Vilket är läget i kulturkriget?

Runt omkring oss märker vi tecken på en defekt kultur utan framtidstro, vitalitet och kraft. Många svenskar uppfattar, att mycket inte stämmer beträffande samhället, media, värderingarna i Sverige, språket och politiseringen av relationerna mellan människor. Offentliga diskussioner om kontroversiella problem och reformförslag syns alltför ofta ytliga, schablonmässiga och förmedlar ett intryck av klichéer. Politikerna syns på ett märkligt sätt vara bundna av teser. Man berör inte väsentligheterna på djupet utan syns fastklamrad vid det banala.

Och människor efterlyser något äkta, men finner idag främst det dogmatiska eller artificiella. De söker mening, men möter beskäftighet. Väldigt många letar dessutom efter någon form av djupare gemenskap i samhället utöver familjen/släkten eller vänner, men finner mest bara slogans och själlöshet. Sverige har blivit en platt och andefattig nation. Det verkar som landets själ har tynat bort.

Media sysslar i väsentliga frågor inte längre med att presentera sanningar utan förmedlar istället ideologiska budskap. Journalister är i första hand propagandister för något parti och i andra hand yrkesmän, vilket är mycket allvarligt. En tidigare objektiv och kontrollerande kraft av det politiska livet har därmed fallit bort, och de samhälleliga konsekvenserna av detta är betydande. Valresultatet 2018 anger därför också, att insikten hos en stor majoritet av väljarna gällande Sveriges viktigaste problem är låg.

Vår så kallad kultur speglar en syn på samhället och människan, som är frånstötande. Postmodernistiska inslag och politisk korrekthet genomsyrar det mesta till exempel i den nya litteraturen och gör den rätt ointressant, och den allmänna bristen på originalitet och kreativitet gör, att budskap och handling i filmer blir alltför torftiga och rollfigurerna inte tillräckligt intressanta. Det leder till att trivialt sex och spektakulära fysiska händelser: biljakter, explosioner, stora katastrofer och dylikt blir huvudkomponenter (tekniken dominerar innehållet). Nya originella idéer saknas, troligen därför att kreatörernas bakomliggande filosofi/ideologi är alltför fattig och steril och inte inspirerar till eller tillåter perspektiv, som kan leda till förnyelse eller synvinklar, vilka ger nya ansatser. Det är samma effekt, som marxism-leninismen hade i Sovjetunionen och allmänt i östblocket. Därför kännetecknas idag till exempel Hollywood, starkt påverkat av samma krafter som verkar i Sverige, av att man mest framgångsrikt producerar efterapningar av eller fortsättningar på gamla succéer.

I konsten gäller nu uppfattningen, att man inte tror på framsteg och utveckling. Man blandar ohämmat avancerad och lågkulturell konst, och det vi i Sverige kallar ”hötorgskonst” jämställes med motiv präglade av god smak. Man lånar stilar från olika tider och blandar dem till synes kaotiskt med moderna ansatser. Höga syftningar eller mål för konsten avvisas, och fasta principer avfärdas allmänt, eftersom ingen stabilitet sägs finnas. Mänsklig kunskap påstås generellt vara osäker, och omdömen om vackert eller fult, sentimentalt eller högstämt saknar därför grund. Skönhet syns inte uppskattas mera än det fula, och det sublima inte mera än skit.

Kulturmarxismen (KMen)
Vad som invaderat många områden inklusive de ovan beskrivna är postmodernistiska eller kulturmarxistiska teser eller åsikter, vilka ofta erbjuder helt andra ståndpunkter än de traditionella. Men människor tvingas att i olika sammanhang samtycka med den nya ortodoxin för att inte utestängas från olika arbetstillfällen, samhörigheter eller det offentliga samtalet. Kravet på konformism är ofta mycket starkt, och de enskilda människorna har svårt att stå emot trycket. Bland annat sådana krav medför, att många känner sig avskurna från verkligheten, vilken framstår som alltmer främmande och samtidigt påträngande.

Det medborgarna då känner är istället förvirring och tvivel. Och många har en förnimmelse av växande hemlöshet, av en brist på förankring i en fast verklighet. Sverige verkar inte längre vara Sverige. Ett skäl är naturligtvis också, att många ord utnyttjade i samhället inte längre betyder vad de gjorde. KMens agenter: journalister, politiker, kulturmänniskor och akademiker i många ämnen förändrar medvetet av politiska skäl språkets innebörd – och sant blir falskt och rätt blir fel. Och ändå krävs, att man håller med! ! Det leder också till att Orwells yttrande ”We have now sunk to a depth at which restatement of the obvious is the first duty of intelligent men” blir alltmer aktuellt.

Växande motsättningar
För de många, som trots trycket inte accepterar dagens svenska indoktrinering, blir slutsatsen istället, att vi värderingsmässigt nu har förvånansvärt lite gemensamt med motståndarsidan. Det är inte längre fråga om olika val av metoder för att nå mål, som i mycket sammanfaller. Det är istället fråga om helt olika mål, olika syn på verkligheten, kunskap och förnuft, etik, människosyn och uppbyggnad av samhället. Det är naturligtvis hoppfullt, att många svenskar bara accepterar KMen med läpparna, medan deras förnuft fortfarande inte är stängt för andra synsätt. Med en annan regering kan de någorlunda lätt återfå sin balans.

Men det är ändå så, att alltför många svenskars värderingar och samhällssyn nu skiljer sig dramatiskt, och det bådar inte gott för Sverige. Samlevnad med kulturmarxisterna blir så småningom mycket komplex, eftersom de nog inte kan acceptera andras självständiga åsikter och ett reformerat fritt samhälle. Samtidigt har vi sedan många år en massinvandring av personer, vars värderingar på kort och lång sikt vi inte vet mycket om. Hindren är många för en framgångsrik integration in i det svenska samhället gällande en betydande (och växande) minoritet av muslimer, där de flesta uppenbarligen inte är flyktingar utan välfärdsimmigranter. Och dessa har naturligt nog valt ett av Europas generösaste mottagarländer som hemvist. De personerna har kanske ännu mindre än äkta flyktingar skäl att ompröva sin kultur eller tidigare åsikter. Och majoriteten av dem kommer troligen att i viktiga avseenden stötta KMen.

En väsentlig fråga är då: vilken kultur är det egentligen, som nu verkar befinna sig på reträtt? Det är ju inte främst det borgerliga samhällets ideal, principer och idéer, som nu tynar bort, för dessa försvann delvis redan för ett halvt sekel sedan. Då hade socialdemokratin sedan 25 år etablerat ett så pass hårt grepp om Sverige, att vi kan kalla den stat, som då formades, för StatsVälfärdsStaten (SVS). En välfärdsstat, där civilsamhället vingklippts, och styrd av en hegemonisk socialdemokrati. I denna SVS tog det offentliga hand om en betydande – och växande –del av den arbetande individens inkomst utöver en basinkomst, och man hade redan etablerat – eller stod i begrepp att införa – rader av  ”reformer”, som var och en omvandlade en samhällsfunktion eller samhällssektor. Denna politik gav ett mycket starkt inflytande till den offentliga administrationen och politikerna. Detta förändrade mycket av människornas syn på personligt ansvar, på värderingar, goda mål och ideal för livet, och de unga hade redan börjat omformas i socialdemokratins skola och senare universitet och högskolor.

Efter 68-revolten, vars följd blev, att ett betydande antal radikala socialister började ”marschen genom institutionerna”, har ett par generationer förflutit. Östblockets sammanbrott medförde sedan i Sverige en viss försvagning av den radikala socialistiska rörelsen, som istället för ekonomisk marxism nu fann sin frälsning i postmodernismen och dess politiska konsekvens. Trots vitaliseringen under 80-talet av borgerliga värden, har dessa ändå inte återvunnit sin ställning. Nu bevaras den kulturen främst i många familjer, av en del organisationer, i lokala föreningar i vissa allianspartier men särskilt i nya partier samt i många mindre företag. I sociala media och den del av bolagssfären, som är orienterad mot frihet, finner man den också uttryckt, men den är idag ingen majoritetskultur i Sverige.

Majoritetskulturen – i färd med att penetreras av en aggressiv KM – är en blek och utslätad variant av SVS-kulturen: denna blandning av kravlöshet gällande de som kräver och byråkratisk hänsynslöshet mot de, som tvingas avstå (sin inkomst eller egendom); ett djupt förakt för den fria individen men uttryckt vördnad för de viljesvaga, lågpresterande och osjälvständiga; en intensiv jämlikhetssträvan utan tanke på förtjänster eller prestationer och fortfarande med inslag av marxistisk klasskamp; ett framhävande av den offentliga sektorn och misstro mot fri företagsamhet; allt uppblandat med självbelåten socialdemokratisk maktmedvetenhet och respekt för makthavare. Historielöshet, en allt genomträngande kollektivism samt vilja till statskontroll genomsyrar också SVS-kulturen. Ett nytt inslag är den partiella acceptansen av globalism.

Precis som socialdemokratins ”svenska modell” kraschade runt början av 90-talet, skulle dess så kallad kultur också så småningom ha ersatts, om inte den och SVS till en del stöttats av de borgerliga partierna, samtidigt som kulturen pallades upp av en expansiv KM. Folkpartiet har under sjuttio år utformat och centern så småningom delvis anammat den typ av radikal socialliberalism, som idag också socialdemokratin till viss del övertagit vid sidan av kulturmarxismen. Partiets ekonomiska marxism har man ju för tillfället lämnat. Som en parasit äter sig nu KMen in i SVS-kulturen, och de delar av denna, som inte passar förkastas. Men KMens framgångar innehåller grunden till sitt eget nederlag, därför att dess segrar nu så klart uppenbarar svagheterna och det rena oförnuftet i ideologin. Inskränktheten i dess bakomliggande idéer medför, att allt flera människor reagerar. Det är svårt att dölja den irrationalitet och destruktiva människosyn, som KMen står för till exempel identitetspolitiken. Och ideologins representanter syns mera vara andliga brunskjortor än respektabla politiska missionärer.

När normala svenskar riktigt inser, att enligt KMens bas – postmodernismen – kan vi människor inte kan uppfatta verkligheten rätt på grund av att våra sinnen inte förmedlar verklighetstrogna intryck, som korrekt uppfattas av vårt förnuft, vilket innebär att objektiv kunskap inte kan existera; att ord och begrepp egentligen inte anknyter till någon verklighet och därför inte kan användas för att sant beskriva denna utan istället förvrider den osv; kommer de anse detta vara nonsens. Men eftersom dessa teorier är grundläggande för slutsatserna om och formuleringen av rörelsens policyförslag, faller egentligen sedan även dessa. Men redan kritiska och objektiva analyser av förslagens praktiska konsekvenser är nog ofta tillräckliga för att fälla dem.

För många aktiva kulturmarxister spelar det kanske inte så stor roll. För de är troende, och rationalism och sakskäl spelar då föga roll. Men svenskar i allmänhet kommer nog att reagera med ett avståndstagande. Det skulle betyda, att den fortfarande expansiva kulturmarxismen och den allt svagare historiska SVS-kulturen gemensamt – men tyvärr för sakta – går mot undergången. Allianspartiernas gemensamma socialliberalism och övriga olika synsätt och dessas bakomliggande kulturella föreställningar är troligen för beroende av inslag från SVS-kulturen för att erbjuda något slagkraftigt alternativ. Det kommer då att finnas ett växande utrymme för frihetlig kultur som grund för ett samhälle präglat av rationellt tänkande, individualism och en kraftigt reformerad borgerlighet, vilken i detta århundrade verkligen prioriterar frihet. Vad vi talar om är alltså Sveriges pånyttfödelse, och i vilken process man noggrant beaktar våra tidigare misstag i samhällsbyggandet.

Dan Ahlmark