25 år efter Estoniakatastrofen visar en ny granskning att dokumentationen om förlisningen fortfarande är osorterad och att delar av den har försvunnit. Den tidigare estländske statsåklagaren och Estoniautredaren Margus Kurm vill att det nu görs nya dykningar för att komma till rätta med vad som verkligen hände.
Mycket av materialet om katastrofen är fortfarande osorterat och har olika grader av sekretess. Först 40 år efter förlisningen kommer det bli tillgängligt för forskare och journalister.
Samtidigt har ytterligare märkliga omständigheter uppdagats, och nu vill den tidigare estniske statsåklagaren och Estoniautredaren Margus Kurm att det görs nya dykningar för att komma till rätta med vad som verkligen hände, visar en granskning som gjorts av Spotlight på finländska YLE.
De radiobojar som var helt nya vid katastroftillfället, utrustade med GPS och som enligt den officiella förklaringen var avstängda under katastroftillfället är spårlöst borta, trots att tv-teamet letat i såväl Tallinn, Kotka, Helsingfors, Åbo och Stockholm.
Asser Koivisto, den navigationsexpert som undersökte bojarna efter förlisningen, vill nu inte medverka i någon intervju med Spotlight och hänvisar till ett sekretessavtal som han skrivit under. Några sådana avtal känner dock inte haverikommissionens svenske psykologiexpert Bengt Schager till.
– Inte vad jag kommer ihåg. I Sverige gäller meddelarfrihet, förklarar han.
Om bojarna fungerat hade förmodligen fler människor överlevt katastrofen. Detta eftersom de fartyg som kom för att plocka upp människor i vattnet snabbare skulle kunna fram till olycksplatsen med mer exakthet och evakuerat dem.
Uppgifterna om bojarna har gått isär och varit motstridiga. Estnisk media rapporterade att nödbojarna satt kvar i sina fästen på kommandobryggan, medan Asser Koivisto hävdat att bojarna var sandiga och flutit iland – fast med avstängda sändare.
I den slutliga rapporten heter det att radiobojarna flöt i land på den estniska kusten redan i oktober, vilket inte förklarar varför estniska myndigheter inte berättade detta för haverikommissionen förrän två månader senare. Det finns heller inga spår av någon rapport skriven av Asser Koivisto i Estoniaarkiven.
En annan prekär detalj är att en del av bogvisiret slängdes tillbaka i havet redan 1994 efter att dykare med stor möda lyckats bärga det. Den officiella orsaken som angavs för detta egendomliga tilltag var att låsbulten i fråga var för tung för helikoptern som skulle frakta den.
Professor Anders Ulfvarsson riktar också kritik mot att ett inspektionsprotokoll som gjordes samma dag som Estonia lämnade Tallinn sista gången är manipulerat.
– Protokollet som publicerades i haverikommissionens rapport är urkundsförfalskat. Det betyder att det fanns i flera versioner. Men man valde den version som är snällast mot sjöfartsmyndigheterna.
Nu kräver både Ulfvarson och andra experter att nya dykningar genomförs och menar att sabotage som orsak till skeppets förlisning inte kan uteslutas mot bakgrund av den den bristfälliga information som finns idag och den tydliga ovilja som berörda myndigheter visat till att utreda katastrofen grundligt på ett transparent sätt.
Den estniske tidigare Estoniautredaren Margus Krum håller med och har pratat med anhöriga till avlidna som vill att man bryter gravfriden och låter undersöka fartyget för att få klarhet i huruvida fartyget sjönk på grund av medvetet sabotage eller om det fanns andra mer naturliga orsaker.
Som vid många andra tillfällen berättar passagerare som överlevde katastrofen om sina vittnesmål för Spotlight att det kändes som att fartyget blev rammat eller träffat av en missil och uttrycker förundran över att Estonia sjönk så snabbt som hon gjorde.
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
