Greta – ett vilselett barn i klimatalarmismens tjänst

Hur ska man bedöma fenomenet, att ett ungt barn plötsligt blivit en bemärkt talesman för klimatet och dessutom världskändis? Varför har hon blivit så uppmärksammad? Om vi först tittar på bilden i stort, tror jag särskilt två faktorer varit viktiga. 1) Den sakliga grunden för att tro på global uppvärmning knakar nu i fogarna, eftersom verkligheten alltmer övertygande inte överensstämmer med modellernas förutsägelser. Det blir mer och mer uppenbart att hypotesen: (a) att människan på ett betydande sätt påverkar klimatet; (b1) att det sker genom att CO2 ökar i atmosfären, (b2) som leder till en påstådd uppvärmning, (b3) vilken ger katastrofala följer; inte alls är korrekt. Enligt vanlig vetenskaplig metodik förkastas då hypotesen. Men det vore i denna fråga en katastrof för upphovsmännen och alla mäktiga intressenter. Man behöver då stärka den känslomässiga ansatsen för att kompensera, att de sakliga argumenten alltmera tryter. Man minns då vilket genomslag på attityderna till invandring, som fotot av den lilla invandrarpojken, vilken spolades upp på stranden till Medelhavet, hade. Hur kan man då repetera den succén på klimatområdet ?

2) Eftersom många vuxna av flera skäl blivit alltmera skeptiska, vilket medfört att klimatfrågan minskar i betydelse för dem, var det även av det skälet logiskt att nu prioritera ungdomar och barn. Ett problem man också har är ju, att tidigare talesmän och kändisar (som Al Gore) delvis blivit komprometterade på grund av att alla deras prognoser visat sig falska. Och det börjar också bli uppenbart, att vissa utnyttjar frågan för att berika sig själva.

Vad man då helst vill ha är, vad någon i debatten benämnt ett barnkorståg. Enligt traditionen var det en tysk eller fransk pojke, som på tolvhundratalet genom att berätta om sin konversation med Jesus lyckades samla tiotusentals barn, vilka lämnade sina hem och följde honom till Medelhavet för ett korståg till Palestina. När havet inte delade sig som utlovat, fick man istället plats på fartyg, som dock förde dem direkt till slaveri. Miljörörelsens uttalanden om det mesta (isbjörnar, havsnivåer, temperaturökningar etc) har ungefär samma intellektuella nivå som den pojkens, det vill säga, de är inte faktabaserade, och vad det politiska resultatet av angreppen på den moderna civilisationen blir, vet vi inte. Ett land, som accepterar domedagsprofetior (“vi har 10-12 år på oss” och så vidare) det vill säga blivit barnsligt, tas ju så småningom över av någon, och vi har tur, om det inte blir en diktator. Men miljörörelsens version är en dröm om en världsomfattande ungdomsrevolt, som tvingar vuxna (mot deras övertygelse?) att ”ta sitt ansvar” och inleda en ”förändring” av samhället.

Vilken är bakgrunden?

Den globalistiska rörelsen använder klimatfrågan för att ge FN popularitet och anseende att göra något mycket viktigt för världen. Genom att koppla klimatet till sina socialistiska program (1) kan FN få ett genomslag dels för idén att en ny världsordning är nödvändig och dessutom – vad vänsterfraktionen i globaliströrelsen önskar – en planekonomiskt baserad sådan. Det internationella ekonomiska etablissemanget – en annan stöttepelare för ohämmad globalism – kommer bara att godta delar av planekonomin det vill säga den del som hindrar den konkurrens de annars möter från icke multinationella företag. Socialisternas dröm om omvandling av samhällena har mötts av valnederlag överallt i den civiliserade världen. Men här kan socialisterna dolt, det vill säga genom överstatliga projekt som EU och FN genomdriva i alla fall delar av sina planer.

Det finns också mycket pengar att tjäna på själva klimatfrågan, och det är inte begränsat till forskare, som får anslag. Alla typer av projekt, som syftar till att förbättra klimatsituationen, får offentliga anslag. Dessutom används frågan kommersiellt av många typer av företag. Beträffande Greta Thunberg föll det sig enligt framgångssagan så, att en PR-konsult inriktad på klimatfrågor – Ingmar Rentzhog – samma dag Greta startade sin skolstrejk vid riksdagen besökte henne. Tidningar började därefter intervjua och skriva om henne, och bland andra Rentzhog själv började sprida information genom sociala medier. Fyra dagar efter starten lanserade Gretas mor – operasångerskan Malena Ernman – en bok, där hennes man och Greta angavs som medförfattare. Den handlade till hälften om just klimatet och är där enligt uppgift fri från korrekta fakta och slutsatser. Att starta en skolstrejk för klimatet har sedan visats inte varit Gretas egen idé utan en annan PR-konsults, som därefter också hjälpte henne att få uppmärksamhet. Och Rentzhog lyckades genom Greta plötsligt få stor uppmärksamhet till sitt företags Facebook-sida och utnyttjade henne också, när hans företag efter några månader sökte pengar genom en emission.

Därefter har karusellen snurrat på. Man lyckades få in Greta som talare vid FN:s klimatkonferens i Katovice i december. Enligt SVT talade där Greta inför världens ledare inklusive FN:s generalsekreterare. Uppgiften visade sig senare inte oväntat vara fake news; hon talade inför en i stort sett tom sal (2). Hon fick även tala vid globalisternas konferens World Economic Forum i Davos vid några mindre sammankomster. Och i takt med att hon blev alltmer känd, har hon pratat inför olika internationella organisationer.

Vilket är budskapet?

Gretas budskap vid olika tillfällen visar sig vara enkla. Förutom att förmedla anklagelser att de vuxna gjort för lite mot klimathotet, visar hon sin omogenhet genom att till exempel på Twitter kräva, att utsläpp helt måste upphöra snarast. Och media ställer självfallet inga frågor om huruvida det verkligen är värt att eliminera den största delen av jordens befolkning för att nå det målet. Hennes (och eventuellt hennes föräldrars) brist på kunskap och omdöme visas, genom att hon uppenbarligen tror på skrämselscenarios som att jorden av klimatskäl kommer att drabbas av kris inom en nära framtid (”varför ska jag studera för en framtid som snart kanske inte finns?”). Att Greta dessutom av sina föräldrar tillåts läsa upp extremistiska slutsatser i sina manus, exempelvis att man kanske måste ändra det politiska systemet om inte tillräckliga förändringar genomförs, är märkligt. Det är ju en önskan om den klimatdiktatur, som en del aktivister och kulturpersoner smittade av klimathotsfobi verkar förespråka. Vad vi upplever är en miljörörelse, som istället för gud ser ett samhälle utan nämnvärda utsläpp av CO2 som något heligt och värt att offra allt för. Känslor och sätt att bete sig i förhållande till detta mål syns klart religiösa. I det ligger också det klara motståndet att höra på några invändningar och fakta, som motsäger det heliga budskapet och det beteende och regler, som det sägs medföra.

I Gretas familj finns en mor, vars internationella yrkesframgångar avstannat, och som av något skäl fångats in av klimathotsfobin; om och hur den sedan påverkat barnen och deras rädsla vet vi inte. Men vi vet, att en intelligent dotter med psykiska problem (Aspergers, högfungerande autism och den psykiatriska diagnosen tvångstankar (OCD)) samt besvär med skolan, också har en fobi. Och bara att barnet är medförfattare till moderns klimatbok innebär en förstärkt indoktrinering. Hon har matchats av kändisföräldrarna och genom stöd från andra professionella, som därmed också skapat sin egen karriär, nått internationell berömmelse. Föräldrarnas kändisskap har antagligen varit till hjälp. Men Greta kan föga mera än vänsterideologin bakom klimatfrågan, så hennes anföranden är ointressanta. Det mesta hon kan om klimatet är sannolikt fel. Det hon uttrycker är ren ideologi, vilket är skälet till, att hennes svar på frågor är ointressanta för praktiskt orienterade politiker med ansvar för klimatpolitik (3). Hennes mognadsnivå och bristande kunskap tillåter henne självfallet inte att göra avvägningar mellan de olika intressen, som berörs. Hon kan inte resonera och väga åsikter och olika aspekter mot varandra, eller svara på sakfrågor eller föra rationella resonemang eller delta meningsfullt i en diskussion.

Allt detta är ingen som helst kritik mot Greta, men det är kritik av hennes föräldrar, som tillåter ett skört barn att skolstrejka och uppträda under omständigheter, som sätter henne under offentlig press. Och att man tillåter att manus, som uttrycker extrema vänsteråsikter, sätts i händerna på henne, är oacceptabelt. Normala föräldrar tillåter inte sådant, och det kallas för föräldraansvar.

Dan Ahlmark