Är det Iran som är aggressivt?

Iran har ofta behandlats med dubbla måttstockar av västmakterna. Och i praktiken har det varit civilbefolkningen som fått lida för västs sanktioner. Det skriver Per Petreas i sin krönika om Iran.

Det är lätt att beskriva Iran negativt. Det görs också flitigt av västerländska medier. Andra ungefär likartade eller värre grannländer, såsom Saudiarabien, kommer mycket lindrigare undan. Med rätta klagas det över att i Iran står det uselt till med de mänskliga rättigheterna. Kvinnornas situation är bedrövlig. Lagarna styrs delvis av religiösa potentater och avrättningar är vanliga.

FN, USA, Kanada och EU har sedan flera år utsatt Iran för sanktioner. De drabbar i regel folket mer än regimerna. Vi minns sanktionerna mot Irak på 1990-talet. De ledde till död, svält, sjukdomar och undernäring för miljoner irakier. När UNICEF 1996 meddelade att sanktionerna hade lett till en halv miljon barns död, fällde den blivande amerikanske utrikesministern Madeleine Albright de beryktade orden: “Vi tycker att det är värt priset”.

Precis som i fallet Irak, där propagandalögnen om att Saddam hade massförstörelsevapen fick motivera det “illegala anfallet”, som Kofi Annan kallade den västliga aggressionen 2003, talas det mycket om kärnvapenhotet från Iran. Det är litegrann av “vargen kommer”, men den medialeken om “att Iran snart har kärnvapen” har nu pågått i så många år att varningarna börjar verka lite urvattnade. De senaste åren har också många iranska kärntekniker mördats och misstankarna riktas inte oförståeligt mot lika duktiga som hänsynslösa utländska underrättelseagenter.

Bakom den västliga uppslutningen mot regimen Assad i Syrien och stödet till några av de allt mer splittrade rebellgrupperna anar många, att det är Assads vänskapliga relationer till Iran som är orsaken. Iran hjälper säkert den syriska regimen i inbördeskriget, men det är inte Iran som har bombat eller hotat att bomba landet.

Låt oss då kolla Irans moderna historia för att hitta exempel på krigiska aggressioner: Under andra världskriget anfölls och ockuperades landet, som då kallades Persien, av England och Sovjetunionen. 1953 fick Iran Mohammed Mossadec som folkvald premiärminister med ambitionen att förstatliga oljan. Han avsattes dock snart genom en kupp med hjälp av USA och England.

1980 angreps Iran av Saddam Husseins Irak. Det blev ett åttaårigt mycket blodigt krig. Kemiska vapen användes av Irak mot både kurder och iranier i en mycket större skala än de nuvarande kemattackerna i Syrien, som väckt sådan uppståndelse. På  den tiden hade dock Saddam stöd från västländerna, så det uppmärksammades först efteråt, när Irak liksom Iran blev en “skurkstat”.

En mäktig och mot Iran och Syrien kritisk granne är Saudiarabien, delvis av religiösa skäl, eftersom Iran är shia och Saudiarabien sunni. Det är dock inte Iran utan Saudiarabien som med militära insatser härom året hjälpte Bahrain att slå ner demokratiska protester. Och i Bahrain är det inte Iran utan USA som har en flottbas.

Under åratal har Iran haft ockupationssoldater på andra sidan av både sin västra och östra gräns, det vill säga i grannländerna Irak och Afghansistan. Men det har inte varit iranska inkräktare utan västliga.

Pierre Schori har påpekat, att flera länder i mellanöstern tycker att de ständiga larmen om Irans eventuellt framtida kärnvapen är ett hyckleri, så länge man snarast förtiger Israels redan befintliga kärnvapen. Han menar, att det skulle vara väldigt bra om Sverige drev frågan om en kärnvapenfri zon i mellanöstern. Detta förslag har legat på FN:s bord ända sedan 1974 och fått ett enormt stöd i generalförsamlingen men bromsats i nästa steg, säkerhetsrådet. Där har USA nogsamt lagt in sitt veto.

Per Petreas