Därför blir Sverige allt sämre

Politikens ytliga professionalisering och bristande koppling till folket fortsätter att dra Sverige i sank. En svensk perestroika behövs idag på nästan samtliga politiska områden.

publicerad 25 april 2023
- av Dan Ahlmark
Ulf Kristersson på statsbesök i Finland. Foto: FinnishGovernment/CC BY 2.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Istället för att bygga nya styrkor för landet verkar politiken istället främst öka svagheterna. Försämringen gäller både den offentliga sektorn och i det privata livet som påverkas från statliga beslut idag, till exempel energipolitiska. Denna allmänna trend pekar på något allvarligt för Sverige – en form av nedgång för samhället. Och att idag tro att tillkomsten av en borgerlig regering innehållande bland annat L och KD skulle ändra det politiska läget är orealistiskt. På samma sätt som vid tidigare tre tillfällen, när de borgerliga innehaft regeringsmakten, slutar det sannolikt med besvikelse. Man har då som bäst fördröjt vänsterglidningen men har inte kunnat åstadkomma någon nämnvärd rörelse hän mot ett frihetligt samhälle. När socialdemokraterna kommer tillbaka fortsätter bara kollektiviseringen av Sverige.

Förhållanden som att exempelvis många så kallade auktoriteter syns ljuga, dölja fakta eller på grund av politisk korrekthet inte realistiskt kunna svara på frågor om många grundproblem i landet, kommer troligen att fortsätta. Ansvariga på myndigheter tvingas att ge nonsenssvar på spörsmål om allvarliga bekymmer, så de förlorar sin trovärdighet. Allmänheten har upplevt att även statsministrar, Sveriges främsta politiker, ljuger hänsynslöst även för att uppnå billiga politiska poäng genom förtal. Löfven gjorde det exempelvis upprepat genom sina anklagelser mot motståndare för “fascism” – en mycket allvarlig anklagelse, som saknade grund. Magdalena Andersson försökte på samma sätt brunsmeta borgerliga genom att till exempel vid sin avgång så tvivel om att dessa inte kan dra gränsen mot “extremism” och “hat”.

Ett annat allvarligt fel är att de politiska ledarna numera försöker dölja eller, rättare sagt, smyga igenom stora förändringar utan att fråga folket. Det går genom att man etablerat en mycket osund allians med pressen. Svenska media ägnar sig beträffande viktiga frågor (ta klimat och globalism som exempel) inte åt journalistik utan åt propaganda. Samma sak gäller massinvandringen, vars karaktär och följder man försökte bluffa om, och som en viktig nationell fråga borde ha föranlett en folkomröstning. Nu står vi istället inför situationen att över en fjärdedel av befolkningen har helt utländska rötter. Göran Perssons avsedda folkutbyte för att stötta socialdemokratins ställning har genomförts energiskt och framgångsrikt.1

Idag är Nato-anslutningen ett liknande aktuellt tema. Skälen till att ingen folkomröstning hållits är sannolikt att politikerna även här tror, eller vet, att deras förslag skulle förkastas av folket. Så man vågar inte fråga folket. Det skulle innebära att regeringen och andra politiker medvetet väljer en politik som de vet folkets majoritet inte skulle acceptera. Vad säger detta om dagens svenska demokrati? Och vilken är nästa stora fråga som ska baxas igenom mot folkets vilja? Anslutningen till ett federalt EU?

Riksdagens omdöme är inte mycket att värdera eftersom riksdagen förvandlats till ett transportkompani för regeringen och övriga partiledningar. Den saknar i stort sett självständiga ledamöter (se nedan). Vad gäller såväl massinvandringspolitiken som Nato är det naturligtvis så att folkets samlade omdöme kan anses överlägset regeringens och riksdagens. Argumentet att folk inte kan förstå frågorna är fel och visar bara förakt för demokrati. Ifall folkomröstningar nu inte används för frågor av denna valör, när ska då folkomröstningar användas? De var ju avsedda just för sådana frågor.

Förhållandena i Sverige har försämrats kraftigt de senaste decennierna.2

Vad har gått snett?

Försämringarna gäller sådant som skolan, hälsovården, massinvandringen, EU-politiken, brottsligheten (särskilt den grova), åsiktsförtrycket och försvaret. Den sedan 1950–talet pågående massindoktrineringen, ökade skattetrycket, den starka socialistiska politiseringen av statsmedia, statsförvaltning och lägre samt högre utbildning omvandlar också sakta landet.

Nu börjar vi dessutom uppleva följderna av en katastrofal klimatpolitik, som så djupt påverkar energi-, industri- och lokaliseringspolitiken att den svenska välfärden sätts på spel. Liknande gäller ett flertal andra europeiska nationer. Klimatpolitiken eliminerade inledningsvis viktiga komponenter i vårt lands energisystem innan man visste vilka realistiska ersättningsalternativ som fanns. Ansvarslösheten hos partierna förvånar. En annan effekt är nu EU-förbudet där inga nya bilar drivna med bensin eller diesel ska få säljas från och med 2035. Hur kommer då Sverige utanför storstäderna att så småningom klara kostnadschocken med elbilar? Vilka områden av Sverige kommer politikerna att överge och på grund av kostnaderna tvinga människor att flytta från? Var blir det möjligt, och tillåtet, att bo?

Samtidigt tvingas viktig industri som sysselsätter tiotusentals och åter tiotusentals anställda att, precis som i Tyskland, tvingas lämna landet av klimat-, eller med andra ord, energiskäl. Ironiskt nog kommer varje industri som lämnar Sverige att släppa ut mycket mer koldioxid i det utvecklingsland som tar över tillverkningen, än här. Om man nu anser att koldioxid är en farlig gas, var ligger då logiken i en sådan export av arbetstillfällen? Är kanske skälet bakom klimatpolitiken helt enkelt ett annat? Och tror någon att Kina så småningom kommer att strikt följa Parisavtalets regler? Den uppenbara slutsatsen är i alla fall att alla de traditionella partiernas ideologier och politik inte längre är tillräckligt rationella, realistiska eller frihetliga för att skydda svenskars liv, individens rättigheter och landets välstånd.

Ett allvarligt misstag från politiskt håll är också den allmänna underdånigheten gentemot EU och acceptansen av alla dess stora förslag, gällande penningpolitik, exempelvis nollräntan, eller även minusränta, som man visste på lite sikt skulle ha betydande negativa effekter, den gigantiska före detta “Coronafonden”, stödet av massinvandringen, åtgärder mot nationalism och så vidare. Då har vi inte nämnt EU:s fundamentala fel: ett förödande demokratiskt underskott och avsikten att driva igenom ett federalt Europa.3 Vad de svenska politikerna kommer att utföra beträffande den sistnämnda frågan är att förvandla vårt land till en tysk-fransk provins med mycket lite att säga till om. För ett litet land kommer alltså demokratin inte längre betyda något väsentligt när till exempel budget och beskattning bestäms centralt i Bryssel. Att på så lösa boliner lämna vår självständighet, som upprätthållits i över ett halvt millennium, och i utbyte acceptera ett undermåligt inflytande i EU samt acceptera att svensk demokrati och den svenska befolkningens vilja i stort sett elimineras gällande väsentliga frågor för Sverige, är djupt oroväckande.

Huvudskälet till försämringen av Sverige är naturligtvis den demokratiska kollektiviseringen. Socialdemokratin sitter fortfarande fast i tron på planekonomins överlägsenhet, även om man (för tillfället?) inte kan tillämpa denna gällande näringslivet. Däremot är man helt inriktad på att hålla fast vid en gigantisk offentlig sektor. Den stadiga kvalitetsförsämringen, byråkratiseringen och kostnadsökningen som vanligen sker i organisationer, vilka inte har kontakt med marknaden, gör sig gällande och pågår ständigt samt med full kraft. Detta bidrar kraftigt till Sveriges nedgång. Frågan är vad som orsakar politikernas tendens att i ökad utsträckning ignorera folkviljan.

Politikernas professionalisering

En viktig orsak till att partiledningarna har så lätt att bortse från folkviljan är professionaliseringen av politikerrollen i Sverige. Tidigare valde många personer att på grund av sina åsikter och vilja att förbättra samhället ägna en period av sitt liv åt politiken. De avbröt sin egen professionella karriär och blev politiker och kanske riksdagsmän under en tid. Eftersom ideologiska frågor fått dem att lämna sin karriär kunde man lita på deras övertygelser. Numera går många politiker redan tidigt i livet in med avsikt att göra sin levnadskarriär inom politiken eller något arbete möjliggjort genom den politiska karriären. Detta påverkar i fortsättningen mycket av deras beteende som politiker. De är därför mycket influerade av hänsyn till sin fortsatta karriär, som de ekonomiskt och beträffande sin framtid är helt beroende av. Ideologi och väljarnas åsikter minskar då kraftigt i vikt.

Partisystemets utveckling genom partiledarens växande roll och centrala partiinstansers förmåga att påverka nomineringarna till riksdagsmän medför också mycket större följsamhet till partiledningen. Genom den offentliga finansieringen av partierna minskar ännu ett band till medlemmarna, då betydelsen av dessa för partiets politik inklusive valrörelser minskar kraftigt. Det svenska valsystemet, där väljarna inte ens känner igen de allra flesta av de riksdagsmän de valt, dessas åsikter och vad de har utfört i riksdagen, gör också att bandet representant-väljare blir mycket tunt.

Att strunta i väljarnas åsikter blir då rätt naturligt för riksdagsmän, om partiledningen väljer en sådan linje. Man kan numera likna riksdagsmännen med tjänstemän i ett företag, vilka är mycket beroende av företagsledningen. Skillnaden kan vara att riksdagsmannen inte har någon särskilt värdefull eller säljbar kompetens att erbjuda en ny arbetsgivare.

Borgerlighetens oduglighet

De borgerliga center-högerpartierna (i praktiken numera center-vänsterpartier) klarade historiskt inte av att avvärja socialdemokratins förvandling av Sverige under de 45 åren fram till murens fall. Socialdemokratin hade för djupt influerat Centern och Folkpartiet.4 Attityden mot Högerpartiet från Folkpartiets och Centerns sida från 50-talet fram till början av 70-talet liknade dessa partiers hållning till SD under de två första decennierna av 2000-talet. Snart nog återtog ju socialdemokratin makten och fortsatte kollektiviseringen av vårt land. Någon allmän återgång till ett bättre samhälle åstadkom man aldrig (bortsett från några få områden såsom friskolan). Socialkonservatismen, som påverkar SD, kan heller inte stå emot vänsterglidningen i samhället och återföra detta till en sund utveckling som även bör bygga på nationell suveränitet. Varför skulle då dessa borgerliga partier vara värdefulla att stödja eller bevara?

Efter realsocialismens sammanbrott har partierna heller inte kunnat stå emot och leda kampen mot den nya ideologin: nysocialismen, det vill säga främst kulturmarxismen, för vilken politisk korrekthet, åsiktskorridoren och identitetspolitik är viktiga inslag i politiken. Borgerliga har istället under 2000-talet entusiastiskt deltagit i stora vänsterprojekt såsom massinvandringen och den nya energipolitiken. Inte heller står man emot den politiska globalismen, där EU är första steget. EU var inledningsvis en positiv faktor för Sverige, men dess expansion med en central internationell byråkrati med egen agenda ändrade snart detta.

Läget i Sverige idag vittnar helt enkelt om de traditionella partiernas fundamentala oförmögenhet att säkra svenskars verkliga intressen. När de dessutom syns vara villiga att överlämna svenskt oberoende och självbestämmanderätt till EU och visar underdånighet inför globalistiska organisationer demonstreras ytterligare deras ideologiska oduglighet att skydda den svenska befolkningen. Att för dem få delta i framtidens regionala eller globala parlament eller kunna få bli anställd i transnationella organisationer med deras höga löner förutsätter en positiv attityd, och därmed röstande, för ökad globalisering.

Det behövs en svensk Perestroika

Svenskar liknar de tidigare sovjetmedborgarna som under 70-talet inte kunde finna något skäl att ändra landets kommunistiska system. Under 80-talet ändrades däremot dessas syn genom Perestroikan (ekonomisk liberalisering) och Glasnost (öppenhet och yttrandefrihet). Då plötsligt insåg de flesta sovjetmedborgare de enorma bristerna i sovjetsamhället och började önska en förändring. Svenskars påverkan från socialdemokratisk massindoktrinering sedan barnsben och vanan gällande otvetydig acceptans av det bestående gör också att felen i dagens samhälle för dem syns mindre betydande.

Man har också föreställningen att det svenska systemen allmänt på olika områden är överlägsna andra länders. Så är dock inte fallet. Många andra länder har sedan länge inte bara kommit ikapp oss utan även gått om oss. Därför är en svensk Perestroika, som då bland annat gäller förändring av den enorma och ineffektiva offentliga sektorn och kraftig förbättring av företagsklimatet kombinerad med en svensk Glasnost, bland annat eliminering av all politisk korrekthet och åsiktskorridoren, vital. Svenskarna säger sig fortfarande ha förtroende för de traditionella partierna, liksom märkligt nog för statstelevisionen, och frågan är när detta ändras.

Mot bakgrund av det ovanstående kan klart sägas att de traditionella borgerliga ideologierna och partierna har misslyckats: de har inte kunnat hindra den kontinuerliga kollektiviseringen av Sverige. De kan också bedömas sakna den kvalité och styrka som behövs för att undvika framtida katastrofala beslut för oss. Dagens makthavare och deras partier har därför spelat ut sin roll och är utan värde, ifall syftet är att bevara friheter eller stärka Sverige. De har därför inte längre något väsentligt existensberättigande, utan nya partier måste inträda på den politiska arenan.

Eftersom mycket sammanhänger med långvariga felaktigheter och brister i politiken gäller detsamma självfallet slutresultat det vill säga det som kan benämnas statsvälfärdsstaten. Den består av dagens politiska system, dess administrativa system (den offentliga sektorn) samt väsentliga politik på olika områden. En annan del av sektorn är dess metoder för styrning av den privata sektorn samt NGO-organisationer. Man kan då konstatera att mycket i denna enorma ineffektiva och hämmande offentliga sektor uppbyggd under nära trekvarts sekel systematiskt bör nedmonteras och ersättas av något bättre.

En intressant utveckling vi idag upplever i Sverige är att den borgerliga kärnan, som alltid varit beredd att ställa upp för landet och därmed – praktiskt sett – staten, börjar bli tveksam till vad som pågår. Det gäller bland annat företagare, högre tjänstemän i privata sektorn och akademiska befattningshavare på naturvetenskapliga områden. Allt för mycket har försämrats och de snabba kasten i politiken, där exempelvis något som ansetts politiskt heligt under åtminstone trekvarts sekel, som neutralitetspolitiken, plötsligt förkastas, inte är förtroendeingivande. Detta segment av befolkningen, som utgjort ett mycket stabilt stöd för all krispolitik, som kan förbättra landet är idag skeptiskt, även om regeringen kallas borgerlig. Ser vi här de första tecknen på The Second Coming enligt William Yeats dikt5: ”Things fall apart; the centre cannot hold”?

Nu kan neutralitetspolitiken mycket väl diskuteras, men vi vet ju att skälet till den oerhört snabba omkastningen är den katastrofala försvarspolitik som förts och egentligen lämnat Sverige utan försvar. Om man nu tror på ett plötsligt aggressivt Ryssland, blir politikerna därför skrämda. Nato-anslutning anses då plötsligt nödvändig, men för att inte behöva delta i en politisk diskussion och erkänna sina tidigare grova försvarspolitiska misstag (av både borgerliga och socialistiska regeringar) att nedrusta så radikalt vägrar politikerna att hålla en folkomröstning. Nu är kanske detta bara ett bidragande skäl mot användning av folkomröstning. Huvudskälet är nog som sagt att partierna är osäkra på, eller inte tror, att anslutningen till Nato skulle godkännas av folket.

Vilka är alternativen?

Ifall man önskar ett frihetligt samhälle finns idag få alternativ. De traditionella ideologierna, som de tolkats av sina respektive partier, har alltså misslyckats. Klassisk konservatism existerar inte. Klassisk liberalism har inte nått ut. Vilka nationellt orienterade partier finns då egentligen, som snabbt kan locka till sig och mobilisera tillräckligt många bra representanter för att kunna ikläda sig rollen av representanter för fundamentalt missnöjda svenskar? Klarar exempelvis Alternativ för Sverige eller Medborgerlig Samling av den uppgiften? Skiljer sig verkligen dessa tillräckligt från de traditionella partierna, så att det inte bara blir en återgång till det tidigare, men med vissa nya ansikten?

Att tänka nytt kräver en fast föreställning, sannolikt en ideologi och en till denna kopplad vision om samhället. Även om en verklig förändring av landet naturligtvis tar tid, måste man ha vägen klar för sig och ha ett tydligt mål. Man kan då inte börja med ett program som bara erbjuder smärre förbättringar av nuläget. Stränga straff för brottslingar, fri tandvård eller stoppa EU:s bidragskarusell och slöseri med skattemedel låter tamt och alltför likt vad man hör i statsvälfärdsstatens valrörelser. Har verkligen dessa, de största potentiella partierna utanför riksdagen, vad som krävs i dagens läge? Om inte, vad innebär det? Det är en fråga värd att reflektera över.

 

Dan Ahlmark

 


 

Källor och referenser:

(1) Se artikel 2 i: Vakna Upp!

(2) Newsvoice – Vad har dagens stora ideologier i Väst lett till? Det svenska exemplet – Del 1 och Del 2

(3) Nya Dagbladet – EU visar vägen till ett motbjudande Europa

(4) Nya Dagbladet – Borgerlighetens vekhet är problematisk

(5) Poetry Foundation – The Second Coming

 

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!