Exorcisten firar 50 år

Be silent! beordrar fader Merrin under pågående exorcism till demonbesatta Regan McNeil i legendariska Exorcisten. Några som inte var ”silent” var dåtidens biobesökare som flockades till biograferna världen över samt mången hyllande filmkritiker.

Filmen blev snabbt en publiksuccé och räknas som en tidig “blockbuster”. Justerat för inflation har Exorcisten världen över spelat in omkring två miljarder dollar och är således filmbolaget Warner Bros. största succé någonsin.

Källan till filmen står att finna i 1971 års roman med samma namn av författaren William Peter Blatty. Som regissör valdes ingen mindre än William Friedkin, som bara några år tidigare gjort succé med kriminaldramat French Connection – Lagens Våldsamma Män, för vilken han belönades en Oscar för Bästa regi.

Friedkin erbjöds att regissera Exorcisten av Blatty personligen, efter att denne imponerats av just The French Connection. Filmbolaget uppmanade emellertid Blatty att anlita en annan regissör men han menade att filmatiseringen av hans roman skulle genomsyras av lika mycket intensitet och energi som Friedkin tillfört The French Connection.

Georgetown, 1973…

Den erfarne katolske prästen fader Merrin (Max von Sydow) arbetar med en arkeologisk utgrävning i Irak. I samband med utgrävningarna finner man en staty av en bisarr demonisk figur känd som Pazuzu. Merrin erfar samtidigt en rad märkliga fenomen kring platsen för utgrävningarna och får en föraning om att något illavarslande kommer att ske…

Samtidigt i USA, i Washington DC:s exklusiva Georgetown-kvarter, börjar en framgångsrik skådespelerska vid namn Chris MacNeil (Ellen Burstyn) sakteliga uppleva märkliga händelser i sitt hem, varav de flesta tycks kopplade till dottern Regan (Linda Blair).

Situationen eskalerar – Regans säng skakar oförklarligt och från vinden hörs konstiga ljud. En Madonnastaty av Jungfru Maria vid en katolsk kyrka skändas grovt och regissören till Chris senaste film hittas död, misstänkt mördad. Efter hand börjar Regan bete sig mer och mer abnormalt och uppvisar beteendeförändringar som har drag av depression och ångest.

Regans tillstånd försämras alltmer och hennes mor försöker förtvivlat få hjälp men läkarkåren står handfallen. Som en sista desperat åtgärd kontaktar hon katolska kyrkan, då hon befarar att dottern kanske – hur otänkbart det än må verka – är besatt av en demon. Hon får hjälp av den grubblande prästen fader Karras (Jason Miller) som själv brottas med sin tro men beslutar sig att göra vad han kan för att försöka hjälpa flickan.

En felfri film

Exorcisten har kallats världens bästa skräckfilm av många och jag är benägen att bifalla i det påståendet. Det här med att välja ut den bästa ditten och datten är såklart svårt och i mångt och mycket subjektivt men här finns det fog för epitetet. Den som letar efter en i princip felfri film behöver inte leta längre.

Manuset av William Peter Blatty är ett skolboksexempel på hur man griper tag i åskådaren. Här har vi också ett smått unikt prov på när såväl manus som källroman bär identisk signatur. Blatty (tillika filmens producent) är omdömesgill nog att justera sin roman till mer filmlik prosa utan att förkasta alltför mycket av det som gör romanen läsvärd.

Regin av William Friedkin är fulländad. Blott ett fåtal filmer är perfekta i sin exekution och Exorcisten är en av dessa. Blatty önskade energi till filmatiseringen av sin roman och det fick han. Ordet energi ska här inte förväxlas med snabba klipp och hisnande action. Filmen tar sin tid, där tempot är närmast sökande och emellanåt får man känslan av såväl dokumentärfilm, drama som thriller.

Fotot i bildformatet 1.85:1 fångar var skådeplats på ett realistiskt sätt, oavsett det handlar om Iraks sandgnistrande ökenlandskap, Georgetowns höstlika och grådassiga gator eller stackars Regans alltmer skärseldslika rum.

Skådespelarinsatserna kan man sammanfatta som makalösa och klanderfria. Personligen vill jag flagga extra för Ellen Burstyn som mamman. Burstyns hjärtskärande porträtt av en kärleksfull mor som inte förstår vad som sker och som känner sig maktlös att hjälpa sin dotter, kan vara ett av de bästa personporträtt av en brydd förälder som skådats på film.

Musiken i filmen komponerades ursprungligen av Lalo Schifrin men förkastades omedelbums av William Friedkin. Legenden säger att han blev så besviken på vad Schifrin komponerat att han slängde kassetten i en soptunna på parkeringen. Det är bland annat av den anledningen Mike Oldfields melodislinga ”Tubular Bells” kommit att bli något av signaturmelodi för Exorcisten, trots att melodin inte hörs speciellt ofta i filmen.

Effekterna talar för sig själva och håller väl även till dags dato.

Tro, tvivel och Oscar

Att Exorcisten är en exceptionell film råder ringa tvivel. Tvivel, vad gäller exempelvis huruvida Gud och demoner existerar, finns det dock gott om i filmen. Vem och vad är Gud och existerar en andlig verklighet? Är Regans förmodade besatthet på ”riktigt” eller är det trots allt kanske ett extremt tillstånd av mental ohälsa?

Fader Karras tvivlar på sin tro och likaså Chris, trots att hon vänder sig till Katolska kyrkan. William Friedkin själv har uttryckt att han med filmen ville så tvivel i åskådarens huvud och inte specifikt ”bara göra en skräckfilm”.

– Tro är ett mysterium. Bill (Blatty) identifierade ”Exorcisten” som ett verk om trons mysterium. Folk kallar det en skräckfilm. Blatty och jag talade aldrig om en skräckfilm. Vi gjorde en film om trons mysterium, vilket var hans koncept, hans idé, hans trossystem, är Friedkins egen är tagning av sitt mästerverk.

I samband med 1974 års Oscarsgala nominerades Exorcisten med hela tio (!) Oscar, unikt för en genrefilm. Filmen knep två statyer: Bästa manus baserat på annan förlaga samt Bästa ljud. William Friedkin nominerades till Bästa regissör och borde nog med facit i hand vunnit, hur mycket jag än älskar Blåsningen (The Sting) som vann det året.

Lagom till filmens 50-årsjubileum tycks filmbolaget Warner hört undertecknads böner och välsignat oss med en makalös klang- och jubel-utgåva på 4K UHD Blu-Ray. Den finns i diverse varianter varav jag själv satsade på den formidabla box-versionen.

Lägg om möjligt pengar på någon av dessa utgåvor och inte på den bedrövliga The Exorcist: Believer som nyligen haft premiär. Denna är en fullständigt meningslös och direkt vederstygglig film som lämpligen borde behandlats med andeutdrivning redan vid planeringsstadiet. Kristi kraft betvingar snarare våra läsare att istället stifta sevärd bekantskap med familjen Regan, prästerna Merrin/Karras samt en viss Captain Howdy…

Jan Sundstedt