Artikeln publicerades ursprungligen den 6 maj 2021.

Vad kan skrivas och uttryckas om detta mästerverk som inte har skrivits eller uttryckts tidigare? Filmen är milt sagt ett chef‑d’oeuvre av filmmagi.

Man kan ostört konstatera att Alien för alltid påverkat och influerat genrer som exempelvis science-fiction, skräck och thriller. Inflytandet detta glansnummer haft på filmindustrin kan jämföras med James Bond, Stjärnornas Krig, Hajen och Psycho. Ett resultat av vad man kollektivt kan uppnå när det finns talang i toppklass inom varje aspekt av filmskapande såsom regi, manusskrivande, klippning, produktionsdesign, scenografi, specialeffekter, musik och skådespeleri.

Till skillnad från i dag, i en tid då totalitär och politisk korrekthet i mångt och mycket sätter handfängsel på den individuella och kollektiva kreativiteten, skapades Alien i en svunnen tid. En tid som var mer kreativ, mer vågad, mer utmanande och inte livrädd för att trampa någon på tårna. Plus det faktum att många filmbolagschefer och andra ansvariga på filmbolagen hade  större cojones.

LV-426…

Bogseringsfartyget Nostromo, med miljontals ton mineralmalm i lasten, är på återresa från ett deep space-uppdrag när besättningen oplanerat väcks ur sin hypersömn. När manskapet så småningom blir varse om att de vare sig är framme vid eller ens halvvägs till jorden, förklaras det bryska uppvaknandet av att skeppets huvuddator ’Mother’ avbrutit hypersömnen.

Orsaken är att en märklig signal har mottagits. En signal som enligt regler och förordningar måste undersökas. Inledningsvis tolkar man signalen som en nödsignal.

Sagt och gjort kopplar Nostromo loss från sin gigantiska last och beger sig till planetoiden (i uppföljarna döpt till LV-426/”Acheron’) för att undersöka det hela. Väl där börjar kommendörkapten Ellen Ripley i detalj försöka tyda meddelandet. Sakteliga blir hennes analys att det kanske inte är en nödsignal utan en varningssignal…

Det är främst tre personer vi ska tacka för att Alien såg dagens ljus 1979. En trio bestående av Dan O’Bannon, Ridley Scott och H.R. Giger.

Dan O’Bannon

Utan Dan O’Bannon = ingen film. Det var han som, tillsammans med sin gode vän och arbetspartner Ronald Shusett, inspirerat klurade ut grundstoryn och den övergripande handlingen. Duon sammanställde likaså det första manuskriptet. Det manuskript som kom att skickas ut till, förhoppningsvis, intresserade filmbolag och hugade finansiärer.

Ett manuskript som i senare skeden förvisso genomgick ett antal så kallade re-writes och justeringar. Justeringar avseende främst filmens dialog, besättningsmedlemmarnas namn samt, framför allt, tillkomsten av roboten Ash. Grunddragen är emellertid för evigt signerade Dan O’Bannon.

Att O’Bannon inte har fått mer uppmärksamhet för sina kreativa bedrifter är för mig en smärre gåta. Ett konstnärligt och nyskapande geni ut i fingerspetsarna.

Ridley Scott

Ett visuellt genius är en passande beskrivning av Ridley Scott. Tillsammans med Stanley Kubrick och William Friedkin har/hade Scott kanske det främsta visuella ögat i branschen. Storyn må ha varit O’Bannons idé men Ridley Scott gav idén ett liv och universum. Varje scen och individuell bildruta ett unikum av konstnärlig skönhet och filmkonst. Var och enskild bildkomposition så genomtänkt och elegant att åskådaren häpnar.

Scotts prestation blir inte mindre genialisk mot bakgrund av det faktum att Alien blott var hans andra biofilm. Han hade gjort en större produktion innan Alien och det var något fundamentalt annorlunda; kostymdramat The Duellists (1977). Han var å andra sidan ingalunda nybörjare i branschen då han regisserat uppskattningsvis 2 000 reklamfilmer.

Ridley Scott besatt ävenledes en bakgrund som art director och hade dessutom studerat vid den brittiska konst- och formgivningshögskolan Royal College of Art.  Så visuell erfarenhet fanns i överflöd.

H. R. Giger

Sist men inte minst går en betydande dos beröm till den excentriske och nästintill halvgalne schweizaren Hans Rudi Giger. Giger skapade och utformade ett mystiskt, säreget och skrämmande samt smått erotiskt filmmonster i form av  The Xenomorph – the Alien. Något som biopubliken inte tidigare skådat. Inklusive dess otäcka men visuellt tilldragande universum.

Ett genidrag av Dan O’Bannon och Ridley Scott att övertyga produktionsbolaget Brandywine och filmbolaget 20th Century Fox att insistera på att få schweizaren ombord på skeppet. Den biomekaniska konst som är Gigers signum blev en absolut nödvändig ingrediens i det cineastiska mästerbygge som är Alien.

Perfekt rollbesättning

Kudos skall givetvis föräras andra medverkande, såväl bakom som framför kameran. Skådespelarna är perfekta i sina respektive roller: Tom Skerritt (Dallas), John Hurt (Kane), Harry Dean Stanton (Brett), Veronica Cartwright (Lambert), Ian Holm (Ash), Sigourney Weaver (Ripley) och min personliga favorit i filmen – Yaphet Kotto (Parker). Kotto praktiskt taget stjäl showen som den frispråkige och modige mekanikern Parker. Måhända har Parker en speciell plats i mitt hjärta då han påminner lite om mig själv.

Icke att förglömma är Bolaji Badejo. Mannen som gav vår älskade Xenomorph sin karakteristiska stil. Bolaji, född i Nigeria, 2.08 lång och vid tidpunkten bosatt i England för att där studera grafisk design. Han upptäcktes av en slump när personal ur film-teamet besökte en pub intill inspelningsstudion Shepperton Studios. Man hade stött på problem när det gällde att hitta någon som passade inuti Gigers dräkt. Ridley Scott hade testat dansare, mimartister och cirkuspersonal utan lycka. Tänk vad det kan ge när man kliver in på lokala puben för en styrketår. Here is wisdom.

Specialeffekterna som för sin tid var och fortfarande är häpnadsväckande ska också nämnas. Mitt förmenande är att man bör försöka med praktiska effekter så långt det är möjligt. Datoranimering (CGI) praktiseras med fördel spar- och återhållsamt och inte per default.

Jerry Goldsmith

Denne legendariske kompositör la avslutande glasyr på tårtan med sin kusliga och suggestiva men också vackra och smått poetiska musik. Det går inte att föreställa sig Alien utan Jerry Goldsmith musik. Musiken till Alien kan emellertid vara bland det märkligaste och samtidigt mest fascinerande som hörts på film. Detta mot bakgrund av att Ridley Scott och ljudklippare Terry Rawlings gjorde ett omdebatterat ”klipp och klistra”-påhitt och rackartyg med filmens soundtrack.

Motivet till de kontroversiella (och av Goldsmith avskydda) ändringarna har sin bakgrund i att Ridley Scott var, tro’t eller ej, inte helt övertygad med det material Jerry Goldsmith levererat. Lösningen, som Scott såg det, landade i att stuva om delar av musiken från tilltänkta scener till andra samt att integrera musik från filmen Freud (1962) lite här och var. Ironiskt nog så är det Jerry Goldsmith som komponerat musiken till Freud.

Oavsett vad man kan tycka om det hela, så kvarstår faktumet att musiken till filmen är perfekt balanserad och den slutliga pusselbiten i vad som gör Alien till en av de bästa filmer som skådats. Utöver O’Bannon, Scott och Giger går det utan tvekan att hävda att musiken av Jerry Goldsmith är det som höjer filmen till episka proportioner.

Alien är en fantastisk film som ingen levande själ får missa. En storartad, briljant och praktfull upplevelse jag kan se om och om igen. En film av det slag vi i bästa fall får uppleva ungefär var tionde år. Jag älskar filmen av hela mitt hjärta och väsen och således får Alien den högsta av rekommendationer.

Som grädde på det berömda ser sju år senare ett nästintill likaledes storartat mästerverk dagens ljus, i form av James Camerons hyllade uppföljare Aliens. Något jag säkert får anledning att återkomma till framgent. Valfri fysisk version av Alien finner en förslagsvis här och streamaren förelås kika in på denna plats.

Jan Sundstedt

Bröderna Larry och Andy (numera Lana och Lilly…) Wachowskis ikoniska kaninhåls-epos The Matrix firar 2024 hela 25 år. Dess tankeväckande och ögonöppnande manus, kombinerat med banbrytande actionsekvenser och revolutionerande specialeffekter, har säkerställt att filmen över tid erhållit en kultstatus modell episk.

Utöver att vara mumma rent visuellt och särdeles underhållande, förändrade The Matrix därtill actiongenren som sådan. Genom att kombinera kung fu-inspirerad koreografi och avancerad CGI, inklusive den vid tidpunkten revolutionerade ”bullet time”-effekten (som snabbt blev ikonisk och imiterats otaliga gånger), med filosofiskt tankegods, bröt filmen ny mark för en nutida generation.

Jean Baudrillards åskådliggörande verk ”Simulation and Simalacra” (1981) – som för övrigt var mer eller mindre obligatorisk läsning för såväl skådespelare som besättning bakom kameran – hade betydande styrning på brödernas manuskript. Japansk manga, inte minst Ghost in the Shell (1995), var ävenledes en viktig ingrediens på filmens utveckling. Inspiration togs även från författaren Philip K. Dicks tankegods, samt cyberpunkgenren som helhet – inklusive William Gibsons ”Neuromancer”.

The Matrix kan också ses som en hyllning till Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet”, och faktum är att det likaså finns referenser till Karl Marx, Franz Kafka, Zen och Homeros ”Odyssén”. Detta breda spektrum av kulturella och filosofiska influenser gör filmen till en unik smältdegel av idéer, med en intellektuell tyngd som få actionfilmer kan mäta sig med, och som påverkat hur vi idag ser på och resonerar kring teknologi och kontroll.

The Matrix…

Handlingen kretsar kring Thomas Anderson (Keanu Reeves), en till synes ordinär programmerare och hacker med aliaset ”Neo”. Hans liv tar en dramatisk vändning när han kontaktas av de mystiska Morpheus (Laurence Fishburne) och Trinity (Carrie-Anne Moss), som påstår att verkligheten han lever i är en illusion skapad av maskiner. Neo upptäcker snart att mänskligheten hålls fången i en simulering kallad The Matrix, och att han själv kan vara ”Den utvalde” med förmågan att förändra allt.

Neo ställs inför ett avgörande val mellan två vägar – en röd tablett, som avslöjar sanningen, och en blå, som låter honom fortsätta leva i okunnighet. Hans beslut att välja det röda pillret, för honom in i en adrenalinfylld kamp mot de mäktiga ”Agenterna”, inne i programvaran. I synnerhet Agent Smith (Hugo Weaving) – inklusive hans lika hotfulla kollegor – är fast beslutna att  försvara The Matrix med alla till buds stående medel och knep.

Samtidigt tränas Neo i alla upptänkliga varianter av stridskonst, kampsport och teknologi för att möta maskinerna i en revolutionär strid om mänsklighetens frihet. Handlingen fördjupas ytterligare när relationer och lojaliteter testas, och publiken dras djupare ner i ett intrikat narrativ fyllt av vändningar…

Tankeväckande och intensiv

Banbrytande, är ett ord som kan sägas beskriva The Matrix på lämpligt vis. Wachowskis levererade inte bara en film utan en hel upplevelse. Det är svårt att överdriva syskonduons prestationer som regissörer och manusförfattare. Regin är enastående – tempot balanserar perfekt mellan intensiva actionscener och djupa filosofiska reflektioner. Manusets fokus på existentiella teman och den teknologiska övervakningens faror känns lika aktuellt i dag som 1999.

Actionscenerna, koreograferade av kampsportsexperten Woo-Ping Yuen, är inget annat än mästerliga. Det är tydligt att de fyra månaderna av intensiv träning för skådespelarna betalade sig – varje rörelse är både precist utförd och visuellt imponerande. Keanu Reeves briljerar med sin hängivenhet, Laurence Fishburne imponerar med sin pondus, Carrie-Anne Moss förkroppsligar styrka och grace, och Hugo Weaving skapar en minnesvärd antagonist med sin roll som Agent Smith.

Filmtekniskt är The Matrix ett underverk. De innovativa visuella effekterna, särskilt ”bullet time”-momentet – där kameran fryser tidens flöde och rör sig i slow motion – satte en ny standard för vad som är möjligt på vita duken. Detta grepp har sedan dess kopierats otaliga gånger men aldrig riktigt överträffats. Till detta adderas en genomtänkt användning av färgtoner: den grönaktiga tonen inne i The Matrix förstärker känslan av artificiell verklighet, medan den blåaktiga tonen i den ”verkliga” världen kontrasterar effektivt.

Skådespelarinsatserna är fantastiska. Keanu Reeves är perfekt som Neo – hans blandning av oskuldsfullhet och beslutsamhet gör karaktären trovärdig. Carrie-Anne Moss skapar med Trinity en ikonisk actionhjältinna, och Laurence Fishburne som Morpheus ger filmen en gravitas som lyfter varje dialog. Hugo Weaving som Agent Smith är en studie i kylig precision och blir en rejäl antagonist och nöt att knäcka för filmens protagonist Neo. Bonuspoäng till Joe Pantoliano i rollen som mullvaden och golaren Cypher.

Musiken, med inslag av både techno och orkestrala element, skapar en atmosfär som är lika futuristisk som den är spännande. Don Davis soundtrack fångar perfekt filmens dualitet mellan människa och maskin, mellan frihet och kontroll.

Från motstånd till succé

Filmen mötte initialt med viss skepticism från filmbolagen – inte minst då Wachowskis (utöver 1996 års finfina thriller Bound) var relativt oprövade som regissörer. Få kunde ana att filmhistoria var på väg att skapas. Dessutom var Brandon Lee (1965-1993), deras förstahandsval som Neo, tragiskt nog redan bortgången. Andra tänkbara namn som Will Smith, Johnny Depp och Brad Pitt, tackade nej innan rollen (tack och lov) gick till Keanu Reeves.

The Matrix mottogs med öppna armar av både kritiker och publik när den hade premiär 1999. Filmen drog in över 460 miljoner dollar globalt och vann fyra Oscarstatyetter, inklusive bästa visuella effekter och bästa klippning. Dess inflytande sträcker sig långt bortom filmens värld – den har format diskussioner om teknologi, frihet och övervakning i decennier.

Med tiden har många av filmens teman blivit mer aktuella. Koncept som virtuell verklighet och artificiell intelligens, som då kändes som avlägsna sci-fi-idéer, är idag verklighet. Idén om att leva i en ”matris” har också blivit en metafor för sociala och politiska diskussioner, och filmen har blivit ett kulturellt fenomen som fortsätter att engagera och provocera.

Den enorma framgången för filmen ledde till tre uppföljare: The Matrix Reloaded och The Matrix Revolutions (båda släppta 2003) samt den mycket senare The Matrix Resurrections (2021). De två första utökade berättelsen med spektakulära actionscener och filosofiska fördjupningar, medan den senaste filmen mer fungerade som en nostalgisk återkomst till dess universum.

Uppföljarna mottogs med blandade reaktioner men bidrog till att cementera franchisens status som en av de mest inflytelserika inom science fiction.

Minst lika aktuell idag

The Matrix är inte bara en film – det är en filosofisk resa, en visuell fest och en adrenalinkick i ett. Dess varningar om teknologins möjliga kontroll över mänskligheten har fått ökad relevans i dagens samhälle, där AI, övervakning och informationskrig har blivit vardagsmat.

25 år senare är filmen lika sevärd som någonsin – och dess budskap lika viktigt att begrunda. Wachowskis skapade inte bara en film utan en värld som fortsatt fascinerar och inspirerar generation efter generation.

Valfri fysisk version av detta mästerliga opus finner en förslagsvis här och streamaren kan förslagsvis kika in på denna plats. Vilket av pillren väljer Du…

Jan Sundstedt