Leksandsbo lanserar kritiskt granskande klimatbok

Klimatets växlingar och betydelse för människan och Jordens övriga livsformer står högt på Sveriges politiska agenda. Mindre högt på många andra länders. De facto spelar Sveriges och övriga Nordens klimat- och energipolitik en ytterst marginell roll för klimatet i stort.

Det har fått flera kvalificerade nordiska forskare och skribenter att kritiskt granska klimatlarmen, den nya klimatlagen och andra föreslagna åtgärder. För detta kallas de ”klimatförnekare” och ses i klimatdebatten som ogräs, som måste rensas bort.

Många utbyter information på den svenska sajten Klimatupplysningen. Många är med i den aktiva norska föreningen Klimarealistene. Många verkar i det öppna och fria svenska nätverket Klimatsans för balanserad, faktagrundad information till media och beslutsfattare.

Dess redaktör Tege Tornvall från Leksand lanserar nu en ny upplaga av sin bok Tänk om det blir kallare?, vässad och uppdaterad. Den skildrar lättläst och överskådligt klimatets historia, processer och drivkrafter från Jordens första ungdom till sena tiders upprepade istider med mellanliggande värmeperioder – varav vi nu tycks leva i slutet av en.

Sedan senaste istidens slut för ca 12.000 år sedan har Jorden upplevt flera varma perioder. Varmast var troligen Holocen Optimum för ca 9-6.000 år sedan. Varmare än nu var också bronsåldern, romartiden och högmedeltiden. Kallare var antiken, tidig medeltid och Lilla Istiden ca 1300-1870.

Dessa varmare respektive kallare perioder följer nära Solens cykliskt växlande magnetiska aktivitet i samspel med inkommande kosmisk strålning med effekt på molnbildning och nederbörd.

Tornvalls bok redogör för detta samspel och andra naturliga förlopp som styr Jordens klimat och även kan orsaka nya istider.

Boken visar att faran inte är uppvärmning med längre växtperioder, större odlingsytor och ökande skördar. Den är i stället avkylning med växande isar, kortare växtperioder, minskande odlingsytor och mindre skördar.