Flykten från New York

John Carpenter formade kärnan av Flykten från New York i skuggan av Nixons Watergate-skandalen 1976. Det var en tid präglad av nationell cynism och Carpenter, som är en utpräglad cyniker, kände vindarna starkt. Han fick således uppslaget till filmen tidigt i sin karriär men inget filmbolag var vid den tidpunkten villigt att satsa på manuset. Enligt Carpenter tyckte studiorna att idén var “för våldsam, för skrämmande och/eller för udda”. Det var ett manus som under en längre period satt fast i limbo, men Carpenter ville inte släppa projektet utan bidade sin tid.

En gnista tändes av Charles Bronsons tankeväckande vigilante-epos Death Wish (1974). Filmens filosofi resonerade inte nämnvärt med Carpenter, men däremot New Yorks djungelliknande känsla. Han ville försöka skapa en science-fiction film som kunde fånga den atmosfären. Efter braksuccén Halloween (1978) hade han tillräckligt med auktoritet för att dra igång produktionen. Filmningen skedde huvudsakligen i St. Louis, Missouri, med en budget på uppskattningsvis 6 miljoner dollar.

Filmens miljö var en utmaning för Carpenter, som behövde skapa en förfallen version av New York City med en begränsad budget. Man övervägde att filma på plats i New York, men istället föll valet på East St. Louis, Illinois, känd för sina brända kvarter efter en stadsbrand 1976. Ett par scener är dock filmade i det riktiga New York. John Carpenter lyckades övertala federala tjänstemän att bevilja filmteamet tillträde till Liberty Island.

– Vi var det första filmföretaget i historien som fick filma på Liberty Island vid Frihetsgudinnan på natten. De lät oss ha hela ön för oss själva. Vi hade tur. Det var inte lätt att få den första tillståndet. Det hade varit en bombning tre månader tidigare, och de var oroliga för problem.

“Presidentens plan har störtat”

I ett alternativt 1997 (16 år efter filmens ursprungliga premiär, förf. anm.) har stadsdelen Manhattan i New York förvandlats till ett högsäkerhetsfängelse som svar på kraftigt eskalerande brottslighet. När Air Force One en dag kapas av “The National Liberation Front of America” och avsiktligt störtas i hjärtat av fängelset, blir USA:s president tillfångatagen av The Duke of New York. I samma ögonblick är den tidigare specialstyrkesoldaten Snake Plissken (Kurt Russell) på väg att deporteras till fängelset, dömd för ett misslyckat rån mot Federal Reserve.

Polischefen Bob Hauk (Lee van Cleef) presenterar ett djärvt avtal för Snake: om han lyckas rädda presidenten i tid inför ett kommande toppmöte mellan USA, Sovjetunionen och Kina, garanterar Hauk att Snake blir benådad för alla sina brott. För att försäkra sig om Snakes lojalitet och samarbete injicerar Hauk emellertid, utan Snakes initiala vetskap, mikrosprängämnen i Snakes artärer. Något som inleder en dödlig tidsfrist som löper ut efter 23 timmar. Om Snake lyckas med uppdraget lovar Hauk att neutralisera sprängämnena. Klockan tickar därmed för Snake.

I en desperat jakt på presidenten navigerar Snake genom det förfallna New York. Intriger och faror bakom varje hörn vävs samman, och överlevnad blir en konstant balansakt i denna apokalyptiska värld.

Triumfatorisk cynism och andtruten

Filmen är inget mindre än ännu ett mästerstycke signerat John Carpenter. Under en period var det som att karln knappt kunde misslyckas med sina alster, beroende på hur man tolkar det begreppet. Flykten från New York är en Carpenter-seger på många plan och av bästa märke. Manuset är tight, utmejslat och fyllt till brädden av Carpenters kännetecken såsom stil, ton, action, spänning, dramaturgi och inte minst hans berömda cynism.

Regin är klanderfri och sejdeln svämmar över med välkända penseldrag som exempelvis subjektiva kameraåkningar och objektiva panoreringar. Fotot av Dean Cundey är felfritt och (dåtidens) framtid i New York/Manhattan känns otäckt, dystert och nattsvart – precis vad John Carpenter hade satt som mål med filmen. Specialeffekterna är hundra procent analoga och sett mot bakgrund av filmens budget häpnadsväckande och håller överlag än idag. Möjligtvis med något undantag för grafiken på polisens datorskärmar och andra små detaljer, men inget som stör helhetsintrycket.

Rollistan är hundra procent magisk och sett till antalet namn är det snudd på en bravad att Carpenter fick de inblandade att krita på kontrakten. Det om något säger vilken dragningskraft hans produktioner på den tiden besatt, trots det förhållandevis måttliga antalet filmer (sex stycken varav två tv-filmer).

Filmens huvudfinansiär, AVCO Embassy Pictures, hade andra skådespelare i tankarna för rollen som Snake Plissken. Man föreslog bland andra Charles Bronson, Tommy Lee Jones och Chuck Norris. Charles Bronson var studions förstahandsval men Carpenter stod emot och argumenterade för att han var “för gammal”. Han var också orolig för att regikontrollen skulle glida ur hans händer med en så pass erfaren skådespelare som Bronson.

Carpenter valde att gå emot strömmen och satsa på Kurt Russell för att ge liv åt Snake Plissken och på så sätt bryta med Russells “lättviktiga” Disney-image. Det visade sig vara ett banbrytande val som formade en ikonisk karaktär och som än idag är ett av de mest minnesvärda ögonblicken i Kurts karriär. Plisskens ögonbindel för övrigt på Russells initiativ.

Övriga skådespelare är alltför många att avhandla här men särskilda hedersomnämnanden går till Lee van Cleefs polischef Bob Hauk – på många sätt Plisskens jämlike – samt Harry Dean Stanton, Adrienne Barbeau och r’n’b-ikonen Isaac Hayes som “The Duke”.

Ett särskilt hedersomnämnande måste gå till filmens soundtrack. Sin vana trogen är det John Carpenter själv som komponerat de ljuva tonerna. Denna gång med då nyfunna parhästen Alan Howarth. Musiken till filmen höjer handlingen och stämningen dubbelt till skyarna och det kan inte nog poängteras hur viktig musiken är för en film. Detta är ett soundtrack jag gång på gång återkommer till och utan tvekan på min topp-tio lista över elektronisk filmmusik.

Lösningen på trångbodda fängelser?

Den 10 juli 1981 släpptes filmen i USA och möttes då av positiva recensioner och blev en mindre kommersiell framgång som inbringade över 25,2 miljoner dollar på biograferna. Den nominerades till fyra Saturn Awards, inklusive bästa sci-fi-film och bästa regi. Flykten från New York etablerade sig raskt som en kultklassiker och banade senare väg för uppföljaren Escape from L.A. (1996). Tyvärr lyckades inte uppföljaren återuppliva originalets elegans, känsla och klass. Varken manus, produktion eller specialeffekter kommer nära “…New York“.

Flykten från New York ger utöver förstklassig action, nervdaller och superbt persongalleri intressant tankegods. Må vara att filmens dåtida framtidsvision låg en smula för nära i tid och rum (1988 och 1997 har båda kommit och gått), vilket kan få den enskilde betraktaren att vifta bort filmen som en smula föråldrad, men kanske är samtiden snart där? Det pågår för närvarande i vissa länder diskussioner om att göra vissa områden, och även landytor, till fängelser.

Kan det vara på tapeten i Sverige att – likt den store tänkaren Lars Ekborg en gång förkunnande – “bunta ihop dom“? Varför inte Gamla Stan i Stockholm? Eller Lidingö? Strängnäs? Tanken svindlar…

 

 

Kan man dessutom på köpet få en polischef lika cool som Bob Hauk samt estetik likt filmen, är det en form av polisstat som blott mot den bakgrunden är värd att överväga… Låta buset leva sina liv som de önskar inneslutna i sina designerade områden och lämna oss vanliga trälar och valboskap i fred.

Utan tvekan kan jag på stående fot rekommendera Flykten från New York för spisning. Här får samtliga sitt lystmäte. Må det vara actiondiggaren, dystopikern, konspirationsteoretikern eller popcornätaren som blott önskar sig en högtid framför den på kredit införskaffade 65-tummaren. Streamingmissbrukaren kan kika här och fysisk mediakonservatorn rekommenderas att här botanisera efter lämplig version.

Jan Sundstedt