“Israel-Hamas-kriget: En första reaktion”

Fördömandet i västerländsk press av Hamas terrorism är rättmätigt och skulle ha stått på fast mark ifall det inte vore för det svindlande hyckleriet bakom detta och de frågor som förblir obesvarade. Det skriver Andi Olluri i en längre analys av rapporteringen kring situationen vid Gazaremsan.

publicerad 19 oktober 2023

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


22 420 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Att läsa den svenska pressens nästan hundraprocentiga försvar av israelisk statsterrorism, och fördömande av Hamas vidriga terrorbrott, påminner en hel del om att läsa den ryska statspressen under yran av de ryska terrorattackerna mot Ukraina sedan hösten förra året. Eller som rysk propaganda uttryckte det: “självförsvar” mot “terrorister” ledda från Kiev. Efter att ukrainska celler genomförde angrepp mot Ryssland inuti antingen ockuperat ukrainskt territorium, eller i själva Ryssland, eller terrordåd mot ryssar inuti Ryssland, har Kreml tvingats till “självförsvar” mot ukrainska “terrorister” som “angriper Ryssland”, genom att bombardera Ukraina, inklusive genom angrepp på ukrainsk civil infrastruktur.

Således förklarade statspropagandister att man behövde kapa Kievs “elektricitet”, “förinta kommandocenter”, “förinta kritisk infrastruktur” och “Ukrainas energisystem” (Duma-representanten Andrey Gurulyov). Kritikerna manade till försiktighet och taktisk diskussion, men inte desto mindre var även de som tycker synd om alla på båda sidor överens om att ledarna i Ryssland “blivit tvingade” och “inte har några alternativ” till att bomba Ukraina som svar på deras terrordåd mot Ryssland. “De vill förstöra oss, och vi tvingas reagera på det” (programledaren Olga Skabejeva).1 Man var särskilt upprörd över att ryska underrättelsemyndigheter begick ett stort misstag, och lät “terrorattacker” mot Ryssland ske, “omedvetna om hur långt fienden framskridit”. “Mitt framför ögonen på oss grasserar global terrorism fritt” med hjälp “av amerikanerna” och “hela den satanistiska, västerländska maskinen” (ledande ideologen Vladimir Solovjov).2

Aldrig kan det triviala konceptet att den som slår tillbaka mot en angripare eller ockupant inte kan “attackera” angriparen, och att angriparen inte kan “försvara sig” mot den angripna, förekomma i ryska propagandisters tankar. Det finns bland ryska ideologer inga försök att förstå och rationellt behandla orsakerna till ukrainska “attacker” mot Ryssland. Detsamma gäller deras kloner i Sverige och hysterin om händelserna i Israel-Hamas-kriget.

Däremot bör man påpeka att det i rysk mainstream-media förekommer faktiska kritiker av ryska angrepp, och analys av ukrainska motreaktioner som går utöver nivån av ett skrikande och hysteriskt dagisbarn, som förklarar att Ukrainas våldsamma och terroristiska motreaktioner orsakats av att Ukrainas “gränser blir kränkta. Problemet är att internationell lag kränks och att den territoriella integriteten angrips” av Ryssland, och ukrainarna “är fyllda av hat – för dem är detta ett patriotiskt krig” och kan lösas genom att angriparen avbryter angreppet, som kommentatorn Alexander Sujtin noterade i rysk national-TV.3

Kort sagt: det finns ingen Sujtin i den svenska störtfloden av raseri om Operation al-Aqsa-stormningen, och Israels Operation Järnsvärd, alltså Israel-Hamas-kriget som inleddes förra veckan. Låt oss ta en titt.

Fördömandet i västerländsk press av Hamas terrorism är rättmätigt och står på fast mark – eller rättare sagt hade stått på fast mark, ifall det inte vore för det svindlande hyckleriet bakom det, de antaganden som förblir outsagda, och de frågor som förblir obesvarade.

Först och främst, kan Israel “inte hävda” rätten till självförsvar mot “det folk de förtrycker och det land [Palestina] Israel koloniserar”, som FN:s särskilda kommissionär för Palestinafrågor Francesca Albanese tydligt påpekade. De kan inte hävda att de försvarar sig mot palestinska attacker, hur hemska de än må vara, på precis samma sätt som Ryssland inte kan göra det när de bombarderar Kiev till följd av att Ukraina genomför drönarattacker mot Ryssland, terrordåd i Sankt Petersburg och Moskva, brutala bombardemang mot Donbass som dödar tusentals civila (utan någon reaktion i Väst). Vi har inga som helst problem att förstå logiken när det angår officiella fiender – om oss själva och våra partner är en annan femma, däremot.4

Ifall Palestina säger att de har rätt att genomföra attacker och terrordåd mot Israel, lär västerlänningar endast rygga tillbaka i avsky. Inte desto mindre nickar vi entusiastiskt när Israel gör samma anspråk, vilket är ett anspråk med ännu mindre fog, eftersom Israel trots allt är angriparen, den militära ockupanten som genomför aggression i form av ständiga attacker mot det ockuperade Palestina – inte tvärtom.

Det är klart förstått inom internationell lag och praxis att illegal ockupation får, och till och med bör, bekämpas, och att militärockupanten inte kan åberopa självförsvar – åtminstone anser 100 procent av agendasättande västerländsk media, västerländska stater och intellektuella det i fallet Ukraina. Hur bör vi betrakta fallet Palestina/Israel i så fall? Lyckligtvis släppte FN:s tillsatta särskilda kommitté för Palestina/Israel, en månad innan Israel-Hamas-kriget utbröt, den mest detaljerade juridiska rapporten någonsin (700 fotnoter på dryga 100 sidor). Det hade nog varit användbart att ta en titt på vad den sade för att avgöra rätt och fel i frågan, men dess slutsatser saknade tyvärr propagandavärde, och förblir därför än idag orapporterade i svensk och övrig västerländsk press. Den fann att Israels mordiska cirka 60 år långa ockupation av Palestina var “illegal” ur flera “tydliga avseenden under internationella lag”, och krävde “omedelbar, ovillkorlig och total avlägsning av Israels militära styrkor” från Palestina, att man “avlägsnar koloniala bosättare”, att Israels ovillkorliga kapitulering av ockupationen “inte kan förhandlas undan”, och därför är retorik om att Israel “försvarar” sig mot palestinska “angrepp” inte mycket mer än vulgär propaganda, en ren oxymoron. FN-studien avslutade med att tydliggöra:

Fullskaliga och adekvata skadestånd bör utdelas till palestinska individer, företag och entiteter för att ha skadats i generationer av Israels annektering av mark och egendom, förstörelse av hem, plundring av naturresurser, förnekandet av [palestiniernas] rätt att återvända hem, och andra brott mot mänskligheten orkestrerade i enlighet med koloniala och ockuperande avsikter hos en illegal ockupant.5

Annorlunda lät det däremot i det mäktiga västerländska indoktrineringssystemet, som omedelbart gick till angriparens försvar, per praxis.6 Olikt Palestina, fick ockupanten, “Mellanösterns enda demokrati”, “all rätt att försvara sig mot våldet”, särskilt i och med att deras “mål är att slå ut ledare och fotsoldater inom Hamas”, som Expressen hävdade.7 Tidningen gick därmed bortom till och med vad israelisk militärpropaganda påstod genom att strunta i att rapportera vad den israeliska Arméns (IDF) officiella målsättning med Mariupol-style bombardemangen mot Gaza var. Nämligen, “förstörelse snarare än träffsäkerhet” mot Hamas istället för civila (IDF:s talesman Daniel Hagari),8 vilket illustreras av att Israel på två-tre dagar bombade 22 700 hem, 10 sjukhus, 48 skolor och universitet, ambulanser, flyktingläger (såsom Shatilägret) samt annan civil infrastruktur.9

Samma ledare i Expressen noterade förresten att “vissa debattörer försökt likställa dessa illdåd med ukrainarnas heroiska försvarskrig. Det är rent barockt”. Expressen presenterar förstås inga exempel på de personer som jämställt Hamas “illdåd” med ukrainskt motstånd till rysk aggression, eftersom dessa snarare hyllat palestinskt motstånd mot den israeliska ockupationen, inte Hamas terrordåd. Poängen är tydlig och enkel att förstå, men dessa banal tankegångar förblir psykologiskt otänkbara bland välutbildade svenskar, som likt sina ryska och belarusiska kloner blir ursinniga över minsta tecken på att Ukraina skulle våga visa motstånd, vilket är att likställa med “illdåd” mot ockupanten Ryssland.

Detsamma må sägas om den noggrant orkestrerade hysterin kring påstådda svenska hyllare av Hamas, oftast lågutbildade invandrararaber runtom i Sverige, som orsakade psykologisk kortslutning hos välutbildade reportrar och politiker (för många för att citera) när folk firade att belägringen och isoleringen av Gaza “äntligen öppnats”, “vi är absolut emot våldet och dödandet och så vidare, men om inte diplomatiska medel räcker – vad ska folket göra”? “Parallellt med Ukraina, har de rätt att försvara sitt land, och alla hyllar dem [ukrainarna] och vapen kommer in från hela världen”. Det skiljer sig från situationen i Palestina, där invånarna fått se sin angripare beväpnad till tänderna av Väst “i sjuttiofem år”. Dessa barnsligt enkla koncept som begrips utan problem av busschaufförer, städare, arbetslösa och rörmokare förblir däremot alltför exotiska och komplexa för att diskuteras med TV4-reportern på plats i Rosengård, eller svenska intellektuella och elitpolitiker över lag.10 Det fanns mig veterligen inga utskällningar mot de som dagligen hyllar eller urskuldar Israels brott; allt annat vore anmärkningsvärt.

Israels regeringsministrar deklarerade öppet från första början att man skulle utföra massiva krigsbrott och “vara brutala” (rasisten och finansministern Bezalel Smotrich) mot palestinska civila, “djur”, genom att belägra Gaza och vägra släppa in de resurser Israel stulit11 från Palestina (krigsförbrytaren och försvarsminister Yoav Gallant) och jämna Gaza med marken till följd av att offret slog tillbaka. Israels ledande människorättsorganisation, B’Tselem, påpekade därför att “israeliska ministrar som nu förespråkar att man dödar, förintar, krossar och till och med svälter Gazaborna verkar ha glömt att detta redan varit vad israelisk politik går ut på”. Andra slutsatser drogs här hemma, däremot.

Faktum är att skalan och brutaliteten i ockupantens terrorism, och Västs stöd för den, når chockerande, men också förväntade, proportioner. IDF:s officiella målsättning, att kollektivt bestraffa den angripna och ockuperade palestinska befolkningen, “förstörelse snarare än pricksäkerhet”, alltså krigsbrott enligt internationell lag – fick snabbt önskad effekt.

Den 11:e oktober rapporterade Röda Korset att Gazas sjukhus förvandlats till bråte och “kyrkogårdar”, överfyllda med döende civila utan mediciner eller helt enkelt sönderbombade, medan FN noterade att vattenverk åt hälften av Gazas invånare sprängts av västerländskt försedda israelisk missiler (Röda Korset informerade att tre av fem vattenverk sprängts), som använts för att avsiktligen maximera “förstörelse snarare än pricksäkerhet” mot civila, och dödat fler än 1 500 palestinier på några få dagar, medan FN:s humanitära representanter “alarmerades” över den israeliska belägringen som utgör tydliga krigsbrott mot oskyldiga civila (UNICEF). Den 12:e oktober beräknade FN att 650 000 Gazabor riskerade liv och hälsa till följd av Israels skapade vattenbrist. Dessa massakrer och storskaliga terrorbrott möttes av antingen urskuldande eller försvar här hemma, som var viktigare att publicera än internationella myndigheters varningar, i typisk stil.12

Internationella reportrar på plats kunde dessutom notera: “På endast fyra dagar har Gazas landskap dramatiskt transformerats” till “dystopiska och apokalyptiska”13 scener som påminner om de från Mariupol eller delar av Nagasaki, till följd av Israels “omfattande, systematiska bombardemang mot Gazas civila infrastruktur” i vilket hem, moskéer, sjukhus, skolor och så vidare “fullständigt jämnas med marken” i vad som utgör Israels mest intensiva terrorbombardemang mot Palestinas civila befolkning i historia. Den 12:e oktober rapporterades att hälften av alla dödade palestinier (1 500, kvällstid 12:e oktober) under ockupanten Israels terrorbombardemang var barn (åtminstone 400 dödsfall) och kvinnor.14

Gazas myndigheter varnade att Gaza förvandlades till “en massgrav” med “överfulla bårhus” av “förintade hela familjer” från israeliska bombardemang. Den Fria världens respons har varit, som bekant, att beväpna Israel och häva bistånd till den ockuperade befolkningens skolor, sjukhus och krisstöd åt flyktingar. Den 12:e oktober förklarade IDF att man släppt 4 000 ton bombardemang på Gaza, Det inkluderade vit fosfor, ungefär 100 bomber, mot al-Karama-distriktet, vilket resulterade i ännu en massakrer mot civilbefolkningen: “Folk befann sig inuti sina hem när [fosfor]bomberna hysteriskt föll ned över området. Det förvandlade kvarteret till ett enda stort eldklot. Inga kvinnor, inga barn, inga män hann undan” (Middle East Eye). FN:s Francesca Albanese anmärkte att “en ansenlig andel av den palestinska befolkningen i Gaza förintas [is being wiped off]. Det är inte särskilt annorlunda från vad som skett tidigare, men nu sker det med ökad intensitet”.15

När officiella fiender begår brott är det terrorism; när vi och våra kumpaner begår brott är det kontraterrorism.

Detta sker utan att någon bland västerländska eliter höjer ett ögonbryn i vår kultur av terrorism. Eller rättare sagt: det väcker reaktioner, nämligen prisande och helhjärtat stöd åt terrorism på massiv skala. Således förklarade alla europeiska, inklusive svenska, ledare sitt stöd för israelisk terror, och omedelbart skickade USA och Tyskland, samt framöver ytterligare länder, militärt stöd till ockupanten Israel som belöning för dess krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen.16 Amerikanska politiker förklarade att palestinierna “måste förintas” (Senator Marco Rubio), “Vi befinner oss i ett religiöst krig. Jag står med Israel. Gör vad fan ni vill för att försvara er. Jämna platsen [Gaza] med marken” (Senator Lindsey Graham). “Mitt budskap till premiärminister Benjamin Netanyahu är: Gör slut på dem. Gör slut på dem” (Presidentkandidat Nikki Haley), varpå israeliska parlamentariker krävde att man utplånade Gaza med “Domedagsvapen! … Skjuta mäktiga missiler utan begränsningar”, inklusive kärnvapnet “Jericho-missiler! … Inte endast nivellera ett kvarter. Krossa och jämna Gaza utan nåd! Utan nåd!” Ifall någon kan finna samma typ av ryska krav på utrotning av den civila populationen i Ukraina, inklusive genom användandet av kärnvapen, vill jag gärna se det.17

Den nuvarande krisen i Palestina/Israel ställer oss inför seriösa moraliska frågor. Den första är frågan den om rätt till självförsvar, den andra om val av respons.

Väst är unisont enig om att Israel har “all rätt att försvara sig, inklusive med militära medel” (DN),18 och har inte endast “rätten att försvara sig utan också plikten att försvara sig” (Joe Biden i sitt tal från 10:e oktober). “En demokratisk stat, som den israeliska, har inte bara rätten att svara på terroraktioner. Det är dess skyldighet”,19 som DN:s analytiker beskrev regionens “apartheidstat” (som Amnesty International, HRW, FN, Harvards juristutredning av apartheid i Israel beskrev ockupationsmakten i sina respektive rapporter, okända i Sverige), vars brutalitet mot palestinier innefattar element som “inte utövades ens i Sydafrika” mot den svarta befolkningen, som FN:s utredare Michael Lynk noterade i sin FN-rapport om israeliskt förtryck, och som konstant genomför aggression i form av bombardemang mot Syrien, Palestina och Gaza, ockuperar delar av Jemen, och så vidare.20

I kontrast har Palestina, som trots allt är den ockuperade och angripna parten, ingen rätt att försvara sig mot den illegala ockupanten, och åtnjuter inte tiotals miljarder dollar/euro i form av västerländska vapen. Trots att de oavlåtligen utsätts för “krigsbrott och brott mot mänskligheten” och “oprovocerade militära offensiver” samt “brott mot mänskligheten i form av apartheid”, som 200 ledande internationella människorätts- och juristorganisationer förklarade i ett gemensamt brev till Internationella Brottmålsdomstolen, som förstås ignorerades i Väst.21

Således fanns det ingen anledning att sanktionera ockupanten Israel, och beväpna Palestina, när Israel i en paroxysm av aggression i maj 2021 bombarderade Gaza, och dödade fler än 300 palestinier, 100 barn, och sprängde nästan 10 00 hem, 60 skolor och orsakade en kvarts miljard dollar i skador mot civil infrastruktur.22 Eller i augusti 2022, då Israel genomförde ännu en oprovocerad, “förebyggande” aggressionsattack mot Gaza. i vilket 50 palestinier, 17 barn dog, och fler än 1 000 byggnader förstördes, vilket Mellanöstern-pressen beskrev som en “Orgie av våld”.23 Eller under sommaren 2023, då Israel invaderade flyktinglägret Jenin två gånger och med Apache-attackhelikoptrar, pansarvagnar och drönare kallblodigt dödade samt skadade fler än 200 palestinier, varav de flesta var civila och barn, samt avsiktligen förstörde sjukvårdsinfrastruktur – i enlighet med det faktum att den absolut överväldigande mängden dödade i Palestina/Israel-konflikten är de ockuperade och angripna Palestinierna. Man kan nämna fler fall i oändlighet, men det hade inte resulterat i mycket mer än att sparka in vidöppna dörrar.24

Visst: svenska kommentatorer förklarade att händelserna i Israel-Hamas-kriget var “det värsta som hänt under de senaste decennierna i Mellanöstern … vidrig folkrättsförbrytelse, ett krigsbrott … Det är ren terrorism kan man säga”. Men de pratade inte om de angrepp det ockuperade folket utsätts, och utsatts, för av en brutal militär ockupant, liksom rysk propaganda har mage att hävda att de tusentals civila i Donbas som bombats i bitar av Kiev är “det värsta som hänt” Ukraina “under de senaste decennierna”, inte de många fler ukrainare som utraderats av den ryska aggressionen.25

Istället var västerländsk press antingen tyst eller stödjande av att aggressorn attackerade den angripne, medan Väst skickade helhjärtat diplomatiskt och militärt stöd till Israel, under deras pågående illegala ockupation och mördande av tusentals palestinier under flera intervaller i Hamas-style terrordåd mot palestinierna. Vad detta avslöjar är att 100 procent av de västerländska reaktionerna till Israels Operation Järnsvärd, och Hamas terrordåd, inte möjligtvis kan bero på att man principiellt är emot terrordåd och aggression mot civila, och att vårt stöd för Israels “rätt till självförsvar” är pur hyckleri, komplett förljugenhet. Detta med precis lika liten trovärdighet som om ifall Minsk idag gick ut och krävde att Palestina förbehåller rätten till att försvara sig mot en illegal och brutal ockupant, medan Belarus samtidigt stödjer Rysslands attack och ockupation av Ukraina.

På motsvarande vis förklarade den svenska regeringen i en presskonferens att “Det är orimligt att svenska skattepengar riskerar att gå till sådana som kanske inte direkt utför terror, utan sådana som legitimerar terror”, och beklagade sig över “en palestinsk stat som inte tydligt tagit avstånd från fruktansvärda terrorhandlingar”. Svenska pressens, intellektuellas, och statens försvar av ockupantens “fruktansvärda terrorhandlingar”, och att våra skattepengar går till ockupanten och angriparen, den israeliska vapenindustrin och finansiering av illegala israeliska bosättningar, är däremot fullt rimligt. Cynismen är ganska spektakulär, men kan förstås inte uppfattas i en djupt indoktrinerad kultur som vår.26

I ännu en propagandakupp som är tagen direkt ur Kremls Politbyrå, lyckades krigsbrotten ockupanten Israel utför skyllas på den angripne, palestinierna. Således skrev media unisont att Hamas “väljer själv att använda vanliga palestinier som mänskliga sköldar i den tätbefolkade miljonstaden” under belägring, och uppmanar Israel till att de “besegrar” palestinskt motstånd. “Det är fullt legitimt att Israel använder militära medel i den strävan” (DN),27 och “Israel slår tillbaka, som landet alltid har försvarat sig” (Sydsvenskan),28 vad internationell lag och motstridande auktoritativa uttalanden från de högsta internationella samfunden än må säga. “Vanliga palestinier i Gaza” kommer “drabbas hårt” på grund av “Hamas”, som får stå ansvariga för Israel förutsägbara “respons”.29 “Gazaremsans två miljoner invånare kommer tvingas uppleva misär på en helt ny nivå”, förklarade ETC. “Det kan de tacka fascistiska, antisemitiska, grymma Hamas för”.30

Annorlunda lät det när Amnesty International i augusti 2022 publicerade en rapport i vilken de beskyllde Ukrainas Armé för att placera militära tillgångar intill civila mål, varpå ryssarna bombade dessa. Rapporten utlöste en kanonad av bokstavligen tusentals svenska och västerländska helvetiskt ursinniga texter i vilka “ryssvänliga” Amnesty International anklagades för att urskulda “Putins krigsmaskin” och “lägga skulden på offret”. Svenska tidningar mättades med klagomål om att “Amnesty undergräver sin egen trovärdighet”, “Angripare och angripen ses som lika klandervärda”, och “det finns inget utrymme för någon sorts kålsupardoktrin”.31 “Vill Amnesty att Ukraina kapitulerar för Ryssland?”- organisationen “beter sig arrogant” och talar för att “Ukraina ska kapitulera sig”.32

Vad denna episod illustrerar är att den enda princip som gäller för välutbildade intellektuella är den som säger att tillämpa moralister endast när det tjänar ett statens propagandasyften.

Betrakta, på motsvarande vis, västerländska ledares selektiva predikningar om kollektiv bestraffning mot civila, belägring (ett krigsbrott). Således deklarerade EU:s sekreterare Ursula von der Leyen att “Israel har rätten att försvara sig, idag och under dagarna framöver. EU står sida vid sida med Israel”, efter att Israel inledde sin fullskaliga belägring och blockering av vatten, el och andra förnödenheter till Gaza. Det hann inte gå ens ett år innan hon genomförde sin magiska omvändning från att fördöma Rysslands “attacker mot civil infrastruktur, särskilt elektricitet, vilka utgör krigsbrott. Att förneka män, kvinnor och barn vatten, elektricitet och värme … utgör ren terror”. Orwell hade svimmat.33

Den andra frågan – om korrekt respons till terror – förtjänar också reflektion.

Om vi helt och hållet frånser allt ovanstående, och utan vidare accepterar västerländskt konsensus som säger att Israel har rätt att begå krigsbrott mot den ockuperade civilbefolkningen när den attackerar ockupanten, bör vi per simpel logik anta att andra har samma rätt att agera likadant. Om jag har rätt att göra X, har du också rätt att göra X – en grundläggande moralisk truism.

Anpassat till befolkningsmängd utefter det konservativt beräknade dödsantalet i Gaza, har Palestina haft rätt att attackera Israel vid de otaligt många gånger Israel genomfört oprovocerade illegala angrepp mot Palestina, och döda ungefär 10 000 israeler vid varje tillfälle, till öronbedövande västerländska applåder.

Detsamma må sägas om andra länder som utstår brutal aggression, såsom Jemen, som sedan 2015 attackeras och ockuperas av en koalition bestående av Väst, inklusive Sverige, och Gulfstaterna, där ungefär 0,5-1,5 miljoner jemeniter (cirka 4 procent av befolkningen) dödats i ett brutalt krig av ohöljd aggression och ockupation. Således har Jemen, enligt västerländska mediers och politikers logik, fullständig rätt till att bombardera och jämna Stockholm med marken och förinta 315 000 svenskar, Washington och förinta 10 000 000 amerikaner, Paris och förinta 2 000 000 fransmän, London och förinta 2 000 000 britter, och så vidare, och så vidare. Därtill bör västerländska tidningar hylla dessa jemenitiska motattacker mot Västs huvudstäder med entusiasm, och kräva fullständigt stöd till Jemen.

Detta förslag har inte endast minst lika mycket merit som pressens retorik om Israels rätt till att försvara sig, utan har snarare mer merit – Jemen är trots allt den som blir angripen och ockuperad, medan Israel är den som angriper och ockuperar.

Men dessa tankegångar är, förstås, alltför exotiska för att diskuteras, kanske ens tänkas, i närheten av mainstream-press.

 

Andi Olluri

 


 

Källor och referenser:

(1) Rossija 1, 19 okt. 2022.

(2) Polnujkontakt s Vladimirom Solovjevum, 25 okt. 2022.

(3) NTV, 28 okt. 2022.

(4) Times of Israel, Luke Tress, 9 apr. 2023.

(5) U.N CEIRPP, “The legality of the Israeli occupation of the occupied Palestinian territory, including East Jerusalem”, sep. 2023.

(6) MondoWeiss, Philip Weiss & Michael Arria, 7 okt. 2023.

(7) Expressen, Ledarredaktionen, 8 okt. 2023.

(8) Common Dreams, Jake Johnson, 10 okt. 2023; Mondoweiss, 10 okt. 2023.

(9) Middle East Monitor, 11 okt. 2023

(10) TV4, “Palestinsk manifestation i Rosengård”, 9 okt. 2023.

(11) Middle East Monitor, 10 okt. 2023; Om plundring, se e.g. Al-Haq, “Corporate liability: The right to water and the war crime of pllaige”, jan. 2023.

(12) Middle East Eye, 12 okt. 2023; Om UNICEF: Middle East Monitor, 10 okt. 2023; Om vattenbrist och FN: Electronic Intifada, Maureen Clare Murphy, 12 okt. 2023.

(13) Middle East Eye, Ghada Abed, 11 okt. 2023.

(14) Middle East Eye, 10 okt. 2023; Middle East Eye, 12 okt. 2023.

(15) Electronic Intifada, 12 okt. 2023; Middle East Eye, 12 okt. 2023; Middle East Monitor, 12 okt. 2023.

(16) The Defense Post, Inder Bisht, 12 okt. 2023; Financial Times, Sam Jones, 12 okt. 2023.

(17) Antiwar, Dave DeCamp, 10;11 okt. 2023; Electronic Intifada, 10 okt. 2023

(18) DN, Ledarredaktionen, 12 okt. 2023.

(19) DN, Martin Liby Troein, 9 okt. 2023.

(20) Se min text i Global Politics, 26 jul. 2023 för referenser.

(21) Cairo Institute for Human Rights Studies, 29 nov. 2022.

(22) Se min text i Global Politics, 15 maj 2021 för dokumentation.

(23) Se min Bortom Ukraina (2023), kap. 4, “Saker kalibreras” för dokumentation.

(24) Se min text i Parabol, nr. 2, för dokumentation.

(25) GP, Niklas Svahn, 10 okt. 2023.

(26) Se fotnot 20.

(27) DN, Ledarredaktionen, 10 okt. 2023.

(28) Sydsvenskan, heidi Avellan, 8 okt. 2023

(29) SvD, Jesper Sundén, 10 okt. 2023.

(30) ETC, Andreas Gustavsson, 8 okt. 2023.

(31) SvD, Per Bauhn, 8 aug. 2022.

(32) DN, Michael Winiarski, 6 aug. 2022.

(33) Middle East Eye, Elis Gjevori, 12 okt. 2023.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!