De Vilda Gässen: Klasskamp, korruption och lojalitet

I en svunnen film-era av kreativ våghalsighet, utan beröringsskräck och pekpinnar deluxe, såg filmer som 1978 års De Vilda Gässen (The Wild Geese) dagens ljus. Löst baserad på Art Carneys roman The Thin White Line/The Wild Geese, berättar filmen om en djärv kupp att frita en avsatt och fängslad afrikansk president ur klorna på en korrupt diktator.

Romanen bygger på rykten och spekulationer efter det att ett mystiskt flygplan år 1968 nödlandade i dåvarande Rhodesia. Planet lär enligt legenden ha varit lastat med legosoldater och en afrikansk president, som sägs ha varit en döende Moise Tshombe.

De Vilda Gässen är en av mina tidigaste vhs-upplevelser från den tiden det begav sig och filmen har sedan dess inte släppt taget. Lika tagen som jag då blev av spänningen har jag på äldre dar även sett djupare tankegods.

Filmen är å ena sidan en actionstänkare av rang och å andra sidan en berättelse om kamratskap, tillit, lojalitet och svek. Den kan också ses som ett exempel på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och den utsatthet den lilla människan har visavi storfinanserna.

De Vilda Gässen

Överste Allen Faulkner, en medelålders brittisk legosoldat och före detta officer i brittiska armén, ankommer till London för att träffa stenrike och skrupelfrie bankmannen Sir Edward Matherson. Matherson har en idé om att frita president Julius Limbani, avsatt och fängslad president för det fiktiva centralafrikanska landet Zembala, på väg att avrättas av den militärdiktator som störtat honom.

Det är emellertid inte Mathersons Jesus-komplex som utgör motivet till operationen, utan stora kopparfyndigheter. Zembala, vars verkliga förebild lär vara dåtidens Zaire (nutida Demokratiska republiken Kongo/Kongo-Kinshasa), är – precis som i verkligheten – rikt på den åtråvärda mineralen.

Efter att Faulkners ekonomiska anspråk accepterats tackar han ja till uppdraget och rekryterar en grupp legosoldater bestående av omkring 50 man. Med den brittiska regeringens tysta godkännande förflyttas soldaterna till en ospecificerad plats i Afrika, där gruppen utrustas och förbereds skoningslöst.

Afrika, action och protester

Andrew V. McLaglen har kokat ihop ett spektakulärt gammalt hederligt matinéäventyr där budgeten på 12 miljoner dollar tas väl tillvara på vita duken. Stridsscenerna är till synes realistiska och synnerligen effektfulla. Manuset och i förlängningen handlingen av sådant slag att man sugs in i berättelsen och investerar i karaktärerna.

Fotot vibrerar av afrikanska färger såsom grönt, gult och beige i allsköns nyanser. Musiken av Roy Budd bidrar till det såväl militäriska anslaget som mer känslosamma scener som mellan Rafer Janders och hans son Emile.

Skådespelarensemblen talar för sig själv, där vi finner dåtidens grädda av brittiska skådespelare (Krüger givetvis av tysk härkomst). Producenterna krävde också fria händer att välja medverkande såväl framför som bakom kameran, inklusive från den inhemska befolkningen på inspelningsplatsen i Sydafrika.

Man var måna om att produktionen skulle ske utan någon inblandning från den sydafrikanska regeringen, vilket bifölls utan förbehåll. Trots de dåvarande apartheidlagarna bodde alla medverkande kollegialt tillsammans på semesterorten Tschipise.

Även det mesta av den militära utrustningen i filmen hämtades från den sydafrikanska armén. Vissa specialvapen behövde dock importeras från Storbritannien.

“Även om grejerna inte kunde avfyra riktiga kulor, hölls de kvar i veckor av den brittiska regeringen, eftersom de skulle till Sydafrika”, kommenterade producenten Euan Lloyd inspelningen.

Filmens europeiska premiär i London stördes av anti-apartheid-demonstranter, förargade över att filmen hade spelats in i Sydafrika med regeringens goda vilja. Producenterna delade bland annat ut kopior av positiva recensioner i Soweto Times, den största svarta tidningen i Sydafrika, något som dock ignorerades av demonstranterna.

Filmens svarta stjärnor John Kani och Winston Ntshona bedyrade att samtliga medverkande behandlats på lika samt anständiga villkor och att man därtill var mycket nöjda med filmens budskap och personporträtten däri.

Filmens mottagande var i stort blandat med, från vissa håll, kritik mot filmens “rasistiska budskap” (stämmer ej) blandat med beröm för action, specialeffekter och andtruten (stämmer). Värt att notera är att samtida riktiga legosoldater berömde filmen för dess autenticitet och porträtt av soldatlivet.

Kamratskap, svek och storfinans

Ur De Vilda Gässen står att finna budskap som exempelvis hur människor beter sig mot sin nästa, varför rasmotsättningar uppstår och hur man kan göra för att finna lösningar på dessa. Det går också att utläsa en problematisering av globalism, korruption och hur enkelt det är för storfinansen att undkomma ansvar – en tematik som är minst lika aktuell 2023 som den var 1978.

Filmen belyser också ett tema kring lojalitet. Vem går att lita på – om ens någon? Den djupaste kamratskap blandas med oerhörda svek och dolkstötar. Ett tydligt porträtt finns också av den lilla människans hårda slit för sin rätt och arbetsgivarens skoningslösa attityd mot arbetarklassen som färskvara – något man kan slänga på soptippen när mer förmånliga avtal tecknas.

Handlingen är också oförutsägbar med genuin nagelbitarspänning, med ett nästintill hjärtskärande avslut.

Den som söker 120 minuters äventyrslysten underhållning av den gamla skolan får sitt lystmäte tillfredsställt av De Vilda Gässen. Den som vill gå utanför samtidens pronomenvärld kan nog med fog också betrakta filmen för ett lämpligt pojkboksäventyr för vuxna.

Jan Sundstedt