“Stjärnornas Krig” – ett oöverträffat pojkboksäventyr

Stjärnornas Krig – originalfilmen från 1977 – behöver egentligen ingen närmare presentation som film. De flesta av oss känner till den. En stor del av jordens befolkning har sett den. Det är enskilt den film som för mig personligen bär huvudansvaret för min fascination av konstformen film. Min mamma visste inte vad hon ställde till med när hon tidigt 1978 på ett fiffigt sätt bluffade med sin son till biografen Rigoletto i Stockholm, för att där göra en 10-årig pojke till Sveriges lyckligaste grabb.

Bakgrunden till hur Stjärnornas Krig såg dagens ljus är minst lika fascinerande som filmen i sig. Att redogöra i detalj för denna skulle uppta alldeles för lång tid, och det finns dessutom en uppsjö av böcker, artiklar och annan lektyr i ämnet, så låt oss hålla det kort. För er som önskar en mer djupgående redogörelse rekommenderas denna bok.

George Walton Lucas Jr. (f. 1944), är mannen vi har att tacka för allt. Han har alltsedan Bumbibjörnarna i (den då tredje filmen) Jedins Återkomst gjorde en något utskälld entré, som jag ser det erhållit alldeles för mycket kritik. Visst har den gode herr Lucas även i mina ögon gjort några märkliga val och suspekta krumbukter vad gäller exempelvis handling och kontinuitet, men faktum kvarstår; utan George Lucas – inget Stjärnornas Krig överhuvudtaget.

George Lucas började utforska idén till Stjärnornas Krig i början av 1970-talet. Han erhåll i tidig ålder en passion för mytologi och hjälteepos, och önskade skapa ett modernt rymdäventyr med tydliga influenser från klassiska berättelser och episka äventyr. Lucas inspirerades av serietidningar, äldre äventyrsfilmer som Flash Gordon och Buck Rogers, samt Joseph Campbells bok The Hero with a Thousand Faces – en bok som behandlar den så kallade “Hjältens resa-motiv”. Idén om Kraften och Jedin som riddare och fanbärare av rättvisa och viljan att göra gott samt dess antagonist Galaktiska Imperiet, har båda sina rötter i alla dessa influenser.

Historien i korthet

Filmen inleds med att den så kallade Rebellalliansen, i en numera ikonisk inledningsscen, är på flykt undan det Galaktiska Imperiet. Ombord på skeppet befinner sig Prinsessan Leia Organa (Carrie Fisher), dotter till en högt uppsatt senator, samt även planerna/ritningarna till Imperiets ultimata vapen – den dödsbringande rymdstationen Dödsstjärnan.

Imperiets Stormtrupper, ledda av den mäktige Sith-lorden Darth Vader, bordar skeppet och tillfångatar Prinsessan. Hon hinner emellertid gömma planerna för Dödsstjärnan i den något uppkäftiga astromech-droiden R2-D2:s minnesbank, som med hjälp av en räddningskapsel lyckas fly till den närliggande ökenplaneten Tatooine tillsammans med sin pratglade droidkompis C-3PO. Darth Vader inser dock snabbt vad Prinsessan har i görningen och beordrar raskt ner sina stormtrupper till ökenplaneten för att leta reda på droiderna och de stulna ritningarna.

Luke Skywalker (Mark Hamill), en ung bondpojke på Tatooine, hamnar i besittning av R2-D2 (Artoo) och C-3PO (Threepio) när hans farbror Owen och faster Beru köper dessa från gårdfarihandlarna och skrotletarna som är Jawa-folket. Bångstyrige Artoo rymmer emellertid från ranchen och beger sig mitt i natten ut i öknen för att leta upp den mystiske Jedi-riddaren Obi-Wan Kenobi (Alec Guiness), den man som Prinsessan Leia instruerat Artoo att försöka finna och överlämna planerna på Dödsstjärnan till.

På morgonen beger sig Luke och Threepio ut för att leta reda på Artoo och efter diverse palaver finner man rymlingen och hamnar även i kontakt med Obi-Wan Kenobi. Luke får av den kloke och sansade men åldrande Jedin vetskap om sin (enligt Obi-Wan) döde far och dennes öde samt den mytomspunna Kraften. Kenobi förmår, efter en tragisk händelse som inte avslöjas här, Luke Skywalker att duon, tillsammans med droiderna, söka finna den av Imperiet tillfångatagna Prinsessan och försöka frita henne, samt leverera ritningarna på Dödsstjärnan till ledningen för Rebellerna.

I rymdhamnen Mos Eisley kommer man i kontakt med den kaxige men charmige superpiloten och smugglaren Han Solo (Harrison Ford) och hans wookiee-partner Chewbacca (Peter Mayhew). Med hjälp av monetär lockelse övertalar man den dynamiska smugglarduon att hjälpa sällskapet. Under resans gång upplever de mängder av faror och prövningar. Konfrontationer med Imperiets trupper på Dödsstjärnan och, inte minst, Darth Vader…

En knock-out

Det har sagts ideliga gånger och det tål att sägas igen: Stjärnornas Krig är en makalös film på många olika plan. Grundkonceptet må vara lika urminnes som grekisk mytologi, men presentationen är – framför allt för sin tid – revolutionerande. Specialeffekterna, filmens design, kläder, vapnen och skeppen samt inte minst filmens musikaliska palett, tog Hollywood och biopubliken världen över med storm.

Manuset har som sagt sin bas i legender, berättelser, skrifter, filmer och tv-serier från vitt skilda perioder, men som mangrant har som främsta mål att underhålla sin publik på igenkännande sätt i ny kostym. Dialogen har anklagats för att vara något teknokratisk och emellanåt svårbegriplig, men den kritiken har jag aldrig riktigt förstått. Enligt mig passar sättet som karaktärerna pratar på perfekt, sett till var dessa befinner sig. Filmen utspelar sig ju trots allt ”För länge sedan i en galax långt, långt borta…”

George Lucas är måhända inte den mest våghalsige och banbrytande regissören vad gäller bildkomposition och innovativa kameraåkningar, men gör absolut ett fullgott arbete med att pussla ihop sitt eget manus till den fullödigaste av äventyr. Han guidar oss långsamt genom berättelsen och låter oss lära känna karaktärerna på ett sätt som knappt återfinns idag. Tålamod är här ett nyckelord. Som exempel kan nämnas att det tar över 40 minuter innan Luke Skywalker och Obi-Wan Kenobi möter Han Solo och Chewbacca. Otänkbart i dagens snuttefieringssamhälle och Cirkus ADHD.

Rollbesättningen är likt filmen även denna smått legendarisk. Mark Hamill är mycket bra som den inledningsvis naive och otålige (”Like his father…”) Luke Skywalker, som i filmen får personifiera Hjälten som påbörjar sin resa mot något enormt mycket större än han någonsin kan ana. Carrie Fisher och dennes tolkning av den unge men redan erfarne och viljestarka Prinsessan Leia Organa sitter som en smäck från första till sista bildrutan.

Harrison Ford som Han Solo; vad kan man säga? Likt genidraget att välja Sean Connery som den förste James Bond är Lucas beslut att låta Ford spela fansens favoritsmugglare och kaxpelle Han Solo ett av dessa beslut vi kan lägga i mappen ”Det var menat att bli”. Före detta snickaren Harrison Ford var ödesbestämd att bli filmstjärna och det var här det började (1973 års American Graffiti får ursäkta).

Övrig casting är likaledes perfekt. Att Lucas lyckades håva in de brittiska karaktärsskådespelarna Alec Guiness och Peter Cushing i bärande roller – förstnämnde i den oumbärliga nyckelrollen som Obi-Wan Kenobi – får ses som snudd på ett scoop, för en då förhållandevis ung och okänd amerikansk regissör.

Darth Vader: Sithlord Supreme, hårding deluxe och Imperiets nummer två, anses av mången filmkritiker och biobesökare som Nummer Ett av filmhistoriens ”bad guys”. Jag kan trots hård konkurrens inte säga emot. Spelad av ex-tyngdlyftaren Dave Prowse samt med dubbad röst – den rösten – av afroamerikanske James Earl Jones.

Filmens specialeffekter, inklusive dess fantasirika världar och allsköns häftiga, läskiga och annorlunda varelser, väsen och existenser är banbrytande. Idag kan vem som helst med hjälp av en skärm, AI och några snabba knapptryck knåpa ihop ett monster (eller vad det nu må vara) men på den gamla goda tiden fick man hålla till godo med sin egen hjärna, penna, papper och exempelvis modellera, för att försöka skapa något. Gör en notering, dagens generation.

Betydelsen av musiken för filmens dundersuccé kan heller inte överskattas. John Williams genidrag att, likt Wagners operor, ge huvudkaraktärerna samt viktiga skeenden och händelser i filmen unika teman (”leitmotif”) var närmast revolutionerande. Säg den som inte kan nynna på filmens ledmotiv?

Flit och envishet segrade

Under den problematiska produktionen av Stjärnornas Krig tog George Lucas in element från olika genrer och lyckades skapade en unik mix av science fiction, fantasy och äventyr. Trots tidiga motgångar och skepticism från diverse filmstudior, blev Stjärnornas Krig inte bara en enorm framgång som sällan skådats vare sig före eller efter, utan även ett kulturellt fenomen, som för all tid och evighet förändrade inte bara filmindustrin utan även populärkulturen som sådan.

George Lucas vision, kreativitet, envishet och under många år hårda arbete för att till slut få sin skapelse uppe på vita duken, har haft en varaktig kulturell påverkan. Inte minst av den anledningen är Stjärnornas Krig en film som det är nära inpå den allmänbildades plikt att beskåda.

Notera att det är originalfilmen samt uppföljarna Rymdimperiet Slår Tillbaka och Jedins Återkomst jag åsyftar med ordet plikt. Inte McDonalds-produktionerna från profithungriga Disney som på senare år tyvärr sett dagens ljus. Filmer och tv-serier som man, om en önskar behålla sitt förstånd, bör undvika (Rogue One ett undantag). De tre prequelfilmer som George Lucas 16 år efter Jedins Återkomst påbörjade får däremot tummen upp från mig. Inte minst för att dessa åtminstone försökte göra något nytt och inte enbart apa efter originaltrilogin.

Tack för allt

Jag önskar avsluta denna alldeles för långa artikel med en personlig hyllning till min nyligen bortgångne mor. Det är nämligen henne jag har att tacka för att ha väckt mitt numera smått maniska intresse för filmkonsten, vilket senare i livet möjliggjort att jag nu sitter här på NyD-redaktionen och författar små filmrecensioner och modesta filmkrönikor.

Det var mamma som tidigt på vintervåren 1978 fintade med en då glosögd 10-årig grabb till Rigoletto på Kungsgatan i Stockholm, för att där ”titta på filmaffischen och bilderna från filmen”. Något som hade räckt gott för mig. Jag minns att det enda vi småkisar i kvarteret pratade om var “den där nya filmen” och att den bara måste ses! Vem skulle bli först, var tävlingen sinsemellan.

Den glädjen och hjärtvärmande lyckan jag där kände, när mamma går fram till biljettluckan och köper två biljetter till den fullsatta eftermiddagsföreställningen, denna soliga lördag, kan inte beskrivas med ordens hjälp. Där och då var jag inte bara Sveriges lyckligaste pojke, utan också son till världens bästa mamma. Tack, älskade mamma, för att du med buller och bång kickstartade mitt filmintresse med Stjärnornas Krig. Denna artikel tillägnas dig.

Jan Sundstedt