MORGONDAGENS DAGSTIDNING – måndag 17 februari 2025

måndag 17 februari 2025

Mobbning kan leda till psykoser

publicerad 17 mars 2024
– av Sofie Persson
3171 japanska ungdomar deltog i studien.

En japansk studie visar att mobbning kan öka risken för framtida psykoser. Ungdomar som utsatts för mobbning löper större risk att utveckla psykotiska symptom. Forskningen understryker vikten av att bekämpa mobbning i skolor för att förhindra dessa negativa effekter.

Tidigare studier som tittat på kopplingar mellan neurologiska och psykiatriska egenskaper hos vissa sjukdomar har visat att personer som upplever sin första episod av psykos eller har schizofreni har lägre nivåer av glutamat, en signalsubstans i hjärnans främre cingulate cortex (ACC)-region. ACC är känt för att vara avgörande för bland annat reglering av känslor, beslutsfattande och kognitiv kontroll. Förändringar i glutamatnivåer har kopplats till psykiska sjukdomar.

Forskare vid Tokyos universitet har använt magnetisk resonansspektroskopi (MRS) för att mäta 3171 japanska ungdomars glutamatnivåer i ACC-regionen. Nivåerna mättes vid olika tillfällen så man kunde bedöma förändringar över tid. Forskarna valde också att jämföra förändringar hos ungdomar som blir eller har blivit mobbade, jämfört med de som inte blivit det. De som var offer för mobbning spårades via frågeformulär ungdomarna själva fyllt i.

I studien, som publicerats i Molecular Psychiatry, upptäckte man att mobbning var förknippad med högre nivåer av subkliniska psykotiska upplevelser i tidiga tonår, det vill säga symptom som ligger nära psykos men som inte uppfyller de fullständiga kriterierna för en klinisk diagnos av psykotisk störning, exempelvis schizofreni. De som hade högre nivåer av detta uppvisade också lägre nivåer glutamat.

Viktigt med rätt stöd

Att studera dessa subkliniska psykotiska upplevelser är viktigt för att vi ska förstå de tidiga stadierna av psykossjukdomar och för att identifiera individer som kan ha en ökad risk att utveckla en klinisk psykotisk sjukdom senare, säger professor Naohiro Okada.

Forskarna menar att det är viktigt att det finns stöd och resurser för de som utsätts för mobbning, som exempelvis rådgivningstjänster och kamratstödsgrupper. Däremot är antimobbningsprogram också viktiga för att minska de negativa effekterna av mobbning.

Först och främst är antimobbningsprogram i skolor som fokuserar på att främja positiva sociala interaktioner och minska aggressivt beteende viktiga för sin egen skull och för att minska risken för psykos och dess subkliniska föregångare, säger Okada och fortsätter:

Dessa program kan bidra till att skapa en säker och stödjande miljö för alla elever, vilket minskar sannolikheten för mobbning och dess negativa konsekvenser.

Forskare: Världens genetiska mångfald minskar – men utvecklingen kan vändas

Den biologiska mångfalden

publicerad 10 februari 2025
– av Redaktionen
Skandinaviska fjällrävar hotas av inavel på grund av en krympande genpool.

En ny omfattande studie visar att den genetiska mångfalden hos djur och växter minskar världen över.

Studien bygger på analyser av över 80 000 vetenskapliga artiklar och påvisar att fåglar och däggdjur är särskilt drabbade. Samtidigt lyfter forskarna fram flera bevarandeåtgärder som kan bromsa den negativa utvecklingen.

Genetisk mångfald spelar en central roll för att djur och växter ska kunna anpassa sig till förändringar i omgivningen. En stor variation i arvsmassan ökar chanserna att vissa individer utvecklar egenskaper som gör dem mer motståndskraftiga mot exempelvis torka eller höga temperaturer. Dessa egenskaper kan sedan föras vidare till kommande generationer och bidra till artens överlevnad.

Ett internationellt forskarteam, där bland annat Uppsala universitet, Stockholms universitet och Naturvårdsverket ingår, har analyserat genetiska förändringar hos 628 arter under en period av över 30 år. Studien, som publicerats i tidskriften Nature, visar en global minskning av genetisk variation.

– Studien visar att förlusten av genetisk variation är utbredd, vilket är alarmerande, men verktygen för att motverka vidare förlust finns, vilket är hoppfullt, säger Sara Kurland, postdoktor vid Institutionen för geovetenskaper, vid Uppsala universitet och en av forskarna bakom studien.

Återställa viktiga livsmiljöer

Forskarna lyfter fram fem centrala åtgärder för att bevara genetisk mångfald. En av dessa är att tillföra nya individer till populationer för att motverka genetisk utarmning. I vissa fall kan det även vara nödvändigt att begränsa fortplantningen av vissa individer för att förhindra inavel.

Att skydda och återställa viktiga livsmiljöer är en annan åtgärd som kan stärka arters genetiska variation. Exempelvis kan återställande av våtmarker bidra till att skapa stabila ekosystem där populationer kan växa och diversifieras.

I de fall där en art hotas av sjukdomar, konkurrens eller predation från andra arter kan kontroll av dessa faktorer vara en lösning. Den svenska fjällräven är ett exempel där återhämtningen hämmas av konkurrens från rödräv.

Att återställa våtmarker bedöms också vara en viktig åtgärd. Foto: Abrget47j/CC BY-SA 3.0

Återinförande av arter

Den sista åtgärden som lyfts fram är att införa eller återinföra populationer i områden där genetisk variation gått förlorad. Detta är en omdiskuterad metod men kan i vissa fall bidra till att stärka den genetiska mångfalden och öka arters överlevnad.

– Överlag visar studien att det finns effektiva metoder för bevarande och data som gör det möjligt att strategiskt rikta åtgärder. Men då måste den genetiska komponenten övervägas, säger Kurland.

– Genom att ta in genetiska överväganden när bevarandeåtgärder planeras och genomförs kan vi skydda den biologiska mångfalden och stärka ekosystemens motståndskraft mot nuvarande och framtida utmaningar, tillägger Catherine Grueber, forskare vid University of Sydney och ledare för studien.

Älg
Älgen är en av de arter som kartläggs. Foto: Ryan Hagerty

Hoppas på ökat politiskt stöd

I Sverige använder forskare redan DNA-baserade indikatorer för att övervaka arter som lax, öring och älg i ett samarbete med Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket.

– Arbetet har identifierat särskilt känsliga bestånd av dessa arter men också sådana där läget ser bra ut genetiskt, berättar Linda Laikre, professor i populationsgenetik vid Stockholms universitet och en av medförfattarna till studien.

Forskarna hoppas att resultaten leder till konkreta åtgärder och ökat politiskt stöd för naturvårdsarbete.

Plattjordanhängarna efter expeditionen till Antarktis: ”Jorden är rund”

publicerad 16 januari 2025
– av Jan Sundstedt
The Final Experiment kan ha blivit det slutgiltiga slaget mellan plattjordare och rundjordare...

En grupp plattjordanhängare reste nyligen till Antarktis för att bevittna midnattssolen och utmana den moderna plattjordrörelsens teorier. Efter att ha sett solen cirkulera oavbrutet under 24 timmar tillstår flera av dem nu att man får omvärdera tesen att jorden är platt.

Expeditionen, ledd av pastor Will Duffy från Colorado, samlade fyra plattjordanhängare och fyra som tror på en sfärisk (rund) jord med det gemensamma målet att en gång för alla avgöra debatten om jordens form. Resan, kallad ”The Final Experiment”, ägde rum den 14 december och kostade varje deltagare cirka 35 000 dollar.

Jeran Campanella, känd för sin YouTube-kanal ”Jeranism” och tidigare förespråkare för plattjordteorin, deltog i expeditionen. Under en direktsändning från Union Glacier Camp i Antarktis medgav han:

– Ibland har man fel i livet. Jag trodde inte på en 24-timmars sol, men jag hade fel.

Plattjordanhängare har bland annat hävdat tesen att Antarktis i själva verket är en isvägg som omger världen och förhindrar att haven rinner över kanten.

De menar att om jorden vore platt skulle solen inte kunna vara synlig 24 timmar om dygnet på denna kontinent. Observationen av midnattssolen på Antarktis utmanar därför denna uppfattning och stödjer samtidigt teorin om en sfärisk jord.

Jorden Earth sfärisk
Foto: NASA’s Marshall Space Flight Center/CC BY-NC 2.0

Viss skepsis återstår

Trots de övertygande bevisen kvarstår dock fortfarande vissa tvivel bland plattjordanhängare. Austin Whitsitt, en annan deltagare i expeditionen, uttryckte skepsis och menade att observationen inte nödvändigtvis bevisar jordens rundhet och betonade behovet av fortsatt undersökning och öppenhet för nya data.

Den något humoristiskt betonade expeditionen har väckt uppmärksamhet och debatt inom både vetenskapliga och allmänna kretsar. Från en mer allvarlig synvinkel ser många den som ett exempel på vikten av empiriska observationer och öppenhet för att ompröva sina övertygelser i ljuset av nya bevis.

För dem som är intresserade av att se mer om expeditionen och dess resultat finns det ett rikligt videomaterial tillgängligt på kanalen The Final Experiment.

Forskare: Extremt klimatfenomen har funnits i 250 miljoner år

publicerad 16 januari 2025
– av Redaktionen
El Niño kan orsaka såväl översvämningar som extrem torka.

El Niño orsakar såväl extrem torka som översvämningar och skogsbränder på många platser runtom i världen. Forskare kan dock visa att det handlar inte om någon ny företeelse – utan att klimatfenomenet fanns redan för 250 miljoner år sedan.

Idag är det populärt att koppla ihop nästan alla typer av märkbara väder- och klimatmässiga avvikelser med mänsklig påverkan – och såväl politiker som massmedia påstår ofta att det är människan som bär skulden för naturkatastrofer av olika slag.

Exakta orsaker till olika väderrelaterade fenomen är ofta svåra att få klarhet i. Redan när kontinenterna satt ihop och bildade superkontinenten Pangea förekom dock olika former av ”extremväder”, och forskare har upptäckt att just El Niño är betydligt äldre än vad som tidigare varit känt.

Havsfenomenet återkommer tillsammans med atmosfärfenomenet Southern Oscillation i de östra delarna av Stilla Havet mellan ungefär vartannat till vart sjunde år. De båda företeelserna är kopplade till varandra med den gemensamma benämningen ENSO (El Niño – Southern Oscillation) och pågår vanligtvis i nio till tolv månader.

Fenomenet påverkar temperaturen, hastigheten och styrkan hos havsströmmarna och leder till extremväder i form av torka, översvämningar och skogsbränder som påverkar miljontals människor i bland annat Sydamerika och Australien.

”Långt före mänsklighetens historia”

Det har hittills varit oklart hur långt tillbaka i tiden klimatfenomenet sträcker sig. Men i en ny studie, som publiceras i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences, PNAS, kan ett internationellt forskarlag slå fast att El Niño och Southern Oscillation har en historia på minst 250 miljoner år.

– Genom klimatsimuleringar fann vi att ENSO har varit ett ledande klimatfenomen långt före mänsklighetens historia. Det var en stor upptäckt för oss, säger Zhengyao Lu, naturgeografiforskare vid Lunds universitet som medverkat i studien.

Forskarlaget har använt en global klimatmodell och beräkningar av atmosfäriska och oceaniska processer för att kartlägga ENSO:s historia intervallet om tio miljoner år. Man kunde också se att väderfenomenet varit betydligt starkare under flera tidigare historiska perioder än idag.

– En bättre förståelse för ENSO:s historia kan ge oss nya insikter om hur fenomenet kan komma att förändras i framtiden. Resultaten antyder att ENSO kommer att fortsätta vara den mest betydande källan till årliga variationer i klimatet globalt, förklarar Lu.

Kan skapa bättre prognoser

Den nya studien uppges hjälpa forskare att framöver utveckla mer realistiska klimatmodeller när det kommer till topografi, växthusgasnivåer, solstrålning och batymetri. Zhengyao Lu berättar att forskningen kommer att kunna ge viktiga upplysningar till framtida klimatprognoser.

– De senaste och kommande extrema El Niño-händelser kan i första hand drivas av antropogena klimatförändringar. Men på en tidsskala på 250 miljoner år har naturlig variation och andra faktorer lett till större förändringar. Det är hursomhelst av yttersta vikt att vi kan förstå hur det här klimatfenomenet beter sig i en allt varmare värld, avslutar han.

Hjärncellsmassornas huvudbry: Hur det mänskliga medvetandet gäckar hjärnforskarna

Människan och medvetandet

Tesen om att människans medvetande utgår från hjärncellsmassan är inte så självklar som den breda strömmens forskningsfält idag vill göra gällande. Det skriver Cecilia Gustafsson som ser närmare på några av de frågor som den fysikaliska vetenskapen lämnat obesvarade.

publicerad 4 januari 2025

Hjärnforskning har under årtionden bedrivits, och under denna tid har inhämtats mycken kunskap om hjärnans funktioner och reaktioner, elektrokemiska såväl som biokemiska. En hjärncells uppbyggnad och struktur kan idag detaljrikt förklaras och åskådliggöras, och därtill har man klarlagt dess funktion. Hjärnan som organ har fastställts vara nervsystemets överordnande del vilken förmedlar impulser till övriga nervsystemet, möjliggörande bland annat motoriska rörelser. Mycket har därmed mänskligheten vunnit kunskap om gällande hjärnan, liksom om andra fysiska organ, vilket är till gagn vid dysfunktioner, skador, behandling och kirurgi.

Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet. Ändock vill naturvetenskapen, implicit stora delar av hjärnforskningen, envist hävda att människan är hjärnan och att hjärnan styr hela människans medvetande, det vill säga allt som människan tänker, känner, säger, minns, kan och gör. Hjärnan får alltså inte bara funktionen av att vara den övergripande delen av nervsystemet, utan tillskrivs den övergripande, eller ledande, ställningen över själva människan. Hur ett sådant resonemang kan få föras i vetenskapens namn, och därmed nästintill ”vunnit laga kraft” inom den offentliggjorda delen av naturvetenskapen, torde vara absurt för en självständigt tänkande människa.

Vad man däremot inte kunnat vare sig kartlägga, bevisa eller förklara är själva människan och det mänskliga medvetandet.

Om hjärnforskningen och därmed den fysikaliska vetenskapen inte kan, med vetenskapliga metoder och bevis, påvisa hur och på vilket sätt hjärnan utgör producenten av allt som människan gör, tänker, känner och säger, hur kan den då så bestämt hävda något dylikt och dessutom låta detta hävdande utgöra underlag för de offentliga framställningar som görs om hjärnan? På webbsidor och i tv-program samt via institutioner inom vård och utbildning blir vi ständigt delgivna denna ”kunskap” om hjärnans enorma inflytande över oss. Inget av det som där sägs om hjärnans ”frambringande” av det mänskliga medvetandet och minnet är dock vetenskapligt bevisat.

Inte bara det att förklaringarna i sig ofta är motsägelsefulla (de framställer hjärnan och människan som två olika aktörer), de blir förnuftsvidriga i bemärkelsen att själva människan som ett levande väsen med drömmar, önskningar, vilja, reflektioner, intelligens, handlingsförmåga etcetera reduceras till en passiv slav, underordnad ett veckat grovfysiskt organs elektrokemiska signaler.

Några citat med anmärkningar, för att åskådliggöra de motsägelsefulla argumenten samt hur du som människa presenteras, tagna från bland andra en nationell och välkänd vårdsida på internet:

Storhjärnans yttre lager kallas hjärnbarken eller cortex. Den består av grå hjärnsubstans som innehåller nervceller. Hjärnbarken ansvarar för vårt medvetande av olika sinnesintryck. I hjärnbarken skapas våra tankar, känslor och minnen.

Hjärnan är inblandad i det mesta vi gör, känner och upplever. Det är den som ger oss vår personlighet och våra känslor. Det är hjärnan som gör att vi har ett medvetande, att vi kan tänka och att vi kan minnas.

Hjärnan använder väldigt få hjärnceller för att komma ihåg saker som den ser.

Forskning hävdar att neuroner agerar som tankeceller, kapabla att specialisera sig på vissa minnen som hjärnan tidigare valt ut.

Observera hur hjärnbarken beskrivs som en grå substans innehållandes nervceller, och hur denna grå substans är ansvarig för medvetandegörandet av sinnesintrycken – den ”ser”, ”den kommer ihåg”. Vidare hur hjärnan tillskrivs egenskaper som gör att du kan tänka och minnas och att den dessutom ”väljer ut” minnen utifrån ”vad den ser”. Du har i dessa framställningar ingen talan, du får förlita dig på att ”hjärnan ser rätt”, att nervcellerna ”kommer ihåg det hjärnan ser”. Du är med andra ord helt underordnad och vem du är eller vad hjärnan ska med dig till framgår inte. Hur hjärnan med dess nervceller ”väljer”, ”ser” och ”kommer ihåg” kan den fysikalistiska forskningen inte förklara, men är för den skull inte beredd att ompröva sina påståenden.

Tillåt mig att, utifrån detta reduktionistiska synsätt på människan och medvetandet, göra ett något humoristiskt nedslag i ”hjärncellsmassan Edgars liv”:

Hjärncellsmassan Edgar skapades samtidigt som den fysiska kropp vari hjärncellsmassan Edgar är lokaliserad högst upp i. De båda kom liksom i ”samma paket” via en annan hjärncellsmassas kropp, som resultat av att denna andra hjärncellsmassa, kallad mor, tillsammans med en tredje hjärncellsmassa, kallad far, tidigare gemensamt beslutat sig för att avla en ny hjärncellsmassa.

Hjärncellsmassan Edgar är nu vuxen och bor i en egen lägenhet. Inte långt från hjärncellsmassan Edgar bor bästa kompisen, en annan hjärncellsmassa vid namn Agaton. De båda umgås flitigt med varandra och det är lätt att ta dem för tvillingar. De båda är nämligen oerhört lika varandra. Båda har de en rosa-grå nyans med veckat utseende, de väger ungefär lika mycket, är lika formade och indelade i lika många lober och ventriklar vardera. Båda har identiska lillhjärnor och hjärnstammar, och hjärnbalken hos de båda hjärncellsmassorna, vilken förenar de två uppdelade halvorna, är förvillande lika. Även thalamus, hypotalamus och limbiska systemet hos de två ser likadana ut och är placerade på samma ställen. Kort sagt deras struktur, uppbyggnad och funktion skiljer sig inte alls åt och det är mycket lätt att vid blotta anblicken ta fel på de båda.

Sin otroliga likhet till trots så finns en väsentlig skillnad dem emellan. Hjärncellsmassan Agaton har nämligen sedan sin begynnelse varit mycket skicklig på att frambringa vackra tongångar på diverse instrument. Hjärncellsmassan Edgar däremot, är trots många och tappra försök helt oläraktig när det kommer till musicerande, och därtill alldeles tondöv. De båda har vid ett flertal tillfällen ställt sig frågan hur det kan komma sig. De båda hjärncellsmassorna är ju så lika och äger ju båda samma funktioner i sina respektive delar. Hjärncellsmassan Edgar frågade en gång hjärncellsmassan Agaton hur det kommer sig att denne är så musikaliskt skicklig. Spelade hjärncellsmassan Agatons hjärncellsmassor till föräldrar mycket? Hjärncellsmassan Agaton letade febrilt i sig själv, både på den plats hos sig själv benämnd hjärnbarken och i den grå substansen där de så kallade ”korttidsminnena” och ”långtidsminnena” sägs finnas, men utan resultat. Hjärncellsmassan Agaton kunde inte, i sig själv, hitta varifrån intresset för musik uppkommit, när det uppkom eller hur skickligheten att hantera olika instrument uppstått. Under uppväxtåren fanns ingen annan musicerande hjärncellsmassa i den omedelbara närheten.

Några av cellerna i hjärnbarken hos hjärncellsmassan Edgar fann detta mycket frustrerande och blev ledsna av detta, skapade således en nedstämdhet – hur kan två, i uppbyggnad; struktur och hjärncellsinnehåll, så lika hjärncellsmassor vara så olika i läraktighet och utövande? Några andra hjärnceller i hjärncellsmassan Edgar ansåg det orättvist. De båda hjärncellsmassorna samtalade mycket om detta, genom att, via det största hålet i huvudet, växelvis utstöta olika ljudpuffar.

En dylik framställning av människan skapar mängder av frågor varav endast ett fåtal tas upp i denna text. Den tänkande läsaren, med intelligent förmåga och med uppfattningen om sig själv som besittare av självaktiverad tankeverksamhet kan säkerligen göra sig fler frågeställningar.

Vilka celler saknar hjärncellsmassan Edgar, som inte kan lära sig musicera, och som hjärncellsmassan Agaton verkar ha haft sedan sin skapelse? Vilka hjärnceller bestämmer vad som ska väljas ut, vad som ska kunna läras in, var det inlärda skall lagras och hur bestämmer cellerna var inlagringen sker? Varför sådana individuella skillnader mellan hjärncellsmassor trots samma idoga träning, liknande uppväxtvillkor, samma förutsättningar, ja ibland till och med samma föräldrar (om syskon avses)? Om hjärncellsmassan skapar tankarna och känslorna, vilket de båda hjärncellsmassorna fått lära sig av andra hjärncellsmassor, som sysslar med hjärnforskning och utbildning, vilka hjärnceller är det som blir upprörda och ledsna, som i hjärncellsmassan Edgars fall ovan, och hur skapar hjärncellen dessa känslor? Om nu hjärncellerna har samma funktion hos alla friska hjärncellsmassor, vad är det då som gör att säg en och samma företeelse gör hjärncellerna i hjärnbarken upprörda och ledsna hos vissa hjärncellsmassor, men inte hos andra? Hur bestäms det och av vad?

Vidare, om man exempelvis inte minns något vid ett visst tillfälle, men som man sedan glasklart kommer ihåg vid ett senare tillfälle, är det då så att de hjärnceller som lagrat just det specifika minnet man ville åt var upptagna med annat eller hade ledigt vid det första tillfället, för att sedan vara ”åter är i tjänst” vid det senare, och då kan plocka fram minnet? Hur plockar de ”minnesbärande” hjärncellerna fram själva minnesbilden? Och hur blir det en bild för ens inre? Hur går sammansättningen, av det över flera nervceller utspridda minnet, till? Och ”man” förresten, är det man själv som vill minnas något eller är det hjärnan? För om det är ”man själv” som vill minnas och ser minnesbilden för ”sitt inre”, så måste ju detta ”man själv” vara något annat än själva hjärnan. Hur står då dessa två aktörer i förhållande till varandra?

Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta. Men om vetenskapen skall vara vägledande i kunskapshänseende så bör den följa vetenskaplig praxis och därmed hålla sig till vad den vet respektive inte vet, vad som är konstaterbart och vad som icke är det, således inte skapa gissningar och teorier för att fylla kunskapsluckorna. Vetenskapen vet att hjärnan är ett organ som, likt andra organ, tillhör den grovfysiska organismen.

Sådana frågor, och fler därtill, kan den fysikaliska vetenskapen inte besvara, avfärdar dem som irrelevanta.

Vetenskapen vet hur nervceller fungerar och vilka elektrokemiska och biokemiska impulser de förmedlar sinsemellan. Vetenskapen vet att dessa signaler förmedlar och sätter igång andra signaler och aktiviteter i andra organ i organismen. Dock varken vet eller kan dagens vetenskap förklara vad medvetande är. Och på grund av sin okunskap om det sistnämnda förminskar man levande människor till intelligensbefriade och viljelösa grå substanser. Pressar in icke passande pusselbitar i ett redan fastlagt pussel och avfärdar samtidigt pusselbitar man inte kan inpassa.

Fysikaliska forskare försvarar ofta detta med att mycket av det som rör hjärnan fortfarande är ett mysterium och att detta till stor del beror på att det är svårt att forska på hjärnan. Man får väl ödmjukt utgå från att det egentligen inte är själva hjärnan som fysiskt organ som är det stora mysteriet, utan att det i själva verket är det levande väsendet människan med sitt medvetande som utgör det för forskarna oförklarliga. För att något skingra den huvudbry som därför råder om detta ”hjärnans mysterium”, så kan det för fortsatt utveckling inom området underlätta, om de som utför forskningen inte så dogmatiskt hävdade att det mänskliga minnet och medvetandet skapas i och av en organisk grå massa av hjärnceller; är enbart det sekundära resultatet av hjärncellsimpulser.

 

Cecilia Gustafsson

 


Källor och referenser:

1177 – Så fungerar hjärnan

Utforska sinnet – Vårt minne: hur fungerar det egentligen?