“Den stora vänsterkrisen”

Kulturrevolutionen i Väst

Självinsikten hos den moderna politiska vänstern lyser med sin frånvaro, men för omgivningen blir problematiken den bär med sig alltmer uppenbar. Förmodligen är det dags att ompröva den historiska vänsteridentifieringen helt och hållet. Det skriver Hannes Frischat.

publicerad 17 juni 2023

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


19 730 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Mina sympatier går till alla dem som fortfarande håller fast vid tanken att (även måttlig) vänsterpolitik skulle vara vägen till en bättre framtid. Många rakryggade, modiga och sympatiska människor finns bland dem, inklusive många av mina vänner. I många fall särskilt de mest sympatiska av dem. Ändå är det förmodligen dags att ompröva den historiska vänsteridentifieringen.

En vän till mig uttryckte det en gång så här: “De som röstar vänster är för de fattiga människorna, de som röstar höger är för de rika människorna“. Min kommentar till detta är att om det vore så enkelt så skulle jag också (fortfarande) tillhöra vänstern.

Det djupare problemet är att socialism, kommunism, marxism, maoism, feminism, kritisk rasteori och wokeism (queerteori) alla tillhör samma familj av marxistiska teorier. Dessa postulerar först en ond, förtryckande klassfiende som (för närvarande fortfarande) dominerar samhället och, i ett andra steg, förnekar den rätten att leva.

I den ursprungliga marxismen handlar det om bourgeoisien (de borgerliga kapitalistiska exploatörerna), som formar alla levnadsvillkor genom kapitalet och därför måste störtas. I den kritiska rasteorin är det den vita befolkningen som man menar alltid utövar strukturell rasism genom sin vithet. I feminismen är det män i allmänhet som föreskriver alla värderingar. I wokeismen (queerteorin) är det den sexuellt binära och familjeorienterade befolkningen som formar hela samhället. Därför, säger dessa teorier, måste respektive fiendeklass omyndigförklaras, reduceras och slutligen förstöras. Snabbt med kommunism, långsamt med demokratisk socialism, men skillnaden är blott gradvis.

Den strukturella likheten mellan alla dessa teorier har nyligen påpekats av i synnerhet Dr. James Lindsay, men den var redan märkbar långt tidigare för alerta observatörer med en andlig koppling.

Tre problem med detta ur min synvinkel:

1. Fredlig samexistens mellan olika klasser, där varje klass bidrar till helhetens framgång, är inte tänkt från början (redan från dessa teorier), utan målet är omyndigförklaring, om inte utrotning, av den klass som uppfattas som en motståndare eller ett hot i varje enskilt fall.

Under tiden följer det hela en tvåstegsprocess. I det första steget vädjar man till människors känsla för rättvisa genom att säga: De hittills förtryckta (i marxismen proletariatet, i den kritiska rasteorin människor med icke-vit hudfärg, i feminismen kvinnor, i woke-teorin queerpersoner) ska inte längre vara förtryckta, utan ha lika rättigheter. Den rättviseälskande personen håller naturligtvis med.

I ett andra steg postuleras sedan att jämlikhet bara kan uppnås om den tidigare förtryckta klassen befordras mer, ges fler privilegier än alla de andra. Således upphöjs denna klass nu till det nya idealet och alla andra berövas alltmer sin försörjning. Precis som aristokraterna i den franska revolutionen hamnade under giljotinen, vilket fortsatte i den ryska revolutionens “utrensningar” och i stalinism, maoism, etcetera, så är det nu fiendebilden i allmänhet, den “gamle vite mannen” tillsammans med sin familj (man, hustru, barn), som måste försvinna. Tendensen är att den unga, sexuellt icke-binära, icke-familjeorienterade och helst också färgade personen, som största möjliga kontrast till den “gamle vite mannen och hans familj”, nästan automatiskt upphöjs till det nya idealet, förebilden, det enda rätta. Alla andra skall i bästa fall tolereras tillfälligt och gradvis, men inte längre tjäna som särskilda förebilder. Detta är den riktning den kommer att ta.

2. De flesta anhängare av dessa teorier tänker inte igenom dem konsekvent och observerar inte utvecklingen tillräckligt vaket. Därför har de flesta vänstermänniskor inte ens märkt något som egentligen är uppenbart, nämligen att proletariatet (arbetarklassen) för den moderna marxismen (i alla dess former) sedan länge blivit överflödigt. De vanliga människorna som går till jobbet varje dag bryr sig i de flesta fall inte längre om den politiska vänstern. De människor som fortfarande går till jobbet varje dag röstar nu – surprise surprise – alltmer åt höger.

3. Dessa olika fiendebilder och kategorier används sedan länge huvudsakligen för att i verkligheten etablera ett uppenbart tvåklass-samhälle. Å ena sidan en tunn överklass av supermiljardärer som (direkt eller indirekt) äger och kontrollerar nästan allt (vad skall vi kalla dem? Superbourgeoisie? Superexploaterande klass?), och sedan resten av mänskligheten som skall hindras från att genomskåda detta och organisera sig mot det. Ett sätt att göra detta är att ständigt blanda in marxistiska, socialistiska, feministiska, wokeistiska teorier och tankar i denna underklass, vilka leder till interna konflikter och till att alla där försvagar varandra.

Detta är de problem jag ser, men som de flesta inom den politiska vänstern inte verkar notera.

 

Hannes Frischat

Om debattören

Hannes Frischat forskade ursprungligen som fysiker inom området kvantdatorer och utvecklade flera mätmetoder för dem. Samtidigt har han en utbildning som klassisk musiker. Han undervisar i grekisk filosofi baserad på hylozoik, Pythagoras teori om monader, Platons epistemologi och Aristoteles deduktiva resonemang och är föreläsare i världsbild, vetenskapsfilosofi, etik och logik vid ett universitet i Tyskland.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!