MORGONDAGENS DAGSTIDNING – lördag 8 februari 2025

lördag 8 februari 2025

Därför blir Sverige allt sämre

Politikens ytliga professionalisering och bristande koppling till folket fortsätter att dra Sverige i sank. En svensk perestroika behövs idag på nästan samtliga politiska områden.

publicerad 25 april 2023
– av Dan Ahlmark
Ulf Kristersson på statsbesök i Finland. Foto: FinnishGovernment/CC BY 2.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Istället för att bygga nya styrkor för landet verkar politiken istället främst öka svagheterna. Försämringen gäller både den offentliga sektorn och i det privata livet som påverkas från statliga beslut idag, till exempel energipolitiska. Denna allmänna trend pekar på något allvarligt för Sverige – en form av nedgång för samhället. Och att idag tro att tillkomsten av en borgerlig regering innehållande bland annat L och KD skulle ändra det politiska läget är orealistiskt. På samma sätt som vid tidigare tre tillfällen, när de borgerliga innehaft regeringsmakten, slutar det sannolikt med besvikelse. Man har då som bäst fördröjt vänsterglidningen men har inte kunnat åstadkomma någon nämnvärd rörelse hän mot ett frihetligt samhälle. När socialdemokraterna kommer tillbaka fortsätter bara kollektiviseringen av Sverige.

Förhållanden som att exempelvis många så kallade auktoriteter syns ljuga, dölja fakta eller på grund av politisk korrekthet inte realistiskt kunna svara på frågor om många grundproblem i landet, kommer troligen att fortsätta. Ansvariga på myndigheter tvingas att ge nonsenssvar på spörsmål om allvarliga bekymmer, så de förlorar sin trovärdighet. Allmänheten har upplevt att även statsministrar, Sveriges främsta politiker, ljuger hänsynslöst även för att uppnå billiga politiska poäng genom förtal. Löfven gjorde det exempelvis upprepat genom sina anklagelser mot motståndare för ”fascism” – en mycket allvarlig anklagelse, som saknade grund. Magdalena Andersson försökte på samma sätt brunsmeta borgerliga genom att till exempel vid sin avgång så tvivel om att dessa inte kan dra gränsen mot ”extremism” och ”hat”.

Ett annat allvarligt fel är att de politiska ledarna numera försöker dölja eller, rättare sagt, smyga igenom stora förändringar utan att fråga folket. Det går genom att man etablerat en mycket osund allians med pressen. Svenska media ägnar sig beträffande viktiga frågor (ta klimat och globalism som exempel) inte åt journalistik utan åt propaganda. Samma sak gäller massinvandringen, vars karaktär och följder man försökte bluffa om, och som en viktig nationell fråga borde ha föranlett en folkomröstning. Nu står vi istället inför situationen att över en fjärdedel av befolkningen har helt utländska rötter. Göran Perssons avsedda folkutbyte för att stötta socialdemokratins ställning har genomförts energiskt och framgångsrikt.1

Idag är Nato-anslutningen ett liknande aktuellt tema. Skälen till att ingen folkomröstning hållits är sannolikt att politikerna även här tror, eller vet, att deras förslag skulle förkastas av folket. Så man vågar inte fråga folket. Det skulle innebära att regeringen och andra politiker medvetet väljer en politik som de vet folkets majoritet inte skulle acceptera. Vad säger detta om dagens svenska demokrati? Och vilken är nästa stora fråga som ska baxas igenom mot folkets vilja? Anslutningen till ett federalt EU?

Riksdagens omdöme är inte mycket att värdera eftersom riksdagen förvandlats till ett transportkompani för regeringen och övriga partiledningar. Den saknar i stort sett självständiga ledamöter (se nedan). Vad gäller såväl massinvandringspolitiken som Nato är det naturligtvis så att folkets samlade omdöme kan anses överlägset regeringens och riksdagens. Argumentet att folk inte kan förstå frågorna är fel och visar bara förakt för demokrati. Ifall folkomröstningar nu inte används för frågor av denna valör, när ska då folkomröstningar användas? De var ju avsedda just för sådana frågor.

Förhållandena i Sverige har försämrats kraftigt de senaste decennierna.2

Vad har gått snett?

Försämringarna gäller sådant som skolan, hälsovården, massinvandringen, EU-politiken, brottsligheten (särskilt den grova), åsiktsförtrycket och försvaret. Den sedan 1950–talet pågående massindoktrineringen, ökade skattetrycket, den starka socialistiska politiseringen av statsmedia, statsförvaltning och lägre samt högre utbildning omvandlar också sakta landet.

Nu börjar vi dessutom uppleva följderna av en katastrofal klimatpolitik, som så djupt påverkar energi-, industri- och lokaliseringspolitiken att den svenska välfärden sätts på spel. Liknande gäller ett flertal andra europeiska nationer. Klimatpolitiken eliminerade inledningsvis viktiga komponenter i vårt lands energisystem innan man visste vilka realistiska ersättningsalternativ som fanns. Ansvarslösheten hos partierna förvånar. En annan effekt är nu EU-förbudet där inga nya bilar drivna med bensin eller diesel ska få säljas från och med 2035. Hur kommer då Sverige utanför storstäderna att så småningom klara kostnadschocken med elbilar? Vilka områden av Sverige kommer politikerna att överge och på grund av kostnaderna tvinga människor att flytta från? Var blir det möjligt, och tillåtet, att bo?

Samtidigt tvingas viktig industri som sysselsätter tiotusentals och åter tiotusentals anställda att, precis som i Tyskland, tvingas lämna landet av klimat-, eller med andra ord, energiskäl. Ironiskt nog kommer varje industri som lämnar Sverige att släppa ut mycket mer koldioxid i det utvecklingsland som tar över tillverkningen, än här. Om man nu anser att koldioxid är en farlig gas, var ligger då logiken i en sådan export av arbetstillfällen? Är kanske skälet bakom klimatpolitiken helt enkelt ett annat? Och tror någon att Kina så småningom kommer att strikt följa Parisavtalets regler? Den uppenbara slutsatsen är i alla fall att alla de traditionella partiernas ideologier och politik inte längre är tillräckligt rationella, realistiska eller frihetliga för att skydda svenskars liv, individens rättigheter och landets välstånd.

Ett allvarligt misstag från politiskt håll är också den allmänna underdånigheten gentemot EU och acceptansen av alla dess stora förslag, gällande penningpolitik, exempelvis nollräntan, eller även minusränta, som man visste på lite sikt skulle ha betydande negativa effekter, den gigantiska före detta ”Coronafonden”, stödet av massinvandringen, åtgärder mot nationalism och så vidare. Då har vi inte nämnt EU:s fundamentala fel: ett förödande demokratiskt underskott och avsikten att driva igenom ett federalt Europa.3 Vad de svenska politikerna kommer att utföra beträffande den sistnämnda frågan är att förvandla vårt land till en tysk-fransk provins med mycket lite att säga till om. För ett litet land kommer alltså demokratin inte längre betyda något väsentligt när till exempel budget och beskattning bestäms centralt i Bryssel. Att på så lösa boliner lämna vår självständighet, som upprätthållits i över ett halvt millennium, och i utbyte acceptera ett undermåligt inflytande i EU samt acceptera att svensk demokrati och den svenska befolkningens vilja i stort sett elimineras gällande väsentliga frågor för Sverige, är djupt oroväckande.

Huvudskälet till försämringen av Sverige är naturligtvis den demokratiska kollektiviseringen. Socialdemokratin sitter fortfarande fast i tron på planekonomins överlägsenhet, även om man (för tillfället?) inte kan tillämpa denna gällande näringslivet. Däremot är man helt inriktad på att hålla fast vid en gigantisk offentlig sektor. Den stadiga kvalitetsförsämringen, byråkratiseringen och kostnadsökningen som vanligen sker i organisationer, vilka inte har kontakt med marknaden, gör sig gällande och pågår ständigt samt med full kraft. Detta bidrar kraftigt till Sveriges nedgång. Frågan är vad som orsakar politikernas tendens att i ökad utsträckning ignorera folkviljan.

Politikernas professionalisering

En viktig orsak till att partiledningarna har så lätt att bortse från folkviljan är professionaliseringen av politikerrollen i Sverige. Tidigare valde många personer att på grund av sina åsikter och vilja att förbättra samhället ägna en period av sitt liv åt politiken. De avbröt sin egen professionella karriär och blev politiker och kanske riksdagsmän under en tid. Eftersom ideologiska frågor fått dem att lämna sin karriär kunde man lita på deras övertygelser. Numera går många politiker redan tidigt i livet in med avsikt att göra sin levnadskarriär inom politiken eller något arbete möjliggjort genom den politiska karriären. Detta påverkar i fortsättningen mycket av deras beteende som politiker. De är därför mycket influerade av hänsyn till sin fortsatta karriär, som de ekonomiskt och beträffande sin framtid är helt beroende av. Ideologi och väljarnas åsikter minskar då kraftigt i vikt.

Partisystemets utveckling genom partiledarens växande roll och centrala partiinstansers förmåga att påverka nomineringarna till riksdagsmän medför också mycket större följsamhet till partiledningen. Genom den offentliga finansieringen av partierna minskar ännu ett band till medlemmarna, då betydelsen av dessa för partiets politik inklusive valrörelser minskar kraftigt. Det svenska valsystemet, där väljarna inte ens känner igen de allra flesta av de riksdagsmän de valt, dessas åsikter och vad de har utfört i riksdagen, gör också att bandet representant-väljare blir mycket tunt.

Att strunta i väljarnas åsikter blir då rätt naturligt för riksdagsmän, om partiledningen väljer en sådan linje. Man kan numera likna riksdagsmännen med tjänstemän i ett företag, vilka är mycket beroende av företagsledningen. Skillnaden kan vara att riksdagsmannen inte har någon särskilt värdefull eller säljbar kompetens att erbjuda en ny arbetsgivare.

Borgerlighetens oduglighet

De borgerliga center-högerpartierna (i praktiken numera center-vänsterpartier) klarade historiskt inte av att avvärja socialdemokratins förvandling av Sverige under de 45 åren fram till murens fall. Socialdemokratin hade för djupt influerat Centern och Folkpartiet.4 Attityden mot Högerpartiet från Folkpartiets och Centerns sida från 50-talet fram till början av 70-talet liknade dessa partiers hållning till SD under de två första decennierna av 2000-talet. Snart nog återtog ju socialdemokratin makten och fortsatte kollektiviseringen av vårt land. Någon allmän återgång till ett bättre samhälle åstadkom man aldrig (bortsett från några få områden såsom friskolan). Socialkonservatismen, som påverkar SD, kan heller inte stå emot vänsterglidningen i samhället och återföra detta till en sund utveckling som även bör bygga på nationell suveränitet. Varför skulle då dessa borgerliga partier vara värdefulla att stödja eller bevara?

Efter realsocialismens sammanbrott har partierna heller inte kunnat stå emot och leda kampen mot den nya ideologin: nysocialismen, det vill säga främst kulturmarxismen, för vilken politisk korrekthet, åsiktskorridoren och identitetspolitik är viktiga inslag i politiken. Borgerliga har istället under 2000-talet entusiastiskt deltagit i stora vänsterprojekt såsom massinvandringen och den nya energipolitiken. Inte heller står man emot den politiska globalismen, där EU är första steget. EU var inledningsvis en positiv faktor för Sverige, men dess expansion med en central internationell byråkrati med egen agenda ändrade snart detta.

Läget i Sverige idag vittnar helt enkelt om de traditionella partiernas fundamentala oförmögenhet att säkra svenskars verkliga intressen. När de dessutom syns vara villiga att överlämna svenskt oberoende och självbestämmanderätt till EU och visar underdånighet inför globalistiska organisationer demonstreras ytterligare deras ideologiska oduglighet att skydda den svenska befolkningen. Att för dem få delta i framtidens regionala eller globala parlament eller kunna få bli anställd i transnationella organisationer med deras höga löner förutsätter en positiv attityd, och därmed röstande, för ökad globalisering.

Det behövs en svensk Perestroika

Svenskar liknar de tidigare sovjetmedborgarna som under 70-talet inte kunde finna något skäl att ändra landets kommunistiska system. Under 80-talet ändrades däremot dessas syn genom Perestroikan (ekonomisk liberalisering) och Glasnost (öppenhet och yttrandefrihet). Då plötsligt insåg de flesta sovjetmedborgare de enorma bristerna i sovjetsamhället och började önska en förändring. Svenskars påverkan från socialdemokratisk massindoktrinering sedan barnsben och vanan gällande otvetydig acceptans av det bestående gör också att felen i dagens samhälle för dem syns mindre betydande.

Man har också föreställningen att det svenska systemen allmänt på olika områden är överlägsna andra länders. Så är dock inte fallet. Många andra länder har sedan länge inte bara kommit ikapp oss utan även gått om oss. Därför är en svensk Perestroika, som då bland annat gäller förändring av den enorma och ineffektiva offentliga sektorn och kraftig förbättring av företagsklimatet kombinerad med en svensk Glasnost, bland annat eliminering av all politisk korrekthet och åsiktskorridoren, vital. Svenskarna säger sig fortfarande ha förtroende för de traditionella partierna, liksom märkligt nog för statstelevisionen, och frågan är när detta ändras.

Mot bakgrund av det ovanstående kan klart sägas att de traditionella borgerliga ideologierna och partierna har misslyckats: de har inte kunnat hindra den kontinuerliga kollektiviseringen av Sverige. De kan också bedömas sakna den kvalité och styrka som behövs för att undvika framtida katastrofala beslut för oss. Dagens makthavare och deras partier har därför spelat ut sin roll och är utan värde, ifall syftet är att bevara friheter eller stärka Sverige. De har därför inte längre något väsentligt existensberättigande, utan nya partier måste inträda på den politiska arenan.

Eftersom mycket sammanhänger med långvariga felaktigheter och brister i politiken gäller detsamma självfallet slutresultat det vill säga det som kan benämnas statsvälfärdsstaten. Den består av dagens politiska system, dess administrativa system (den offentliga sektorn) samt väsentliga politik på olika områden. En annan del av sektorn är dess metoder för styrning av den privata sektorn samt NGO-organisationer. Man kan då konstatera att mycket i denna enorma ineffektiva och hämmande offentliga sektor uppbyggd under nära trekvarts sekel systematiskt bör nedmonteras och ersättas av något bättre.

En intressant utveckling vi idag upplever i Sverige är att den borgerliga kärnan, som alltid varit beredd att ställa upp för landet och därmed – praktiskt sett – staten, börjar bli tveksam till vad som pågår. Det gäller bland annat företagare, högre tjänstemän i privata sektorn och akademiska befattningshavare på naturvetenskapliga områden. Allt för mycket har försämrats och de snabba kasten i politiken, där exempelvis något som ansetts politiskt heligt under åtminstone trekvarts sekel, som neutralitetspolitiken, plötsligt förkastas, inte är förtroendeingivande. Detta segment av befolkningen, som utgjort ett mycket stabilt stöd för all krispolitik, som kan förbättra landet är idag skeptiskt, även om regeringen kallas borgerlig. Ser vi här de första tecknen på The Second Coming enligt William Yeats dikt5: ”Things fall apart; the centre cannot hold”?

Nu kan neutralitetspolitiken mycket väl diskuteras, men vi vet ju att skälet till den oerhört snabba omkastningen är den katastrofala försvarspolitik som förts och egentligen lämnat Sverige utan försvar. Om man nu tror på ett plötsligt aggressivt Ryssland, blir politikerna därför skrämda. Nato-anslutning anses då plötsligt nödvändig, men för att inte behöva delta i en politisk diskussion och erkänna sina tidigare grova försvarspolitiska misstag (av både borgerliga och socialistiska regeringar) att nedrusta så radikalt vägrar politikerna att hålla en folkomröstning. Nu är kanske detta bara ett bidragande skäl mot användning av folkomröstning. Huvudskälet är nog som sagt att partierna är osäkra på, eller inte tror, att anslutningen till Nato skulle godkännas av folket.

Vilka är alternativen?

Ifall man önskar ett frihetligt samhälle finns idag få alternativ. De traditionella ideologierna, som de tolkats av sina respektive partier, har alltså misslyckats. Klassisk konservatism existerar inte. Klassisk liberalism har inte nått ut. Vilka nationellt orienterade partier finns då egentligen, som snabbt kan locka till sig och mobilisera tillräckligt många bra representanter för att kunna ikläda sig rollen av representanter för fundamentalt missnöjda svenskar? Klarar exempelvis Alternativ för Sverige eller Medborgerlig Samling av den uppgiften? Skiljer sig verkligen dessa tillräckligt från de traditionella partierna, så att det inte bara blir en återgång till det tidigare, men med vissa nya ansikten?

Att tänka nytt kräver en fast föreställning, sannolikt en ideologi och en till denna kopplad vision om samhället. Även om en verklig förändring av landet naturligtvis tar tid, måste man ha vägen klar för sig och ha ett tydligt mål. Man kan då inte börja med ett program som bara erbjuder smärre förbättringar av nuläget. Stränga straff för brottslingar, fri tandvård eller stoppa EU:s bidragskarusell och slöseri med skattemedel låter tamt och alltför likt vad man hör i statsvälfärdsstatens valrörelser. Har verkligen dessa, de största potentiella partierna utanför riksdagen, vad som krävs i dagens läge? Om inte, vad innebär det? Det är en fråga värd att reflektera över.

 

Dan Ahlmark

 


 

Källor och referenser:

(1) Se artikel 2 i: Vakna Upp!

(2) Newsvoice – Vad har dagens stora ideologier i Väst lett till? Det svenska exemplet – Del 1 och Del 2

(3) Nya Dagbladet – EU visar vägen till ett motbjudande Europa

(4) Nya Dagbladet – Borgerlighetens vekhet är problematisk

(5) Poetry Foundation – The Second Coming

 

Ett år av besinningslöst våld – och nya vägskäl

Folkmord och etnisk rensning lanserades som legitimt "självförsvar". Eskalerande krigsretorik skulle göra oss trygga och freden i Sverige skulle säkras genom anslutning till en militärpakt med ett alltmer oresonligt tonläge. 2024 kom på många sätt att bli ett år där den orwellska retoriken togs till nya nivåer.

publicerad 31 december 2024
– av Redaktionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När vi idag skriver nyårsafton i kalendern är det med ett bistert nyhetsår bakom oss.

Mer än något annat kom 2024 att utgöra den fullständiga frånvaron av en vilja hos maktetablissemanget till ömsesidig förståelse och fredlig samverkan.

Redan i januari lät Sveriges överbefälhavare uppmana svenskarna att efter två sekler av fred nu förbereda sig för ”ett krig mot Ryssland”, och i mars blev så Sverige formellt medlemmar i den USA-ledda militärpakten, Nato, utan att någon egentlig offentlig debatt har förts kring saken. Deklarationer har utlysts om att detta var nödvändigt av ”säkerhetspolitiska skäl” och skulle göra oss alla ”tryggare”, medan Natomedlemskapet i praktiken har drivit oss ännu närmare ett krig mot Ryssland. I samma veva som Sverige anslöt sig till Nato kunde det bekräftas att alliansens trupper fanns på plats i Ukraina och deltog i striderna.

Bilden av Ukrainakriget, som Västblockets proxykrig mot Ryssland, stärktes ytterligare när en läckt inspelning visade hur tyska militärtoppar diskuterade möjligheterna att attackera rysk infrastruktur och bomba Krimbron – ett attentat som sedermera genomfördes i oktober 2022. Redan tidigt under året lät även Frankrikes Emmanuel Macron deklarera att han övervägde att skicka franska soldater till Ukraina.

Parallellt med eskalationen i Ukraina fortsatte Israel genom bombningar och blockader att driva på vad som av alltfler betecknats som ett folkmord i Gaza där de högerextrema makthavarna i Tel-Aviv öppet har glatt sig över att området blivit lagt i ruiner.

På vissa utposter i Europa har det uttalade krigsmotståndet samtidigt vuxit. I maj utsattes Slovakiens frispråkige premiärminister Robert Fico för ett mordförsök, men överlevde mirakulöst – samme Fico som tillsammans med Ungerns premiärminister Viktor Orbán varnat för riskerna med Västblockets fortsatta inblandning i kriget, där han uttryckt stark oro för att konflikten i fortsatt frånvaro av diplomati kan utvecklas till ett tredje världskrig.

Statsminister Ulf Kristersson och USA:s utrikesminister Anthony Blinken. Till höger, EU-flaggan vajar när Natos bombplan flyger över Stockholms stadshus. Montage. Foto: U.S. Department of State, faksimil/Carl Bildt/X

Folkligt missnöje

På hemmaplan har Moderaterna fortsatt att ge vatten på kvarnen till kritiken att man inte skiljer sig nämnvärt från sina socialdemokratiska föregångare vid makten. Trots löften om motsatsen har den demografiska omvälvningen av Sverige fortsatt i stadig takt. I april passade man också på att driva igenom en lag i syfte att göra det lättare för barn att genomgå könsmanipulerande behandlingar, där partiföreträdare som motsatte sig idén rättades in i ledet med hjälp av partipiskan. Under sommaren lät man också fortsätta expandera övervakningssamhället, något som kommit att bli en av partiets hjärtefrågor.

Den internationella bilden av Sverige som gängkriminalitetens högborg i Europa förstärktes i augusti när danska politiker och polis gick ut och larmade om att ungdomar med svenska medborgarskap anlitas för att åka över gränsen och begå mord i Danmark. Samma bild stärktes ytterligare av att Inspektionen för vård och omsorg gick ut och bekräftade att många av landets HVB-hem i praktiken tagits över av kriminella nätverk och därmed har kunnat nyttjas som rekryteringsbaser av dessa.

Missnöjet med det politiska ledarskapet har samtidigt blivit allt svårare att dölja runtom i Europa. I februari fick de nederländska bondeupproren en uppföljare när stora bondeprotester mot Bryssels växande totalitarism, som man menar riskerar att döda den europeiska livsmedelsförsörjningen.

Ryssland har samtidigt passat på att flirta med politiskt missnöjda EU-medborgare och andra västerlänningar – där man beslutat erbjuda asyl och uppehållstillstånd till dem som vill undkomma vad man beskrev som på ”destruktiva nyliberala ideal”.

Bidens kollaps – och Trumps återkomst

Under sommaren blev det också allt svårare att dölja den allvarliga demensen hos ”den fria världens ledare” – USA:s president Joe Biden. Dennes dråpliga fadäser och osammanhängande utspel gjorde till slut att även de egna anhängarna medgav faktum om hans hälsotillstånd vilket föranledde att hans kandidatur drogs tillbaka från presidentvalskampanjen.

Det folkliga missnöjet med det demokratiska etablissemanget har av allt att döma vuxit även i USA och gjorde Donald Trump med sin oppositionella profilering till en alltmer tydlig favorit att vinna valet. Trumps ställning stärktes sedan ytterligare av de dramatiska bilderna av det mordförsök som ägde rum mot honom under ett kampanjmöte i Pennsylvania – där Trump överlevde till synes mirakulöst och efter detta kom att omhuldas i allt högre grad även av gamla politiska motståndare.

Globalisttoppen Mark Rutte blev ny Natochef. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0

I början av sommaren stod det klart att Nederländernas premiärminister, Bilderbergveteranen och globalisten Mark Rutte, skulle ta över Norges tidigare statsministers, Jens Stoltenberg, chefspost för ett Nato som än mer öppet visade att man inte är intresserade av diplomatiska lösningar i Ukraina. Samtidigt fortsatte larmen om allt grövre israeliska övergrepp i Gaza, där en läckt FN-rapport visade hur omkring 200 av organisationens anställda, och nästan lika många av deras familjemedlemmar, dödats av israelisk militär – siffror som saknar historiskt motstycke.

När sommaren blev till höst utvecklades också den israeliska invasionen av Gaza till ett regionalt krig. Massiva bombattacker mot Libanon inleddes med tusentals dödade och skadade som följd. Allt detta medan världssamfundet tittade på och några allvarliga funderingar på sanktioner mot Israel under det pågående folkmordskriget inte kommit på fråga. I Sverige fortsatte välfärdskollapsen och Kronofogden larmade om att en barnfamilj nu vräks från sitt hem varje dag.

I oktober vållade Kristdemokraternas EU-parlamentariker, Alice Teodorescu Måwe, uppståndelse när hon krävde att den som ska beviljas svenskt medborgarskap först måste underteckna en ”lojalitetsförklaring” till Israel. Tel-Aviv passade under samma period på att helt förbjuda FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, med hänvisning till att denna skulle vara ”infekterad av terrorister”, och det framgick även att det i praktiken framförallt är amerikanska skattebetalare som finansierar den israeliska militärapparaten.

Teodorescu Måwe menade att svenska medborgarskap endast bör ges till dem som erkänner staten Israel med sina illegalt ockuperade territorier. Montage. Foto: Levi Meir Clancy/Unsplash, Kristdemokraterna

Vaccinkritik och Västhyllade salafister

I november segrade Trump som väntat. Den israeliska lobbyorganisationen AIPAC deklarerade i samband med valet även att man ansåg sig ha gjort stora framsteg med att få in pro-israeliska kandidater i de amerikanska kongressen. Den tillträdande presidenten fick sedan många att höja på ögonbrynen över sina ministernomineringar, framförallt nomineringen till posten som hälsominister av Robert Kennedy Jr. som blivit känd för sin kritik av läkemedelsjättarna och hälsoriskerna kring vacciner i allmänhet och covidvaccinerna i synnerhet.

Samtidigt som de sociala såren från coronakrisen har befunnit sig i bakgrundsbruset av krigsretoriken har det samtidigt också blivit allt mer tydligt att de som varnat för de experimentella mRNA-vaccinens skadlighet också tycks ha varit rätt ute från första början. Under slutet av våren medgav bland annat vaccinjätten AstraZeneca att deras mRNA-vaccin, som så många befarat, riskerade att orsaka blodproppsrelaterade dödsfall – uppgifter som förvisso varit kända sedan länge men genomgående avfärdats som paranoia. Frågan lyftes även i Sveriges riksdag när den obundna ledamoten Elsa Widding efterlyste av den svenska regeringen att utreda hur mRNA-preparaten i covidvaccinerna påverkar arvsmassan.

Assads regering störtades och ersattes av islamister. Montage. Foto: Syriens president, faksimil/France 24/YT

I Syrien störtades familjen al-Assad på ett dramatiskt sätt efter 55 år vid makten och ersattes av salafistiska terroristgrupper med kopplingar till det ökända al-Qaida. Politiker i Väst lät samtidigt genomgående meddela att man betraktade islamisterna som potentiellt positiva demokratiska krafter, där USA öppet utlovade understöd till de tidigare så förhatliga jihadisternas styre.

Året för det politiska samtalet i Sverige slutade sedan i samma krigiska tongångar som det började när Sveriges försvarsminister deklarerade att fortsatt stöd till Ukraina förblir Sveriges viktigaste prioritering. Under december månad tycktes arméchefen Jonny Lindfors även bekräfta att Sverige förbereder sig för krig mot Ryssland, en krigsupptrappning som blev än tydligare i samband med att MSB gick ut och uppmanade svenskarna att förbereda sig för allt från traditionella flygangrepp till attacker med kärnvapen och biologiska stridsmedel mot svenska städer – samtidigt som svenska svenska församlingar uppgav att man fått i uppgift att förbereda massgravar för stupade.

Nya Dagbladet kämpar vidare

I de dramatiska tider världen befinner sig i har Nya Dagbladet under året, utöver rapporteringen om den hysteriska samhällsutveckling vi haft i Sverige och i vår del av världen, gjort ytterligare försök att lyfta blicken bortom ett Västblock som i allt högre utsträckning sluter sig från omvärlden. I augusti besökte tidningens redaktionsledning bland annat det så kallade BRI-forumet i den kinesiska provinsen Sichuan som delgav utvecklingen av världens största infrastrukturprojekt – initiativet till den nya Sidenvägen som i nuläget involverar över 150 länder. Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson pekade i sammanhanget på att det blir alltmer uppenbart att dagordningen i världen snabbt är på väg att ritas om.

Det är viktigt att vi bevakar och hänger med i utvecklingen av den multipolära världsordning som nu i högt tempo ritar om den karta vi minns från 1900-talet, betonar Andersson.

På samma tema uppmärksammades även BRICS-organisationens anmärkningsvärda utveckling bland annat i samband med toppmötet i den ryska delrepubliken Tatarstans huvudstad Kazan.

På hemmaplan ser 2025 också ut att kunna bli ett år då Nya Dagbladets exceptionellt utdragna rättskamp med Länsförsäkringar Bank om blockaden av en stiftelse för oberoende journalistik i Sverige kan ta nästa steg. Efter att banken genom kryphål i domstolsväsendet lyckats förhala rättsprocessen under nästan två år togs ärendet slutligen hela vägen till Högsta domstolen, där Nya Dagbladet tog en första viktig delseger när bankjätten slutligen nekades prövningstillstånd för sina förevändningar för att undgå rättvisan.

Nya Dagbladets nyhetschef Isac Boman och chefredaktör Markus Andersson kan glädjas med läsarna över en första seger i HD i rättsprocessen mot Länsförsäkringar Bank. Foto: NyD/Mostphotos

Det är genant att en av landets största banker ägnar sig åt denna typ av barnsligheter för att försöka undgå rättvisa för det juridiska och ekonomiska övergrepp man uppenbart gjort sig skyldig till, säger Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson, som samtidigt pekar på att rättsprocessen i praktiken ännu bara har börjat och att dess fortsättning kommer att stå tydligare klar under början av året.

Chefredaktören understryker sin tacksamhet till läsarnas stöd som kommit till redaktionen under det gångna året.

Vi har alltid varit en humla som flyger vidare mot alla odds, men vi lever också i en tid med enorma möjligheter. Vi vet att vår bevakning och våra kommentarer gör skillnad i ett medielandskap som är exceptionellt likriktat i dagens läge. Behovet av medieaktörer som verkar oberoende av det offentliga samtalets allt snävare ramar är fortsatt helt enormt.

Det är svårt att kommunicera till alla läsare som hjälpt oss vilken skillnad varje vänligt ord och varje krona gör för vår strävan att befästa NyD som en professionell, stark och intellektuellt hederlig röst i det nordiska medielandskapet, avslutar Andersson.

 

Med det sagt önskar Nya Dagbladet alla läsare och hela det svenska folket ett Gott Nytt År med stark tro på en bättre framtid!

Klimatpolitisk huggsexa

Klimatöverdrifterna

De miljarder som utlovades vid klimatmötena till fattigare länder kommer att tas från hushållens skattepengar. Det handlar om tusentals kronor årligen för varje hushåll - en summa som förväntas öka framöver.

publicerad 27 november 2024
– av Tege Tornvall
Foto: COP29
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De nyss avslutade klimatmötena i Colombia och oljestaden Baku bekräftade åter vad FN:s årliga klimatmöten egentligen är och handlar om:

Klimatmötena är politiska huggsexor om finansiering och fördelning av nu utlovade 300 miljarder dollar per år (nu höjt till 300 miljarder) till fattiga länder för att få dem att byta billig, riklig, tillgänglig och energirik energi (kol, olja och gas ur marken) mot dyr, otillförlitlig och energifattig med ont om råvaror (”förnybar” vind-, sol- och biokraft) med påstått klimathot som förevändning.

Medias rapportering från dessa möten gäller mest hur fattiga länder vill pressa rika på mer pengar. Nu gäller det totalt inte längre 100 utan 300 miljarder dollar per år.

Det är vanliga hushålls skattepengar. I världens välståndsländer bor en dryg miljard av världens totalt 8,2 miljarder invånare. Med drygt 11 kronor per dollar motsvarar 300 miljarder dollar 3 400 kronor per person och år.

Det blir 7 000 kronor per hushåll och år – och mer framöver. Har välståndsländernas hushåll det klart för sig? Även bland dem har många klen ekonomi eller är rent fattiga.

Till detta kommer högre energi- och övriga levnadskostnader. Det kan bryta fortsatt växande välstånd i ännu välmående demokratier och leda till strider om finansiering och fördelning även där. Därför gäller hela klimatfrågan politik och inte vetenskap.

Särskilt eftersom Jordens klimat äger rum i den marknära atmosfären och främst beror på hur mycket solvärme som når jordytans land och särskilt hav.

 

Tege Tornvall

Dyrare bensin och diesel skall få fler att köpa elbil

Biltillverkare kräver ”modiga politiska beslut” för att göra dieseln dyrare, så att konsumenterna istället pressas att köpa elfordon.

publicerad 24 oktober 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Christopher Persson
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När elfordon lockar för få köpare vill deras tillverkare göra det dyrare och svårare att köpa bensin- och dieselbilar.  Nyligen krävde Kina-ägda Volvo Cars och dess systerföretag Polestar att EU per 2035 förbjuder försäljning av nya sådana bilar.

För lastbilar tycker Volvo AB:s VD Martin Lundstedt att elektrifieringen går för långsamt. Detsamma tycker Scanias VD Christian Levin, som vill att politiker borde göra mer för att stödja eldrift.

Han kräver ”modiga politiska beslut” för att göra diesel dyrare, alltså göra lastbilar och vägtransporter dyrare.

Detsamma kräver konkurrenten Daimler Trucks, vars avgående VD Martin Daum vill se årligt ökande bränslepriset i stället för bonusar för elfordon. Målet är att ”göra det otänkbart att köpa bensin- eller dieselbilar”.

Väl medvetna om elfordons begränsade räckvidd kräver de samfällt fler laddstationer ute i trafiken. Att bekostas av fordonsägare och skattebetalare.

En större ellastbil kostar mer än dubbelt mot en dieseldriven och tar flera ton mindre last. I klartext: högre pris för mindre nytta.

 

Tege Tornvall

Pengar som inte finns

Klimatöverdrifterna

Trots att koldioxid är en bristvara i atmosfären satsar vi hundratals miljarder på att minska halterna. Det här är pengar som ännu inte finns och som riskerar att förloras på missriktade projekt och ideologiska önskedrömmar.

publicerad 5 september 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Nina Laakso/CC BY 2.0