Mitt huvudargument är att det finns ingen trevnad eller medlemsdemokrati i partiet. Allt fler ledande sverigedemokrater är av typen som vill fram till köttgrytorna.
Till förra valet, var duktiga och trevliga Maria Danielsson, valledare för SD i Stockholm. Hon fixade lokal och ordnade givande möten. Vid tidpunkten lämnade jag Sverige. Danielsson blev gruppledare i Stadshuset. Till min stora sorg satte intrigspelet igång. Med riksledningens goda minne gjorde man sig av med Danielsson. SD i Stockholms stadshus har inte uträttat ett skvatt, förutom att leka följa John med Moderaterna.
I Stockholm behöver man inte längre hålla några årsmöten. En sluten grupp utser istället varandra. Senast har man satt en dansk som misslyckats i Moderaterna på valbar plats. Att det finns trogna, som kämpat i åratal och kan Stockholm på sina fem fingrar struntar man blankt i!
På riksplanet styr kvartetten Åkesson, Karlsson, Jomshof och Bieler med järnhand. Naturligtvis gick inte riksdagslistan ut på remiss till medlemmarna och svara på mejl ifrån medlemmar gör man knappast längre. I andra partier kan medlemmar få komma med sina idéer och bli bjudna på lunch i Riksdagshuset. Detta skulle inte ske med detta gäng. Richard Jomshof är så nära en misantrop man kan komma.
Partiet är klart opålitligt. Nu har man lämnat sina trogna vänner i EU för en “finare” nyliberal grupp. För att närma sig dem, och Moderaterna i Sverige, så har man givit upp de angelägna kravet om folkomröstning angående medlemskapet i EU; Swexit. Fler eftergifter är att vänta. Och jag tror att frammarschen bland väljarna kommer, att vändas i en tillbakagång.
Dessutom kommer SD:s brist på inre demokrati och med en dåligt uppbyggd organisation inte palla för trycket.
Per-Arne Almgren, Stockholm
Liknande artiklar:
L och KD hade åkt ur riksdagen om det varit val id...
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
