Kungen är död. Länge leve den verkställande direktören!

På min artonde födelsedag fick jag en bok av en väninna med den dramatiska titeln Det tysta övertagandet – Den globala kapitalismen och demokratins död. Bokens författarinna Noreena Hertz har med sina ekonomiska frågeställningar och judiska bakgrund ibland benämnts som Englands svar på Naomi Klein. Till skillnad från Kleins mer journalistiska bana har Hertz samtidigt en gedigen ekonomisk utbildning och mer direkta erfarenheter av finansbranschens överlappningar med politiken. Genom sitt arbete med Internationella Valutafondens chockterapiprogram i 1990-talets Ryssland, bevittnade hon bland annat hur kommunismens nomenklatura efterträddes av en lika korrumperad oligarki med katastrofala följder för det ryska folket. I Det tysta övertagandet finns ett eko av hennes kritik mot detta skeende, men istället riktad mot trender i västvärlden.

Det genomsyrande budskapet i Noreena Hertz bästsäljare är att 2000-talet markerar ingången i en ny era, i vilken multinationella företag nu definitivt tagit över de traditionella nationalstaternas roll som samhällets primära maktfaktor. Som politiskt intresserad lutade jag under min gymnasietid mot att välja en traditionellt statsvetenskaplig bana, men Hertz övertygade mig att grundstenarna för framtidens statsvetenskap låg förborgad inom nationalekonomin. Den nya erans egentliga statschefer är varken kungar, presidenter eller parlament, utan bolagsstyrelser och verkställande direktörer. Västerlandets verkliga huvudstäder av idag stavas inte Bryssel eller Washington, utan Wall Street och Silicon Valley.

Vid sidan av dessa plutokratiska strukturer där kapitalet dominerar politik och media, har även enskilda företag börjat anta alltmer statsliknande former. Om Walmarts 2,3 miljoner anställda vore medborgare av Walmartien, skulle man befolkningsmässigt placera sig före Makedonien, Lettland och Slovenien. Walmarts omsättning år 2016 var cirka 485 miljarder dollar, vilket kan jämföras med Sveriges samlade BNP på 511 miljarder dollar. Samtidigt bygger företag som Microsoft, Facebook och Google ut campus som börjar påminna om egna städer. Vart och ett av dessa företag allena besitter mer privat information om sina kunder än någon myndighet i Sovjetunionen hade kunnat drömma om i sina våtaste fantasier, och genom en knapptryckning kan man blockera opinionsbildare från vad som i det moderna samhället ersatt det demokratiska torget.

Ledande plutokrater gör heller ingen hemlighet av att de ser nationalstater som ett hinder på vägen till sin nya världsordning, och den stora vågen av nedstängningar de senaste månaderna är ett förutsägbart resultat av en lång strävan där man gradvis lyckats utmanövrera, stigmatisera och tysta ner nationalstaternas försvarare.

En nyckel som kan låsa upp nya perspektiv kring denna utveckling är att skilja mellan globalisering och globalism. Dessa begrepp används ibland som synonymer, men är inte utbytbara. Globaliseringen åsyftar ett internationellt flöde av pengar, idéer och kultur som möjliggörs av en alltmer avancerad teknologisk infrastruktur. Globalismen å andra sidan är en likriktande överideologi som strävar efter en nysovjetisk samhällsmodell med maximal psykologisk, finansiell och fysisk kontroll över världens människor. Mycket har sagts och skrivits om den globalistiska dystopin, men den är inte en självklar utgång av globaliseringen. Åtminstone inte för dem som söker nya alternativ.

I Bonniers lexikon kan man läsa att en nationalstat är en geografiskt avgränsad stat vars befolkning i stort sett har samma härstamning, språk och kultur – och måhända är den klassiska nationalstaten döende i denna strikt geografiskt avgränsade bemärkelse. Men om Sam Walton med Walmart kunde ge upphov till en statsliknande struktur som istället är ekonomiskt avgränsad, varför skulle inte också en ny generation av katalanska, svenska och skotska entreprenörer kunna skapa något liknande med identitära förtecken?

Traditionella exempel på strukturer i den stilen återfinns bland annat hos amishfolket och den judiska gemenskapen, som bägge under lång tid framgångsrikt bevarat sina respektive identiteter och kulturer utan att ha exklusiv tillgång till en stat i klassisk bemärkelse. Ett annat relevant exempel historien, om än i lite annan tappning, är Estlands frigörelsekamp från Sovjetunionen och drömmen om en estnisk stat bortom den sovjetiska regimens kontroll. I den starka dokumentärfilmen The Singing Revolution berättas om hur estniska dissidenter som ett led i denna strävan utfärdade en form av inofficiella medborgarskap för det fria Estland, som med svart humor kom att kallas för ”biljetter till Sibirien”. På grund av den stora risken för repression som denna typ av medborgarskap medförde, var de till en början något som endast de mest hängivna idealisterna vågade ta del av. Historien skulle dock visa att just dessa parallella medborgarskap skulle lägga grunden för en ny estnisk stat. I ett nordiskt perspektiv kan man i sammanhanget även nämna varjagernas vikingatida handelsresor i österled, vilka sedermera kom att lägga grunden för Kievriket och sedermera även Rysslands uppkomst.

I dagens era är det mycket som tyder på att kulturella gemenskaper i högre utsträckning måste byggas på ett skelett av ekonomiska strukturer för att stå starka i globaliseringens tidsålder. Med den globala marknaden som spelplan har sådana strukturer dessutom en fördel gentemot klassiskt statliga strukturer i att de kan utvecklas flexibelt och organiskt på ett helt annat sätt. Ekonomisk organisering erbjuder exempelvis ett rikt register av potentiella styrelseskick. Företag kan ägas som andelsbolag av dess medlemmar (demokrati), som ett familjeföretag (monarki) eller genom en stiftelse med anpassningsbara stadgar (konstitution) enligt vad man finner vara mest ändamålsenligt. Rent fysiskt kan huvudkontoret (huvudstaden) ha sin geografiska bas i det landområde som för stunden är mest ändamålsenligt, och samtidigt kan filialer (kolonier) i princip var som helst i världen effektivt länkas samman genom internet och allt effektivare transportvägar över jorden. Denna potentiella form av politiskt entreprenörskap har dessutom en betydande fördel gentemot konventionella företag tack vare sitt högre ändamål – med en högre naturlig motivation hos dess medarbetare (medborgare) som en förutsägbar konsekvens. Samarbeten mellan korporationer genom uppköp, fusioner eller gemensamma projekt kan ske organiskt med andra man anser ha överlappande intressen med. Vartefter den ekonomiska styrkan växer, är politiskt inflytande förr eller senare en naturlig konsekvens.

Identitära strömningar av olika slag bär mot den bakgrunden på en alldeles särskild samtidsrelevans med sitt dynamiska synsätt på vad identitet, kulturell gemenskap och politisk organisering kan komma att innebära under 2000-talet. I sammanhanget är det särskilt intressant att betrakta det växande utbyte som pågår mellan dessa och libertarianska strömningar, med den naturliga konsekvensen att ekonomisk organisering med identitära förtecken blir ett alltmer naturligt samtalsämne inom en bred och diversifierad motkultur. I denna grogrund har många intressanta tankefrön redan slagit rot, och kanske kan dess frukter på sikt bli en värdig uppföljare till Noreena Hertz bok. Visst har den globala kapitalismen och den nationella demokratins död å ena sidan gjort svenskarna statslösa. Å andra sidan erbjuder den nya eran en möjlighet att damma av den gamla nordiska traditionen av ekonomiskt och politiskt entreprenörskap i futuristisk och innovativ tappning. Om nordborna kunde bygga långbåtar som för tusen år sedan bar dem över hela världen, så kan deras nutida ättlingar säkerligen bygga strukturer som tar dem framåt även i globaliseringens tidsålder.

Isac Boman