Efter att den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj plötsligt avled i ryskt fängelse förra veckan har lovsånger och fördömanden haglat tätt från västerländska politiker och etablissemangsmedier. Hans död skall aldrig glömmas, och definitivt inte förlåtas, heter det bland annat.
USA:s president Joe Biden lät i ett pressmeddelande deklarera att oppositionspolitikern ”drömde om en bättre framtid för Ryssland”, ”modigt stod upp mot korruptionen och våldet” och beskriver Navalnyj som något av en hjältefigur hämtad från sägnernas värld.
”Jag vill bara säga Gud välsigne Aleksej Navalnyj. Hans mod kommer inte att glömmas bort”, orerade Biden och upprepade flera gånger att han inte kunde ”greppa” att oppositionspolitikern nu var död.
Sveriges statsminister Ulf Kristersson slår fast att Putin ”personligen bär ansvaret för att Aleksej Navalnyj inte längre är vid liv” och hävdar vidare att ”det bästa sättet att hedra Aleksej Navalnyjs minne är att bibehålla stödet för Ukraina”. EU:s rådsordförande Charles Michel uttrycker sig även han i liknande ordalag, liksom andra EU-toppar.
”Aleksej Navalnyj slogs för frihet och demokrati. För dessa ideal fick han betala det yttersta priset. EU håller den ryska regimen som ensamt ansvarig för hans tragiska död”, skrev han på X.
Alexei @navalny fought for the values of freedom and democracy. For his ideals, he made the ultimate sacrifice.
The EU holds the Russian regime for sole responsible for this tragic death.
I extend my deepest condolences to his family. And to those who fight for democracy around…
— Charles Michel (@CharlesMichel) February 16, 2024
Navalnyj var dock ingen liberal demokrat av västerländskt snitt. I många avseenden var han snarare en radikal nationalist, som bland annat uteslöts ur det liberala partiet Jabloko för sitt samröre med organisationer som explicit arbetade för ett slaviskt Ryssland. Navalnyj deltog också i den radikalnationalistiska demonstrationen ”Ryska marschen” och uttryckte stöd för Rysslands krig mot Georgien. Georgier, centralasiater och muslimer återfinns bland de folkgrupper Navalnyj formulerade kritik mot, för att uttrycka det diplomatiskt – och han gick särskilt hårt åt muslimska separatister. Navalnyj var definitivt inte blyg med att ta ut svängarna och vid ett tillfälle framträdde han klädd som tandläkare och jämförde strömmen av icke slaviska migranter till Ryssland med ruttna tänder som måste tas bort.
– Allt som står i vägen för oss bör försiktigt men beslutsamt avlägsnas genom deportering, deklarerade han.
Med åren mjukade Navalnyj upp den nationalistiskt präglade retoriken. Större fokus lades istället på andra frågor – exempelvis korruption, och han slutade att synas i de mest explicita etnonationalistiska sammanhangen. Hans oro för den demografiska utvecklingen i Ryssland var dock av allt att döma genuin och de problem han identifierade kopplade till migrationsströmmar, etnisk splittring och politisk liberalism är högst verkliga även i Ryssland liksom de är i ännu högre grad i Europa.
Frågan är samtidigt, just mot den bakgrunden, hur genuint det västerländska maktetablissemangets ömmande för den ryske dissidentens tragiska öde faktiskt är. Motsvarande nationalistiskt-patriotiskt profilerade politiker och aktivister i Europa bekämpas med alla till buds stående medel, där den identitära rörelsens ledare Martin Sellner är ett talande exempel. Sellner, liksom de icke-våldsbaserade identitärerna i övrigt, stämplas med en hetsande och hårdför retorik i Tyskland och många andra europeiska länder, som regel i linje med att aktivismen är ”samhällsfarlig” och ger uttryck för ”våldsbejakande extremism”.
Om Navalnyj hade varit en fransk, svensk eller spansk politiker som avlidit i fängelset, hade han knappast hyllats av Ulf Kristersson och Ursula von der Leyen som någon offervillig hjälte som modigt stod upp mot maktkorruptionen. Med all säkerhet hade man i de starkaste ordalag istället uttryckt sitt djupaste förakt, förutsatt att man ens bemödat sig att kommentera honom överhuvudtaget. En amerikansk Navalnyj skulle troligen ha stämplats som nynazistisk terrorist, vilket dock inte hindrar Joe Biden att prisa den avlidne oppositionspolitikern i helgonlika termer.
Putin fears nothing more than dissent from his own people.
The world has lost a freedom fighter in Alexei Navalny.
We will honor his name.
And in his name we will stand up for democracy and our values. pic.twitter.com/ShG3vTwpeq
— Ursula von der Leyen (@vonderleyen) February 16, 2024
I Sverige kan man också påminna sig om att det med Navalnyj jämförelsevis liberala partiet Sverigedemokraterna brukade klassas som ett ”högerextremt” parti som påstods utgöra en fara för den svenska demokratin – en uppfattning som bland annat basunerades ut av Moderaternas förre statsminister, Fredrik Reinfeldt.
Orsaken till att Navalnyj som nationalistiskt profilerad aktivist görs till frihetshjälte i Väst är densamma som orsaken till att den obskyra Azovbataljonen, med en närmast karikatyrartad Hollywoodnazism som värdegrund, lyfts fram som frihetshjältar i Ukraina. De står i opposition till Vladimir Putin. Det är den enda konsekventa linjen som just nu finns.
Det är inte givet att Navalnyjs död ligger i det ryska styrets intresse, med tanke på hur förhållandevis marginaliserad han redan var i Ryssland. Det ryska styret är förvisso inte känt för sina bomullsvantar, men däremot torde man också kunna räkna ut att ett lönnmord på en oppositionspolitiker åtminstone kan väcka allvarliga frågor och ha ett högt pris i form av förlorad legitimitet. Man kan också ställa sig frågan varför man från politisk sida skulle välja att ta honom av daga just med tanke på att han redan avtjänade ett långt fängelsestraff. Kanske är det likväl just vad som skett, Navalnyj befann sig trots allt under ryska myndigheters försyn vid tidpunkten. Detta är dock, tycka vad man vill, spekulationer – liksom att spekulationer förekommer kring att blodproppen, som officiellt hänvisats till som dödsorsak, kan ha varit en följd av covidvaccin.
Klart är att den moraliska indignationen kring Navalnyjs död från västligt håll är falsk och inkonsekvent, där man tar chansen att låtsas uttrycka sin sorg inför massan eftersom man bedömer att det gynnar en egen cynisk geopolitisk agenda. Rätt och riktigt är att uttrycka beundran över hans patriotiska offervilja i den mån den var genuin och hans mod att rikta obekväm kritik mot makten. Vi behöver fler som Aleksej Navalnyj och Martin Sellner.
Isac Boman
