De kvinnliga milstolparna i svensk politik

1921 fick kvinnor för första gången rösta i riksdagen och de första kvinnliga ledamöterna valdes in. Ett drygt halvsekel senare fick Sverige sina första kvinnliga partiledare och 2021 fick Sverige sin första kvinnliga statsminister. Här är kvinnornas historia i den nationella politiken.

I slutet av 1800-talet började aktivister och kvinnoorganisationer att kampanja för kvinnlig och allmän rösträtt. Redan 1862 kunde dock ogifta och förmögna kvinnor rösta i de kommunala valen – men inte till riksdagen.

I början på 1900-talet drevs frågan allt mer aktivt och 1902 grundades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Där samlades kvinnor från olika politiska bakgrunder och bedrev ett intensivt påverkansarbete.

Organisationen lyckades också samla in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt och allt fler politiker började stödja aktivisternas krav. 1912 lade liberalen Karl Staaf fram en proposition om att kvinnor skulle få rösta och väljas in i riksdagen, som dock röstades ner i första kammaren.

Några år senare – efter den ryska revolutionen och delvis också utav rädsla för att en kommunistisk revolution även skulle inträffa i Sverige – beslutade riksdagen den 24 maj 1919 att allmän kvinnlig rösträtt skulle införas för riksdagen såväl som för kommunerna. 1921 beslutade riksdagen även att gifta kvinnor som tidigare varit under sin makes förmyndarskap nu blev myndiga vid 21 års ålder.

1921 – Första kvinnorna i riksdagen

Under hösten 1921 ägde det första riksdagsvalet rum där kvinnor både fick rösta och väljas in som ledamöter. Fem kvinnor blev också invalda – liberalerna Kerstin Hesselgren (första kammaren) och Elisabeth Tamm (andra kammaren), socialdemokraterna Agda Östlund och Nelly Thüring (andra kammaren) samt Bertha Wellin som valdes in till andra kammaren för lantmannapartiet.

Först året efteråt infördes allmän rösträtt för män efter att kravet på fullgjord värnplikt för att få rösta avskaffades – ett krav som kvinnorna slapp. Andra begränsningar fanns dock kvar, bland annat fick svenskar som var beroende av fattigvården, satta i ekonomisk konkurs eller dömda för brott inte rösta. Det fick inte heller vuxna svenskar som av olika skäl var omyndigförklarade.

1973 – Asta Gustafsson startar ett parti

Den åländska sexklubbsvärdinnan Asta Gustafsson, bildade 1973 missnöjespartiet Fria Samhällspartiet och blev därmed Sveriges första kvinnliga partiledare. Vid partistämman 1975 hade man fjorton medlemmar.

1975 – Vera Oredsson tar över som partiledare

Det skulle dock dröja ytterligare två år innan Sverige fick sin första mer namnkunniga kvinnliga partiledare. Detta skedde 1975 då Vera Oredsson som första kvinna tog över posten som partiledare för ett befintligt parti – nationalsocialistiska Nordiska Rikspartiet (NRP) – i samband med att maken och den dåvarande partiledaren Göran Oredsson skulle fokusera på att skriva sina memoarer.

Både nationellt och internationellt uppmärksammades detta de facto som att Sverige fick sin första kvinnliga partiledare, då den tidigare nämnda Asta Gustafssons parti var mer okänt för allmänheten.

Göran Oredsson kommenterade själv att ett av skälen till att han utsåg just sin hustru till efterträdare var för att han ville bemöta vad han menade var en felaktig föreställning och fördomar om den nationalsocialistiska kvinnosynen.

Vera Oredsson lämnade posten som partiledare efter tre år men har efter detta varit fortsatt engagerad inom svensk nationalsocialism bland annat i Nordiska Motståndsrörelsen, för vilka hon kandiderade till riksdagen så sent som 2018.

2021 – Magdalena Andersson blir statsminister

I Augusti 2021 meddelade Stefan Löfven under sitt sommartal att han kommer att avgå som statsminister. Ungefär en månad senare nominerades den till den globala makteliten nära kopplade finansministern Magdalena Andersson till ny partiordförande av samtliga 26 partidistrikt.

Den 4 november valdes hon officiellt till ny partiledare och 20 dagar senare så valdes hon av riksdagen till Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin.

Bara sju timmar senare meddelade dock samarbetspartiet Miljöpartiet att man lämnar regeringssamarbetet och Andersson bad om att bli entledigad från sitt uppdrag. Den 29 november i en ny omröstning valdes hon återigen till statsminister – denna gång för en socialdemokratisk minoritetsregering.