Faktisk demokrati numera en sten i skon för de styrande

Att politiker i Sverige är förtjusta i ordet demokrati vet vi inte minst genom de beskyllningar som de brukar rikta mot sina politiska motståndare: de utgör ”ett hot mot demokratin.” Däremot är politikerna inte särskilt förtjusta i att praktisera demokrati, det vill säga att man fattar politiska beslut i enlighet med folkviljan.

publicerad 19 februari 2022
- av Karl-Olov Arnstberg
Regeringen Andersson. Foto: Wikimedia/CC BY-SA 4.0
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Svenska politikers avsky för Ungerns Victor Orbán är talande. Han är tillsatt genom allmänna val och med en förkrossande majoritet i ryggen tillgodoser han och hans parti väljarnas intressen i form av bland annat motstånd gentemot såväl globalisering som islamisering. I Ungern hamnar ungrarnas och nationens intressen i första rummet, och då inte bara som lite varmluft som blåses ut över populasen. Orbán är därför avskydd inom EU och beskylls av EU-ledare, som aldrig erövrat sina positioner i något allmänt val, för att vara både totalitär och odemokratisk.

Man skulle kunna tro att journalisterna hade invändningar – speaking truth to power – men så är inte fallet. De har politikernas bästa framför ögonen. Av de svenska riksdagspartierna har Socialdemokraterna drivit maktprioriteringen längst. För inte alltför många år sedan månade de om äldrevårdens gamlingar och skjutsade dem till vallokalerna, så att de kunde rösta på ”rätt” parti. Ännu tydligare blev maktprioriteringen när arbetarna svek. Sossarna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet förstod snabbt att bidragsinvandring ger partiet nya väljare. Som tack och tillbaka-kaka röstar till exempel muslimerna kollektivt på det parti som imamerna rekommenderar. Lägg därtill att Socialdemokraterna sedan många år tillbaka manipulerat statistiken över arbetslöshet och invandrares bidragsförsörjning.

Listan på vad de tillåter sig, för att inte förlora makten, kan göras nästan hur lång som helst. Inte fan vill svenska politiker vara folkets ombud – då blir deras yrkeskarriärer osäkra. De ser till att få behålla sina platser vid köttgrytorna; dumma vore de väl annars!

För någon vecka sedan slötittade jag på SVT:s Rapport. I programmet framkom att mellan 60 och 70 procent av USAs republikaner, med Trump i spetsen, fortfarande är övertygade om att Joe Biden valdes till president med hjälp av valfusk. En kvinna i övre medelåldern, som visserligen ogillade Trump men röstade republikanskt, berättade i programmet om sin övertygelse att valet var riggat till Bidens fördel. Inslaget avslutades med att journalisten påstod att frågan om valfusk hade undersökts mycket noga och det inte fanns några som helst bevis för att något sådant hade förekommit. Som om det vore en självklar, objektiv och lättåtkomlig sanning!

Varför var journalisten så säker på sin sak? Vad vet väl han om möjligheterna för dem som har obegränsad tillgång till både pengar och avancerad högteknologi att både manipulera ett valresultat och sopa igen spåren efter sig? Som jag ser det finns det tre tolkningsalternativ:

Antingen är den här reportern lite dum och köper rakt av det politiska motståndarlägrets försäkringar om att allt gått rätt till. I den dumheten får inräknas en god portion folkförakt. Journalistens egen trosvisshet kan inte tolkas på annat sätt än att han betraktar en majoritet av de republikanska väljarna som sämre vetande konspirationsteoretiker.

Eller så säger han det som han tror att han måste säga för att behålla sitt jobb. I sådana fall är han en hycklare.

Det tredje alternativet har med cynisk dumhet att göra: han skiter i hur det förhåller sig.

Det finns en liknande misstanke om att det svenska valresultatet 2018 manipulerades. Valmyndighetens servrar gick i samband med rösträkningen ner då SD låg på 23 procent. Efter omstart rasade SD till 17 procent emedan Miljöpartiet, som tidigare legat på 3,2 procent, steg till 4,2 procent. Noteras bör att detta var första gången Skatteverket ansvarade för valet. Ska man infiltrera ett val, sker det nog enklast vid just en omorganisering. Var det valfusk? Ingen vet utom DN, som under rubriken Faktiskt helt fel att val.se-kraschen betydde valfusk skrev:

Faktum är dock att Sverigedemokraternas resultat fortsatte ligga på runt 20 procent åtminstone fram till 21:30-tiden, när drygt 500 distrikt räknats. Det var dessutom först runt den tiden som Miljöpartiet klev över fyraprocentsspärren. Val.se hade alltså legat nere i över en timme när resultatet början likna det som kom att bli slutresultatet för valnatten. SD:s nedgång och MP:s uppgång gick gradvis, och inte plötsligt, vilket arkiverade versioner av rösträkningen bevisar.

Även här framträder en iver att försäkra att allt gick korrekt till. Mediehusen fick ju siffror i realtid trots att Val.se låg nere. Men hur vet vi att siffrorna kom från Val.se? Min datorkunskap är begränsad men så mycket vet jag att det tekniskt sett är ganska lätt att koppla in en annan källa som levererar ”bättre” siffror. Det är ju inte så lite besynnerligt att servern kraschar med delikat tajming – men även resultatet väcker frågor. Men inte fasen har jag sett att några etablerade journalister varit intresserade av att gräva i den här frågan. Och varför skulle de göra det? Resultatet var ju glädjande! SD fick inte så många röster som journalisterna var oroliga för och Miljöpartiet förblev i riksdagen.

Jag vet inte mer än någon annan i dessa frågor. Jag kan dock inte undgå att lägga märke till att journalister inte är särskilt angelägna om demokratin. Även om de skulle ha frågor och invändningar så håller de tyst.

Det är uppenbarligen långt viktigare att de politiker som man hejar på vinner, än att värna om de demokratiska procedurerna.

Sverige har en mycket stark och tydlig lagstiftning när det gäller yttrandefriheten, som i konkurrens med de allmänna valen är demokratins kronjuvel. För såväl politiker som journalister är yttrandefriheten emellertid mera att likna vid en sten i skon – den skaver och man vill bli av med den. Här är lagen ”Hets mot folkgrupp” bra att ha. Staten finansierar bland annat Näthatsgranskaren som finkammar nätet efter dem som uttrycker sig regimkritiskt. Det är väl mest en tidsfråga innan det även blir kriminaliserat att kritisera politiker. I praktiken gäller många HMF-åtal redan nu politisk kritik. Politiker, journalister och jurister bildar således en ohelig allians i kampen mot det fria ordet.

Det finns emellertid en offentlig plattform där det alltjämt går att inte bara föra en viktig samhällsdebatt utan även kritisera nutidens galenskaper: Nätet. Men också där dras snaran åt. För drygt ett år sedan stängdes Swebbtv:s kanal ned på Youtube. Att Swebbtv hade en ansvarig utgivare hjälpte inte i sammanhanget. Observera att inte bara misshagliga inslag raderades – hela Swebbtv:s katalog med flera hundra inslag togs bort. Det var alltså inte ett tillslag mot enskilda programinslag utan en tystning av en snabbt växande alternativ tv-kanal. Svenska makthavare var naturligtvis angelägna om att slippa en misshaglig röst. Youtube kunde ha nöjt sig med att stänga ner hatretorik, men istället gick de den svenska regeringen till mötes. På detta sätt legitimieras användandet av censur. Någon insyn medgavs inte och Youtube ansåg sig inte heller behöva motivera sitt beslut.

Inte heller upplyser Youtube kanalinnehavarna om att deras program kommer att raderas. De bara försvinner. I stort sett samma sak hände med Granskning Sverige som stängdes ned på Youtube efter påtryckningar från Bonniermedia. Jeanette Gustafsdotter på Tidningsutgivarna (TU) blev överlycklig:

Då har Google hörsammat svenska mediehus kritik och man har tagit sitt ansvar. Målet är att stänga ned samtliga konton som gör olagligheter. Det blir en form av självreglering i stället för att man går in med lagstiftning. Men detta är det bästa sättet att hantera olagligheter.

Självreglering? Olagligheter? Det som Granskning Sverige gjorde var att ringa upp journalister för att ställa dem mot väggen. Sedan lade de ut dessa uppringningar på Youtube. Ujujuj, att dra ner byxorna på journalister – så får man inte göra! Expressens chefredaktör Thomas Mattsson påstod att detta varken handlade om yttrandefrihet eller var någon form av medborgarjournalistik utan ”trakasserier av samhällsbärande yrkesgrupper”.

Google, som äger Youtube, har utformat ett repressivt system för att tysta misshagliga röster:

De kan utdela strikes (varningar) då kontoinnehavaren brutit mot någon av Youtubes riktlinjer. Efter tre varningar blir kanalen permanent bortplockad. Det händer också att konton plockas bort direkt, utan varningar.

Demonetized kallas det när Youtube stänger ner reklamen i syfte att förhindra kanalerna från att tjäna pengar på sina inslag.

Shadow banning gör det svårare att hitta videos som lagts ut.

Limited state gör att innehållet inte går att klippa in i andra texter, dela och går inte heller att tjäna reklampengar på.

Rent allmänt gäller att dessa begränsningar drabbar kanaler som bedöms ha ett politiskt inkorrekt innehåll, som ifrågasätter makthavare och etablerades mediers nyhetsförmedling och samhällsbeskrivning.

I september i år är det som bekant val igen. Google har tillsatt en ny censurmyndighet ledd av 42-åriga Sara Övreby, bosatt på Södermalm. Hon kallas för samhällspolitisk chef och hennes uppdrag sägs vara att ”överbrygga gapet mellan teknik och politik”. Innebörden av detta redogjorde hon nyligen för då hon var inbjuden föreläsare på ”Folk och Försvars” rikskonferens: ” När nu många vänder sig till Google och Youtube för att hitta information kring valet är det extra viktigt att våra plattformar inte missbrukas.” Hon har också sagt att det mesta av det censurerade materialet plockas bort redan innan det läggs ut på Youtube.

Inför valet år 2018 köpte Socialdemokraterna plats på Google, så att deras politiska kommentarer hamnade överst och gav ”bästa träff” för den som googlade ”Sverigedemokraterna”. En kommentar på Flashback: ”Är någon förvånad i vår Demokratur? De kryllar som kackerlackor i en Södermalmsvänsterhåla…”

I år intensifierar Google samarbetet med både Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Myndigheten för psykologiskt försvar. Att de stora nätaktörerna är angelägna om att vara svenska myndigheter till lags förvånar inte. Minns att Facebooks serverhallar i Luleå fick ett statligt etableringsstöd på 140 miljoner kronor.

 

Karl-Olov Arnstberg

 

Texten har tidigare publicerats på Invandring & Mörkläggning

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!