Libyen – nu och då

Hans Myrebro skriver om hur Libyen lidit svårt av Natos och USA:s krig som avsatte landets ledare Muammar Gaddafi.

publicerad 14 januari 2018

Vinna eller försvinna för Nordens viktigaste dagstidning!


2739 kr av 100 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Med all rätt har den alarmerande situationen i Libyen under senare tid kommit alltmer i blickpunkten. Det kan då vara motiverat och faktiskt självklart att blicka tillbaka några år och minnas hur det såg ut i det landet för några år sedan innan demonisterna förstörde Libyen.

Innan Libyen blev våldtaget år 2011 hade landet Afrikas högsta levnadsstandard där invånarna hade många förmåner. Detta avspeglar sig i, Human Development Index, som mäter summan av levnadsvillkor i olika länder. Detta index visar att Libyen 2010 låg högst av alla afrikanska stater. Som jämförelse: Norge 1, Sverige 9, Libyen 53, Sydafrika 110, och Afghanistan 155.

Oljemiljarderna återinvesterades i stor utsträckning i bl. a. bevattningsanläggningar samtidigt som statens guldreserv växte stadigt. Men samtidigt fanns det grupper i det mångetniska samhället som var mottagliga för utländsk destruktiv propaganda som syftade till att omstörta regimen och skapa något nytt. Och eftersom man knappast skulle kunna åstadkomma ett bättre samhälle, så kom inriktningen att bli en demonisering, en inriktning mot en katastrof. Det gällde bara att utmåla landets statschef som diktator, hålla tyst om alla medborgerliga förmåner och istället uppvisa landets fängelser som den mest representativa bilden av landet.

Men nu var det vår och 2011, den Arabiska våren hade slagit till och allt skulle förändras till den bättre – eller. Ropen på en gyllene vår kom knappast spontant och det fanns en djävulsk baktanke dold i de vackra fraserna. Mönstret kom nämligen att följa den israeliska Yinon-planen från 1992 men även “Clean Breake”-dokumentet som båda förordade en splittring och ett sönderfall av Israels grannstater.

Det fanns också en annan viktig faktor som fick onda andar att vakna till liv. Hillary Clinton fick i tid före den NATO-ledda invasionen ett mejl som berättade att: “Gaddaffi’s goverment holds 143 ton of gold and the similar ammount in silver”. Denna guldreserv var avsedd som ett underlag för en guldbaserad Dinar, som vid oljehandel skulle ersätta den nyckfulla dollarn. Genom att andra arabländer också kunde ansluta sig till denna Dinar skulle dollarns ställning försvagas, och detta kunde inte Wall Street tolerera. När kunskapen om den stora guldreserven nådde Washington, började saker att hända.

Men för att saker skulle kunna hända behövde man påtagliga bevis på att något fruktansvärt höll på att hända i Libyen. I västerländska medier gavs då en tydlig bild av enorma blodbad då regimens trupper och även dess flygvapen hade från luften skjutit på allt som rörde sig. Den bilden hade man fått från Al Jazeera vars ägare, härskaren av Qatar, hade Muammar Gaddafi som prioriterat hatobjekt – men bilden har aldrig kunnat bekräftas.

Den 1 mars 2011 hade USA:s försvarsminister Robert Gates och chefen för Joint Chiefs of Staff en presskonferens i Pentagon. En reporter ställde då frågan:

Har ni något tydligt bevis på att regimen besköt demonstranterna från luften? Det har rapporterats att så har skett, men har ni några klara och bekräftade bevis på att det stämmer?

Gates svarade:

– Vi har sett det i tidningarna men vi har ingen bekräftelse på att så har skett.

Och amiral Mullen tillade: “Det är riktigt, vi har ingen bekräftelse överhuvudtaget”.1

Någon saklig grund för godkännande av ett ingripande i Libyen fanns alltså inte. Ändå kunde FN:s säkerhetsråd, tack vare intensiv lobbying från USA, Storbritannien och Frankrike den 17 mars få igenom resolution 1973, som gav dessa länder fullmakt att militärt ingripa i Libyen, åberopande doktrinen “responsibility to protect”. Den genomdrevs alltså av de stater som med friskt mot hade tagit livet av hundratusentals människor i bland annat Irak. Kruxet var bara att den genomdrevs på ett lagstridigt sätt. Säkerhetsrådets paragraf 41 och 42 föreskriver nämligen att militära tvångsåtgärder kan komma i fråga först när man kan påvisa att “alla fredliga medel för att bilägga konflikten har misslyckats”.2 De åtgärderna vidtog man aldrig. Man handlade alltså i strid med folkrätten.

Två timmar efter det att det olycksaliga beslutet fattats i New York skickade Frankrikes president Sarkozy iväg de första stridsplanen mot Tripoli. Sedan dröjde det inte länge förrän Sverige ville visa sitt mod från fornstora dagar genom att deltaga i dödsdansen som officiellt benämndes, “fredsframtvingande”. Alla partier utom Sverigedemokraterna tackade ja till att bli uppbjudna. Det hedrar SD oerhört att de sade nej, och det överskyler en myckenhet av synder.

Fredrik Reinfeldt, han som uppmanade oss att öppna våra hjärtan, skickade åtta Gripenplan som officiellt inte skulle genomföra aktiva militära insatser. Men vem lita på vad som sägs från regeringshåll? Sveriges främste säkerhetsexpert, Mikael Holmström har i sin väldokumenterade och prisbelönta bok, Den dolda alliansen, klart visat att de officiella lögnerna är legio när det gäller informationen om bland annat Nato-kontakter.

Den 30 mars 2011, alltså två veckor efter det att bombningarna hade påbörjats, mottog Hillary Clinton ett mejl (CO5782459) från sin rådgivare, Sidney Blumenthal, där han förklarar att det nu inte längre fanns någon anledning att fortsätta bombningarna.3 Ändå kom de att fortsätta under ytterligare sex månader. Blumenthal anger ett skäl: “Det stärker Obamas position att visa att USA med allierade kan slå till hårt.”

Så man fortsatte under flera månader att bomba sönder både människor och hus för att visa att Obama inte var vem som helst. Några dagar efter det att Sidney Blumenthal skickat sitt mejl om att ytterligare flygaktivitet var obefogad, gav sig Sverige in i leken med åtta Gripenplan plus ett spaningsplan.

I flera mejl, bland annat (Doc No. CO5780521), redogör Blumenthal för hur viktigt det är att al-Qaida-motståndaren Gaddafi röjs ur vägen så att al-Qaida kan få större spelrum. Han säger i ett mejl till Clinton:

Traditionally, the eastern part of Libya has been a stronghold for radical islamist grups… While Ghaddafi’s regime has been successful in suppressing the jihadist threat in Libya, the current situation opens the door for jihadist threat resurgence.”

Det var alltså viktigt att de instormande Nato-förbanden gav sig på rätt grupperingar. Regimens trupper skulle mejas ner medan al-Qaida förbanden skulle behandlas varsamt.

Nu började intellektuella individer runt om i världen reagera på vansinnet och den afrikanske professorn Horace Campbell kunde med hela Afrika i ryggen nedteckna:

It’s clear that the USA and its European allies are reverting to crude military means to re-colonize Africa. The independence that Africans fought so hard for must be defended. We can not allow the second scramble for Africa to occur on our watch. We condemn the USA, UK and the France for the flagrant abuse of the UN Security Council and demand that the International Criminal Court investigate NATO to establish if war crime were committed in Libya. We condemn the extra-juridical killing of Col. Gaddafi and call for an independent transprent inquiry to establish the true facts surrounding it.”5

Det fanns också en annan mycket mörk sida av korståget mot Libyens folk – nämligen rasismen. Det framgår av Clintons mejl att man visste om att svarta människor utnyttjades och även avrättades systematiskt. Man visste också om att staden Tawergha, som var ett centrum för afrikaner rensades etniskt och att invånarna drevs ut i öknen. Washington valde att blunda för detta.

Trots embargo förseddes Nato-rebellerna samt al-Qaida med vapen, som sedan kunde användas både mot regimen och mot afrikanerna. Horace Cambell igen:

What was really happening was that the rebels were summarily arresting and murdering people who happened to be black, and doing so in very large number. In other words, it was the U.S.’s rebel friends who were actually carrying out genocide in Libya, and NATO, which had a UN mandate to protect civilians in Libya, was aiding and abetting in doing it”. Tyvärr inte första gången Nato förknippas med rasism.

Det var så man röjde väg för kaos, våldtäkter, tortyr och slavhandel. Libyen har tidigare inte tolererat våldsbejakande extremist, rasism och slavhandel. Nej det är något som från 2011 exporterats dit från demokratiska välfärdsstater, men under en humanitär täckmantel Och den humanitära stormakten Sverige hade under hela tiden möjlighet att protestera högljutt, men valde istället att på mainstreams order delta i helvetesskapande åtgärder.

Följden av den svenska “fredsframtvingande” operationen i Libyen blev alltså att:

1. Man bidrog till att säkra Wall Streets kapitalmarknad i Nordafrika.

2. Man bidrog till att sätta fokus på Obamas förmåga att slå till obarmhärtigt.

3. Man bidrog till att skapa det kaos som ingick i en större plan.

 

 

Hans Myrebro

 

Noter:

1. Horace Campbell, Global NATO and the Catostropic Failure in Libya 2013, sid 67
2. Snorre Lindquist, Irak, Palestina, ETC 2012, sid 4
3. Hillary Clinton email, Controversy
5. Horace Campbell, Global NATO and the Catastropic Failure in Libya, sid 21