“Varför får jag inte begrava min pappa?”

Estoniakatastrofen

En massgrav är inte en värdig sista vila, och inget man önskar en familjemedlem. Det skriver Åsa Myrberg som i snart tre decennier kämpat för att få begrava sin far, Dan Myrberg, som omkom i Estoniakatastrofen under sin tjänst som sjötrafikområdeschef i Stockholm.

publicerad 15 november 2023
En av livflottarna från MS Estonia.

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


22 420 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Natten mellan den 27 och 28 september 1994 förlorade jag min pappa i samband med en militär händelse på Östersjön, då passagerarfartyget MS Estonia förliste. Min pappa arbetade i statlig tjänst som sjötrafikområdeschef i Stockholm och var ombord på MS Estonia för att utfärda lotsbehörighet till fartygets två befälhavare.

Min pappa ligger idag, 29 år senare, kvar på botten av Östersjön, tillsammans med alla de andra omkomna som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. De omkomna förbjuds medvetet av Sveriges regeringar och riksdagar att omhändertagas och begravas, på grund av att deras död faller under svensk försvarssekretess, benämnt som gällande “rikets säkerhet”.

Flera av de omkomna ligger halvnakna, slängda i högar, under eller ovanpå varandra, män, kvinnor och barn och för dem, bland helt främmande människor. Det är inte någon värdig sista vila, en massgrav är inget man önskar sin familjemedlem, i mitt fall min pappa. Jag, som anhörig till ett av offren i denna militära händelse, har uppsåtligt av den svenska staten berövats rätten att få begrava min egen pappa.

Hanteringen av de döda kropparna efter katastrofen saknar motstycke i modern svensk historia.

Idag, 29 år efter katastrofen, har jag som målsägande valt att stämma svenska staten i ett enskilt åtal för den oerhört omfattande, snart tre decennier långa mörkläggningen av den militära händelse som orsakade MS Estonias förlisning, vilket gjorde att min pappa förlorade sitt liv. Mörkläggningen har Sveriges regering upprätthållit med hänvisning till en av Sveriges grundlagar, regeringsformen 12 kap. 9 § andra stycket – “Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda eller lagföra en brottslig gärning INTE ska vidtas.

Det innebär att regeringen förbjuder svenskt rättsväsende att i domstol utreda orsaken till varför min pappa tvingades offra sitt liv denna natt. Dessutom får man inte heller utreda varför jag fråntas min rätt att begrava min pappa och inte heller utreda själva mörkläggningen.

På grund av lagrummet abolition så fråntogs jag även min lagliga rätt att stämma svenska staten i ett enskilt åtal. Mitt mål får absolut inte utredas i domstol av Sveriges regeringar och riksdagar och jag tvingades därmed att överlämna mitt mål till den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag.

Internationella domstolen ICC är ett komplement till nationella domstolar och kan endast ta vid när en nationell domstol inte fullgör sin uppgift på lämpligt sätt. I och med att Sveriges regering använder sig av lagrummet abolition så får inte det svenska rättsväsendet utreda varken orsaken eller mörkläggningen av denna katastrof i svensk domstol. Det är här den internationella brottmålsdomstolen ICC tar vid, i och med att vår nationella domstol enligt lag inte får utföra en juridisk utredning i nationell domstol.

Det har snart gått tre decennier, halva tiden av mitt liv. Jag har fortfarande inte fått begrava min pappa. Jag har fortfarande inte fått utrett hur han miste sitt liv. Jag vet inte heller när han han miste sitt liv och jag vet egentligen inte ens om han miste sitt liv. Jag vet ingenting. Han klev på passagerarfärjan MS Estonia måndagen den 26 september 1994 i Värtahamnen.

Han kom aldrig hem igen, varken levande eller död.

På grund av att pappa befann sig på fel plats vid fel tillfälle förbjuder Svenska staten mig att få veta någonting om vad min pappa drabbades av som gjorde att han förlorade sitt liv och dessutom förbjöds att bli begravd. En massgrav är inte värdigt en enda människa. Låt mig få ta farväl av min pappa, låt mig får begrava honom enligt mina kristna värderingar.

 

Åsa Myrberg,
dotter till sjötrafikområdeschef Dan Myrberg

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!