Sveriges marsch mot stupet

I en del västländer glider man mot en punkt, där stora befolkningsgrupper har mycket skilda, i vissa fall nästan helt annorlunda värderingar. Det gäller till exempel borgerliga personer med frihetliga åsikter, vilka helt avviker från den moderna versionen av socialism, nämligen kulturmarxismen (KM), vilken ju gjort ett stort insteg i vänstern. Dagens stridsområden gäller numera inte främst ekonomi- eller klassfrågor utan sammanhänger med ett antal andra dimensioner i samhället t ex extremfeminism och nya könsroller; massinvandring från tredje världen; tron på hypotesen om global uppvärmning med dess krav på radikala samhällsåtgärder för att “rädda” världen; ett federalt Europa eller ett bevarande av nationalstater med makt osv. Typiskt för den nya socialismen är, att dess grundläggande samhällssyn, som genomsyrar dess föreslagna policies på olika områden, ändå påminner mycket om socialismens – före östblockets sammanbrott.

Det är alltid fråga om att det offentliga bestämmer alltmera och individen och privata företag allt mindre; att de offentliga sektorn växer; att mera av individens inkomst ska gå till det offentliga osv. Den klassiska marxismen är idag död i debatten, men om och när kulturmarxismen vinner valsegrar, kan vi vara säkra på, att vänsterns primitiva ekonomiska ideologi återuppstår med sina angrepp på privat äganderätt, konfiskerade skattehöjningar, resocialisering av stora samhällssektorer, osv. Ett skäl är att vänsterns hat mot av politiker okontrollerade marknader och företagare (kapitalister) är starkt, men främst gäller det frågan om politisk överlevnad. Utan kontroll av ekonomin kan även en nyvald socialistregering så småningom röstas bort. Samhällskontrollen är otillräcklig, och man måste på allt sätt försöka minska framtida hot genom att försvaga motståndarna.

Skillnader mellan klassisk marxism och kulturmarxism
Självfallet finns stora skillnader i marxisternas och kulturmarxisternas synsätt och argumentation på olika områden. KM är baserad på postmodernismen med dess misstro mot förnuft, logik och empirism och stark preferens för subjektivism, relativism och känslor framför rationellt tänkande. Den klassiska marxismen säger sig hylla förnuftet och objektiv samhällsanalys och vilar på materialism, dialektik, universalism och en deterministisk historiesyn. Den har inget till övers för bl a det grupptänkande och den nihilism som postmodernism så småningom utmynnar i. Genom att objektiv kunskap egentligen inte existerar enligt KM, kan språket och omdömen om världen inte sägas vara strikt kopplade till verkligheten, vilket självfallet har stora konsekvenser i många avseenden. Man har också ändrat sin syn på värdet av ekonomiska framsteg och använder nya argument för ökad samhällskontroll t ex klimatpolitiska. Så den nya ideologiska grunden slår kraftigt igenom i sättet att argumentera, vilket t ex visas i olika slag av identitetspolitik.

Men själva metoden – identitetspolitik – är bara resultatet av, att man tillämpar marxismens principiella offer/förtryckarmodell (arbetarklassen mot kapitalister) på nya områden. Och eftersom den marxistiska ideologin ändå hade fel i det mesta, spelar det ingen roll, att KM:s idébas, metodik och sätt att resonera skiljer sig från marxismens. Att en rutten grund byts mot en annan förändrar inte mycket i deras slutsatser gällande det slutliga resultatet: det ideala samhället. I grunden tror kulturmarxisterna på grund av subjektiva skäl på samma sak som tidigare marxister dvs på ett socialistiskt samhälle. Och enligt mångas förhoppningar blir detta så småningom ett kommunistiskt samhälle. Den avskyvärda tesen: “Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov” ses nog fortfarande – trots den slavliknande ställning den enskilda individen därigenom degraderas till – som ett vackert ideal. Kollektivets totala (och totalitära) äganderätt av den enskilda människan kan inte uttryckas klarare än genom denna onda och föraktliga sats.

Det gamla socialdemokratiska partiet höll under det kalla kriget rent mot vänster genom att marxismens mera extrema yttringar hölls kort. Från och med att marxismen kraschade tillsammans med östblocket, vilket kraftigt undergrävde socialdemokratins ideologi och argumentation för t ex en stor offentlig sektor, statlig styrning av ekonomin osv öppnade man dörren och släppte mera fritt in vänsterextremister i det socialdemokratiska huset. Det är inte det gamla socialdemokratiska partiet (med alla dess svagheter) som existerar idag, utan en ny hybrid baserad på en blandning av kulturmarxism och vänsterradikal socialliberalism.

Socialliberalismen blev nödvändig för att överhuvudtaget kunna delta i seriösa politiska debatter efter murens fall. Mot kulturmarxisternas engagemang står i partiet realisternas variant av socialliberalismen. Realisternas styrkepunkt är då partiets vilja att vara ett regeringsalternativ. Man kan därigenom delvis hålla tillbaka kulturmarxismen genom att hänvisa till olika restriktioner mot att framstå som extrem. Det finns dock inga skäl att tro, att detta långsiktigt betyder en fast, politisk kurs. Ett fortsatt styre för socialdemokratin i Sverige betyder en fortsatt övergång till ett kollektivistiskt samhälle, dessutom ett där ursprungsbefolkningen börjar förlora sitt inflytande.

Alliansen
Ett spörsmål är omedelbart, vilken annan politik ett borgerligt regeringsalternativ väljer beträffande dagens viktigaste politiska fråga dvs massinvandringen: ett problem, som också har betydelse för de flesta andra samhällsfrågor. Skiljer sig verkligen alliansens syn så mycket från de rödgrönas? En annan fråga är: vilket avtryck på samhället skulle de borgerliga partierna göra, ifall de nu kommer till makten? På vilket sätt rullades den socialdemokratiska StatsVälfärdsStaten tillbaka under de åtta år de borgerliga senast regerade? Ekonomiskt gjorde regeringen då en del bra insatser och skyddade också de framsteg beträffande individuell frihet, som gjorts tidigare t ex gällande skolval. Men reformerades skolan på något djupare sätt eller politiseringen av högskolor och universitet, kulturmarxismen i statsmedia, penningfördelningen i kulturlivet och vänsterns ställning i samhällets kulturinstitutioner, subventioneringen av vänsterinriktade NGO:s och så vidare? Åstadkoms stora framsteg gällande privatisering av nya områden?

Om de borgerliga inte lyckas åstadkomma åtminstone politisk neutralitet i samhällets viktigaste värderingssektorer, som successivt formar människors värderingar och därför deras politiska val, kommer man långsiktigt att förlora kampen mot vänstern. Vilken är då meningen med att ha borgerliga regeringar, om de bara fortsätter att i stort förvalta det socialdemokratiskt uppbyggda samhället?

De borgerliga har under det sista decenniet låtit kulturmarxisterna vinna bland annat en stor seger genom att acceptera att Politisk Korrekthet införs på många områden, och att s k värdegrunder, som främst stöder vänsterns syn, accepteras. Vilken borgerlig allians med självförtroende skulle acceptera, att motståndarna definierar vad som får uttalas i Sverige, och vilka som får komma till tals i media? Dessutom även borgerliga media! Att de, som idag drabbas av detta gäller nyare partier, som tagit och fortsätter ta bl a borgerliga väljare, ursäktar på inget vis de gamla borgerliga partiernas acceptans av censuren och mobbningen. Att på grund av kortsiktig ilska och opportunistiska skäl samarbeta med sina fiender inger ingen respekt. Att tillsammans med vänstern mobba växande borgerliga grupper är ett dåligt tecken för de kommande åren.

För en libertarian är detta plågsamt att observera, men det verkar inte finnas någon allmän övertygelse hos alliansen att på bred front ändra på socialdemokratins samhälle det vill säga StatsVälfärdsStaten. Om detta är en variant av Stockholmssyndromet eller mera liknar den misshandlade alkoholisthustruns acceptans och undergivenhet kan diskuteras. Men de borgerliga ger ofta intryck av, att ifall allvarliga konflikter uppkommer, kan de förväntas retirera, böja sig och acceptera. Det har de tidigare ofta gjort. Efter protester anpassar de sig snart till ett ytterligare steg i socialiseringen/kollektiviseringen av Sverige. Att man samtidigt är så beredd att lämna över beslutsrätt till Bryssel förvärrar samtidigt situationen. Men medlemskap i Europeiska Rådet och ministerrådet, någon svensk i kommissionen och ett litet antal representanter i Europaparlamentet är ingen kompensation för avskaffandet av riktig svensk demokrati. Att i riksdagen rösta om att införa EU:s lagförslag ersätter knappast ingenting av den förlorade självbestämmanderätten.

Vad händer i framtiden?
Politiska processer har sin egen logik, och frågan är, vilka följderna blir, om kulturmarxister i media och politiken – på det sätt man gör – fortsätter angripa, förfölja och undertrycka åsikter man inte accepterar, samtidigt som den allmänna samhällsutvecklingen inkl ekonomin försämras. Om “fel” åsikter nu börjar censureras även i sociala media, och personer (såsom i USA) så småningom kanske helt utestängs därifrån, vad medför det i ett längre perspektiv?

Ett annat spörsmål är, vad som blir följden, om partierna efter årets val på grund av beröringsskräcken gentemot SD åter lämnar det parlamentariska systemet, där riksdagsbeslut kräver stöd av en verklig majoritet vid omröstningar i riksdagen. Man ignorerar då en kraftig och historiskt unik högermajoritet och gör – som i DÖ – en privat kartellöverenskommelse, som på något sätt tillfredsställer partierna men lämnar även delar av deras egna väljare kvar ute i kylan. Man talar allvarligt om, att skillnaden mellan blocken är cirka 26 000 väljare och glömmer den miljon, som röstade på SD. Som tidigare kanske man åter inför en låtsasparlamentarism, där det mindre blocket lovar att inte opponera i politikens viktigaste frågor (regering och budget) – allt för att beröva SD möjligheten att utöva inflytande i en fråga. Men det är ju en fråga, som samtidigt kraftigt påverkar de flesta andra politiskt viktiga områden (skola, sjukvård, äldrevård, brottslighet, skatter osv).

Om detta upprepas, vilken blir då väljarnas reaktion mot bakgrund av, att ingen förändring kan ske förrän i slutet av 2022?

Dan Ahlmark