig kunskap gällande världen. Och därmed ligger den postmodernistiska filosofins kunskapsteori i spillror vilket då drabbar delar av postmodernismens samhälleliga uttryck det vill säga kulturmarxismen och dess Kritiska Teori.

Det är lätt att påstå att påverkan på medborgare sker intersektionellt det vill säga från många håll i samhället. När strikta mätningar av skilda slag av sådan inverkan möter stora problem att utföra och man inget vet om olika typer av påverkan verkligen är additiva, djupnar mätproblemen. Slutsatser om intersektionell inverkan är vanligen hypoteser och vilka av dem som blott är gissningar och förmodanden om påverkan, eller är önskan att hävda påverkan av visst slag, har vi en dålig uppfattning om. Men olämplig påverkan av flera slag kan i samhället beaktas på vanligt legalt sätt.

Några slutsatser

Vilka är egentligen patriarkatets komponenter i exempelvis Sverige? Om man inte kan namnge åtminstone vissa av dessa, beskriva hur deras kraftfulla teman och den därmed orsakade kunskapen dominerar debatten (med åtföljande negativa konsekvenser för medborgarna) kan slutsatsen dras att patriarkatet och dess system att påverka samhället egentligen inte existerar. Att efter många decenniers debatt och tänkande så lite empiri om systemet framkommit visar att postmodernisterna är lika oförmögna som Marx att empiriskt underbygga sina skrivbordsteorier. Och sannolikt går de till mötes en liknande utveckling som den traditionella marxismen.

Hur mycket framgång för motståndet och falsifiering av dess doktrin tål egentligen postmodernismen? Vilka av dess svagheter kommer att leda till slutet? Realsocialismen föll, när nullifieringen av Brezjnevdoktrinen hindrade Sovjetryssland från att med våld slå ner uppror i Östeuropa. Vilken defekt del av teorin är postmodernismens Brezjnevdoktrin?

Men fram till dess kan kulturmarxismen och dess Kritiska Teorier åstadkomma större skada på samhället än marxismens hätska klasskamp. Genom sin kollektivism, identitetspolitik, politiska korrekthet, fanatism och förföljelse av oliktänkande samt etablering av djupa åsiktsklyftor mellan medborgarna skapas en utveckling, där samhällets sammanhållande krafter kan slitas sönder. Att exponera denna Alien-ideologis fundamentala brister är därför viktigt.

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

(1) Contra – Massindoktrineringen i Sverige

(2) Ljungberg, C., Swedberg, C., Söderbaum, J., 2007, Betongväldet – om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet, kap. 5. Empron, Stockholm

(3) Wyndhamn, Anna-Karin & Arpi, Ivar, 2020, Genusdoktrinen, s.269-307. Fri tanke, Stockholm.