“När inträder egentligen döden?”

Den 30 november hade Nya Dagbladet en viktig artikel om regeringens försök att “organbevarande behandling” ska kunna ges i transplantationssyfte trots att donatorn fortfarande är vid liv. Dessutom ska anhöriga inte längre få säga nej till en eventuell organdonation. Det föreslår alltså regeringen i hopp om att fler organ ska bli tillgängliga för transplantation. (Källa: 20.10.2020 TT/Omni)

Medicinetikern Stellan Welin, professor emeritus vid Linköpings universitet säger till TT:

“En anhörig kommer alltså inte att kunna stoppa en donation bara för att han eller hon inte vill det. Därutöver kommer organdonationer att bli möjliga att påbörja efter cirkulationsstopp, det vill säga efter det att hjärtat slutat slå. I dag räknas man som död först efter att man förklarats som hjärndöd. Men det finns fall där en patient som ligger i en respirator har så pass stora hjärnskador att de inte är förenliga med liv, fast de inte är hjärndöda. I sådana fall, kanske när patienten hamnat i ett permanent vegetativt tillstånd, ska man ändå kunna påbörja en donationsutredning.”

I Coronahysterins tidevarv tar politiker och andra så kallade auktoriteter sig friheten att allt mer inskränka människors frihet till egna val. Lagförslaget innebär, vad jag kan förstå, att man nu kan döda människor för att kunna ta deras organ. Undertecknad har ingen läkarkompetens eller professor titel ändå ställer jag mig frågan: Vet vetenskapen när människan är död? Inträder döden när andningen upphör? När hjärtat slutar slå? Lämnar “själen” organismen vid sista andetaget? Har politiker och andra auktoriteter kunskap om när livskraften släpper kontakten med organismens nerv- och hormonsystem?

Vad betyder permanent vegetativt tillstånd – koma? Från Newsner den 13 januari 2015:

“Martin Pistorius var bara 12 år gammal när hela livet tog en ny vändning. Den unge pojken, som växte upp i Sydafrika, fördes till sjukhus med en mystisk sjukdom och läkarna kunde inte fastställa någon diagnos. Martin blev allt värre (sämre min notis) och hamnade till slut i vegetativ koma – han kunde varken röra sig eller kommunicera med någon. Läkarna förklarade för föräldrarna att Martin aldrig mer skulle bli den han varit – hans hjärnkapacitet jämfördes med en tremånaders baby.

Föräldrarna tog hem Martin där han vårdades. I 12 år tog de hand om Martin med allt vad det innebar: klä honom, bada honom, mata honom och bädda om honom. Martin visade inga tecken på förbättring och han spenderade ofta dagarna helt orörlig i sängen. Föräldrarna tog hårt på situationen och mamman Joan Pistorius minns hur hon en gång pratade med sin son. “Jag hoppas du dör, du måste dö”, förklarade mamman.

– Jag vet att det var en fruktansvärd sak att säga. Men jag ville bara lätta mitt hjärta, säger Joan till NPR.

Idag önskar hon att hon hållit igen. För den dagen Martin mirakulöst vaknade kom en chockerande nyhet. Trots att han var fast i sin egen kropp hade han uppfattat allt som hände runt omkring honom.

– Ja, jag var där. Inte från början, men ungefär två år efter att jag hamnade i vegetativ koma. Då uppfattade jag allting, säger han till NPR och fortsätter:

– Alla var så vana med att jag inte var där så de märkte inte när jag blev närvarande igen. Den krassa verkligheten slog mig, att jag skulle tillbringa mitt liv så där. Helt ensam. Det var ett mörker. Jag var inlåst i min egen kropp, men hjärnan skrek efter befrielse. Det var en känsla av att vara fullkomligt maktlös, har Martin Pistorius berättat för Daily Mail.

Martin blev deprimerad, men försökte trots sin uppgivenhet kommunicera med huvudrörelser.

När han var 26 år gammal fick han äntligen viss kontakt med omvärlden. En terapeut som gav honom regelbunden massage började få indikationer på att Martin faktiskt var närvarande. Så småningom började han göra rejäla framsteg. Martin behövde fortfarande hjälp med att klä på sig – men efterhand kunde han hålla enkla konversationer med sin familj och vänner. Han skaffade ett jobb och numera bor Martin Pistorius i England. Han har kontroll över sin kropp, kan tala (med hjälp av dator) och han skriver ned sina memoarer i bokform, där han berättar om hur det var att leva som “osynlig” i över ett decennium. Han berättar också att han förlåtit sin mamma.

– I takt med att tiden gick förstod jag min mammas desperation. Varje gång hon såg på mig, såg hon bara en elak parodi på den hälsosamma pojke som hon älskade så mycket en gång i tiden, säger Martin.”

Vet politiker och vetenskapen verkligen när människan är död?

Krister Lind