Vattenbrist värre än klimathot

När det blir vattenbrist går riken under. Mesopotamien, vår civilisations vagga, klarade inte miljöförstöring och försaltning av marken av bevattningen. Romarriket kunde inte upprätthållas när deras kornbod i Nordafrika torkade. Kallare klimat drev germanerna söderut. Mayakulturen i Mexiko försvann när det kom en torrare period. Angkor Vat i Kambodja, en gång världens största stad, övergavs när skyfall kom och förstörde bevattningsanläggningar som öppnats för fullt för torkan. Nu är hela jorden på väg mot en vattenkatastrof med förtorkning.

Det är mindre det varmare klimatet som ger ökenspridning. Visst blir Sydeuropa och Amerikas prärier torrare, men Sahara kan återgrönska av ändrade luftströmmar. Problemet är mer mer hur vi hushållar med vattnet. Vattnet dunstar bort. Det tas inte upp av marken när det regnar. Stora floder som Rio Grande, Coloradofloden, Murray, Indus och Gula floden når inte havet. Fisken försvinner. Urmiasjön i Iran, Tchadsjön och Kaspiska havet har krympt till saltsjöar. Också Sverige har fått grundvattensänkning.

Indusdalen var en gång djungel. Nu är den en smal konstbevattnad remsa efter floden. Tegelbränningen för de första städerna röjde skogen. När skogen försvann försvann regnspridningen. Det moderna jordbruket med konstgödsel förbrukar mullen. Monsunens regn rinner av. Leran blir hård som cement. Där marken lutar hålls jorden inte ihop utan vi får vi ett ravinlandskap. Samtidigt skall fler människor födas på den förstörda jorden.

Vi odlar grödor som kräver mer vatten än som kommer ner med regnet. Den gröna revolutionen byggde på konstgödsel och konstbevattning. Skördeökningen blev tillfällig. Vår import av mat och växtfibrer från torra länder har krävt mycket vatten. Våra städer slösar med vattnet. Vi pumpar upp alltmer vatten och grundvattenförråden töms. Det har sjunkit flera hundra meter meter i Indien.

Istället för dyra avsaltningsanläggningar, borra djupare brunnar och bygga stora dammar, som slammas igen med näringen som fanns i vattnet, borde det vatten som finns användas på ett sparsammare sätt. Istället för att sprida vattnet ovanifrån med ökad avdunstning och försaltning, kan vi göra det underifrån med droppbevattning från slangar med hål. En oglaserad lerkruka med vatten nergrävd i jorden ger den fukt som behövs för växterna runtom.

Genom att ha jorden täckt och inte markarbeta hindras onödig avdunstning. Genom agroforestry med träd och gröda ihop skapas en fuktigare miljö. Vi kan återbeskoga. Träd är regns moder. Det finns ärtträd som har femtio meter djupa rötter som kan hämta upp vatten, ta mineral från icke urlakad jord och hämta kväve från luften.

Bete kan ge ökenspridning när det sker för hårt och under gräsets tillväxtpunkt. Men utan bete skapas också ökenspridning. Stora sammanhållna boskapshjordar i ständig vandring för nytt bete och undan rovdjur på slätterna har skapat mångmeterdjupa jordar som bundit kol, som nu modernt jordbruk förbränner till koldioxid i luften. Savory har visat hur man kan efterlikna det med styrd betesdrift med ständiga flytt till nya fållor och få nytt gräs att växa när det gamla som hindrat det betas bort. Djurens dynga trampas ner. Växtligheten kan öka 50 procent första året. Genom växtligheten binds vattnet i dessa torra områden med säsongsregn.

När jorden inte längre är kal förändras mikroklimatet. Två tredjedelar av jordens brukade marken kan bara användas för bete. Nederbörden räcker för det men inte för odling. Gräs är kons naturliga föda, inte energi- och vattenslukande kraftfoder som majs och soja. I Sverige kan en betande ko binda ner ett ton kol per hektar och år.

Hans Sternlycke