Nyligen har budet gått om att Stockholmsbörsens operatör Nasdaq lägger ner vidare utredning angående telekomjätten Ericssons hantering av en internrapport kring sina förehavanden i Mellanöstern.
Mindre uppmärksamhet har ägnats åt rapporten ifråga, där Ericsson själva bland annat konstaterar att man gjort betalningar med oklara slutmottagare under en tid där terroristorganisationer som Islamiska staten kontrollerade väsentliga delar av området.
“Betalningsupplägg och kontanttransaktioner som potentiellt innebar risk för penningtvätt identifierades också“, skriver man vidare.
Finansinspektionen meddelar samtidigt att man glömmer och går vidare. Preskriptionstiden har nämligen gått ut, heter det.
– Vi har tittat närmare på Nasdaqs bedömning. Då händelsen är preskriberad har Finansinspektionen avslutat ärendet utan ytterligare åtgärd, kommenterar Vidar Lindgren, pressekreterare på FI, till Bonniertidningen Dagens Industri.
Turerna kring Ericsson visar med önskvärd tydlighet att man som företagsjätte kan ta sig för lite vad man vill. Man behöver helt enkelt inte oroa sig för de konsekvenser som skoningslöst hade drabbat den lilla människan.
Nya Dagbladet har tidigare rapporterat om hur flera vittnen berättat om hur Ericsson aktivt sponsrat terrorgruppen al-Qaida med högteknologisk utrustning. I utbyte skulle man ostört kunna fortsätta med sin ljusskygga verksamhet i Irak och Afghanistan. Lastbilar, utrustning för signalkommunikation, telefoner, datorer och satellitnoder ska ha placerats i särskilda ”gömmor” i grottor där de sedan hämtats upp av terrorgruppens medlemmar.
Hur mycket blod Ericsson har på sina händer och vilka attentat som möjliggjorts på grund av just deras finansiering kommer förmodligen aldrig att kunna slås fast med säkerhet. Hur som helst behöver det kontroversiella mångmiljardbolaget inte oroa sig för nedstängda bankkonton och anklagelser om ”misstänkt finansiering av terrorism” som så ofta görs helt godtyckligt av bankerna gentemot mindre kunder.
I detta fall finns det dock alltså vittnen som menar att det är just finansiering av terrorism som man de facto ägnat sig åt.
Samma bomullsvantar gäller däremot inte exempelvis för de små svensk-kurdiska föreningar som Nya Dagbladet nyligen rapporterat om, som föreningen Stöd till kurdiska barn. I dessa fall har föreningarnas konton hänsynslöst stängts ner en masse och utan vidare förklaring eller motivering. Att överklaga nedstängningarna har visat sig vara omöjligt – man får inte ens prata med de som fattat beslutet.
Några konkreta misstankar presenteras inte heller mot de kurdiska föreningarna – av förståeliga skäl eftersom man av allt att döma i huvudsak ägnat sig åt att samla in pengar till fattiga, sjuka och utsatta kurder. Bedömare menar att bankerna på grund av rädsla för sanktioner hellre stänger ner konton än låter dem vara kvar, även i fall där det inte finns någonting överhuvudtaget som tyder på att något brott har begåtts.
Tusentals svenskar har i nuläget vittnat om hur de mött samma behandling. Man har fått sina konton och banktjänster nedstängda – inte för att banken faktiskt misstänker terrorfinansiering eller penningtvätt, utan med omvänd bevisbörda; för att man inte till 100 procent kan utesluta det. Att lägga tid eller resurser på att utreda hur det faktiskt förhåller sig eller erbjuda rättvisa möjligheter till överklagan tycks vara helt uteslutet – trots att det rör sig om beslut som påverkar eller till och med förstör människors liv och vardag.
”Ska du fiffla ska de va’ rejält. Det kan vi acceptera”, sjöng Björn Afzelius. Det verkar också vara Finansinspektionens och bankernas devis för jättar som Ericsson.
Gentemot jättar som Ericsson verkar dock ingen rädsla för sanktioner finnas från bankernas sida. Man visar i dylika fall inget intresse av att försöka leva upp till de principer man på pappret menar att man måste följa. Det värsta som verkar kunna hända ett företag som Ericsson är att man eventuellt tvingas betala en liten sanktionsavgift i någon instans här eller där när ljusskygga metoder uppdagas.
Den mest närliggande förklaringen till dynamiken är förstås att Ericsson liksom andra bolagsjättar utgör en integrerad del av det rådande “demokratiska” systemet. Bankchefer, Ericsson-toppar och Sveriges högsta folkvalda politiker utgör delar av den oanständiga maktkrets som ständigt frotterar sig med varandra.
För enmansföreningar, småföretag och privatpersoner däremot tycks devisen fortsättningsvis vara att att man ses som skyldiga tills motsatsen bevisats. Faktum är att bankernas godtyckliga domar med hänvisning till “kundkännedom” verkar gälla även i fall där motsatsen faktiskt kan bevisas.
Orden räcker svårligen till för att beskriva det rådande systemets antimoral. De banker och politiker som möjliggör dess fortlevnad förtjänar folkets öppna förakt.
Markus Andersson
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
