Läraren som såg livet

publicerad 24 december 2023
- av Sofie Persson

Hjälp Nya Dagbladet att klara ekonomin under sommaren!


22 420 kr av 50 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Toshirō Kanamori avled i mars 2020. Under sina 38 år som lärare hann han sätta ett djupt avtryck inte bara hos sina elever utan även på pedagogiken i Japan och utanför landet.

I den berömda dokumentären Children Full of Life får man följa hans unika sätt att förbereda elever, inte bara rent akademiskt – utan framförallt för livet bortom skolan.

Toshirō Kanamori föddes 1946 och växte upp i den japanska staden Nanao där han efter att ha studerat filosofi och utbildning vid Kanazawa University, började arbeta som lärare vid ett flertal grundskolor.

Kanamori skulle komma att bli känd för sina jordnära metoder där han ansåg att det inte räckte att lära barnen läsa, skriva och räkna – utan att barnen också måste utvecklas som människor och förberedas för livet i stort. Att samtidigt göra det med respekt för barnen var också något han betonade.

I dokumentären Children Full of Life från 2003 får man följa Kanamori tillsammans med sin klass. Redan första dagen på det nya läsåret för klass 1 årskurs 4 inleder Kanamori med att fråga barnen vad som är det viktigast att tänka på inför året.

Att vara glada, svarar barnen i kör.

Hans filosofi visar på mer än luftiga ord och en nyckel i detta, framkommer det, är vikten av att kunna hantera besvärliga situationer. En elev, Ren, har förlorat sin mormor och uppmanas av Kanamori att skriva om händelsen, vilket han också gör och sedan läser upp för klassen. Det väcker diskussioner och flera börjar öppna upp sig om sina erfarenheter med döden. En elev vågar äntligen tala om sin egen fars död, något hon känt varit alltför svårt tidigare. Gråtande berättar hon om sin far och hela klassen lyssnar med spända öron.

Jag hade hoppats att Mifuyu skulle tala om sin far, jag visste att det skulle få henne att må bättre när hon öppnat upp sig, säger Kanamori inför klassen. Det var Rens uppläsning som gav henne modet att göra det.

Parallellt med Kanamoris friare syn på lärandet var också skolresultaten viktiga för honom. I Japan har man en mycket disciplinerad skolmoral, men Kanamori ansåg samtidigt att eleverna skulle studera efter egna individuella förmågor och hållas fria från föräldrarnas förväntningar. Att barn som kände sig trygga i klassrummet också presterade bättre var utgångspunkten, samtidigt som han betonade att barnen måste kunna skapa anknytning till sig själva – och till varandra.

Mobbning var därför något han inte tolererade och i dokumentären får man även se hur han bemöter problemet. Han talar med klassen om allvaret med mobbning och försöker att få de skyldiga att erkänna sina misstag. I början skyller eleverna ifrån sig och menar att de själva inte gjort något, men Kanamori låter det inte passera.

Försöker ni gömma er bakom fina ord? Men vad är det som saknas? ryter Kanamori åt sin klass.

Kanamori fortsätter att skälla ut klassen efter noter och ber dem ta fram sina skrivböcker och tänka över saken. Diskussionen fortsätter i dagar, och sakta börjar eleverna komma fram och berätta hur det egentligen var – vilket slutligen leder till ett genombrott.

Här ser du dokumentären:

 

I en annan situation har en elev betett sig stökigt under hela veckan i klassrummet, vilket gör att Kanamori beslutar att han ska straffas genom att inte få delta i förtöjningen av de båt-flottar eleverna arbetat med en längre tid. Det tycker flera elever är orättvist och vänder sig emot hans beslut genom att argumentera på ett moget och tydligt sätt, vilket gör att Kanamori låter ändra beslutet. Han berömmer sedan barnen för hur de argumenterat och stått upp för det de tror på.

Barnen sa att lösningen borde matcha problemet och de har helt rätt. Jag var riktigt imponerad, berättar Kanamori efteråt.

2007 slutade han arbeta som grundskolelärare, men blev istället professor för utbildningen för yngre barn på Hokuriku Gakuin-universitet i Kanazawa. 2017 gav han sin sista lektion, men eftermälet av honom lever vidare. Kanske framförallt, som han själv formulerade, för att han verkligen lyssnade.

Det finns ett uttryck jag älskar: ”Låt människor bo i ditt hjärta”. Barnen berättar sina historier och alla delar sina känslor. När människor verkligen lyssnar kommer de att leva i ditt hjärta för evigt.

 

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!