MORGONDAGENS DAGSTIDNING –
Donera Annonsera Om Nya Dagbladet Kontakt
Globe
Nya Dagbladet
Senaste nytt

NyD Debatt

Annons:
Den här artikeln publicerades för 3 år sedan

https://nyadagbladet.se/debatt/israel-hamas-kriget-en-forsta-reaktion/

Debatt

”Israel-Hamas-kriget: En första reaktion”

Fördömandet i västerländsk press av Hamas terrorism är rättmätigt och skulle ha stått på fast mark ifall det inte vore för det svindlande hyckleriet bakom detta och de frågor som förblir obesvarade. Det skriver Andi Olluri i en längre analys av rapporteringen kring situationen vid Gazaremsan.

Uppdaterad oktober 19, 2023, Publicerad oktober 19, 2023
17 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Att läsa den svenska pressens nästan hundraprocentiga försvar av israelisk statsterrorism, och fördömande av Hamas vidriga terrorbrott, påminner en hel del om att läsa den ryska statspressen under yran av de ryska terrorattackerna mot Ukraina sedan hösten förra året. Eller som rysk propaganda uttryckte det: “självförsvar” mot “terrorister” ledda från Kiev. Efter att ukrainska celler genomförde angrepp mot Ryssland inuti antingen ockuperat ukrainskt territorium, eller i själva Ryssland, eller terrordåd mot ryssar inuti Ryssland, har Kreml tvingats till “självförsvar” mot ukrainska “terrorister” som “angriper Ryssland”, genom att bombardera Ukraina, inklusive genom angrepp på ukrainsk civil infrastruktur.

Således förklarade statspropagandister att man behövde kapa Kievs “elektricitet”, “förinta kommandocenter”, “förinta kritisk infrastruktur” och “Ukrainas energisystem” (Duma-representanten Andrey Gurulyov). Kritikerna manade till försiktighet och taktisk diskussion, men inte desto mindre var även de som tycker synd om alla på båda sidor överens om att ledarna i Ryssland “blivit tvingade” och “inte har några alternativ” till att bomba Ukraina som svar på deras terrordåd mot Ryssland. “De vill förstöra oss, och vi tvingas reagera på det” (programledaren Olga Skabejeva).1 Man var särskilt upprörd över att ryska underrättelsemyndigheter begick ett stort misstag, och lät “terrorattacker” mot Ryssland ske, “omedvetna om hur långt fienden framskridit”. “Mitt framför ögonen på oss grasserar global terrorism fritt” med hjälp “av amerikanerna” och “hela den satanistiska, västerländska maskinen” (ledande ideologen Vladimir Solovjov).2

Aldrig kan det triviala konceptet att den som slår tillbaka mot en angripare eller ockupant inte kan “attackera” angriparen, och att angriparen inte kan “försvara sig” mot den angripna, förekomma i ryska propagandisters tankar. Det finns bland ryska ideologer inga försök att förstå och rationellt behandla orsakerna till ukrainska “attacker” mot Ryssland. Detsamma gäller deras kloner i Sverige och hysterin om händelserna i Israel-Hamas-kriget.

Däremot bör man påpeka att det i rysk mainstream-media förekommer faktiska kritiker av ryska angrepp, och analys av ukrainska motreaktioner som går utöver nivån av ett skrikande och hysteriskt dagisbarn, som förklarar att Ukrainas våldsamma och terroristiska motreaktioner orsakats av att Ukrainas “gränser blir kränkta. Problemet är att internationell lag kränks och att den territoriella integriteten angrips” av Ryssland, och ukrainarna “är fyllda av hat – för dem är detta ett patriotiskt krig” och kan lösas genom att angriparen avbryter angreppet, som kommentatorn Alexander Sujtin noterade i rysk national-TV.3

Annons:

Kort sagt: det finns ingen Sujtin i den svenska störtfloden av raseri om Operation al-Aqsa-stormningen, och Israels Operation Järnsvärd, alltså Israel-Hamas-kriget som inleddes förra veckan. Låt oss ta en titt.

Fördömandet i västerländsk press av Hamas terrorism är rättmätigt och står på fast mark – eller rättare sagt hade stått på fast mark, ifall det inte vore för det svindlande hyckleriet bakom det, de antaganden som förblir outsagda, och de frågor som förblir obesvarade.

Först och främst, kan Israel “inte hävda” rätten till självförsvar mot “det folk de förtrycker och det land [Palestina] Israel koloniserar”, som FN:s särskilda kommissionär för Palestinafrågor Francesca Albanese tydligt påpekade. De kan inte hävda att de försvarar sig mot palestinska attacker, hur hemska de än må vara, på precis samma sätt som Ryssland inte kan göra det när de bombarderar Kiev till följd av att Ukraina genomför drönarattacker mot Ryssland, terrordåd i Sankt Petersburg och Moskva, brutala bombardemang mot Donbass som dödar tusentals civila (utan någon reaktion i Väst). Vi har inga som helst problem att förstå logiken när det angår officiella fiender – om oss själva och våra partner är en annan femma, däremot.4

Ifall Palestina säger att de har rätt att genomföra attacker och terrordåd mot Israel, lär västerlänningar endast rygga tillbaka i avsky. Inte desto mindre nickar vi entusiastiskt när Israel gör samma anspråk, vilket är ett anspråk med ännu mindre fog, eftersom Israel trots allt är angriparen, den militära ockupanten som genomför aggression i form av ständiga attacker mot det ockuperade Palestina – inte tvärtom.

Det är klart förstått inom internationell lag och praxis att illegal ockupation får, och till och med bör, bekämpas, och att militärockupanten inte kan åberopa självförsvar – åtminstone anser 100 procent av agendasättande västerländsk media, västerländska stater och intellektuella det i fallet Ukraina. Hur bör vi betrakta fallet Palestina/Israel i så fall? Lyckligtvis släppte FN:s tillsatta särskilda kommitté för Palestina/Israel, en månad innan Israel-Hamas-kriget utbröt, den mest detaljerade juridiska rapporten någonsin (700 fotnoter på dryga 100 sidor). Det hade nog varit användbart att ta en titt på vad den sade för att avgöra rätt och fel i frågan, men dess slutsatser saknade tyvärr propagandavärde, och förblir därför än idag orapporterade i svensk och övrig västerländsk press. Den fann att Israels mordiska cirka 60 år långa ockupation av Palestina var “illegal” ur flera “tydliga avseenden under internationella lag”, och krävde “omedelbar, ovillkorlig och total avlägsning av Israels militära styrkor” från Palestina, att man “avlägsnar koloniala bosättare”, att Israels ovillkorliga kapitulering av ockupationen “inte kan förhandlas undan”, och därför är retorik om att Israel “försvarar” sig mot palestinska “angrepp” inte mycket mer än vulgär propaganda, en ren oxymoron. FN-studien avslutade med att tydliggöra:

"Fullskaliga och adekvata skadestånd bör utdelas till palestinska individer, företag och entiteter för att ha skadats i generationer av Israels annektering av mark och egendom, förstörelse av hem, plundring av naturresurser, förnekandet av [palestiniernas] rätt att återvända hem, och andra brott mot mänskligheten orkestrerade i enlighet med koloniala och ockuperande avsikter hos en illegal ockupant."5

Annorlunda lät det däremot i det mäktiga västerländska indoktrineringssystemet, som omedelbart gick till angriparens försvar, per praxis.6 Olikt Palestina, fick ockupanten, “Mellanösterns enda demokrati”, “all rätt att försvara sig mot våldet”, särskilt i och med att deras “mål är att slå ut ledare och fotsoldater inom Hamas”, som Expressen hävdade.7 Tidningen gick därmed bortom till och med vad israelisk militärpropaganda påstod genom att strunta i att rapportera vad den israeliska Arméns (IDF) officiella målsättning med Mariupol-style bombardemangen mot Gaza var. Nämligen, “förstörelse snarare än träffsäkerhet” mot Hamas istället för civila (IDF:s talesman Daniel Hagari),8 vilket illustreras av att Israel på två-tre dagar bombade 22 700 hem, 10 sjukhus, 48 skolor och universitet, ambulanser, flyktingläger (såsom Shatilägret) samt annan civil infrastruktur.9

Samma ledare i Expressen noterade förresten att “vissa debattörer försökt likställa dessa illdåd med ukrainarnas heroiska försvarskrig. Det är rent barockt”. Expressen presenterar förstås inga exempel på de personer som jämställt Hamas “illdåd” med ukrainskt motstånd till rysk aggression, eftersom dessa snarare hyllat palestinskt motstånd mot den israeliska ockupationen, inte Hamas terrordåd. Poängen är tydlig och enkel att förstå, men dessa banal tankegångar förblir psykologiskt otänkbara bland välutbildade svenskar, som likt sina ryska och belarusiska kloner blir ursinniga över minsta tecken på att Ukraina skulle våga visa motstånd, vilket är att likställa med “illdåd” mot ockupanten Ryssland.

Detsamma må sägas om den noggrant orkestrerade hysterin kring påstådda svenska hyllare av Hamas, oftast lågutbildade invandrararaber runtom i Sverige, som orsakade psykologisk kortslutning hos välutbildade reportrar och politiker (för många för att citera) när folk firade att belägringen och isoleringen av Gaza “äntligen öppnats”, “vi är absolut emot våldet och dödandet och så vidare, men om inte diplomatiska medel räcker – vad ska folket göra”? “Parallellt med Ukraina, har de rätt att försvara sitt land, och alla hyllar dem [ukrainarna] och vapen kommer in från hela världen”. Det skiljer sig från situationen i Palestina, där invånarna fått se sin angripare beväpnad till tänderna av Väst “i sjuttiofem år”. Dessa barnsligt enkla koncept som begrips utan problem av busschaufförer, städare, arbetslösa och rörmokare förblir däremot alltför exotiska och komplexa för att diskuteras med TV4-reportern på plats i Rosengård, eller svenska intellektuella och elitpolitiker över lag.10 Det fanns mig veterligen inga utskällningar mot de som dagligen hyllar eller urskuldar Israels brott; allt annat vore anmärkningsvärt.

Israels regeringsministrar deklarerade öppet från första början att man skulle utföra massiva krigsbrott och “vara brutala” (rasisten och finansministern Bezalel Smotrich) mot palestinska civila, “djur”, genom att belägra Gaza och vägra släppa in de resurser Israel stulit11 från Palestina (krigsförbrytaren och försvarsminister Yoav Gallant) och jämna Gaza med marken till följd av att offret slog tillbaka. Israels ledande människorättsorganisation, B’Tselem, påpekade därför att “israeliska ministrar som nu förespråkar att man dödar, förintar, krossar och till och med svälter Gazaborna verkar ha glömt att detta redan varit vad israelisk politik går ut på”. Andra slutsatser drogs här hemma, däremot.

Faktum är att skalan och brutaliteten i ockupantens terrorism, och Västs stöd för den, når chockerande, men också förväntade, proportioner. IDF:s officiella målsättning, att kollektivt bestraffa den angripna och ockuperade palestinska befolkningen, “förstörelse snarare än pricksäkerhet”, alltså krigsbrott enligt internationell lag – fick snabbt önskad effekt.

Den 11:e oktober rapporterade Röda Korset att Gazas sjukhus förvandlats till bråte och “kyrkogårdar”, överfyllda med döende civila utan mediciner eller helt enkelt sönderbombade, medan FN noterade att vattenverk åt hälften av Gazas invånare sprängts av västerländskt försedda israelisk missiler (Röda Korset informerade att tre av fem vattenverk sprängts), som använts för att avsiktligen maximera “förstörelse snarare än pricksäkerhet” mot civila, och dödat fler än 1 500 palestinier på några få dagar, medan FN:s humanitära representanter “alarmerades” över den israeliska belägringen som utgör tydliga krigsbrott mot oskyldiga civila (UNICEF). Den 12:e oktober beräknade FN att 650 000 Gazabor riskerade liv och hälsa till följd av Israels skapade vattenbrist. Dessa massakrer och storskaliga terrorbrott möttes av antingen urskuldande eller försvar här hemma, som var viktigare att publicera än internationella myndigheters varningar, i typisk stil.12

Internationella reportrar på plats kunde dessutom notera: “På endast fyra dagar har Gazas landskap dramatiskt transformerats” till “dystopiska och apokalyptiska”13 scener som påminner om de från Mariupol eller delar av Nagasaki, till följd av Israels “omfattande, systematiska bombardemang mot Gazas civila infrastruktur” i vilket hem, moskéer, sjukhus, skolor och så vidare “fullständigt jämnas med marken” i vad som utgör Israels mest intensiva terrorbombardemang mot Palestinas civila befolkning i historia. Den 12:e oktober rapporterades att hälften av alla dödade palestinier (1 500, kvällstid 12:e oktober) under ockupanten Israels terrorbombardemang var barn (åtminstone 400 dödsfall) och kvinnor.14

Gazas myndigheter varnade att Gaza förvandlades till “en massgrav” med “överfulla bårhus” av “förintade hela familjer” från israeliska bombardemang. Den Fria världens respons har varit, som bekant, att beväpna Israel och häva bistånd till den ockuperade befolkningens skolor, sjukhus och krisstöd åt flyktingar. Den 12:e oktober förklarade IDF att man släppt 4 000 ton bombardemang på Gaza, Det inkluderade vit fosfor, ungefär 100 bomber, mot al-Karama-distriktet, vilket resulterade i ännu en massakrer mot civilbefolkningen: “Folk befann sig inuti sina hem när [fosfor]bomberna hysteriskt föll ned över området. Det förvandlade kvarteret till ett enda stort eldklot. Inga kvinnor, inga barn, inga män hann undan” (Middle East Eye). FN:s Francesca Albanese anmärkte att “en ansenlig andel av den palestinska befolkningen i Gaza förintas [is being wiped off]. Det är inte särskilt annorlunda från vad som skett tidigare, men nu sker det med ökad intensitet”.15

När officiella fiender begår brott är det terrorism; när vi och våra kumpaner begår brott är det kontraterrorism.

Detta sker utan att någon bland västerländska eliter höjer ett ögonbryn i vår kultur av terrorism. Eller rättare sagt: det väcker reaktioner, nämligen prisande och helhjärtat stöd åt terrorism på massiv skala. Således förklarade alla europeiska, inklusive svenska, ledare sitt stöd för israelisk terror, och omedelbart skickade USA och Tyskland, samt framöver ytterligare länder, militärt stöd till ockupanten Israel som belöning för dess krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen.16 Amerikanska politiker förklarade att palestinierna “måste förintas” (Senator Marco Rubio), “Vi befinner oss i ett religiöst krig. Jag står med Israel. Gör vad fan ni vill för att försvara er. Jämna platsen [Gaza] med marken” (Senator Lindsey Graham). “Mitt budskap till premiärminister Benjamin Netanyahu är: Gör slut på dem. Gör slut på dem” (Presidentkandidat Nikki Haley), varpå israeliska parlamentariker krävde att man utplånade Gaza med “Domedagsvapen! … Skjuta mäktiga missiler utan begränsningar”, inklusive kärnvapnet “Jericho-missiler! … Inte endast nivellera ett kvarter. Krossa och jämna Gaza utan nåd! Utan nåd!” Ifall någon kan finna samma typ av ryska krav på utrotning av den civila populationen i Ukraina, inklusive genom användandet av kärnvapen, vill jag gärna se det.17

Den nuvarande krisen i Palestina/Israel ställer oss inför seriösa moraliska frågor. Den första är frågan den om rätt till självförsvar, den andra om val av respons.

Väst är unisont enig om att Israel har “all rätt att försvara sig, inklusive med militära medel” (DN),18 och har inte endast “rätten att försvara sig utan också plikten att försvara sig” (Joe Biden i sitt tal från 10:e oktober). “En demokratisk stat, som den israeliska, har inte bara rätten att svara på terroraktioner. Det är dess skyldighet”,19 som DN:s analytiker beskrev regionens “apartheidstat” (som Amnesty International, HRW, FN, Harvards juristutredning av apartheid i Israel beskrev ockupationsmakten i sina respektive rapporter, okända i Sverige), vars brutalitet mot palestinier innefattar element som “inte utövades ens i Sydafrika” mot den svarta befolkningen, som FN:s utredare Michael Lynk noterade i sin FN-rapport om israeliskt förtryck, och som konstant genomför aggression i form av bombardemang mot Syrien, Palestina och Gaza, ockuperar delar av Jemen, och så vidare.20

I kontrast har Palestina, som trots allt är den ockuperade och angripna parten, ingen rätt att försvara sig mot den illegala ockupanten, och åtnjuter inte tiotals miljarder dollar/euro i form av västerländska vapen. Trots att de oavlåtligen utsätts för “krigsbrott och brott mot mänskligheten” och “oprovocerade militära offensiver” samt “brott mot mänskligheten i form av apartheid”, som 200 ledande internationella människorätts- och juristorganisationer förklarade i ett gemensamt brev till Internationella Brottmålsdomstolen, som förstås ignorerades i Väst.21

Således fanns det ingen anledning att sanktionera ockupanten Israel, och beväpna Palestina, när Israel i en paroxysm av aggression i maj 2021 bombarderade Gaza, och dödade fler än 300 palestinier, 100 barn, och sprängde nästan 10 00 hem, 60 skolor och orsakade en kvarts miljard dollar i skador mot civil infrastruktur.22 Eller i augusti 2022, då Israel genomförde ännu en oprovocerad, “förebyggande” aggressionsattack mot Gaza. i vilket 50 palestinier, 17 barn dog, och fler än 1 000 byggnader förstördes, vilket Mellanöstern-pressen beskrev som en “Orgie av våld”.23 Eller under sommaren 2023, då Israel invaderade flyktinglägret Jenin två gånger och med Apache-attackhelikoptrar, pansarvagnar och drönare kallblodigt dödade samt skadade fler än 200 palestinier, varav de flesta var civila och barn, samt avsiktligen förstörde sjukvårdsinfrastruktur – i enlighet med det faktum att den absolut överväldigande mängden dödade i Palestina/Israel-konflikten är de ockuperade och angripna Palestinierna. Man kan nämna fler fall i oändlighet, men det hade inte resulterat i mycket mer än att sparka in vidöppna dörrar.24

Visst: svenska kommentatorer förklarade att händelserna i Israel-Hamas-kriget var “det värsta som hänt under de senaste decennierna i Mellanöstern … vidrig folkrättsförbrytelse, ett krigsbrott … Det är ren terrorism kan man säga”. Men de pratade inte om de angrepp det ockuperade folket utsätts, och utsatts, för av en brutal militär ockupant, liksom rysk propaganda har mage att hävda att de tusentals civila i Donbas som bombats i bitar av Kiev är “det värsta som hänt” Ukraina “under de senaste decennierna”, inte de många fler ukrainare som utraderats av den ryska aggressionen.25

Istället var västerländsk press antingen tyst eller stödjande av att aggressorn attackerade den angripne, medan Väst skickade helhjärtat diplomatiskt och militärt stöd till Israel, under deras pågående illegala ockupation och mördande av tusentals palestinier under flera intervaller i Hamas-style terrordåd mot palestinierna. Vad detta avslöjar är att 100 procent av de västerländska reaktionerna till Israels Operation Järnsvärd, och Hamas terrordåd, inte möjligtvis kan bero på att man principiellt är emot terrordåd och aggression mot civila, och att vårt stöd för Israels “rätt till självförsvar” är pur hyckleri, komplett förljugenhet. Detta med precis lika liten trovärdighet som om ifall Minsk idag gick ut och krävde att Palestina förbehåller rätten till att försvara sig mot en illegal och brutal ockupant, medan Belarus samtidigt stödjer Rysslands attack och ockupation av Ukraina.

På motsvarande vis förklarade den svenska regeringen i en presskonferens att “Det är orimligt att svenska skattepengar riskerar att gå till sådana som kanske inte direkt utför terror, utan sådana som legitimerar terror”, och beklagade sig över “en palestinsk stat som inte tydligt tagit avstånd från fruktansvärda terrorhandlingar”. Svenska pressens, intellektuellas, och statens försvar av ockupantens “fruktansvärda terrorhandlingar”, och att våra skattepengar går till ockupanten och angriparen, den israeliska vapenindustrin och finansiering av illegala israeliska bosättningar, är däremot fullt rimligt. Cynismen är ganska spektakulär, men kan förstås inte uppfattas i en djupt indoktrinerad kultur som vår.26

I ännu en propagandakupp som är tagen direkt ur Kremls Politbyrå, lyckades krigsbrotten ockupanten Israel utför skyllas på den angripne, palestinierna. Således skrev media unisont att Hamas “väljer själv att använda vanliga palestinier som mänskliga sköldar i den tätbefolkade miljonstaden” under belägring, och uppmanar Israel till att de “besegrar” palestinskt motstånd. “Det är fullt legitimt att Israel använder militära medel i den strävan” (DN),27 och “Israel slår tillbaka, som landet alltid har försvarat sig” (Sydsvenskan),28 vad internationell lag och motstridande auktoritativa uttalanden från de högsta internationella samfunden än må säga. “Vanliga palestinier i Gaza” kommer “drabbas hårt” på grund av “Hamas”, som får stå ansvariga för Israel förutsägbara “respons”.29 “Gazaremsans två miljoner invånare kommer tvingas uppleva misär på en helt ny nivå”, förklarade ETC. “Det kan de tacka fascistiska, antisemitiska, grymma Hamas för”.30

Annorlunda lät det när Amnesty International i augusti 2022 publicerade en rapport i vilken de beskyllde Ukrainas Armé för att placera militära tillgångar intill civila mål, varpå ryssarna bombade dessa. Rapporten utlöste en kanonad av bokstavligen tusentals svenska och västerländska helvetiskt ursinniga texter i vilka “ryssvänliga” Amnesty International anklagades för att urskulda “Putins krigsmaskin” och “lägga skulden på offret”. Svenska tidningar mättades med klagomål om att “Amnesty undergräver sin egen trovärdighet”, “Angripare och angripen ses som lika klandervärda”, och “det finns inget utrymme för någon sorts kålsupardoktrin”.31 “Vill Amnesty att Ukraina kapitulerar för Ryssland?”- organisationen “beter sig arrogant” och talar för att “Ukraina ska kapitulera sig”.32

Vad denna episod illustrerar är att den enda princip som gäller för välutbildade intellektuella är den som säger att tillämpa moralister endast när det tjänar ett statens propagandasyften.

Betrakta, på motsvarande vis, västerländska ledares selektiva predikningar om kollektiv bestraffning mot civila, belägring (ett krigsbrott). Således deklarerade EU:s sekreterare Ursula von der Leyen att “Israel har rätten att försvara sig, idag och under dagarna framöver. EU står sida vid sida med Israel”, efter att Israel inledde sin fullskaliga belägring och blockering av vatten, el och andra förnödenheter till Gaza. Det hann inte gå ens ett år innan hon genomförde sin magiska omvändning från att fördöma Rysslands “attacker mot civil infrastruktur, särskilt elektricitet, vilka utgör krigsbrott. Att förneka män, kvinnor och barn vatten, elektricitet och värme … utgör ren terror”. Orwell hade svimmat.33

Den andra frågan – om korrekt respons till terror – förtjänar också reflektion.

Om vi helt och hållet frånser allt ovanstående, och utan vidare accepterar västerländskt konsensus som säger att Israel har rätt att begå krigsbrott mot den ockuperade civilbefolkningen när den attackerar ockupanten, bör vi per simpel logik anta att andra har samma rätt att agera likadant. Om jag har rätt att göra X, har du också rätt att göra X – en grundläggande moralisk truism.

Anpassat till befolkningsmängd utefter det konservativt beräknade dödsantalet i Gaza, har Palestina haft rätt att attackera Israel vid de otaligt många gånger Israel genomfört oprovocerade illegala angrepp mot Palestina, och döda ungefär 10 000 israeler vid varje tillfälle, till öronbedövande västerländska applåder.

Detsamma må sägas om andra länder som utstår brutal aggression, såsom Jemen, som sedan 2015 attackeras och ockuperas av en koalition bestående av Väst, inklusive Sverige, och Gulfstaterna, där ungefär 0,5-1,5 miljoner jemeniter (cirka 4 procent av befolkningen) dödats i ett brutalt krig av ohöljd aggression och ockupation. Således har Jemen, enligt västerländska mediers och politikers logik, fullständig rätt till att bombardera och jämna Stockholm med marken och förinta 315 000 svenskar, Washington och förinta 10 000 000 amerikaner, Paris och förinta 2 000 000 fransmän, London och förinta 2 000 000 britter, och så vidare, och så vidare. Därtill bör västerländska tidningar hylla dessa jemenitiska motattacker mot Västs huvudstäder med entusiasm, och kräva fullständigt stöd till Jemen.

Detta förslag har inte endast minst lika mycket merit som pressens retorik om Israels rätt till att försvara sig, utan har snarare mer merit – Jemen är trots allt den som blir angripen och ockuperad, medan Israel är den som angriper och ockuperar.

Men dessa tankegångar är, förstås, alltför exotiska för att diskuteras, kanske ens tänkas, i närheten av mainstream-press.

 

Andi Olluri

 

 

Källor och referenser:

(1) Rossija 1, 19 okt. 2022.

(2) Polnujkontakt s Vladimirom Solovjevum, 25 okt. 2022.

(3) NTV, 28 okt. 2022.

(4) Times of Israel, Luke Tress, 9 apr. 2023.

(5) U.N CEIRPP, “The legality of the Israeli occupation of the occupied Palestinian territory, including East Jerusalem”, sep. 2023.

(6) MondoWeiss, Philip Weiss & Michael Arria, 7 okt. 2023.

(7) Expressen, Ledarredaktionen, 8 okt. 2023.

(8) Common Dreams, Jake Johnson, 10 okt. 2023; Mondoweiss, 10 okt. 2023.

(9) Middle East Monitor, 11 okt. 2023

(10) TV4, “Palestinsk manifestation i Rosengård”, 9 okt. 2023.

(11) Middle East Monitor, 10 okt. 2023; Om plundring, se e.g. Al-Haq, “Corporate liability: The right to water and the war crime of pllaige”, jan. 2023.

(12) Middle East Eye, 12 okt. 2023; Om UNICEF: Middle East Monitor, 10 okt. 2023; Om vattenbrist och FN: Electronic Intifada, Maureen Clare Murphy, 12 okt. 2023.

(13) Middle East Eye, Ghada Abed, 11 okt. 2023.

(14) Middle East Eye, 10 okt. 2023; Middle East Eye, 12 okt. 2023.

(15) Electronic Intifada, 12 okt. 2023; Middle East Eye, 12 okt. 2023; Middle East Monitor, 12 okt. 2023.

(16) The Defense Post, Inder Bisht, 12 okt. 2023; Financial Times, Sam Jones, 12 okt. 2023.

(17) Antiwar, Dave DeCamp, 10;11 okt. 2023; Electronic Intifada, 10 okt. 2023

(18) DN, Ledarredaktionen, 12 okt. 2023.

(19) DN, Martin Liby Troein, 9 okt. 2023.

(20) Se min text i Global Politics, 26 jul. 2023 för referenser.

(21) Cairo Institute for Human Rights Studies, 29 nov. 2022.

(22) Se min text i Global Politics, 15 maj 2021 för dokumentation.

(23) Se min Bortom Ukraina (2023), kap. 4, “Saker kalibreras” för dokumentation.

(24) Se min text i Parabol, nr. 2, för dokumentation.

(25) GP, Niklas Svahn, 10 okt. 2023.

(26) Se fotnot 20.

(27) DN, Ledarredaktionen, 10 okt. 2023.

(28) Sydsvenskan, heidi Avellan, 8 okt. 2023

(29) SvD, Jesper Sundén, 10 okt. 2023.

(30) ETC, Andreas Gustavsson, 8 okt. 2023.

(31) SvD, Per Bauhn, 8 aug. 2022.

(32) DN, Michael Winiarski, 6 aug. 2022.

(33) Middle East Eye, Elis Gjevori, 12 okt. 2023.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

https://nyadagbladet.se/debatt/saker-vi-inte-talar-om-i-sverige/

Debatt

”Saker vi inte talar om i Sverige”

Valet 2026

Medan partierna tävlar om mindre ekonomiska löften lämnas Sveriges militära kurs, pandemipolitiken och den digitala övervakningen utanför valdebatten, skriver Andreas Sidkvist, vice partiledare för MoD.

Publicerad september 2, 2026
Porträtt av Andreas Sidkvist
Andreas Sidkvist, vice partiledare för MoD.
4 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det är mycket prat om valfläsk. Partierna bjuder över varandra med några hundralappar hit och ett avdrag dit.

Samtidigt är några av de största besluten om Sveriges framtid redan fattade.

Sverige har gått med i Nato. Amerikansk militär har fått tillgång till svenska militära områden. Hundratals miljarder satsas på krig och upprustning. Grundlagsskyddade friheter har begränsats och EU bygger ut kontrollen över vår digitala offentlighet.

Men var är den stora valdebatten?

Annons:

Mindre partier som ifrågasätter färdriktningen släpps knappt fram i de stora medierna.

Du får välja färg på bilen, men motorn och destinationen är redan bestämda.

Här är sex riktiga valfrågor.

1. 128 miljarder till Ukraina

Sveriges militära stöd till Ukraina uppgår till omkring 128 miljarder kronor. Med civilt stöd cirka 157 miljarder.[1]

Samtidigt visade Gallup 2025 att 69 procent av ukrainarna ville se ett förhandlat slut på kriget så snart som möjligt. Bara 24 procent ville fortsätta till seger.[2]

Varför är svenska politikers svar fortfarande fler vapen och mer pengar?

Man kan fördöma Rysslands invasion och samtidigt vilja få slut på dödandet.

Fredsförhandlingar är inte kapitulation. Diplomati är inte förräderi.

2. Den nya krigsekonomin

Sveriges militära försvarsanslag är 175 miljarder kronor 2026, 18 procent mer än 2025. Ukrainastödet ligger utanför.[3]

Regeringen siktar på 3,5 procent av BNP till försvaret 2030 och Nato-länderna har åtagit sig att nå totalt 5 procent 2035, inklusive bredare försvars- och säkerhetsutgifter.[4]

Fem procent av en BNP på 7 000 miljarder skulle motsvara 350 miljarder om året.

Varifrån ska pengarna komma? Skatter? Statsskuld? Nedskärningar?

När några miljarder satsas på vården är det en stor reform. När tiotals miljarder går till försvaret är det en självklarhet.

Det är också valfläsk. Fast åt vapenindustrin.

3. Amerikansk militär på svensk mark

Genom DCA-avtalet har USA fått tillgång till 17 svenska militära anläggningar och områden.[5]

Delar kan dessutom upplåtas för amerikanska styrkors ensamma tillgång.[5][6]

Det är en historisk förändring.

Militära allianser innebär inte bara att någon lovar att försvara dig. Du blir också en del av deras militära infrastruktur och konflikter.

Varför är detta inte en av valets största frågor?

4. Från alliansfrihet till Nato

I mars 2022 varnade Magdalena Andersson för att ett svenskt Natomedlemskap kunde destabilisera vårt närområde.[7]

Sedan vände Socialdemokraterna.

Ingen folkomröstning hölls. 2024 blev Sverige medlem och mer än 200 år av militär alliansfrihet var över.

Har Sverige blivit säkrare, eller har vi gjort oss strategiskt viktigare i en konfrontation mellan Nato och kärnvapenmakten Ryssland?

Den frågan borde åtminstone diskuteras.

5. Pandemin är över. Var är granskningen?

Under pandemin infördes extraordinära begränsningar. Vaccinationsbevis infördes och människor utsattes för hårt tryck att vaccinera sig.

De som ifrågasatte risker eller virusets ursprung avfärdades ofta som antivaxxare och konspirationsteoretiker.

Sedan kopplades Astra Zenecas vaccin till mycket sällsynta fall av ovanliga blodproppar i kombination med låga nivåer av blodplättar.[8] Myokardit och perikardit identifierades som biverkningar som kan förekomma i mycket sällsynta fall efter vaccination med mRNA-vaccinerna Comirnaty och Spikevax.[9]

År 2025 bedömde CIA att ett laboratorierelaterat ursprung för covid-19 var mer sannolikt än ett naturligt ursprung, men myndigheten betonade att bedömningen gjordes med låg tilltro och att båda scenarierna var möjliga.[10]

Varför har Sverige inte genomfört en kompromisslös granskning av pandemipolitiken?

Det handlar inte om att vara för eller mot vaccin.

Det handlar om vad som händer med demokratin när människor förväntas lyda och de som ifrågasätter makten blir problemet.

6. Yttrandefriheten naggas sönder

Sedan 2023 gäller lagen om utlandsspioneri. Riksdagen skriver själv att den innebär begränsningar av meddelarfriheten och anskaffarfriheten.[11]

2025 placerade EU den schweiziske före detta översten Jacques Baud på sin sanktionslista, bland annat med hänvisning till prorysk propaganda och informationsmanipulering.[12]

Oavsett vad man tycker om Baud är principfrågan viktig:

Hur långt ska politiska institutioner få gå för att bestraffa människor för information och analyser de anser gynnar en främmande makt?

Samtidigt reglerar Digital Services Act hur de största plattformarna ska hantera bland annat systemrisker för samhällsdebatt och val.[13] Parallellt fortsätter EU-arbetet med det som brukar kallas Chat Control.[14]

Goda syften räcker inte. Vi måste fråga vilken infrastruktur för övervakning och kontroll som byggs.

Det är detta valet borde handla om

Sverige har övergett alliansfriheten. Amerikansk militär har fått tillgång till svenska militära områden. 128 miljarder har satsats på militärt Ukrainastöd. Försvarsutgifterna rusar. Grundlagsskyddade friheter har begränsats och EU:s digitala makt växer.

Ändå handlar valrörelsen om några hundralappar hit och dit.

De verkliga frågorna är större:

Krig eller fred.

Alliansfrihet eller stormaktsberoende.

Öppen debatt eller åsiktskorridor.

Medicinskt självbestämmande eller statlig lydnad.

Privatliv eller digital övervakning.

Det handlar om vilket samhälle våra barn ska leva i.

Bilen rullar redan mot sin destination. Frågan är om du någonsin fick vara med och välja den.

 

Andreas Sidkvist, vice partiledare och riksdagskandidat för MoD – Mänskliga rättigheter och Demokrati

Källor

  1. Regeringskansliet: Sveriges stöd till Ukraina. Sammanställningen anger cirka 157 miljarder kronor sedan februari 2022, varav 128 miljarder i militärt och 29 miljarder i civilt stöd.
  2. Gallup: ”Ukrainian Support for War Effort Collapses”, 7 augusti 2025.
  3. Regeringskansliet: Försvarsbudget. Anslagen till det militära försvaret uppgår till 175 miljarder kronor 2026.
  4. Nato: The Hague Summit Declaration, 25 juni 2025.
  5. Regeringskansliet: Avtal om försvarssamarbete med USA (DCA).
  6. Regeringskansliet: Proposition 2023/24:141, Avtal om försvarssamarbete med Amerikas förenta stater.
  7. Sveriges Radio: ”Regeringen vill inte att Sverige går med i Nato nu”, 8 mars 2022.
  8. Europeiska läkemedelsmyndigheten: Vaxzevria och mycket sällsynta fall av blodproppar med låga blodplättsnivåer, 7 april 2021.
  9. Europeiska läkemedelsmyndigheten: Comirnaty, Spikevax, myokardit och perikardit, 9 juli 2021.
  10. Reuters: ”CIA says COVID-19 more likely to have come from lab than nature”, 25 januari 2025.
  11. Sveriges riksdag: Utlandsspioneri, betänkande 2022/23:KU7.
  12. Europeiska unionens råd: genomförandeförordning (EU) 2025/2568, 15 december 2025.
  13. EU-kommissionen: riktlinjer om systemrisker för valprocesser enligt Digital Services Act, 26 april 2024.
  14. Europeiska unionens råd: Preventing child sexual abuse, senast granskad 27 juli 2026.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/tidningen-konstnarens-svek-och-ljusskygga-verksamhet/

Debatt

”Tidningen Konstnärens svek och ljusskygga verksamhet”

Hotet mot yttrandefriheten

Efter elva år av rättsprocesser vann jag i Högsta domstolen, men tidskriften Konstnären undanhöll sina läsare information om domen, skriver Markus Andersson.

Publicerad juli 27, 2026
Målningen Svenska syndabockar av Markus Andersson med Christer Pettersson och en get med blågult band.
Målningen ”Svenska syndabockar” av Markus Andersson, som var föremål för Högsta domstolens avgörande i mål T 1963-15.
6 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

För exakt tjugo år sedan utsattes jag för den obehagliga upplevelsen av att hamna i ett ganska elakartat mediedrev. Det var i samband med att mina tavlor under lite speciella omständigheter visades på Moderna museet våren 2006.

Moderna museet ställde ut ett tjugotal av mina målningar, en av dem var ”Svenska Syndabockar”. Tavlan föreställer den för statsministermord anklagade men friade Christer Pettersson tillsammans med en eländig get försedd med ett blågult band runt nacken.

Denna och flera andra av mina målningar retade upp känsligt folk inom media och självutnämnd kulturelit. Deras reaktion blev ett fullständigt oproportionerligt medialt drev mot mig och mina tavlor. Några försök till faktisk dialog förekom inte.

Men denna redan överdrivna reaktion räckte tydligen inte och de gick så långt att de polisanmälde tavlan Svenska Syndabockar. Här fabulerade de ihop anklagelsen ”upphovsrättsligt intrång” fastän de egentligen var förbannade på hela mitt psykologiska koncept, som gick ut på att måla personer som massmedia utnyttjat för sina egna ljusskygga syften.

Annons:

Ett kafkaartat och krystat polisförhör gjordes.

”Hur har du målat denna tavla? Varför har du målat denna tavla? Vilka färger har du använt?” Och så vidare in absurdum. Denna tramsiga förundersökning lades så klart ned av polisen. Med förundersökningen nedlagd var detta obehagliga drev ur världen, trodde jag.

En utdragen rättsprocess

Men sedan följde elva år av trakasserier i form av upprepade anmälningar och flera försök att sätta juridiskt krokben för mig och min konstnärliga verksamhet.

Under den här tiden blev jag kontaktad av tidningen Konstnären, en av de mest etablerade tidskrifterna i konstsverige. Den vänder sig framför allt till konstnärer och gallerister.

Den lurige Martin Aagård var då chefredaktör, han inbjuder till intervju och bjuder på lunch.

Efter mat och två stora stark började intervjun. Ung och grön som jag var trodde jag att detta skulle bli något bra, en liten upprättelse i alla fall från Konstnärens riksorganisations egen tidskrift.

Men sedan kom kallduschen. Martin Aagårds artikel var rent förtal och gick helt och hållet ut på att misskreditera mig och min konst.

Min advokat menade att artikeln utgjorde förtal men att det inte var läge för mig att i min situation ta detta vidare.

Några år senare blev jag kallad till tingsrätten. Personer från Expressen hade en ny taktik. De startade nu en civilrättslig tvist kring min tavla. Det var bara att infinna sig.

Till både min och min advokats stora förvåning så förlorade jag. Och detta stod att läsa med stora bokstäver i tidningen Konstnären.

Vi överklagade. Hovrätten tog upp fallet och jag vann!

Men detta tyckte inte tidningen Konstnären var intressant så de teg helt om denna nyhet.

Expressens folk överklagade och fallet hamnade år 2017 i Högsta domstolen.

Där vann jag igen! Detta var inte bara en vinst för mig personligen utan för hela konstvärlden. Nu finns äntligen ett tydligt prejudikat som alla utövande konstnärer kan luta sig emot. Detta formulerades klart och tydligt: Det är inte upphovsrättsligt intrång att titta på en mediabild om det nya verket har egen verkshöjd. Detta har min tavla med goda marginaler.

Tystnaden efter domen

Men inte heller denna dom var intressant i tidningen Konstnärens tycke, vilket kan tyckas en aning underligt. Detta trots att nyheten gick ut som TT-meddelande i hela Sverige och samtliga större dagstidningar nämnde det.

Man kan undra lite över mönstret i deras intresse. Är det så viktigt att stigmatisera mig personligen att man undanhåller hela sin läsarkrets av konstnärer viktig information? Kan de vara så småaktiga? Gör min vinst i HD så ont i deras kränkta egon?

Jag ringde upp dåvarande chefredaktör, Sofia Curman och frågade varför de inte skrivit något om min seger i Högsta domstolen? Det prejudikat som skapats är viktigt inte bara för mig utan särskilt för postmoderna konstnärer som arbetar mycket med mediebilder och liknande. Hon blev väldigt ställd och försökte slingra sig.

”Öh, ja vi bestämde oss för att inte publicera något om detta för att.., för att.., det är så olika utgång i sådana här mål i juridiska sammanhang...”Det var inte någon imponerande bortförklaring. Det sker några få gånger per århundrade att något ärende som är viktigt för konstvärlden överhuvudtaget hamnar i Högsta domstolen, och det sker ännu mer sällan att någon vinner så tydligt, och att gynnsamma prejudikat skapas för konstnärer.

Mitt liv som konstnär handlar dock främst om annat än tjafsiga mediadrev. Som ende svensk erhöll jag Magnus Medici medaljen för mitt måleri. Det var ett femte pris bland 1000 deltagande konstnärer från hela världen. Det var år 2003 på Biennalen i Florence för föreställande konst. I år erhöll jag den fina utmärkelsen Stockholm Culture awards för mitt måleri. Det är stort. Inte ett ord i tidningen Konstnären såklart.

Jag behöver inte fråga mig om det här är personligt, för det är det givetvis. Det är personligt och fult, fegt och hundra procent diskriminerande mot mig och den konst jag företräder.

En tidning utan motstånd

Vad är då detta för tidskrift som tar så oproportionerligt stor plats på kulturarenan? Tidningen Konstnären ingår för medlemmar i Konstnärernas Riksorganisation och kommer ut med 4 själsdödande nummer per år.

Vad är det då Sveriges konstnärer får i brevlådan? Ja, vad är världens torraste skit? Kanske Dagens Nyheter en måndagsmorgon i november? Eller en tre timmars föreläsning om hur tallkottar och genus hänger samman på ett djupare plan? Eller en så kallad Youtuber som försöker förklara varför Trump är Guds gåva till mänskligheten? Eller en självutnämnd profet som menar att cannabisolja kan bota allt från nageltrång till mjältbrand och galopperande cancer och mal på om det vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in ute på sociala medier?

Allt detta är visserligen verkligen urtrist, men inget slår tidningen Konstnären när det gäller extrem-grå, blodlös, fantasilös, kreativitetsdödande hundraprocentig tråkighet.

Långa urtrista intervjuer med konstnärer som förmodligen ofta är betydligt mer inspirerande än de framställs här. Oändligt ordbajsande från redaktionen om menlösa kvasiteorier och kulturkackel varvat med omständliga redogörelser kring olika politiska partiers så kallade kulturpolitik.

Vi blir också ibland informerade om hur vi ska rätta oss i ledet som duktiga drönare. Skulle det bli förbjudet för konstnärer att sköta sina affärer med kontanter så ska vi lydigt fylla i en blankett och ansöka om en modernare kassa.

Aldrig ett rebelliskt ord om något. Aldrig en protest, annat än lite ljummet gnäll om de så kallade kulturanslagen. Eftergivet, underdånigt och med pussmunnen tryckt mot etablissemangets stövel.

Tja, men en tidning går ju att använda till annat än att läsa kanske ni tänker? Visst, att lägga på golvet om hunden eller katten kissat inomhus. Men se, det duger den inte heller till eftersom det är sådant där glatt papper som inte suger på det viset, (även om den suger desto mer innehållsmässigt).

Men jag vann, tråktidningen har inte ens tio tusen läsare, så vad är problemet? Jo, att ett fåtal personer utifrån egna preferenser och vad som verkar vara småaktig sadism kan använda kanaler som betalas av Sveriges konstnärer och skattebetalare till att genomföra sådana här vidriga kampanjer. Att detta ska vara det gemensamma forumet för svenska konstnärers information. En kanal som denna skulle kunna användas till så mycket bra för konstvärlden, men används för att låta enskilda, ibland fegt dolda, intressenter djävlas med oss få som vill punktera deras propagandistiska och falska upphöjdhet.

Tack och lov är jag självklart inte på något vis beroende av denna tidskrift.

Jag har ett bra liv trots de smutsiga krafter som verkar inom konstvärlden.

 

Markus Andersson, konstnär

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/skramselpropaganda-ryska-hotet-upprustning-storran/

Debatt

”Skrämselpropaganda och det ryska hotet – perfekt underlag för storrån”

Kriget i Ukraina

Politiska ledare och medier framställer Ryssland som ett överhängande hot för att vinna stöd för en massiv upprustning som flyttar skattepengar till försvarsindustrin, skriver Andi Olluri.

Publicerad juli 23, 2026
Andi Olluri och ukrainskt artilleri
Andi Olluri och ukrainskt artilleri.
9 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den dominanta synen, tvärs igenom det politiska spektrumet, är att NATO:s och Sveriges upprustning är en konsekvens av ett hot utifrån. Jag vill istället visa att “hotet”, säg från Ryssland, är något inte ens de högsta militära kretsarna i Väst egentligen tror på. I stället används det för att påtvinga befolkningen annars impopulära upprustningsreformer, som i praktiken innebär att staten tar skattebetalarnas resurser och ger dem som bidragsskänk åt elitinvesterare.

(Detta baseras på en föreläsning från våren 2026)

Det mest grundläggande faktumet om Västs och NATO:s upprustning är att den haft så gott som noll relation till något faktiskt externt hot mot oss. Men det är förstås ingen passande slutsats när man ska sno hundratals miljarder från befolkningen.

Alltså varnade Mark Rutte för att “Vi är Rysslands nästa mål. Och vi befinner oss redan i fara … många förstår inte brådskan. Och för många tror att vi har tiden på vår sida. Det har vi inte” – “nu är vi säkra, men det kommer vi inte att vara fem år från nu”. Därför måste vi rusta upp, annars “bör ni ta kurser i ryska språket eller flytta till Nya Zeeland”. På motsvarande sätt förklarade EU:s utrikeschef Kaja Kallas att Ryssland “kan förbereda en attack inom kommande år”, och därför måste “en enorm upprustning av europeisk försvarskapacitet ske under kommande år”.

Annons:

Media är inte ett dugg annorlunda, där liknande uttalanden återges som “nyheter” och indignerade ledartexter varnar för att upprustningen sker för långsamt, för lite, för sent.

Underrättelsebedömningar tonas ned

Men västerländska underrättelseexperter är väl medvetna om att det är en lögnaktig ploj. Låt mig välja bara ett mikroskopiskt litet urval.

U.S. Intelligence Community, de samlade 16 amerikanska underrättelsemyndigheternas gemensamma organ, noterade att “Sannolikheten för att Ryssland i närtid ska attackera ett Natoland bedöms vara extremt liten”, “ryska ledare än så länge har undvikit att vidta åtgärder som vidgar konflikten i Ukraina bortom Ukrainas gränser” (juli 2023). The New York Times rapporterade sommaren 2024: “Under hela kriget har amerikanska ämbetsmän dragit slutsatsen att Vladimir V. Putin inte vill expandera kriget bortom Ukrainas gränser”.

I en mycket detaljerad studie om det ryska hotet mot Europa, skrev Anatol Lieven och George Beebe – respekterad västerländsk Rysslandsexpert från brittiska och amerikanska UD, respektive CIA:s tidigare Rysslandsexpert – om “det ryska anfallshotet” mot Europa: “ryska avsikter och militära kapaciteter visar att denna uppfattning är farligt felaktig. Ryssland har sannolikt varken kapacitet eller avsikt att inleda ett anfallskrig mot NATO-medlemmar”.

Anatol Lieven påpekade därför:

Varningarna om ett kommande krig mellan Ryssland och Väst har nått en feberyra i Europa och Storbritannien. Den explicita avsikten med dessa är att skapa allmänt stöd för massiv upprustning bland befolkningen … Chanserna att en attack kommer att ske på grund av en planerad rysk invasion av ett NATO-land är minimala: Ryssland utgör helt enkelt inget hot mot EU eller NATO.

Och så här kan man lätt fortsätta exemplifiera. Alexus Grynkewich – tidigare verksamhetschef för den amerikanska generalstaben samt chef för US European Command – sade nyligen apropå en framtida rysk attack: “jag tror inte att det är något de planerat att göra. De vet hur starkt Nato är, och det avskräcker”.

Ryssland utgör helt enkelt inget hot mot EU eller NATO.

Om man är en verkligt fanatisk tidningsläsare med förstoringsglas kan man kanske ha stött på liknande uttalanden i svensk press.

Alltså förklarade Sveriges tidigare överbefälhavare Micael Bydén, i september 2023 (då Ryssland betraktades som relativt starkt): “Eftersom stora delar av Rysslands konventionella militära förmåga är uppbunden i Ukraina utgör deras armé och markstridskrafter inte något hot”. Hans efterträdare, Michael Claesson, fick frågan “om Ryssland vill starta krig mot Nato”, och svarade: “Jag svarar nej. Aldrig. De vet att om de slåss mot Nato så förlorar de. Det vet de”.

På motsvarande vis förklarade Robert Dalsjö, underrättelseexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, att Ryssland “har händerna fulla med kriget i Ukraina som har gått väldigt illa och där de har kört fast, så de har inte resurser för någon större militär markering” mot Sverige eller övriga Europa.

Faktum är att västerländska eliter vältrar sig i lycka och skadeglädje över den ryska arméns inkompetens. Allesammans jublar över “Rysslands värdelösa” förmåga ens i de bästa scenarier i ukrainakriget, med Jeremy Shapiros ord (Europaexpert och tidigare rådgivare åt amerikanska State Department).

Det västerländska propagandasystemet har därmed en svår uppgift att tackla: hitta ett sätt att framställa Ryssland som ett existentiellt hot mot hela Europa, samtidigt som vi nästan svimmar av skratt och hån över deras patetiskt usla militära prestationer, och oförmåga att ta över bondbyar bara mil från sin egen gräns.

Det avslöjar att västerländska ledare och planerare vet om att hotet mot oss från en fiende som militärt och ekonomiskt är en bråkdel så stark som EU, för att inte tala om NATO, i själva verket är påhittat. Men domedagsprofetior om en förestående rysk attack mot oss, slaviskt upprepade i media, måste ändå fortsätta.

Upprustning kräver ett övertygande narrativ

Det krävs inget geni för att lista ut anledningen till varför det fortsätter – till och med intensifieras. Det beskrivs av elit-businesspressen, såsom av Dagens Industris krönikör och vd för Timbro, PM Nilsson. Han förklarade att ett uppsvällt ryskt hot i det allmänna psyket presenterar “en perfekt öppning för en intelligent upprustning”. Då spelar det ingen roll om “Ryssland är nedslitet militärt, ekonomiskt och socialt”. “Nordens samlade BNP är större än Rysslands”, sade han, och förklarade: “Ändå beskriver den svenska statsledningen läget som ‘det allvarligaste sedan andra världskriget’. Hur går det ihop? Svaret är att beskrivningen mer är en uppmaning till upprustning och mindre en hederlig analys”. “De ryska påverkanskampanjerna”, fortsatte Nilsson, “är ett fiasko, särskilt i Sverige och Finland. Varje operation får motsatt effekt”.

Den ledande experten på europeisk strategi, professor Catherine de Vries, förklarade på liknande sätt att “upprustningen av kontinenten är dyr” för befolkningen och svår att genomföra av naturliga skäl. Enorma välfärdsbesparingar genomförs i hela Europa och förmyndarstatens generösa bidrag åt elitinvesterare (försvar) kan riskera massprotester. Så “för att kunna genomföra” upprustning på allmänhetens bekostnad “måste europeiska ledare skapa ett övertygande narrativ som ingjuter både en känsla av den brådskande faran och behovet av uppoffringar” i välfärd och ekonomisk jämlikhet “för att möta denna fara”.

Det finns nu en massiv industri bestående av medier, PR-byråer, “expertinstitut” och lobbyister som är inriktad på propaganda för att “bygga folkligt stöd för upprustning” utan “en politisk motreaktion”, vilket måste innefatta propaganda “från teatrar, författare, filmproducenter” och såklart “experter” som “presenterar en bra story om varför försvarsutgifter är nödvändiga”, och därigenom “designade för att nå befolkningen utanför säkerhetsetablissemanget” (Center for European Reform).

Ukraina som lönsam investering

För övrigt är det samma dynamik som gäller för vårt proxykrig mot Ryssland via Ukraina. Det har varit extremt funktionellt för oss, vilket förklarar varför Väst gjort allt som stått i dess makt för att förlänga kriget och blockera alla potentiella slut till kriget, såsom noggrant dokumenterats.

Att beväpna Ukraina, för att citera Stoltenberg från 2024,

är en bra affär, eftersom vi genom att använda endast en bråkdel av USA:s försvarsbudget kunnat markant förstöra och nöta ned den ryska armén, och därför bör vi fortsätta [skicka vapen], och därtill – inte minst – spenderas det mesta av dessa pengar i USA; vi köper amerikanska vapen för att stödja Ukraina.

“Att bistå Ukraina har varit en enorm investering för USA och NATO”, förklarade den ledande geostrategen professor Hal Brands, som erkände att detta är “ett hänsynslöst proxykrig mot en sårbar rival” med en ukrainsk “murbräcka”: “Så kallat stöd till Ukraina går egentligen åt att försörja amerikansk militär … Det har pumpat pengar direkt i Amerikas ekonomi - mer än 120 miljarder dollar av stöd till Ukraina har gått till amerikanska bolag”.

Dessutom, påpekade Brands, är konflikten extremt gynnsam eftersom Ukraina “dödar och dör” för vår skull: “Konflikten i Ukraina har varit ett av de absolut framgångsrikaste proxykrigen i historien. Genom att skicka pengar, vapen och underrättelser har” Väst dödat hundratusentals “ryska trupper. Moskva har förlorat tusentals stridsvagnar och åratal av militär modernisering. Det är denna sorts förstörelse Pentagon hade hoppats på i en direkt konfrontation - och man har åstadkommit det bara med en bråkdel av USA:s årliga militära budget, och utan att förlora en enda soldat i strid”. “För Ukraina”, avslutade Brands, “har krigets kostnader varit hemska. För USA däremot kunde de strategiska vinsterna inte vara bättre”.

Då och då kan läsaren av propaganda belönas av guldklimpar, såsom när The Washington Post ganska ärligt beskrev proxykriget som “en uttänkt, kallblodig strategi för USA – att nöta ned fienden till ett lågt pris för Amerika, medan ukrainarna betalar slaktarens kostnad”.

Det är helt naturligt att västerlänningar måste omsorgsfullt isoleras från sådana opassande fakta, så att vi bekvämligt kan finansiera denna “kallblodiga strategi” och låta ukrainska änkor och pojkar “betala slaktarens kostnad”.

Notera att 100 procent av utbildade västerlänningar betraktar detta som “stöd” för Ukraina, en monumental succé i propagandans annaler, helt klart.

En historisk modell för resursöverföring

Nå, användningen av skrämselpropaganda för att hålla befolkningen i schack och berika eliter är inget nytt: det är en standardteknik historiskt sett för att blåsa liv i ekonomin och koncentrera befolkningens resurser hos en liten klick mäktiga regenter. För det behövs snabbt föråldrat högteknologiskt slöseri (försvar), som alltid behöver förnyas via statens generösa hand, och skrämselpropaganda för att få befolkningen att gå med på det.

Roberto Gonzalez, ledande amerikansk forskare om upprustning och det militärindustriella komplexet, uttryckte situationen passande i den kanske mest detaljerade akademiska studien om upprustningsstrategier. “Genom denna process kan miljarder åter miljarder skattepengar enkelt skyfflas till privata bolag under förevändningen av rikets säkerhet”.

Det första kalla kriget tjänar som en användbar jämförelse till den nuvarande situationen, men det finns dessutom andra historiska skeenden som är värda att beakta. Till exempel skapandet av den amerikanska militariserade staten 1947 och implementeringen av säkerhetsinitiativ omedelbart efter elfte september 2001, vilka ledde till skapandet av nya hot, nya institutioner för att bekämpa dem och en kampanj för att mobilisera allmänheten genom rädsla.

Genom denna process kan miljarder åter miljarder skattepengar enkelt skyfflas till privata bolag under förevändningen av rikets säkerhet.

Kort sagt: staten är en bidragsgenerator åt Big business. Men när befolkningen har historiskt låga ersättningar, samtidigt som staten urholkar välfärden på punkt efter punkt och är skuldsatt som aldrig förr, är det svårt att övertyga den att ge ifrån sig sina redan knappa resurser åt superrika elitinvesterare. Därför måste man skrämma vettet ur dem, och maskera stölden som “försvar” och “avskräckning”. Det är ett av NATO:s just nu pågående huvudprojekt. Det är grunden för upprustningen just nu.

 

Andi Olluri

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/stralande-samhalle-hotar-var-halsa/

Debatt

”Ett strålande samhälle hotar vår hälsa”

Kritiserade 5G-utbyggnaden

Tekniken fungerar bekvämt, men tar inte hänsyn till naturens gränser för strålning och magnetfält. Samhället måste därför kräva restriktioner och biologisk hållbarhet, skriver Hans Sternlycke.

Publicerad juni 26, 2026
Kvinna med huvudvärk och 5G-mast.
Kvinna med huvudvärk och 5G-mast.
4 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Kroppen styrs av svaga elektriska signaler, men de störs av den strålande värld vi skapat. Den hotar insekter, fåglar och grodor. Den hotar vår hälsa och överlevnad i en återvändsgränd som fungerar tekniskt bra, men inte tar hänsyn till naturens gränser med den strålning och de magnetfält som vi bygger in i systemen för elförsörjning och elektronisk kommunikation.

Den radiofrekventa strålning som avges när vi pratar i en mobiltelefon är miljontals gånger högre än bakgrundsstrålningen på jorden, och den är vi anpassade till. Strålning med hög energi kan slita loss elektroner och därmed skada DNA och celler.

De första NMT-telefonerna kom 1981 och arbetade med en kontinuerlig sinuskurva som frekvensmodulerades. De hade långa våglängder som gav god täckning, men kunde överhöras, och tåldes väl av elkänsliga. Efterföljande telefoner arbetade med digitalt sönderhackade pulser som kunde sända mer information, och med dem kom problemen, värre ju kortare våglängd. Värst är 5G. Den gav sämre täckning som måste kompenseras med tätare master eller högre sändareffekt.

5G har lanserats utan att undersöka hälsopåverkan. Den oberoende forskaren Lennart Hardell, som kallade det ett fullskaleförsök med okända hälsoeffekter, har dock gjort en utvärdering för den ideella Strålskyddsstiftelsen. Strålskyddsmyndigheten ska övervaka. Dess vetenskapliga råd är jävigt genom företagsanknytning, och den forskning man i huvudsak stöder sig på är industrisponsrad. Det gränsvärde för strålning som används ska skydda mot värmeeffekter, men den biologiska påverkan mäts inte.

Annons:

Hur många som är elöverkänsliga är ovisst. På cellnivå är alla påverkade. I en enkät 2007 sade 3,2 procent av de vuxna att de var det, motsvarande 300 000 personer, och 0,4 procent är hårt drabbade. Många kopplar inte sina besvär till det. Många är elöverkänsliga utan att veta om det. Elöverkänslighet kan ge många symtom enligt Elöverkänsligas riksförbund: huvudvärk, migrän, tryck i huvudet, koncentrations- och minnesproblem, nedstämdhet, depression, stresskänsla, ångest, förändrat beteende, irritation, ögonbesvär, synrubbning, tryck över bröstet, oregelbunden eller förhöjd hjärtrytm, tinnitus/öronsus, yrsel, ljud- och ljuskänslighet, frossa och förkylningssymtom som hosta, öronvärk, svullna halsmandlar, problem att svälja, stelhet i nacke och käke, värk i kroppen, sömnstörningar, utmattning, onormal trötthet, illamående, domningar/stickningar, brännande hud, utslag, led- och muskelvärk, mag- och tarmproblem, näsblod, andnöd, inflammationer och försämrat immunförsvar samt allergi.

Kollektivtrafiken ger alla hög passiv strålning i kupén. Karossen skärmar av och signalerna kan bara gå ut genom fönstret. Mobilerna måste gå upp i effekt för att hålla kontakt med masten. Ibland bryts den. För tåg och bussar borde det finnas krav på externa antenner som har en kabelanslutning för mobiltelefon vid varje sittplats. Barn är känsligare för strålning med tunnare ben som skyddar. Skolor borde sluta sin trådlösa satsning och i stället erbjuda arbetsplatser med kabelanslutning.

Överhuvudtaget borde vi avstå från trådlöst och i stället ansluta oss till fiber.

De telefoner vi använder bör återgå till att sända analogt. Också de satelliter vi använder för att få täckning över hela jorden bör sända analogt. Behövs mer informationsmängd än vi kan få analogt får vi söka upp en kontaktpunkt med fiber.

För att inte elöverkänsliga ska riskera besvär borde det lokala elnätet i samhällen drivas på likström, som arbetar med en analog sinuskurva medan växelströmmen är digitalt sönderhackad, och som lätt får oren ström genom mobilmasters elanslutning. Växelström behöver jordning, och om den inte fungerar kan magnetfält spridas till vattenledningar och trottoarer som blir strålande.

Energibesparande lampor ger mycket strålning. Elektronik måste ha en liten transformator. Solceller ger likström som måste ha en växelriktare för att transformeras om till växelström för att kunna sändas ut på nätet. Det ger strålning som måste skärmas.

Vi har fått ett strålande samhälle som hotar oss och livet. Det är kanske bekvämt för oss, och vi känner inga besvär. Men det kan fort slå om, när belastningen blivit för stor. Vi måste kräva restriktioner för tekniken och kräva att den också är biologiskt hållbar.

 

Hans Sternlycke

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.