Varför hållbarhetsmyten bör förpassas till historien

Det är synd om människorna, säger Indras dotter i Strindbergs drömspel, och händelser under senare tid gör att vi kan parafrasera och säga att det är synd om landets miljöpartister. Inget går deras väg längre. Invandringspolitiken, som var så välmenad, blev en katastrof, skolan fortsätter att vara i kaos och inte ens ett återtåget till kärnfrågorna, miljö- och klimat, tycks hjälpa längre. Isen i Arktis finns fortfarande kvar, snötäcket växer på Grönland och Västantarktis vägrar envist att segla ut i södra Ishavet. Det är en bit kvar innan sommaren i Stockholm blir lika varm som 1901 eller 1914.

Inte ens elbilen visar sig så hållbar och fossilfri som man hoppats eftersom produktionen av litiumbatterierna och andra nödvändiga tillbehör producerar mer växthusgaser än den gamla bensin- eller dieselbilen gör under flera års normal körning. För mig som ligger i intervallet 3-500 mil/år kan fortsätta köra min gamla Audi ytterligare så där 10 år till innan jag kommer upp i samma fotavtryck som Tesla killarna innan de ens har börjat köra. Men alla tycker förstås att Elon Musk är en cool och tjusig kille som verkligen gör något för klimatet.

Att lägga om världens energisystem har visat sig svårare än man trott. I de flesta utvecklingsländer, och det är där de flesta människorna numera finns, råder det uttalad brist på energi. Här är viktigast att få bukt med fattigdom och detta är inte möjligt utan att öka energiproduktionen. För de kommande 30-40 åren kommer denna med säkerhet att baseras på fossil energi och inte på förnybar energi som många hoppas i industriländerna. Att tro att detta skall lyckas, som ännu inte ens fungerar i industrivärlden, är naivt och oseriöst. Först när men lyft befolkningen till samma utbildningsnivå och samhällsorganisation som i västvärlden blir en sådan transformation möjlig. I bästa fall kommer Afrika och västra Asien följa i samma fotspår som Kina och Indien.

Eftersom fossil energi av många inte betraktas som hållbart så kommer världen för en avsevärd tid att tvingas till detta eftersom fattigdom och nöd anses mer ohållbart än lite mer koldioxid i atmosfären.

Idag har det åter blivit på modet att se framtiden på samma sätt som Malthus gjorde för 200 år. Då var problemet befolkningsökningen som fortlöpte i geometrisk progression medan tillgången på mat endast ökade aritmetiskt. Alla förstår att detta inte går ihop. Emellertid, Malthus dystopiska framtid inträffade inte och idag har jordens befolkning ökad sjufalt och energianvändningen med 30 gånger. Detta kan knappast någon kalla för hållbart. Trots detta har människorna fått det bättre än för 200 år sedan. Hur kunde Malthus få så fel sin knivskarpa analys till trots? Under årens lopp har många utmålat en alltmer dystopisk framtid.

Under de senaste 75 åren har de dystra framtidsutsikterna avlöst varandra där man framfört att den förda politiken inte är hållbar. Georg Borgström visade på 1950-talet att loppet skulle var kört om så där 30 år då mat, olja och viktiga metaller skulle vara slut. Samma sak framfördes senare av Club of Rome, övertygande belagt med hjälp av matematiska modeller. I dag läser vi från Rockström och andra att människorna lever som om det skulle finnas 5 eller 6 jordklot, dvs man menar implicit att jordens befolkning borde minskas till det som rådde för 150 år sedan eller alternativt skapa ett politiskt system när vi minskar vår konsumtion och miljöskador i motsvarande grad. Naturen måste nu skyddas mot människan och inte tvärt om. Inget är viktigare i dag än att vi lever hållbart dvs vi måste lämna ifrån oss en värld till barn och barnbarn som är precis som den värld vi fick till låns när vi föddes!

Detta är ett fundamentalt feltänk och utgår från den orimliga uppfattningen att människan saknar förmåga till kreativitet och nyskapande. Jag är faktisk enormt tacksam att mina far-och morföräldrar lämnade ett annat Sverige åt mig än den de själva fick till låns i slutet av 1800-talet. Hela tanken bakom den orimliga och ogenomtänkta hållbarhetsdogmen bortser från allt det som välmenande politiker och byråkrater inte kan föreställa sig. De tänker mer som Albert Engströms kolportör som “tackade Gud för att allt är som det är för hur skulle det annars vara?”

Det bästa sättet att bota det svenska folket från hållbarhetsdogmatiken vore att för några veckor förflytta landet tillbaka till det svenska 1800-talet. Inte ens vädret var bättre då och några mobiltelefoner, bilar eller elström fanns definitivt inte. Inte minst var bristen på förändring dvs motsatsen till hållbarhet som var huvudanledningen att så där var tredje eller var fjärde svensk flyttade till Amerika trots att väder och klimat där var mycket varmare då än det svenska klimatet någonsin kommer att bli om så växthusgaserna tredubblas.

Ge därför hållbarhetsmyten på båten, den har redan haft tillräckligt negativt inflytande och hållit utvecklingen tillbaka. Det är kreativitet som behövs och inte bakåtsträveri.

Lennart Bengtsson

Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene