Upplösningen av dramatiken runt regeringsbildningen blev märklig. Vi får en regering grundad på ett avtal mellan fyra partier, och vilken tillträder på nåder av vänsterpartiet, vars villkor för att låta regeringen tillträda är, att delar av avtalets väsentliga innehåll inte genomförs. Det både låter och är underligt. Förutsättningen för att det ska lyckas är, att när vänsterpartiet i riksdagen vägrar helt att vara med på något det vill säga röstar emot, det gäller (a) en fråga, som M eller KD (eller SD) kommer att rösta för, och att (b) M och KD av något skäl kommer att avstå från att stödja V i en av partiet föreslagen misstroendeomröstning mot regeringen. Efter att M och KD blivit så grundligt ratade av de borgerliga vänsterliberalerna, är det ett rätt djärvt antagande.
C:s och L:s agerande är också anmärkningsvärt, eftersom valet just gav det resultat som opinionsundersökningarna länge visade (enda ändringen var en viss försvagning av SD). Man visste alltså under valkampanjen rätt säkert, hur utfallet skulle bli. Att då framträda och betona att man skulle stödja en alliansregering (som alla visste var beroende av SD) och Ulf Kristersson som statsministerkandidat, för att efter valet rösta ner honom till förmån för Löfven, kan betecknas som att lura väljarna. Det ärliga alternativet hade varit att berätta, att om inte alliansen – eventuellt med hjälp av MP – nådde egen majoritet, skulle man söka en samarbetslösning med S. Skälet att inte göra det är naturligtvis, att L därmed skulle få mindre än 4 % och C:s röstantal minska nämnvärt. Men just därför kan beteendet sägas vara bedrägligt. Förhoppningen är, att väljarna nu reagerar – och håller fast vid sin reaktion till nästa val.
Men de två mittenpartiernas agerande är ändå inte helt oväntat. I ett historiskt perspektiv var C tidigare (när man hette Bondeförbundet) ett pålitligt stöd för socialdemokratin. Folkpartiet försökte också alltid ligga nära socialdemokratin och var fram till början av 1970-talet alltid särskilt antagonistiskt mot högern. Högerpartiet/M behandlades innan dess av alla partier delvis som SD behandlas nu. Sedan har mycket skett politiskt, och omvärlden har helt förändrats, men liksom för zebran går de gamla ränderna aldrig ur. Dessutom har FP/L alltid haft en särskild inställning beträffande invandringspolitiken (minns Bengt Westerberg och Ny Demokrati). Alla partier – men särskilt M och S – har dessutom förlorat väljare till just SD, vilket allmänt medfört en fientlig inställning till det partiet. Så falsk, men energisk brunsmetning av SD plus de gamla reflexerna ledde till vänsterliberalernas heliga graal – en ren mittenregering (nu stödd men utan direkt deltagande av C och L).
Socialdemokraternas lösning på sitt stora problem
På 90-talet framträdde S stora strategiska problem klart. Realsocialismens sammanbrott innebar, att partiets ideologiska grund i mycket försvann, även om man sedan länge förkastat t ex våld och proletariatets diktatur. Man tänkte ändå marxistiskt gällande mycket. Samhällsutvecklingen hade samtidigt gjort väljarna mera välbärgade och medvetna om andra samhällslösningar än de kollektivistiska, och de valde alltmer borgerligt. Precis som för socialistpartier i hela Europa – men mindre utpräglat – kunde S se fram emot en varaktig nedgång. Så man behövde helt enkelt nya proletärer, och invandring blev då lösningen. Grunden lades genom Perssons nya invandringspolitik 2005, som M – inriktad som man då var att delvis på anpassa sig till S – också accepterade. M hade målet att bli det största partiet, och därför trodde man, att man måste kunna konkurrera med S gällande det mest expansiva väljarsegmentet – invandrare. Invandring var då ingen stor fråga för Reinfeldt, medan den för S var svaret på, hur man skulle kunna återupprätta sin ställning och säkra en varaktig socialdemokratisk majoritet (1). MP såg också invandrare som en potentiell väljarresurs och utformade så småningom explicit och offentligt en massinvandringspolitik, vilket hade varit olämpligt för S att göra. Delar av den socialdemokratiska väljarkåren skulle inte accepterat en sådan.
Upplägget stördes då av SD, som på grund av invandringsfrågan växte kraftigt under de borgerligas första mandatperiod och kom in i riksdagen 2010. S hade dock tidigt funnit lösningen genom att på kort och medellång sikt förstärka brunsmetningen av SD och därigenom hindra den hotande stora center-högermajoriteten i riksdagen. Om man lyckades med det, skulle på lite längre sikt invandringen medföra en kantring åt vänster och den planerade stabila väljarmajoriteten för S eller (S+V). Det var dock ytterst viktigt, att SD inte samarbetade med de borgerliga och kanske genom sitt inflytande kunde minska invandringen och därmed den långsiktiga räddningen för S. Resurser i media och övrigt sattes in i det arbetet, och man lyckades över förväntan. De borgerliga hade redan tidigare okritiskt köpt lögnen, att SD är – om inte fascistiskt – så med starka sympatier för den ideologin och därför olämplig som samarbetspartner för partier med moral. Den tron förstärktes nu, och detta mittenparti mest liknande S förvandlades på grund av sin hållning i en fråga till ett spöke, som skrämde hela den officiella borgerligheten. Och därmed nullifierades center-högermajoriteten i riksdagen! Det var och är en av århundradets mest framgångsrika politiska marknadsföringskampanjer i Sverige. Oanständigt – ja, men ack så framgångsrikt!
SD förblev helt orättvist en politisk spetälsk bland borgerliga politiker, som nu istället arbetade för S:s framgång. Och genom att alliansen anammade vissa kulturmarxistiska idéer t ex dess definition av ”Allas lika värde” (2) och drevs av en helt feltänkt humanism, stöttade man vänsterns mål genom att i mars 2011 acceptera MP:s (vänsterns) invandringspolitik, som sedan övergavs först 2015. Detta val av Reinfeldtregeringen var inte bara ett självmål utan högst sannolikt inledningen till de borgerligas utdragna självmord. Så Socialdemokraternas marknadsföring räddade partiet på kort och medellång sikt och säkrade kanske dess stora framgång på lång sikt. Deras åldersbortfall av gamla väljare (man har relativt sett en mera negativ ålderspyramid än andra) är en minusfaktor, men kompenseras om inflödet av invandrare kraftigt överstiger utflödet av svenskar från partiet (väljarutbyte). Asylinvandringen samt anhöriginvandring kommer att medföra stora tillskott, och idag har man dessutom FN:s migrationsavtal.
Löfven kunde faktiskt i överenskommelsen i år ha accepterat i stort sett vad som helst för att sitta kvar, eftersom S så småningom ändå genom tillförseln av nya väljare troligen helt kommer att kunna ändra all politik utan att motståndarna kan göra något (möjliga hinder: utflöde av svenska väljare + åldersbortfallet). Och enligt överenskommelsen driver ju vänsterliberalerna nu fram ytterligare invandring, utan att Löfven alls behöver skylta med sina avsikter! Man måste – om inte med respekt så med förundran - notera hans taktiska och strategiska skicklighet att lotsa S till en kommande rent historisk framgång. Hans retorik må vara underlägsen, men han har förvandlat de borgerliga partiledarna med deras välsmorda munläder till politiska noviser utan självbevarelsedrift eller sunt förnuft. Att politiskt så väl kunna utnyttja ren enfald vittnar om god kompetens.
Men att välja massinvandring i syfte att nå politiska mål det vill säga öka invandringen för att säkra makten över svenskar, är samtidigt en i svensk politik tidigare otänkbar handling. Det är egentligen det största svenska politiska brottet i modern tid. I en tidigare analys av invandringspolitiken (1) skrev jag:
"Men detta kan självfallet aldrig erkännas av partiledningen, eftersom även en del av deras egna väljare skulle anse det vara landsförrädiskt att ändra befolkningen – att byta ut den – för att socialdemokratin vill klamra sig fast vid den politiska makten i Sverige. Ledningen inser naturligtvis, att importera utlänningar för att av politiska skäl ändra befolkningssammansättningen, av de flesta svenskar ses som ett sådant förräderi mot medborgarna, att det är svårt att ens se gränserna för förbrytelsen."
Vänsterpartiets politik
Vänsterpartiets acceptans av överenskommelsen kan förvåna många, eftersom man enligt januariavtalet under en riksdagsperiod verkar vara utesluten som påverkande kraft i svensk politik. Men det är ett politiskt knappast troligt utfall, eftersom S inte kan synas så bunden till två borgerliga partier. Självfallet önskar man demonstrera sitt oberoende. Vad det nu påstådda avtalet mellan S och V innehåller vet man inte, men det säkrar självfallet ett snart återupptaget samarbete. Vänsterpartiet vet också, att även om Socialdemokraterna får den största munsbiten av de kommande och redan anlända nya väljarna, kommer V att få en mindre andel, som kommer att hjälpa dem att äntligen komma över sitt glastak på tio procent av väljarstödet.
Man hoppas troligen också att långsiktigt bli det parti, som muslimer under det väljarblockets tillväxt väljer antingen som sin främsta politiska representant eller – i alla fall – ser som det näst bästa alternativet. Eftersom Socialdemokraterna så energiskt arbetar för att vara förstahandsvalet för muslimer är motståndet betydande, och etablering av ett rent muslimskt parti skulle självfallet komplicera bilden. För V är muslimer ett idealisk partner, eftersom om det blocket växer på det sätt som nu verkar möjligt, kan det bli det slutet på det traditionella borgerliga Sverige, som ju kommunisterna under mera än 100 år misslyckats att krossa. Nu finns möjligheten, att detta kommer att ske.
Dan Ahlmark
Referenser:
(2) https://nyadagbladet.se/kronikor/mantrat-allas-lika-varde-ett-ingrepp-pa-manniskors-rattigheter/
