”Vad händer när den svenska tryggheten hotas?”

Utvecklingen i Sverige sedan 2006, när massinvandringen inleddes, har påverkat mycket i vårt samhälle. Svenska medborgare har fått uppleva följder som går från blott någon mindre ekonomisk uppoffring eller blott irritation, till ytterst tragiska konsekvenser inklusive brott som mord eller att efter överfall vara fysiskt och psykiskt skadad för livet. En annan allvarlig konsekvens är att det blir svårare för svenskar att finna bostad eller arbete som en följd av att invandrare prioriteras. I vissa områden i Sverige uppfattas nu hotet om brott som så påtagligt att till exempel över en tredjedel av svenska flickor och kvinnor (16-84 år) till följd av otrygghet avstår från att gå ut ensamma sena kvällar i det egna bostadsområdet. Detta är extraordinärt. Att regeringar fortsätter policyn som orsakar sådana återverkningar i medborgarnas liv är oförsvarligt, för det innebär en direkt nedskärning av rörelsefriheten i vårt land.

Bland andra konsekvenser för människor finns exempelvis att väntetider till läkare, operationer eller andra vård- och socialtjänster förlängs, vilket i individuella fall kan vara mycket bekymmersamt. Medborgarnas trivsel med livet påverkas av vissa invandrares krav och beteenden i samhället, och de senares attityd till Sverige och svenskar kan uppröra. Tilliten till samhället och mellan människor minskar genom det stora inflödet av personer med helt annorlunda kultur. Eftersom välfärdsstaten vilar på Sveriges stora sociala kapital – förtroendet för varandra och för myndigheterna – är detta allvarligt.

Det som ännu inte blivit direkt personligen kännbart, men snart blir det, är de mycket höga finansiella kostnaderna för massinvandringen. Politikerna vågar inte redovisa de samlade årliga utgifterna på alla nivåer och av alla slag, men vi kan försiktigt anta att de klart överstiger 2 procent av BNP, det vill säga över 100 miljarder kronor. Utgifter i den storleksnivån tvingar fram nya skatter, alternativt märkbara nedskärningar på vissa områden och uteblivna förbättringar på andra.

Sverige är nog det land i världen där man mest uppmärksammar och använder ordet ”trygghet”. Socialdemokratin har laddat ordet på ett sätt som passar deras politik och som historiskt gett den propagandamässiga fördelar. Man kan säga att det blivit en grund för väljarnas syn på partiet. Välfärdsstaten har givits innebörden att stå för tryggheten i livet, och då särskilt den ekonomiska. Men känslan av säkerhet avses självfallet även gälla hälsan och andra viktiga levnadsaspekter som kan orsaka oro. Så trygghetsbegreppet är brett och innefattar förutom ekonomi och dylika levnadsmässiga aspekter även naturligtvis rent fysiska hot. Det innebär att man inte är utsatt för en fara, att man inte kan mista något viktigt. I en vidare mening syns det betyda att man inte regelmässigt behöver uppleva något otrevligt eller otäckt. Vissa personer kan till och med önska att regeringen skyddar dem från att överhuvudtaget bli rädda och oroa sig för något. Man kommer här in på en människotyp jag kallat ”statsvälfärdsmänniskan”, som utmärks av omogenhet och barnets behov av trygghet – att veta och vara säker på att det alltid finns en famn att springa till (1). Sådana människor har en bristande personlig ansvarskänsla, men ofta kopplad till viljan att ta ett globalt ansvar för mänskligheten (vilket då andra ska betala för). Dessa människor blir aldrig vuxna.

Det är svaghet att alltför mycket betona tryggheten som den viktigaste aspekten i livet. Överdriven försiktighet kan gränsa till feghet, ett icke eftersträvansvärt karaktärsfel. Inom företagandet är det en klar svaghet. Dessutom kan trygghet i ett samhälle skapas på flera sätt, och otympliga kollektiva sociala system är inte nödvändiga för att nå den nivå man eftersträvar (som varierar efter individ).

Effekterna av massinvandringen uppenbarar sig nu allt klarare. Jag har tidigare påstått att ingen regering sedan början av 1900-talet orsakat en så kraftig nedgång i svenska flickors och kvinnors livskvalitet som våra regeringar under 2000-talet. Årliga tillskott sedan 2006 på minst 75 000 invandrare per år (vissa år nära eller överskridande det dubbla) adderas upp, och den brottsliga minoriteten växer parallellt. Öppet våld med skottlossning har blivit vardagsmat i vissa städer. Bilbränder uppmärksammas av samvetsgranna svenskar som älskar sin bil. Människor förstår varför hemförsäkringen blivit dyrare. Myndigheterna har på olika sätt försökt stoppa att relevant brottsstatistik insamlas eller publiceras eller objektivt analyseras – allt för att medborgarnas inte ska få en sann bild av brottslingarnas ursprung. Men även om myndigheterna kan sägas ha vunnit slaget om statistiken, har man förlorat kriget. Svenskarna vet i stort varför livet i Sverige blivit så mycket farligare.

Genom samtal, sociala media och kanske egen direkt erfarenhet, förstår unga medborgare orsaken till att de inte kan få en egen bostad detta år eller nästa, och arbetslösa förstår varför de inte är prioriterade i kön till arbete. Senareläggning av viktiga åtgärder inom vården genom annan prioritering kan ibland av patienter knytas till invandrare. Att landets fattigpensionärer nu bara får 200 kronor extra per månad från 2020 beror direkt på invandringen av äldre personer. Kostnaderna för dessa (och så småningom yngre invandrare som inte arbetar i normal utsträckning), kommer att växa till enorma belopp – vilket direkt undergräver möjligheten att i framtiden nämnvärt hjälpa behövande svenskar. Ändå väljer partier att fortsätta att förespråka en anhöriginvandring som ytterligare förvärrar den situationen.

Detta är bara ett ringa axplock av negativa effekter. Vad innebär då alla sådana händelser där svenska medborgare drabbas i olika omfattning av dessa konsekvenser? Påverkan må gälla människornas verkliga eller uppfattade fysiska säkerhet, viktiga förhållanden i deras liv, deras framtida ekonomiska standard – eller till och med deras sätt att leva med sina traditioner. Många ser med fruktan på vad som kommer att hända när invandrarbefolkningen vuxit ännu mera och fått mer politisk makt. Vad som genomförts är helt enkelt ett generalangrepp på det man hyllat som trygghet i det svenska samhället. Det som sagts vara ett huvudmål för politiken är nu allvarligt hotat eller demolerat, och dessutom av upphovsmännen och deras kompanjoner.

Oavsett hur positiv svensken initialt var till massinvandringen, är ändå de flesta rationella i många avseenden. Blir man personligen utsatt för våld eller hot, kommer en ändrad attityd snabbare, i vissa fall omedelbart. Har en incident främst orsakat besvikelse och missnöje, eller bara en övergående irritation, går det saktare och upprepningar krävs. Men de flesta har nog en brytpunkt där strömmen av dåliga konsekvenser av invandringen leder till en klart negativ hållning.

När nu nästan var femte svensk väljer Sverigedemokraterna, och detta före alltför kritiska följder uppenbarat sig (hur allvarliga än våldsbrotten och den ekonomiska belastningen varit hittills), är det rimligt att anta att åtminstone en fördubbling av valandelarna för etablissemangsfientliga partier sker när följderna klart förvärras. Genom att tryggheten, en av de viktigaste grunderna för mångas förtroende för främst Socialdemokratin, nu successivt splittras, ökar väljarnas rörlighet och historiska politiska lojaliteter förlorar i styrka. Hindret då för tillväxt av nya invandringskritiska partier skulle vara att Moderaterna och Kristdemokraterna klart väljer en ny immigrationspolitik och börjar samarbeta med SD. Att vänsterblocket med sina borgerliga medlöpare ändrar sig dröjer nog, men med partiledarbyten kan även det hända så småningom. Varje år är nu i sig viktigt, eftersom nya tillkommande bördor gör läget ännu värre.

Dan Ahlmark

(1) Ahlmark, D. Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila Välfärdsstaten, (2017), sid. 82 ff.