Det här är Aleksej Navalnyj

publicerad 3 februari 2021
Alexei Navalny marscherar genom Tverskaya-gatan, 2017.

Han har kallats för det största hotet mot den ryske presidenten Vladimir Putin och hyllas till skyarna av europeiska politiker och medier som Rysslands potentiella räddning. Vem är egentligen Aleksej Navalnyj och varför har han blivit västmakternas nya favorit?

Navalnyj föddes strax utanför Moskva och är av både rysk och ukrainsk härkomst. Han är utbildad jurist och ekonom och har praktiserat på prestigefyllda Yale University – ett av de åtta så kallade Ivy League-universiteten. Runt millennieskiftet valde Navalnyj att ansluta sig till det liberala partiet Jabloko där han snabbt fick en framträdande roll. Under den här perioden identifierade Navalnyj sig som en ”klassisk nyliberal” som stödde privatiseringar och nedskärningar i välfärdsstaten. En annan hjärtefråga var att Ryssland skulle ansluta sig till EU.

2007 uteslöts Navalnyj ur partiet eftersom han hade haft samröre med etnonationalistiska organisationer i Ryssland, däribland Russian National Democratic Movement (NAROD).




Han deltog också i den högerradikala årliga demonstrationen ”Ryska marschen” och betraktades i allmänhet som en radikal nationalist som bland annat stödde Ryssland i kriget mot Georgien och menade bland annat att georgier bosatta i Ryssland var ”gnagare” som skulle deporteras. Han förespråkade också att Ryssland skulle delas upp i ett antal mindre nationalstater, att illegala invandrare skulle repatrieras och anklagades under samma tid för att samarbeta med påstått våldsbejakande högerradikala grupperingar.

Den ryske vänsteraktivisten Aleksej Sakhnin skriver i Proletären att Navalnyj snart hittade en ”nisch” som inte bara gjorde honom till hjälte hos högerradikala grupperingar utan även hos den breda medelklassen – han började fokusera på att uppmärksamma korruption.

Han gjorde sig till landets främsta kämpe mot korruption. Han köpte aktier i stora statligt ägda företag och, genom att få tillgång till deras dokumentation, genomförde han uppmärksammade utredningar. Många av dem borde verkligen erkännas som briljant journalistiskt arbete (även om kritiker misstänkte att Navalnyj fick beställningar från konkurrerande finansgrupper och helt enkelt fungerade som en kanal för läckande information)”, skriver Sakhnin.

Arbetet mot korruption gjorde Navalnyj allt mer populär, men han hade fortfarande svårt att locka landets vänstersinnade väljarkår. För att nå ut även till dessa började han förändra sin retorik och skiftade sitt fokus från hur ineffektivt och dysfunktionellt den omfattande korruptionen gjorde Ryssland till att istället understryka hur orättvis korruptionen var och vilken enorm ojämlikhet denna ledde till.

Trots att han numera profilerat sig som folkets förkämpe mot ”den rika eliten” menar Sakhnin att Navalnyjs retorik framförallt är populistiskt inriktad och att han inte heller har visat verklig politisk vilja att göra någonting åt de stormrika nyliberala riskkapitalister som äger stora delar av landet.

Skarp kritik översätts inte alls till radikala sociala krav. Det skarpaste som Navalnyj håller med om är en liten kompensationsavgift som vissa oligarker ska betala för den kriminella privatiseringen på 1990-talet. Annars bör ägarstrukturen och ojämlikheten förbli densamma”, konstaterar han och menar att Navalnyj fortsatt vill öka privatiseringen och oligarkernas inflytande och rikedomar.

Navalnyj är samtidigt själv dömd för korruption vid flera tillfällen, något som han själv och västerländska massmedier och politiker frekvent beskriver som falska och rent politiska domar. Klart är att han 2013 dömdes för att ha förskingrat stora summor pengar några år tidigare när han var rådgivare åt guvernören i Kirov. Han dömdes först till fem års fängelse för detta, ett straff som sedermera omvandlades till villkorlig dom. Ryska HD rev upp domen och en ny rättegång genomfördes – där han återigen dömdes till villkorlig dom i fem år för att ha förskingrat 16 miljoner rubel.

2014 dömdes också Navalnyj och hans bror till 3,5 års villkorlig fängelsedom och hans bror Oleg till 3,5 år i fängelse för penningtvätt och bedrägeri bland annat mot kosmetikakedjan Yves Rocher. Åklagaren menade att bröderna själva behållit drygt fem miljoner kronor som egentligen skulle föras vidare till andra bolag och bedömdes alltså ha svindlat kosmetikaföretaget på pengar via transportföretag som man ägde. EU:s människorättsdomstol menar dock att domen är orimlig.

Eftersom Navalnyj enligt ryska myndigheter flera gånger brutit mot sin villkorliga dom och inte träffat sin övervakare enligt plan som beslutades det igår att hans dom ska omvandlas till ett fängelsestraff på 2 år och 8 månader i och med tiden han suttit av i husarrest. Navalnyj själv vidhåller att rättegången är ”falsk” och att den enda anledningen till att han inte träffat sin övervakare är att han inte varit i fysiskt skick där han befunnit sig i Tyskland efter att ha blivit förgiftad i augusti förra året.

Navalnyj har öppet anklagat Vladimir Putin för att ha beordrat förgiftningen av honom, något den ryske presidenten konsekvent avfärdat som löjeväckande. Anklagelserna har okritiskt rapporterats vidare i amerikansk och europeisk massmedia, trots att några bevis för att så faktiskt är fallet i dagsläget ännu inte har presenterats.

Aleksej Navalnyj utreds även för ytterligare fall av korruption, där han och flera andra personer genom olika fonder och organisationer ska ha svindlat till sig belopp motsvarande 6,4 miljoner euro i bidrag av främst privatpersoner. Lejonparten av dessa pengar ska sedan ha använts för att köpa privat egendom, värdeföremål och dyra semesterresor.

Han har själv bland annat anklagat Putin för att för skattepengar ha byggt ett gigantiskt palats till sig själv vid Svarta havet, information som okritiskt spridits vidare i svensk och internationell massmedia trots att mångmiljardären och oligarken Arkadij Rotenberg öppet deklarerat att det är han som äger palatset. Navalnyjs påstådda avslöjande om jättepalatset och det faktum att han nu dömts till fängelse och utreds för nya brott har lett till omfattande protester i Ryssland – protester som hyllas av ledarskiktet i EU och USA, där Vladimir Putin sedan länge betraktas som något av en fiende och diktator.

Att USA:s och EU:s maktetablissemang genom utländsk påverkan och så kallade ”färgrevolutioner” arbetat för att få bort politiska ledare man upplever som hot eller som bara står långt ifrån dem själva ideologiskt är ingenting nytt, med grannlandet Ukrainas Euromajdan-revolution 2014 som det kanske mest flagranta exemplet på detta. Mot den bakgrunden finns en oro i Ryssland över att protesterna mot Putin inte alls är så organiska och folkliga som hans motståndare vill göra gällande – utan att det istället handlar om en organiserad lobbykampanj att få bort den innevarande ryske ledaren och ersätta honom med en betydligt mer västvänlig dito.


 


Liknande artiklar: