MORGONDAGENS DAGSTIDNING – lördag 8 februari 2025

lördag 8 februari 2025

Efter Guds död

När Nietzsche utropade att "Gud är död" förutspådde han två möjliga konsekvenser. Det ena var nihilismen och den kollektiva moralens sammanbrott. Den andra var att människor skulle anamma rigida och totalitära ideologier. Båda kan hittas i vår tid i form av postmodernismen och kommunismen. Det menar Karl-Olov Arnstberg.

publicerad 26 augusti 2021
– av Karl-Olov Arnstberg
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Om man säger att alla människor är lika värda, så säger man samtidigt att alla människor är lika värdelösa. Det är med andra ord ett meningslöst påstående. Begreppet värde handlar om att göra distinktioner. Bra, bättre bäst. Dålig, sämre sämst. Att människor är lika mycket värda, det är ett ganska sällsynt undantag. Dessutom, lika mycket värda, i vems ögon?

Att ordna tillvaron hierarkiskt, inbegripet andra människor, det är något som alla gör, utan undantag. I annat fall uppstår kaos. Nå, som norm då? Visserligen är inte alla människor lika mycket värda, men det kanske borde vara så?

Lika illa där. Det är en allmängiltig mänsklig strävan att vilja bli bättre än andra, därför att den som uppnått ett mästerskap beundras av sina medmänniskor. Vi är lika angelägna om att få sola oss i våra medmänniskors beundran som vi är rädda för deras förakt. Begäret att överglänsa andra syns i stora avgörande skeenden som krig, i älskade aktiviteter som sport och sex, liksom naturligtvis i driften att bli rik. Detta begär är inte bara grunden för erövring och imperialism, det är också villkoret för skapandet, vare sig det är frågan om stora symfonier, målningar, romaner, etiska regler eller politiska system.

Det sägs ibland att rättssamhället behandlar alla lika. Det är naturligtvis inte sant. Är det någonstans man blir bedömd så är det ju i en domstol. Vi är inte lika inför lagen. I så fall skulle väl alla få samma straff, oberoende av ålder och oberoende av vad de gjort sig skyldiga till. Hur man än vänder och vrider på ”allas-lika-värde-dogmen” så blir det fel. Vi är inte lika mycket värda och Gud förbjude att vi någonsin blir det.

Utifrån ovanstående inte särskilt avancerade reflektioner kan väl ingen människa i hela landet tro på dogmen om det lika värdet? Jodå, säkert en majoritet av medborgarna gör det!
Jag misstänker att en allmän uppfattning är, att människan är ett förnuftigt djur, som riskerar att fångas in av religiösa och andra föreställningar – till exempel att alla människor är lika mycket värda. Kanske det är en uppfattning som man bör vända bakfram: Människan är ett religiöst djur, som emellanåt låter sig styras av sitt förnuft. När jag prövar den tanken, blir jag på något egendomligt sätt mindre frustrerad över vår tids stora vansinne.

Varifrån har vi då fått vår tids fixering vid människors lika värde? Friedrich Hegel, en tidig 1800-talsfilosof som folk i gemen inte vet så mycket om, men som via Marx haft ett mycket stort inflytande på vår tids tänkande, skulle ha svarat att det är ett arv från kristendomen. Det hade också efterföljaren Friedrich Nietzsche sagt, även om de i övrigt inte var filosofiskt särskilt samstämda.

Kristendomen var folkmajoritetens religiösa seger över den romerska eliten, en religion som gjorde de forna slavarna inte bara till sina egna utan också – på lite sikt – till samhällets herrar. Den nya religionens kanske viktigaste budskap var att de underordnade, de svaga, är lika mycket värda som de starka. Inför Gud är vi alla lika, ja det är till och med så, att det kan vara en nackdel att tillhöra samhällets grädda, eftersom det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Jesu bergspredikan inleds med att enkla och ödmjuka människor prisas och där hittar man också den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” Kristendomen ympar in skuldkänslor och dåligt samvete hos dem som har makten och de som är rika. För både Hegel och Nietzsche var kristendomen den förbittrade slavens segervapen mot sina herrar, den ideologi som gjorde slaven jämlik.

Under 1800-talets sista fjärdedel utropade Nietzsche som bekant att ”Gud är död”, men han sa aldrig vem eller vad som dödade Gud. Svaret är att det var vetenskapen. Det som hände i Frankrike, med start under den andra hälften av 1700-talet var, att de dominerande filosoferna ifrågasatte gudsstaten. Såväl Kant som Voltaire tvivlade på att det goda samhället skapats av Gud och att människans moraliska dygder var självklara. Istället lyfte de fram det mänskliga förnuftet; de var rationalister. De var också empiriste, vilket betyder att det är de mänskliga erfarenheterna som är kunskapens fundament. Hundra år senare kan man säga att vetenskapen hade besegrat religionen som samhällsbärande paradigm. Den sekulära människan begrep verkligheten bättre, vilket bland annat visades av att det moderna samhällets fantastiska framsteg inte bygger på religion utan på vetenskap.

Därmed blir människan en bland många slags invånare på en obetydlig planet som cirklar kring en medelstor stjärna i utkanten av en galax, som i sin tur är en av miljarder galaxer. Vad som är centrum i detta universum är svårt att säga, men det är knappast människan. Om det sedan är skalbaggar eller människor som har herraväldet över världen är vetenskapligt irrelevant. Livet, som i människors ögon är det mest värdefulla, är med vetenskapen som måttstock i själva verket värdelöst. Vetenskapen är par definition totalt amoralisk.

Nietzsche anammade föreställningen om världen och människans obetydlighet, på det sätt som visades av de framväxande naturvetenskaperna. Det centrala vetenskapliga axiom som vi fick till skänks av upplysningstiden – att verkligheten är det objektivas exklusiva domän – var, och är fortfarande, en förödande utmaning för alla religioner.

Att slippa religionens tvångströja, det borde ha varit en befrielse. Den brittisk-amerikanske författaren Christopher Hitchens, som dog för ett drygt decennium sedan, liknade det kristna himmelriket vid Nordkorea, där medborgarna tvingas att dyrka en totalitär ledargestalt. Gud, den ständige övervakaren, är folkmordisk, homofobisk, sexistisk och till och med en sadomasochist, eftersom han tvingar oss att älska honom, trots att vi fruktar honom. Så reagerade emellertid inte Nietzsche. Tvärtom var Guds död en skrämmande insikt, eftersom han förstod att det skulle utlösa ett kaos. Religionens viktigaste uppgift är att likrikta den kollektiva moralen. Medborgarna i ett samhälle måste vara överens om vad som är rätt och fel, ont och gott, viktigt och oviktigt. Finns det ingen gemensam moral, faller samhället sönder i individer, klaner, etniska minoriteter, sekter och andra konkurrerande konstellationer.

I en TED-föreläsning använder den amerikanske socialpsykologen och moralfilosofen Jonathan Haidt en metafor där han beskriver förnuftet som ett hus, det egna huset där vi är synnerligen förtrogna med alla rum, alla vrår och skrymslen. Men så upptäcker vi att det finns en trappa upp till något högre och okänt. Tar vi den trappan upp, lämnar vi förnuftets hus och blir del av något större. Individen med sina skarpa gränser mot omvärlden löses upp. Vi överskrider förnuftet och når en högre och religiös dimension. Vi blir del av ”det sakrala”.

Moralen tillhör inte förnuftets region utan det sakrala. Moral är en meningsprovins där individens intressen är underordnade kollektivets. En av sociologins fäder, fransmannen Émile Durkheim, myntade uttrycket Homo Duplex för att beskriva dels det profana, som är individens egendom, dels det sakrala eller heliga som är kollektivets tillgång och som får människan att fungera unisont på ett sätt som i sin omfattning är okänt i djurvärlden (exempelvis att bygga nationer). Utan en gemensam moral faller kollektivet samman.

Nietzsche förutspådde två möjliga konsekvenser. Det ena var nihilismen och den kollektiva moralens sammanbrott: Om Gud inte existerar så är allting tillåtet. Nihilismen förnekar att det finns någonting som kan kallas för mänskliga värden, vilket också i vår tid är intressant, med tanke på att postmodernismen kan beskrivas som en form av nihilism. Alternativt, befarade Nietzsche, skulle människor anamma rigida och totalitära ideologier. Så gick det ju också. Framför allt kom kommunismen att fylla den rollen. Den framstod som ett rationellt, sammanhängande och moraliskt alternativ till både religion och nihilism. Det var emellertid ingen tröst för Nietzsche. Han förstod att kommunismens konsekvenser skulle bli förödande.

Om vi inte i himmelriket fick våra belöningar för en god moral, så måste vi rimligen få dem här på jorden. Den marxistiska socialism som blev kristendomens moraliska substitut, gjorde fyra antaganden:

  1. Kapitalismen exploaterar de fattiga. De fattiga förslavas medan de rika blir allt rikare.
  2. Socialismen är human och fredlig, eftersom människor är jämlika, samarbetar och delar med sig.
  3. Kapitalismen kommer att leda till en revolution. Det är första steget mot det samhälle som kräver av var och en efter förmåga och till var och en efter behov – alltså i grunden kristendomens moral.
  4. Socialismen skapar välstånd, eftersom socialistisk produktion är effektivare än kapitalistisk produktion. Så blir det när människor arbetar åt sig själva.

Samtliga dessa antaganden visade sig vara felaktiga. Marknadsekonomins förespråkare, som Ludwig von Mises, Friedrich Hayek och Milton Friedman, förklarade varför toppstyrda socialistiska planekonomier alltid misslyckas. Dessutom, kommunismens praktik slår till och med nazismens, när det gäller antalet miljoner människor som i ideologins namn fått sätta livet till. Alla socialistiska regimer har omformats till diktaturer och börjat mörda människor i en skala som dessförinnan var okänd i människans historia.

Man skulle kunna tro att det förnuftiga djur som kallar sig självt för människa gjorde bokslut med kommunismen, på samma sätt som skedde med nazismen. Emellertid, nu sker en transformation som inte borde ha varit möjlig. Kommunismen muterar till postmodernism. Filosofen Stephen R.C. Hicks skriver i sin också till svenska översatta bok Postmodernismens förklaring (Timbro 2014):

Ställda inför den fortsatt blomstrande kapitalismen och den fortsatt brutala och fattiga socialismen, hade de att välja mellan att acceptera bevisen och avvisa sina högt skattade ideal, eller att hålla fast vid idealen och angripa hela idén om att bevis och logik skulle spela någon som helst roll. /…/ Konfronterade med hårda bevis och skoningslös logik replikerade vänstern: Det där är bara logik och bevis; logik och bevis är subjektiva; ni kan egentligen inte belägga något; känslor överträffar logiken och vår känsla säger socialism (s. 104-05).

Det finns inte en enda postmodernist som är opolitisk eller politiskt står till höger. Samtliga befinner sig inte bara till vänster, utan långt ut på vänsterkanten: Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Francois Lyotard, Jacques Lacan, Stanley Fish, Richard Rortry och Catharine MacKinnon, för att nämna några av de stora namnen. Det kanske allra största namnet, Fredric Jameson, gav ord åt den sjuka som nu plågar ett samhälle där allt, till och med fotbollen, är politiskt. Det var just det han sa: I sista hand är allt politiskt, vilket ska uttolkas som att alla påståenden om objektivitet och rationalitet döljer en förtryckande politisk agenda. För postmodernisten kan inte språket vara kognitivt, eftersom det inte beskriver verkligheten utan i sig utgör verkligheten.

Den nya kritiken mot kapitalismen blev, att den inte tillgodosåg människans behov av jämlikhet. Särskilt tydligt blev det för kvinnor och etniska minoriteter, så småningom kompletterade med religiösa och sexuella minoriteter. Sökte man sig bakåt i historien kunde man se hur illa det kunde gå: kapitalismens slavhandel. Kapitalismen må vara bättre på att skapa välstånd än socialismen men det sker till ett alltför högt pris: rasism och förtryck av minoriteterna. Dessutom, kapitalismen skapar endimensionella människor, fångade i den materiella konsumtionens totalitära värld.

För att avsluta med Nietzsches oro för att efter Guds död väntade nihilismen, så står postmodernismen närmare nihilismen än någon annan tidigare intellektuell rörelse. Den tidigare citerade Hicks får sista ordet:

I den moderna världen har vänsterteorier varit en av de främsta grogrunderna för förstörelse och nihilism. Från franska revolutionens skräckvälde via Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot till terrorismens uppgång på 1960- och 1970-talen, har den yttersta vänstern uppvisat dels en återkommande beredvillighet att med våld uppnå politiska mål, dels extrem frustration och vrede när detta har misslyckats. Vänstern har också inkluderat många medresenärer som saknat politisk makt men tillhör samma politiska och psykologiska universum. Herbert Marcuse, med sin uttryckliga uppmaning att med filosofins hjälp åstadkomma ”det absoluta tillintetgörandet av det sunda förnuftets värld”, är bara en sentida och ovanligt explicit röst (s. 203).

 

Karl-Olov Arnstberg

 

Artikeln har tidigare publicerats Invandring & Mörkläggning

Ett år av besinningslöst våld – och nya vägskäl

Folkmord och etnisk rensning lanserades som legitimt "självförsvar". Eskalerande krigsretorik skulle göra oss trygga och freden i Sverige skulle säkras genom anslutning till en militärpakt med ett alltmer oresonligt tonläge. 2024 kom på många sätt att bli ett år där den orwellska retoriken togs till nya nivåer.

publicerad 31 december 2024
– av Redaktionen
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När vi idag skriver nyårsafton i kalendern är det med ett bistert nyhetsår bakom oss.

Mer än något annat kom 2024 att utgöra den fullständiga frånvaron av en vilja hos maktetablissemanget till ömsesidig förståelse och fredlig samverkan.

Redan i januari lät Sveriges överbefälhavare uppmana svenskarna att efter två sekler av fred nu förbereda sig för ”ett krig mot Ryssland”, och i mars blev så Sverige formellt medlemmar i den USA-ledda militärpakten, Nato, utan att någon egentlig offentlig debatt har förts kring saken. Deklarationer har utlysts om att detta var nödvändigt av ”säkerhetspolitiska skäl” och skulle göra oss alla ”tryggare”, medan Natomedlemskapet i praktiken har drivit oss ännu närmare ett krig mot Ryssland. I samma veva som Sverige anslöt sig till Nato kunde det bekräftas att alliansens trupper fanns på plats i Ukraina och deltog i striderna.

Bilden av Ukrainakriget, som Västblockets proxykrig mot Ryssland, stärktes ytterligare när en läckt inspelning visade hur tyska militärtoppar diskuterade möjligheterna att attackera rysk infrastruktur och bomba Krimbron – ett attentat som sedermera genomfördes i oktober 2022. Redan tidigt under året lät även Frankrikes Emmanuel Macron deklarera att han övervägde att skicka franska soldater till Ukraina.

Parallellt med eskalationen i Ukraina fortsatte Israel genom bombningar och blockader att driva på vad som av alltfler betecknats som ett folkmord i Gaza där de högerextrema makthavarna i Tel-Aviv öppet har glatt sig över att området blivit lagt i ruiner.

På vissa utposter i Europa har det uttalade krigsmotståndet samtidigt vuxit. I maj utsattes Slovakiens frispråkige premiärminister Robert Fico för ett mordförsök, men överlevde mirakulöst – samme Fico som tillsammans med Ungerns premiärminister Viktor Orbán varnat för riskerna med Västblockets fortsatta inblandning i kriget, där han uttryckt stark oro för att konflikten i fortsatt frånvaro av diplomati kan utvecklas till ett tredje världskrig.

Statsminister Ulf Kristersson och USA:s utrikesminister Anthony Blinken. Till höger, EU-flaggan vajar när Natos bombplan flyger över Stockholms stadshus. Montage. Foto: U.S. Department of State, faksimil/Carl Bildt/X

Folkligt missnöje

På hemmaplan har Moderaterna fortsatt att ge vatten på kvarnen till kritiken att man inte skiljer sig nämnvärt från sina socialdemokratiska föregångare vid makten. Trots löften om motsatsen har den demografiska omvälvningen av Sverige fortsatt i stadig takt. I april passade man också på att driva igenom en lag i syfte att göra det lättare för barn att genomgå könsmanipulerande behandlingar, där partiföreträdare som motsatte sig idén rättades in i ledet med hjälp av partipiskan. Under sommaren lät man också fortsätta expandera övervakningssamhället, något som kommit att bli en av partiets hjärtefrågor.

Den internationella bilden av Sverige som gängkriminalitetens högborg i Europa förstärktes i augusti när danska politiker och polis gick ut och larmade om att ungdomar med svenska medborgarskap anlitas för att åka över gränsen och begå mord i Danmark. Samma bild stärktes ytterligare av att Inspektionen för vård och omsorg gick ut och bekräftade att många av landets HVB-hem i praktiken tagits över av kriminella nätverk och därmed har kunnat nyttjas som rekryteringsbaser av dessa.

Missnöjet med det politiska ledarskapet har samtidigt blivit allt svårare att dölja runtom i Europa. I februari fick de nederländska bondeupproren en uppföljare när stora bondeprotester mot Bryssels växande totalitarism, som man menar riskerar att döda den europeiska livsmedelsförsörjningen.

Ryssland har samtidigt passat på att flirta med politiskt missnöjda EU-medborgare och andra västerlänningar – där man beslutat erbjuda asyl och uppehållstillstånd till dem som vill undkomma vad man beskrev som på ”destruktiva nyliberala ideal”.

Bidens kollaps – och Trumps återkomst

Under sommaren blev det också allt svårare att dölja den allvarliga demensen hos ”den fria världens ledare” – USA:s president Joe Biden. Dennes dråpliga fadäser och osammanhängande utspel gjorde till slut att även de egna anhängarna medgav faktum om hans hälsotillstånd vilket föranledde att hans kandidatur drogs tillbaka från presidentvalskampanjen.

Det folkliga missnöjet med det demokratiska etablissemanget har av allt att döma vuxit även i USA och gjorde Donald Trump med sin oppositionella profilering till en alltmer tydlig favorit att vinna valet. Trumps ställning stärktes sedan ytterligare av de dramatiska bilderna av det mordförsök som ägde rum mot honom under ett kampanjmöte i Pennsylvania – där Trump överlevde till synes mirakulöst och efter detta kom att omhuldas i allt högre grad även av gamla politiska motståndare.

Globalisttoppen Mark Rutte blev ny Natochef. Foto: World Economic Forum/CC BY-NC-SA 2.0

I början av sommaren stod det klart att Nederländernas premiärminister, Bilderbergveteranen och globalisten Mark Rutte, skulle ta över Norges tidigare statsministers, Jens Stoltenberg, chefspost för ett Nato som än mer öppet visade att man inte är intresserade av diplomatiska lösningar i Ukraina. Samtidigt fortsatte larmen om allt grövre israeliska övergrepp i Gaza, där en läckt FN-rapport visade hur omkring 200 av organisationens anställda, och nästan lika många av deras familjemedlemmar, dödats av israelisk militär – siffror som saknar historiskt motstycke.

När sommaren blev till höst utvecklades också den israeliska invasionen av Gaza till ett regionalt krig. Massiva bombattacker mot Libanon inleddes med tusentals dödade och skadade som följd. Allt detta medan världssamfundet tittade på och några allvarliga funderingar på sanktioner mot Israel under det pågående folkmordskriget inte kommit på fråga. I Sverige fortsatte välfärdskollapsen och Kronofogden larmade om att en barnfamilj nu vräks från sitt hem varje dag.

I oktober vållade Kristdemokraternas EU-parlamentariker, Alice Teodorescu Måwe, uppståndelse när hon krävde att den som ska beviljas svenskt medborgarskap först måste underteckna en ”lojalitetsförklaring” till Israel. Tel-Aviv passade under samma period på att helt förbjuda FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, med hänvisning till att denna skulle vara ”infekterad av terrorister”, och det framgick även att det i praktiken framförallt är amerikanska skattebetalare som finansierar den israeliska militärapparaten.

Teodorescu Måwe menade att svenska medborgarskap endast bör ges till dem som erkänner staten Israel med sina illegalt ockuperade territorier. Montage. Foto: Levi Meir Clancy/Unsplash, Kristdemokraterna

Vaccinkritik och Västhyllade salafister

I november segrade Trump som väntat. Den israeliska lobbyorganisationen AIPAC deklarerade i samband med valet även att man ansåg sig ha gjort stora framsteg med att få in pro-israeliska kandidater i de amerikanska kongressen. Den tillträdande presidenten fick sedan många att höja på ögonbrynen över sina ministernomineringar, framförallt nomineringen till posten som hälsominister av Robert Kennedy Jr. som blivit känd för sin kritik av läkemedelsjättarna och hälsoriskerna kring vacciner i allmänhet och covidvaccinerna i synnerhet.

Samtidigt som de sociala såren från coronakrisen har befunnit sig i bakgrundsbruset av krigsretoriken har det samtidigt också blivit allt mer tydligt att de som varnat för de experimentella mRNA-vaccinens skadlighet också tycks ha varit rätt ute från första början. Under slutet av våren medgav bland annat vaccinjätten AstraZeneca att deras mRNA-vaccin, som så många befarat, riskerade att orsaka blodproppsrelaterade dödsfall – uppgifter som förvisso varit kända sedan länge men genomgående avfärdats som paranoia. Frågan lyftes även i Sveriges riksdag när den obundna ledamoten Elsa Widding efterlyste av den svenska regeringen att utreda hur mRNA-preparaten i covidvaccinerna påverkar arvsmassan.

Assads regering störtades och ersattes av islamister. Montage. Foto: Syriens president, faksimil/France 24/YT

I Syrien störtades familjen al-Assad på ett dramatiskt sätt efter 55 år vid makten och ersattes av salafistiska terroristgrupper med kopplingar till det ökända al-Qaida. Politiker i Väst lät samtidigt genomgående meddela att man betraktade islamisterna som potentiellt positiva demokratiska krafter, där USA öppet utlovade understöd till de tidigare så förhatliga jihadisternas styre.

Året för det politiska samtalet i Sverige slutade sedan i samma krigiska tongångar som det började när Sveriges försvarsminister deklarerade att fortsatt stöd till Ukraina förblir Sveriges viktigaste prioritering. Under december månad tycktes arméchefen Jonny Lindfors även bekräfta att Sverige förbereder sig för krig mot Ryssland, en krigsupptrappning som blev än tydligare i samband med att MSB gick ut och uppmanade svenskarna att förbereda sig för allt från traditionella flygangrepp till attacker med kärnvapen och biologiska stridsmedel mot svenska städer – samtidigt som svenska svenska församlingar uppgav att man fått i uppgift att förbereda massgravar för stupade.

Nya Dagbladet kämpar vidare

I de dramatiska tider världen befinner sig i har Nya Dagbladet under året, utöver rapporteringen om den hysteriska samhällsutveckling vi haft i Sverige och i vår del av världen, gjort ytterligare försök att lyfta blicken bortom ett Västblock som i allt högre utsträckning sluter sig från omvärlden. I augusti besökte tidningens redaktionsledning bland annat det så kallade BRI-forumet i den kinesiska provinsen Sichuan som delgav utvecklingen av världens största infrastrukturprojekt – initiativet till den nya Sidenvägen som i nuläget involverar över 150 länder. Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson pekade i sammanhanget på att det blir alltmer uppenbart att dagordningen i världen snabbt är på väg att ritas om.

Det är viktigt att vi bevakar och hänger med i utvecklingen av den multipolära världsordning som nu i högt tempo ritar om den karta vi minns från 1900-talet, betonar Andersson.

På samma tema uppmärksammades även BRICS-organisationens anmärkningsvärda utveckling bland annat i samband med toppmötet i den ryska delrepubliken Tatarstans huvudstad Kazan.

På hemmaplan ser 2025 också ut att kunna bli ett år då Nya Dagbladets exceptionellt utdragna rättskamp med Länsförsäkringar Bank om blockaden av en stiftelse för oberoende journalistik i Sverige kan ta nästa steg. Efter att banken genom kryphål i domstolsväsendet lyckats förhala rättsprocessen under nästan två år togs ärendet slutligen hela vägen till Högsta domstolen, där Nya Dagbladet tog en första viktig delseger när bankjätten slutligen nekades prövningstillstånd för sina förevändningar för att undgå rättvisan.

Nya Dagbladets nyhetschef Isac Boman och chefredaktör Markus Andersson kan glädjas med läsarna över en första seger i HD i rättsprocessen mot Länsförsäkringar Bank. Foto: NyD/Mostphotos

Det är genant att en av landets största banker ägnar sig åt denna typ av barnsligheter för att försöka undgå rättvisa för det juridiska och ekonomiska övergrepp man uppenbart gjort sig skyldig till, säger Nya Dagbladets chefredaktör Markus Andersson, som samtidigt pekar på att rättsprocessen i praktiken ännu bara har börjat och att dess fortsättning kommer att stå tydligare klar under början av året.

Chefredaktören understryker sin tacksamhet till läsarnas stöd som kommit till redaktionen under det gångna året.

Vi har alltid varit en humla som flyger vidare mot alla odds, men vi lever också i en tid med enorma möjligheter. Vi vet att vår bevakning och våra kommentarer gör skillnad i ett medielandskap som är exceptionellt likriktat i dagens läge. Behovet av medieaktörer som verkar oberoende av det offentliga samtalets allt snävare ramar är fortsatt helt enormt.

Det är svårt att kommunicera till alla läsare som hjälpt oss vilken skillnad varje vänligt ord och varje krona gör för vår strävan att befästa NyD som en professionell, stark och intellektuellt hederlig röst i det nordiska medielandskapet, avslutar Andersson.

 

Med det sagt önskar Nya Dagbladet alla läsare och hela det svenska folket ett Gott Nytt År med stark tro på en bättre framtid!

Klimatpolitisk huggsexa

Klimatöverdrifterna

De miljarder som utlovades vid klimatmötena till fattigare länder kommer att tas från hushållens skattepengar. Det handlar om tusentals kronor årligen för varje hushåll - en summa som förväntas öka framöver.

publicerad 27 november 2024
– av Tege Tornvall
Foto: COP29
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De nyss avslutade klimatmötena i Colombia och oljestaden Baku bekräftade åter vad FN:s årliga klimatmöten egentligen är och handlar om:

Klimatmötena är politiska huggsexor om finansiering och fördelning av nu utlovade 300 miljarder dollar per år (nu höjt till 300 miljarder) till fattiga länder för att få dem att byta billig, riklig, tillgänglig och energirik energi (kol, olja och gas ur marken) mot dyr, otillförlitlig och energifattig med ont om råvaror (”förnybar” vind-, sol- och biokraft) med påstått klimathot som förevändning.

Medias rapportering från dessa möten gäller mest hur fattiga länder vill pressa rika på mer pengar. Nu gäller det totalt inte längre 100 utan 300 miljarder dollar per år.

Det är vanliga hushålls skattepengar. I världens välståndsländer bor en dryg miljard av världens totalt 8,2 miljarder invånare. Med drygt 11 kronor per dollar motsvarar 300 miljarder dollar 3 400 kronor per person och år.

Det blir 7 000 kronor per hushåll och år – och mer framöver. Har välståndsländernas hushåll det klart för sig? Även bland dem har många klen ekonomi eller är rent fattiga.

Till detta kommer högre energi- och övriga levnadskostnader. Det kan bryta fortsatt växande välstånd i ännu välmående demokratier och leda till strider om finansiering och fördelning även där. Därför gäller hela klimatfrågan politik och inte vetenskap.

Särskilt eftersom Jordens klimat äger rum i den marknära atmosfären och främst beror på hur mycket solvärme som når jordytans land och särskilt hav.

 

Tege Tornvall

Dyrare bensin och diesel skall få fler att köpa elbil

Biltillverkare kräver ”modiga politiska beslut” för att göra dieseln dyrare, så att konsumenterna istället pressas att köpa elfordon.

publicerad 24 oktober 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Christopher Persson
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När elfordon lockar för få köpare vill deras tillverkare göra det dyrare och svårare att köpa bensin- och dieselbilar.  Nyligen krävde Kina-ägda Volvo Cars och dess systerföretag Polestar att EU per 2035 förbjuder försäljning av nya sådana bilar.

För lastbilar tycker Volvo AB:s VD Martin Lundstedt att elektrifieringen går för långsamt. Detsamma tycker Scanias VD Christian Levin, som vill att politiker borde göra mer för att stödja eldrift.

Han kräver ”modiga politiska beslut” för att göra diesel dyrare, alltså göra lastbilar och vägtransporter dyrare.

Detsamma kräver konkurrenten Daimler Trucks, vars avgående VD Martin Daum vill se årligt ökande bränslepriset i stället för bonusar för elfordon. Målet är att ”göra det otänkbart att köpa bensin- eller dieselbilar”.

Väl medvetna om elfordons begränsade räckvidd kräver de samfällt fler laddstationer ute i trafiken. Att bekostas av fordonsägare och skattebetalare.

En större ellastbil kostar mer än dubbelt mot en dieseldriven och tar flera ton mindre last. I klartext: högre pris för mindre nytta.

 

Tege Tornvall

Pengar som inte finns

Klimatöverdrifterna

Trots att koldioxid är en bristvara i atmosfären satsar vi hundratals miljarder på att minska halterna. Det här är pengar som ännu inte finns och som riskerar att förloras på missriktade projekt och ideologiska önskedrömmar.

publicerad 5 september 2024
– av Tege Tornvall
Foto: Nina Laakso/CC BY 2.0