Noreena Hertz har, med sina ekonomiska frågeställningar och judiska bakgrund, ibland benämnts som Englands svar på Naomi Klein. Till skillnad från Kleins mer journalistiska bana har Hertz samtidigt en gedigen ekonomisk utbildning och mer direkta erfarenheter av finansbranschens överlappningar med politiken. Genom sitt arbete med Internationella Valutafondens chockterapiprogram i 1990-talets Ryssland, bevittnade hon bland annat hur kommunismens nomenklatura efterträddes av en lika korrumperad oligarki med katastrofala följder för det ryska folket. I Det tysta övertagandet – Den globala kapitalismen och demokratins död, publicerad 2005, finns ett eko av hennes kritik mot detta skeende, men istället riktad mot trender i västvärlden.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 14 oktober 2017.
Det genomsyrande budskapet i Noreena Hertz bästsäljare är att 2000-talet markerar ingången i en ny era, i vilken multinationella företag definitivt tagit över de traditionella nationalstaternas roll som samhällets primära maktfaktor. Som politiskt intresserad lutade jag under min gymnasietid mot att välja en traditionellt statsvetenskaplig bana, men Hertz bok var en influens som övertygade mig att de verkliga grundstenarna för framtidens faktiska statsvetenskap snarare låg förborgade inom den nationalekonomiska vetenskapen. Det framstod ju som så tydligt att denna eras egentliga statschefer varken är kungar, presidenter eller parlament, utan bolagsstyrelser och verkställande direktörer. Västerlandets faktiska huvudstäder av idag stavas inte Washington eller Bryssel, utan Wall Street och Silicon Valley.
Vid sidan av bankdynastier och plutokratiska strukturer som kommit att dominera både politik och media med sitt kapital, har även enskilda företag i sig själva antagit alltmer statsliknande former. Om Walmarts 2,3 miljoner anställda vore medborgare av "Walmartien", skulle man befolkningsmässigt placera sig före Makedonien, Lettland och Slovenien. Walmarts omsättning år 2016 var cirka 485 miljarder dollar, vilket kan jämföras med Sveriges samlade BNP på 511 miljarder dollar. Samtidigt bygger företag som Microsoft, Facebook och Google ut campusområden som börjar påminna om egna huvudstäder, med kolonier i världens alla hörn. Vart och ett av dessa företag allena besitter dessutom mer privat information om sina kunder än någon myndighet i Sovjetunionen hade kunnat drömma om i sina våtaste fantasier, och genom en knapptryckning kan man blockera opinionsbildare från vad som i det moderna samhället ersatt stora delar av det demokratiska torget.
Västerlandets faktiska huvudstäder av idag stavas inte Washington eller Bryssel, utan Wall Street och Silicon Valley.
Ledande plutokrater gör heller ingen hemlighet av att man framförallt ser nationalstater som ett hinder på vägen till sin önskade världsordning. Den stora vågen av nedstängningar av nationalstaternas försvarare är i den bemärkelsen ett förutsägbart resultat.
Betyder då detta att globaliseringen per definition måste vara av ondo?
En nyckel som kan låsa upp nya perspektiv kring denna utveckling är att skilja mellan globalisering och globalism. Dessa begrepp används i hög grad som synonymer, men är i själva verket inte utbytbara. Globaliseringen åsyftar ett internationellt flöde av resurser, idéer och kultur, som möjliggörs av en alltmer avancerad teknologi och infrastruktur. Globalismen å andra sidan är en likriktande överideologi som strävar efter en nysovjetisk samhällsmodell med maximal psykologisk, finansiell och fysisk kontroll över världens människor. Mycket har sagts och skrivits om globalistiska dystopier, men de är inte en självklar utgång av globaliseringen. Åtminstone inte för dem som söker nya alternativ.
I Bonniers lexikon kan man läsa att en nationalstat är en geografiskt avgränsad stat vars befolkning i stort sett har samma härstamning, språk och kultur. Särskilt i dagens demografiskt omstöpta Västeuropa kan man få intryck av att framtiden för den klassiska nationalstaten i denna geografiskt avgränsade bemärkelse ser mörk ut. Men, om Sam Walton med sitt Walmart kunde ge upphov till en statsliknande struktur som istället är ekonomiskt avgränsad, varför skulle då inte också en ny generation av katalanska, flamländska och danska entreprenörer kunna skapa något liknande med någon form av nationellt identitära förtecken? I sammanhanget är det intressant att notera att den ekonomiska vetenskapen på svenska benämns just som nationalekonomi - underförstått alltså vetenskapen om en nations ekonomi. Om nationalstaten inte har en framtid så kan nationalekononomin däremot mycket väl ha det - även om det handlar om en nationell ekonomi utan exakt definierat territorium.
Faktum är också att det redan finns de facto självständiga nationella strukturer som länge agerat oberoende av ett hemland i fysisk bemärkelse, något som under århundraden respektive årtusenden bland annat demonstrerats av amishfolket och den judiska diasporan. Dessa har bägge på olika sätt och under mycket lång tid framgångsrikt bevarat sina respektive identiteter och kulturer, utan att ha tillgång till en geografiskt avgränsad landyta. Ett annat relevant exempel som historien visar, om än i lite annan tappning, är Estlands frigörelsekamp från Sovjetunionen. I den starka dokumentärfilmen The Singing Revolution berättas om drömmen om en estnisk stat bortom den sovjetiska regimens kontroll och hur estniska dissidenter som ett led i denna strävan utfärdade en form av inofficiella medborgarskap för det fria Estland, ett personligt dokument som med svart humor kom att kallas för ”biljetter till Sibirien”. På grund av den stora risken för repression som denna typ av medborgarskap medförde, var de till en början något som endast de allra mest hängivna idealisterna vågade ta del av. Historien skulle dock visa att just dessa parallella medborgarskap skulle lägga grunden för den nya estniska statsapparaten. Parallella strukturer, ekonomiska, tekniska och symboliska, garanterar inte uppkomsten av en geografisk stat men kan bevisligen föranleda skapandet av en sådan. Från ett nordiskt perspektiv kan man i sammanhanget även tillägga vikingatida handelsresor i österled, vilka sedermera faktiskt kom att föranleda grundandet av Kievriket och sedermera, kan man förlänga detta till, Rysslands uppkomst.
Parallella strukturer, ekonomiska, tekniska och symboliska, garanterar inte uppkomsten av en geografisk stat men kan bevisligen föranleda skapandet av en sådan.
Kanske är det så att även europeiska nationer av idag kan dra lärdom av andra diasporor och bygga en framtid på ekonomisk grund i globaliseringens tidsålder. Med den globala marknaden som spelplan kan sådana strukturer rentav ha vissa potentiella fördelar gentemot klassiskt statliga strukturer. Ekonomisk organisering erbjuder exempelvis ett rikt register av potentiella styrelseskick där företag kan ägas som andelsbolag av dess medlemmar (demokrati), som en företagsdynasti (monarki) eller genom en stiftelse med anpassningsbara stadgar (konstitution) enligt vad man nu finner vara mest ändamålsenligt. Rent fysiskt kan huvudkontoret (huvudstaden) ha sin geografiska bas i det landområde som för stunden är mest ändamålsenligt, och samtidigt ha filialer (kolonier) i princip var som helst i världen, som kan länkas samman genom allt effektivare kommunikations- och transportvägar över jorden. Samarbeten med andra korporationer genom uppköp, fusioner eller gemensamma projekt kan ske organiskt med andra man anser ha överlappande intressen med. Vartefter den ekonomiska styrkan växer, är politiskt uttryck eller inflytande i någon form förr eller senare en naturlig konsekvens.
Den globala kapitalismen och den nationella demokratins död, i linje med Noreena Hertz tes, har å ena sidan gjort svenskarna, liksom många andra västeuropeiska folkgrupper, i praktiken för närvarande statslösa när deras parlament sedan länge auktionerats ut både bildligt och bokstavligt. Å andra sidan erbjuder den nya eran som vi befinner oss i kanske också en möjlighet att damma av den långa nordiska traditionen av ekonomiskt och politiskt entreprenörskap och återskapa oss själva i ny tappning. Om nordborna för tusen år sedan kunde bygga långbåtar och navigationsverktyg som bar dem över hela världen och imponerar med sin tekniska finess än idag, kan deras ättlingar säkerligen bygga strukturer som håller oss flytande även i den globaliserade världens tidsålder. Formen för sådana strukturer må vara ännu inte fullt utmejslade, men just däri ligger en spännande utmaning för en ny generation av nationalekonomer och -entreprenörer att bita i.
Isac Boman
