”Analsex är en onaturlig företeelse”

Vi har idag en kulturellt och politiskt glorifierad minoritet i samhället, som fritt och oemotsagt i det offentliga rummet får propagera för olika former av perversioner - och dessutom kräver att dessa skall accepteras av majoriteten. Den här artikelns syfte är att visa dels visa på några av biologins faktum och vidare påvisa de absurda tankegångar som i nuläget präglar det offentliga rummet.

Den biologiska forskningen har visat att ärftlighet har med biokemiska mekanismer att göra. Det är ett ostridigt faktum att forskare idag genom blodprover kan identifiera olika biokemiska markörer som förknippas med speciella organiska sjukdomar. Däremot har forskningen aldrig i blodprover funnit biokemiska markörer som visar på homosexualitet eller orätt kön, den har inte heller med sina vetenskapliga metoder lyckats påvisa att hjärnan är annorlunda hos människor som är homosexuella eller hävdar sig ha orätt kön. Nej, naturens vishet är alltjämt orubblig, oavsett människans känslomässiga inställning till den. Individens emotionella önskan att vara något annat än sin biologiska natur innebär inte att organismen upphör att följa sin natur. Den kommer fortfarande fungera och se ut som en manlig eller kvinnlig organism och producera de ämnen som utgör de biokemiska grunderna till den manliga respektive kvinnliga organismens funktioner. Det är dessa biologiska funktioner som gör organismen fullt kapabel att fylla sina medfödda sexuella uppgifter, allt från att bereda sexuell njutning till att avla barn, och detta alldeles oavsett den känslomässiga ställning individen intar.

Organismen upphör inte att vara manlig eller kvinnlig bara för att individen låter operera bort sina könsorgan och/eller äter hormoner för att upprätthålla en kvinnlig eller manlig form som skall överensstämma med individens känslomässiga böjelser och identifieringar. Så snart en dylik individ slutar äta sådana hormoner, strävar organismen att återta sin ursprungliga form och funktion, utom såklart de eventuellt bortopererade könsorganen. Detta är naturens gång, som ingen människa kan ändra.

Eftersom det är tydligt att inga ärftliga faktorer har kunnat associeras med vare sig homosexualitet eller transsexualitet, och ej heller att ändtarmens funktion som sexualorgan har kunnat knytas till genomet, är slutsatsen given, nämligen att det i homosexuella eller transsexuella relationer, handlingsmönster och förfaranden är psykologiska komplex (svåröverskådligt sammansatt helhet; källa: NE) som styr. Är det då inte befogat hävda att forskningen här har ett ansvar att påtala skillnaden mellan ärftliga och icke ärftliga faktorer, i synnerhet när korrekt särskiljning av dessa är en nödvändig grund för en saklig debatt om dessa faktorers ursprung? Kön och könstillhörighet skall och kan konstateras enbart på biologiska grunder, och inte på känslomässiga identifieringar.

Känslomässiga könsidentifieringar har med psykologiska komplex att göra, och skall behandlas därefter. Biologisk könstillhörighet är alltid konstant eftersom den vilar på biokemiska lagar, därför kan könet konstateras bara på biologiska grunder och inte på känslomässiga. Biologiska avvikelser förekommer som ett resultat av olika former av genstörningar som beror på både kända och okända faktorer i den biokemiska mekanismen, därav uppkomsten av olika sjukdomstillstånd. Känslomässiga störningar förekommer på grund av psykosociala störningar, vilka inte är ärftliga.

Svag och känslig vävnad

Anus är icke avsedd för penetration. Anus är skapad för och används av organismen som ett avloppsrör för att utsöndra fekal materia (avföring). Om naturen hade bestämt att det behövdes ett ytterligare könsorgan, skulle hon i organismen ha skapat detta och skänkt det för sexuell aktivitet lämplig form, byggnad och funktion. Ett rör avsett för utförsel av fekalier har icke denna lämpliga form, byggnad eller funktion. I sin vishet har naturen skapat kvinnliga och manliga organismer för avlandet av nya mänskliga organismer och på det sättet garanterat den mänskliga artens fortlevnad. De två mänskliga könen – observera: icke tre eller fler – är de två olika slags organismer som var för sig äger ett slags fortplantningsverktyg som den andra inte har och vilkas förening är förutsättningen för avlandet av en ny mänsklig organism. Ingen på denna planet med förnuftet i behåll kan bestrida detta biologiska faktum.

Analhålan är inte gjord för införande utifrån, utan för avförande inifrån. Analhålan är helt annorlunda byggd än vaginan, och dess vävnadssammansättning skiljer sig markant från vävnadssammansättningen i vaginan. Medan vaginan består av stark, tålig, flexibel muskelväv, som kan sträckas ut för att rymma en penis eller töjas ytterligare för att ett barn skall kunna passera igenom, så består anus av en svagare och känsligare vävnad och en tunn slemhinna, som lätt går sönder när det förs in främmande föremål. Anus producerar inte heller flytningar såsom vaginan gör. Flytningarna är ett naturligt sköljmedel som skall hålla slemhinnorna fuktiga och rena, skydda mot infektioner, spola ut främmande kroppar och minska penetrationens friktion. Eftersom anus inte producerar dessa naturliga flytningar, ökas vid penetration ytterligare riskerna för andra sjukdomar, som kan spridas via blodomloppet.

Anus har en ringmuskel, som svarar för att analöppningen öppnas och stängs. Öppnandet av ringmuskeln styrs av nerver som finns djupt inuti anus. När fekalmateria närmar sig anus, utvidgas tarmdelen, och på det sättet stimuleras nerverna med resultatet att ringmuskeln slappnar av och möjliggör att fekal materia lämnar ändtarmen. Om dessa nerver stimuleras genom penetration av anus, påverkas signalerna till ringmuskeln att slappna av, vilket sätter igång tarmtömningen. Vid upprepad penetration mattas känsligheten, vilket resulterar i att det blir svårt att kontrollera tarmtömningen. Detta beror på att den yttre tvärstrimmiga muskeln m. sphincter ani externus (anusmuskeln) gradvis töjs ut och förlorar sin spänst, vilket leder till förslappning, som i sin tur leder till läckage och inkontinens.

Utan tvekan kan man säga att sexuell aktivitet genom penetration av analöppningen är förknippad med många dokumenterade allvarliga sjukdomar och är ett onaturligt och biologiskt felaktigt sätt att utöva sexuell aktivitet. Det är en perversion (ordet ”perversion” kommer av det senlatinska perveʹrsio ’omvridning’, ’förvridning’, av latin perveʹrto ’vända upp och ned’, ’kasta över ända’, ’fördärva’; källa: Ne.se). Det är på ingen grund en naturlig företeelse att använda ändtarmen, som har till uppgift att föra ut avföring, såsom sexualorgan.

Perversionens företrädare

För att främja sina definitioner om vad som är en naturlig företeelse vill den sexuella perversionens företrädare ändra de naturliga organiska definitionerna av manligt och kvinnligt kön. I överensstämmelse med den psykologiska profil de identifierar sig med vill de lägga till en ytterligare könsidentitet. ”Man är det kön man känner sig som”, heter det från detta håll. Men känslan har ingenting med den organisk-anatomiska verkligheten att göra, känslan kan inte ändra den biologiskt givna naturen. I motsats till organismen uppvisar inte människans känslor någon beständig form, utan befinner sig i ständig förändring.

Känslorna levererar en sanning i dag, en osanning i morgon. Det som ”känns rätt” i dag kan ”kännas fel” i morgon. Känslomässiga inställningar styr icke sällan människans beteende, handlingsmönster och förfaringssätt. Ytterst vanligt är att känslor styr tankar. Det är känt att människoorganismen till skillnad från de obeständiga känslorna styrs av bestämda, orubbliga naturlagar. Om så icke vore, skulle det uppstå kaos (frånvaro av ändamålsenlighet) i organismens funktioner. Därav organismens funktionella pålitlighet. Det vore ett kardinalfel tro att analyser, som styrts av känslor eller framkallats av olika psykologiska komplex, kunde ersätta organiska funktioner som lyder naturlagar. En dylik tro är en absurditet.

I Nya Dagbladets artikel 7 mars 2023 ”Transsexuell barnidol poddar om analsköljningar och oralsex” läser vi om Tone, f.d. Thomas, Sekelius:

”Senare i samma avsnitt berättar Tone om hur man kan förbereda sig inför analsex genom att skruva av munstycket på duschslangen och trycka denna mot rektum – sedan gå på toaletten och – sedan upprepa duschslangsprocessen ytterligare en gång.”

Om man vill trycka en duschslang mot rektum för att rensa ändtarmen från avföring och på så sätt förbereda den för penetration i syfte att föra in en penis eller andra föremål så som Thomas Sekelius, nuvarande Tone, propagerar för, så är det givetvis fritt för var och en med sådana böjelser. Var och en är ägaren till sin egen organism, och vill en man kalla sig för kvinna eller en kvinna kalla sig för man är det deras ensak, men att kalla det perversa förfaringssättet anal penetration normalt, är att gå över gränsen. Det perversionens representanter gör, är helt enkelt att använda sitt avloppsrör, anus, för att i brist på vaginor tillfredsställa känslomässiga fantasier och begär.

I samma artikel berättas vidare om hur barnidolen och hans vän i sin egen podd framställer heterosexuellas relationer som äcklande. Hur skall detta tolkas? Att en per definition naturlig sexuell akt mellan en heterosexuell man och en heterosexuell kvinna genom vaginal penetration ses som motbjudande, och att föra in en penis eller andra föremål i avloppsröret anus är normalt? Bevisligen är skador och sjukdomar vanliga i samband med penetration av anus, och ur immunförsvarsperspektiv skulle ingen läkare med förnuftet i behåll försvara denna, inte heller ur biologiskt perspektiv kalla den normal. Av dessa två, den vaginala kontra den anala penetrationen, utgör den senare isåfall den motbjudande av dem.

Rätten till en åsikt

Att respektera en människa innefattar att respektera hennes rätt att hysa en viss åsikt. Men att respektera hennes rätt till sin åsikt är icke detsamma som att acceptera denna åsikt såsom riktig. Rätten till åsikt är en sak; åsiktens riktighet eller oriktighet är en helt annan sak. Än mera: Om jag hävdar rätten till min åsikt, måste jag medge andra rätten till sina åsikter, även åsikter som går rakt emot min egen, åsikter som kanske stör, retar, förargar, oroar, bedrövar, upprör mig. Med andra ord: den som kräver respekt för egen uppfattning, måste själv respektera andras uppfattning, hur mycket denna än avviker från den egna. Dessa andra har ju samma rätt att tro eller tvivla, att ifrågasätta, att utreda, att analysera och syntetisera utgående från egen övertygelse om vad som är rätt och sant. Och för dem alla gäller denna frihet på villkor att de inte inkräktar på andras lika rätt till detsamma. I den fråga som denna artikel diskuterar handlar det inte om att uppnå konsensus utan om att klargöra att det finns två olika uppfattningar om vad som skall anses vara normal företeelse.

Den ena uppfattningen baserar sig på oföränderliga biologiska lagar, vilka manifesterar sig i genomet. Den andra uppfattningen grundar sig på känslomässiga, alltid obeständiga företeelser, som den likväl vill kalla normativa. Perversionens företrädare inkräktar på andras lika rätt till sina uppfattningar när de kräver att majoriteten, som trots allt består av heterosexuella, utan motstånd skall godta, underkasta sig och rent av gärna hylla perversionens ”normalisering” i det offentliga rummet. Minsta kritik och ifrågasättande får genast en stämpel av "homofobi" och omöjliggör en saklig debatt om naturligt kontra onaturligt. Detta melodramatiska förhållningssätt, att likställa kritik med fobi, blir löjeväckande när det överförs till andra sammanhang som exempelvis politik eller religion. Kritik mot politik eller politiker skulle då kallas politikofobi och kritik mot kyrkan och dess utövare för kyrkofobi.

Det som upprepas ofta och systematiskt, knutet till bilder eller skådespel, riskerar att i människans undermedvetna bli sanning, även om det är en lögn. Därför är det viktigt att använda det analytiska verktyget kritik för att skilja sant från falskt. Homolobbyn är en organisation med egen agenda vars syfte är att främja och bemyndiga homosexuell ideologi i samhället. Lobbyn använder därför olika psykologiska strategier för att hindra och skrämma sina ideologiska motståndare eller dem som i största allmänhet har från lobbyn avvikande åsikter genom att kalla dem "homofoba" och "odemokratiska", stämpla deras åsikter som "hets mot folkgrupp" och hävda att homosexuella fortfarande är en förtryckt minoritet, när de nu snarare blivit en förtryckande minoritet. När grupper eller enskilda påtvingar andra sina åsikter, därför att de anser att deras uppfattning av verkligheten måste gälla mot andras uppfattningar, och genom politisk lobbyism skaffar sig makt att genom lagändringar hindra oliktänkande att uttrycka sina ståndpunkter och dessutom straffa dem för dessa, kränker de frihetslagen. De vill inte medge andra den rätt de kräver för sig själva. Detta är översittarens, tyrannens eller diktatorns logik och psykologi.

Om kritik

Ordet ”kritik” kommer av det grekiska verbet krino som kan översättas med att bedöma, avgöra, syna. Kritik är ett tekniskt verktyg som man skall använda för att skapa en atmosfär för fruktbar diskussion och därmed underlätta och effektivisera meningsutbytet, klargöra, begripa, förstå grunden för olika uppfattningar och synsätt, vilket allt inte nödvändigtvis behöver leda till åsikternas sammanjämkning eller till konsensus (samsyn). Kritiken skall man i detta fall använda som en övervakare för att motverka kränkning av frihetslagen. Kritikens arbetsfält är saken, icke individen. Kritiken är opartisk, har inget intresse av att klandra, kränka eller döma den enskilde. Om några personer känner sig kränkta av kritikens arbetssätt, vittnar det om feltolkning av vad kritiken är och vad den avser. Kritiken kan inte ändra sitt definitionsmässiga omfång, sitt arbetsområde, bara därför att några personer anser kritiken icke ge dem rätt i sina resonemang och attityder och känner sig personligt angripna av kritik som icke riktas mot någon enskild person utan på en sak, en företeelse, ett handlande, ett förfarande. Då rör det sig i deras fall om en felaktig tolkning av kritiken, ty inga saker, inga företeelser, inga handlingar, inga förfaranden är så heliga att de inte tåls att kritiskt granskas. När kritiken icke avser personen utan riktar sig uteslutande mot saken, är varje tal om personlig kränkning betydelselöst för den vidare sakliga diskussionen och bör avvisas ur denna.

För Veidos hälsocenter:

Kostas Elefteriadis

Cecilia Gustafsson

Henrik Eklund

Lena Nilsson

Janne Hanhela

Tamás Bogár

Anneli Karlsson

Dano Kostovski