Befolkningarna i väst utsätts idag för påståenden om globala faror som framförs och genomdrivs av politiska skäl genom internationella organisationer i samarbete med medlemsstaternas regeringar. På ytan kan dessa teman verka trovärdiga. Klimatalarmismen är ett sådant fall, men det senaste och kanske kraftfullaste exemplet är covid-19, där en sjukdom, som främst är allvarlig för gamla människor, deklarerades vara en pandemi som hotade alla. Man hade tidigare påpassligt sänkt det medicinska kravet på just definitionen av en pandemi.
Artikeln publicerades ursprungligen den 30 november 2023.
Effekterna allmänt av covid-19 var medicinskt sett inte större än en allvarligare säsongsinfluensa, men för dess skull förändrade politikerna i olika länder helt livet där man stängde ner skolor och kommersiell aktivitet, stoppade en del yrkesverksamhet som – trots offentligt stöd – orsakade att mängder av enskilda företag förstördes och så vidare. Man förändrade helt enkelt det dagliga livet för så gott som alla åldersgrupper och försämrade dessutom kraftigt staternas ekonomier för en sjukdom som allmänt inte på långt när var så allvarlig som man påstod. Och tvångsåtgärder sattes in mot befolkningarna innebärande att man kränkte dessas integritet genom krav på obligatorisk vaccinering.
Opponenter mot detta beteende utsattes för allvarlig hets och förföljelse i media inklusive sociala sådana; av missaktning och åtgärder från skrämda medborgare (se nedan), och personer tillhörande vissa yrkesgrupper i offentlig tjänst – eller annars arbetade för det offentliga - kunde drabbas av svåra konsekvenser. Det var ungefär samma behandling som medlemmar av SD utsattes för när de protesterade mot massinvandringen för mindre än tio år sedan. Vaccinernas effekter visade sig sedan för många personer vara av mindre vikt än den naturliga immuniteten. De medförde dock samtidigt betydande biverkningar och många dödsfall, och den stora betydelsen av de förra är ännu inte klarlagd.
De bakomliggande psykologiska omständigheterna, som utnyttjades för genomförandet av åtgärder mot covid-19, är sådana som är grunden för att skapa kollektiv psykos. Dessa beskrivs i teorin om ”massbildning” eller massformations-psykologi, vilken ytterst bygger på känslor som en betydande del av befolkningen har eller har bibringats.1 En av dessa gäller då en utbredd rädsla som kan piskas upp med hjälp av exempelvis massmedia. Men den reaktionen kombineras med varaktiga underliggande känslor, som sägs ha vuxit i betydelse och numera vara mycket viktiga för många människor. Det gäller dels konsekvensen av att ha för få sociala kontakter, vilket medför en känsla av ensamhet hos många. Det gäller dessutom en annan vanlig känsla i det moderna samhället: Existensens synbara brist på mening. Livet syns för många individer helt enkelt vara för tomt, alltför meningslöst. Media av alla slag har också ofta en negativ inriktning och understödjer detta genom att skapa en beredskap hos människor att tro på det värsta. Det medverkar till en latent attityd av missnöje och frustration, som orsakar en tendens till aggressivitet, som lätt kan blossa upp om någon händelse som verkligen berör och skrämmer personerna uppträder. Ett virus som hotar mänskligheten med massdöd fyller då detta krav.
Men för att komponenterna ovan ska kunna orsaka en masspsykos och sedan tillräckligt länge bibehålla kraften i denna, krävs att landets regering (här i samverkan med den berörda internationella organisationen) utnyttjar just massbildning det vill säga massformationspsykologi. Denna innebär psykologiska operationer (psy-ops) av den art som i krig genomförs mot fiendebefolkningar. Nu använder man alltså sådana metoder mot den egna befolkningen. De innebär en indoktrinering på de sätt som är möjliga genom användning av den offentliga sektorns alla medel i kombination med media av alla slag samt civila organisationer, och där alla kanaler inpräntar ett snävt, kraftfullt och konsekvent budskap. Detta består av en beskrivning av en farlig samhällskris av största vikt, och vilken har stora personliga konsekvenser för medborgarna. Beskrivningen av krisens följder ska vara ägnade att omedelbart förstärka den fruktan hos befolkningen, som nog redan skapats av media. Det mest väsentliga är dock att en lösning av krisen presenteras av regeringen.
Covid-19 uppfyllde dessa krav. Det var ett (påstått) helt nytt virus, vilket blixtsnabbt smittade och ofta verkade leda till döden. Allt detta spelades upp med Kina som exempel, där utbrottet inleddes och dramatiska motåtgärder vidtogs. Hela städer stängdes ner, och friska människor syntes plötsligt bara dö och utan föregående sjukdomstecken.
Reaktionen på intrycket av en snabb och omfattande spridning av en farlig smitta skapade en avsevärd fruktan som medförde att människorna blev beredda att även ge större makt åt regeringen än vad som tillåts enligt landets konstitutionella ramverk. Ett enormt grupptryck uppstod och människorna önskade bara effektiva motåtgärder, som hindrade eller stoppar utbrottet, händelsen eller processen. Och man accepterade allmänt att statens beslutade åtgärder var förbundna med tvång. Andra frågor och hänsyn än de knutna till krisen uppmärksammades inte. Skadliga konsekvenser av beslutade åtgärder ignorerades. En form av hypnos av kollektivet hade uppstått, och som varade länge.2 Och som all hypnos innebär denna, att människor kan ledas i farliga riktningar. Människorna kan radikaliseras kraftigt, och deras privata moral spelar inte längre den tidigare rollen. Mycket beror alltså på ledningen av den psykologiska operationen. Men inga politiker eller andra kan i demokratier anförtros sådana uppdrag.
För att säkra hotets trovärdighet och inverkan på människors psykologi kräver massbildningen understödjande åtgärder som kan bevara styrkan i denna fruktan och grupptrycket. Dessa innebär att indoktrineringen inte får utmanas av effektiva och trovärdiga källor med annan information. Alternativa förklaringar och synsätt ska inte tillåtas komma fram och störa regeringens budskap. Författningarna hindrar då många regeringar att vidta effektiva censuråtgärder, men genom att världens media idag syns så samstämda – liksom kontrollerad av en grupp av beslutsfattare med samma åsikter – kan dessa stötta de offentliga makthavarna utan att hindras av lagar. Media drev budskapet och vidmakthöll samtidigt – med få undantag – censur av alternativ information.
Skribenter med invändningar och oppositionella åsikter tilläts inte framträda eller publicerades inte. Tidigare har mångfalden av media och yrkesmoralen i denna sektor gjort sådant beteende omöjligt, men beroende på att så många oberoende röster i medielandskapet eliminerats till förmån för ett koncentrerat ägande med internationella inslag, kunde nu propagandan drivas utan att motargumenten kunde framföras brett.
Så trots att man skryter om mängden av kanaler och utlopp för människors åsikter har opinionen aldrig varit så nedtystad av de styrande som idag. Det belyser något som måste ändras i samhället, nämligen risken att på detta vis opinionsbildningen lamslås eller monopoliseras. När alla etablerade partier i Sverige slöt upp bakom covid-politiken, fanns heller ingen påtaglig opposition i media.
Att journalisternas följsamhet till politikerna är så hög är skrämmande. Bara den mindre gruppen av alternativa media med dess begränsade räckvidd existerar ju då. Med utnyttjande av alla möjliga kanaler inklusive sådana med hög trovärdighet såsom medicinska förstärktes rädslan, och människors ångest och fruktan riktades mot att understödja alla åtgärder myndigheterna föreskrev. Detta skapade också en ny känsla av social samhörighet mellan människor och gav (för ett tag) många en gemensam mening i livet. Det innebar också att människors frustration kraftfullt riktades mot dem som opponerade sig mot åtgärderna eller tvivlade på delar av myndigheternas berättelse. Och grupptrycket tillät på länge inga uttryckta ändringar i majoritetens tänkande.
Vad politiker och myndigheter alltså gjort avseende covid är att man tillämpat en teori som möjliggör att man framkallar och vidmakthåller en masspsykos. Mycket radikala och objektivt levandsförsämrande åtgärder kan då får stöd av massorna, trots att dessa själva kommer att drabbas hårt. Dagens energipolitik, som är en följd av teorin om koldioxidbaserad uppvärmning, är ett annat liknande exempel på detta. Synen på frihet och mänskliga rättigheter ignoreras delvis. Massbildning är verkligen en av regeringar medvetet orsakad missbildning i människornas verklighetsuppfattning. Att sådana metoder används idag i Sverige mot svenskar är oacceptabelt.
Troligen kommer händelseförloppet att upprepas i framtiden och varje gång sannolikt med utnyttjande av något kanske missvisande men i alla fall troligen helt överdrivet skäl. Internationella organ har bland annat antytt, att pandemier – kanske snart - återkommer, och man söker nu överta makten att bestämma vilka åtgärder som då ska vidtas. Världshälsoorganisationen (WHO) önskar själv få bestämma när en dylik kris anses ha inträffat och vilka åtgärder till exempel nerstängning av länder, som då krävs.
Det förslag som föreligger kan ge chefen för WHO – en tidigare minister i den etiopiska diktaturen – makten att bestämma detta. Mål utformade av FN och World Economic Forum kan komma att realiseras genom olika hot, som används för att orsaka masspsykoser. Koldioxidbaserad uppvärmning av världen var ett tidigt exempel. Och mycket av detta sker med syftet att allmänt tvinga fram ett globalt beslutsfattande och skapa en världsstat.
Dan Ahlmark
Källor och referenser:
(1) Medium - What is Mass Formation?
(2) The Epoch Times - Mass formattion and the danger of technocracy
