Kroppens och själens enhet

Ända sedan tidig medeltid har kristna människor indoktrinerats i en tro på en avgörande skillnad mellan kropp och själ. I enlighet med tankar formulerade i den persiska religionen zoroastrism långt mera än tusen år före Kristus, sågs anden och medvetandet alternativt själen som hög och god, samtidigt som materien och kroppen i mycket var låg och ond. Denna dualism inom människan fördes sedan genom inflytandet från den religionen vidare in i andra civilisationer. Zoroastrismen fick en bred spridning i främst Mellanöstern och västra Asien genom sin ställning som statsreligion i det första världsväldet, styrt av de persiska Akemeniderna.

Dualismen överfördes till andra civilisationer och kom så småningom att också påverka den europeiska. När kristendomen blev den dominerande religionen i Europa kom de tidiga katolska kyrkofädernas torftiga och djupt felaktiga syn på den mänskliga sexualiteten att orsaka en varaktig och vitt spridd olycka inom stora delar av de europeiska befolkningarna. Det sexuella beteendet beskrevs av dem på samma sätt som en del av kroppen. Det var därför en belastning för människan, en låg drift och för vilken kvinnan bar ett stort ansvar (syndafallet orsakat av Eva). Genom dessa kristna intellektuella ledare skadades eller förstördes flera tiotal generationers kärleksliv i Europa för dem som i frågan brydde sig om kyrkans åsikter. På grund av kyrkans stora inflytande ända in på nittonhundratalet gällde det troligen folkmajoriteten.

Den katolska kyrkan och senare de protestantiska bär därför en oerhörd skuld genom sin skam- och skuldbeläggning av en av mänsklighetens främsta glädjekällor. Vid sidan av den beklagliga och auktoritära samhällsstruktur som alltför länge dominerade Europa och påverkade stora delar av människors liv, gick den dåvarande andliga ledningen av samhället – kyrkan – alltså in och direkt störde (eller förstörde) denna del av människors privatliv.

Genom religionen kom sedan kyrkans syn på motsättningen mellan kropp och själ att allmänt påverka kulturen i Europa. Rader av filosofer och författare har under tidernas lopp salufört denna missuppfattning om människan. Sedan adertonhundratalet har liberalism och socialism undergrävt kyrkans auktoritet, men uppfattningen om en motsättning var då fast etablerad i kulturen.

Genom den friare syn på sexuallivet som trängde igenom i väst efter andra världskriget, har i alla fall denna skadliga aspekt av idén försvagats. En i många avseenden förändrad och ofta vetenskapligt grundad syn på människan utvecklades snabbt efter kriget. Ett bidrag lämnades av den objektivistiska filosofin med dess grundläggande respekt för förnuftet, rationellt agerande och sträng observans av verkligheten. Detta synsätt formulerades av Ayn Rand i mitten av nittonhundratalet. I den filosofin kritiseras hårt den dualistiska synen och dess uppdelning av människan. Beroende på dess betraktelsesätt är människan en varelse med ett medvetande, som tillåter rationellt och logiskt tänkande, vilket i grunden ses också som ett villkor för hennes överlevnad. Människans förmåga att tänka och agera rationellt gäller också hennes oerhört viktiga val av sina värderingar. Och därmed kan vid rätt beteende oförklarliga och oöverstigliga motsättningar mellan medvetandet/själen och kroppen huvudsakligen elimineras.

Denna filosofis syn på känslor är nämligen att dessa i huvudsak är beroende av människans medvetna (eller omedvetna) värderingar. Om värderingarna väljs på basis av förnuftet blir detta avgörande. Känslor ej kontrollerade av förnuftet kan kännas som starkt tvång och orsaka kroppen att agera och handlandet syns ytligt sett styras av kroppen. Men mystiken med ofta förekommande och starka motsättningar mellan människans tänkande kontra hennes känslor (vilka framtvingar ett visst agerande) finns inte längre ifall känslorna följer medvetna värderingar. Människans förmåga till rationellt tänkande tillsammans med hennes fria vilja tillåter henne att genom sina värderingar systematiskt och medvetet ”orsaka” känslor som inte medför konflikter med förnuftet. Striden mellan kropp och själ har avstannat. Rands formulering är: ”Du är en odelbar enhet av materia och medvetande”. Så arten av de värderingar människan väljer och deras betydelse för människans inre harmoni kan inte överskattas.

En uråldrig insikt djupt grundad i föreningen av shintoism och zenbuddism stödjer slutsatsen om förnuftets, och också viljans, makt över känslorna. Det avser den japanska bushido-etikens åsikt om, att en människa alltid kan kontrollera sina handlingar. Även om hon för ögonblicket kanske inte förstår sina känslor, vilka drar iväg i en helt annan riktning än förnuftet anger, kan hon ständigt genom sitt förnuft bestämma över sitt handlande. Rätt hanterade är destruktiva känslor maktlösa. Hon har dessutom möjligheten att, såsom biocentrisk psykologi hävdar, i efterhand söka efter orsaken till någon upplevd känsla som är destruktiv och skadlig. Dess bas kan då människan eliminera genom att ändra någon värdering.

Man bör observera att vi här talar om människans kapacitet eller förmåga att tänka logiskt och rationellt. Huruvida hon i ett visst fall på grund av påverkan, vanor, olämpliga värderingar eller lättja och så vidare inte gör det är en annan fråga.

Objektivismen har sedan påverkat den libertarianska filosofins uppfattning av människans natur, och synen på kropp och själ torde vara ett exempel. Libertarianismens avståndstagandet från mystik i alla avseenden och dess människosyn samt försvar av förnuft och logik vilar på en likartad uppfattning om människans natur och förmåga.

Begreppet kropp har flera betydelser och enheten mellan materia och medvetande finns på flera nivåer. Om vi med kropp menar vanlig materia, kan vi i allt skapande arbete se avtryck av människors medvetande, när de formar materien precis efter sina idéer och mål. Där finns en omedelbar överensstämmelse mellan materien och det andliga. Det är också naturligt för människor att omsätta och förverkliga sina värderingar i en reell och materiell form. Att bara låta värderingarna vara personliga dekorationer är egentligen utan värde. Men att arbeta för att försöka nå dem genom att realisera dem i verkligheten är sättet att förena medvetandet och materien till en enhet. Och i det personliga livet behöver en rationell människa (som visades ovan) inte på grund av felaktiga värderingar möta oöverkomliga känslor som kastar in henne i kriser och tvingar fram handlingar som hon senare kanske djupt ångrar. Postmodernismens syn på oemotståndliga känslor, som kan dominera hennes handlande, är bara en del i dess primitiva och karikatyrartade människosyn.¹

Själen och kroppen befinner sig i en ännu bara delvis förklarad samverkan, där våra sinnen sänder signaler som influerar vår kropp alternativt medvetandet. Kroppen reagerar automatiskt medan impulserna, som medvetandet/själen mottar, filtreras genom förnuftet som därefter styr kroppen på samma sätt som när medvetandet självständigt av olika skäl bestämmer över kroppens rörelser. Vad som sannolikt inträffar i framtiden är att ytterligare aspekter av medvetandet visas ha en grund i kroppsprocesser, vilket dock inte alls innebär någon konflikt. Det väsentliga i denna grundläggande samverkan är att den förnuftsstyrda människan verkligen utgör en harmonisk enhet av kropp och själ.

 Dan Ahlmark

Källor och referenser:

(1) Nya Dagbladet – Postmodernismens förödande människosyn