Den sociala formateringen och kampen som aldrig kan vinnas

Den belgiske psykologen Mattias Desmets forskning om det sociala fenomenet massformatering bär på en viktig nyckel till att förstå vår samtids totalitära samhällsutveckling.

publicerad 29 januari 2022
- av Karl-Olov Arnstberg
Foto: Becker1999/CC BY 2.0

I ett närmare 90 minuter långt samtal mellan den belgiske psykologen Mattias Desmet och den amerikanske filosofen Aubrey Marcus diskuteras frågan om en befolkning kan masshypnotiseras. Svaret blir, knappast förvånande, att det inte bara går utan att det också sker – om och om igen.

Det finns ett antal begrepp som refererar till det som sker: masspsykos, grupptänkande, hjärntvätt, kollektiv hypnos etcetera. Det man använder i det här samtalet är engelskans mass formation, som jag här översatt till dels ”massformatering”, dels ”social formatering”. Formatering är en bra beteckning, även om den känns lite ovan. Jag associerar till hur man formaterar en hårddisk, så att den kan förses med rätt program för den uppgift som man vill att den ska utföra.

Det är inte så att de klyftigaste klarar sig bättre i en massformateringsprocess, utan den drabbar alla typer av grupper. Vi vet inte vad det är som gör att det ändå finns en kategori som ser konsekvenserna, bevarar sitt förnuft och sin förmåga till logiskt tänkande. Ungefär 30 procent av den befolkning som drabbas av denna massformateringsprocess hypnotiseras. Så var fallet både i Sovjet och Nazityskland. 40 procent av befolkningen hänger därefter på denna första grupp. De vill inte gå emot strömmen. Det är både svårt och för farligt. Resterande 30 procent gör motstånd. Lyckas denna sista grupp föra fram sina protester tillräckligt kraftigt för att ta ledningen, då följer 40-procentsgruppen med dem. ”Fiskstimmet” vänder och formateringshypnosen är då över, om man får tro den belgiske psykologen Mattias Desmet.

En skillnad mellan massformatering och hypnos är att i hypnos så hypnotiserar hypnotisören aldrig sig själv, medan massformatering drabbar alla som tillhör de trettio procenten. Det finns inte alltid någon hypnotisör utan det är ofta en självgående process. Däremot söker formateringsprocessen starka ledare som har kraft nog att legitimera de nödvändiga ritualerna och genomföra de aktioner som krävs.

För att jag ska kunna ta mig vidare i detta resonemang behövs begreppet narrativ, det vill säga en för ett kollektiv gemensam och enande berättelse, som svarar på frågan vad som är meningen med livet. Det finns dock ett problem med beteckningen narrativ/berättelse, nämligen att den är för passiv. Den enande berättelsen är inte bara en berättelse utan framför allt en uppfordran till kamp mot Ondskan och De Onda, som kan se helt olika ut i olika narrativ.

Viktigt här är att förstå att det handlar om en kamp som aldrig kan vinnas, därför att själva kampen är ett pseudofenomen. Det överordnade syftet är att bygga identiteter.

Massformatering skapar alltid nya offer eftersom det är ångest och meningslöshet som ligger bakom och det är spänningslösande när man ”upptäcker” att det finns något slags fiende som måste attackeras och besegras.

Narrativet riskerar att få ett så starkt grepp om de hypnotiserade att de till och med dödar sina egna. Det angriper den logiska tanken, förnuftet och till och med självbevarelsedriften. Häxjakterna under 1600-talet är ett skrämmande exempel. Kampen mot den onde satan drevs i vissa schweiziska byar så långt att nästan inga kvinnor alls fanns kvar. Såväl kvinnor som män blev extremt fokuserade på själva uppgiften, blinda för konsekvenserna, blinda för det lidande de iscensatte när de levande brände de kvinnor som tidigare varit deras grannar och nära vänner.

1900-talets paradexempel är Stalins Sovjetunion, Hitlers Nazityskland och Maos Kina. 15 procent av de lojala kommunisterna i Sovjetunionen avrättades på 1930-talet utan att folkets dyrkan av Stalin rubbades. Något liknande hände 1945 när Tyskland drev upp morden på judar. Tvärt emot vad man skulle kunna tro var det då som motståndet bland tyska dissidenter var som svagast. Under Maos ”Det stora språnget” under åren 1958 – 62 beräknas 45 miljoner människor ha dött. De flesta misshandlades, svalt eller tvingades arbeta sig till döds. Varken Stalin, Hitler eller Mao avsattes av de egna folk som de utsatte för mord och massdöd. Att alla tre satt kvar vid makten fram till sin död säger något om hur ett narrativ kan behålla makten.

Den enande uppgiften skänker mening åt tillvaron. Det finns undersökningar som visar att Londonbor upplevde blitzkriget som den lyckligaste tiden i sitt liv. De kände verkligen att det fanns starka känslor som band dem samman, trots att det exploderade omkring dem, hus rasade samman och människor dog. Det är av samma anledning människor inte begår självmord när de får utstå ytterst svåra villkor. I Gulag tog man inte livet av sig. När en stark extern fara hotar sluter människor sig samman och fokuserar på att överleva. Livet blir meningsfullt och då begår man inte självmord.

I vår tids Sverige är det staten som kontrollerar det giltiga narrativet och medierna för ut det. Medierna är den hypnotiska rösten. Det sker också en medial samordning. Alla stora medier följer samma manuskript: DN, SVT, Sveriges Radio, Aftonbladet etc. Därtill kan man lägga de myndigheter som formaterats: Kyrkan, Försvarsmakten, Skolan, Förskolan, Universiteten och inte minst nykomlingen: Sociala media, där också oppositionen finns.

Under århundraden var kristendomen det för Västerlandet giltiga narrativet, en berättelse som under 1800-talets senare del ersattes med en materialistisk berättelse, om framsteget. 1900-talet är vetenskapens, teknokratins och materialismens tid. Efter två världskrig och förintelsen har denna berättelse förlorat sitt grepp. I dag har vi i Sverige och Västerlandet inte längre någon gemensam berättelse, som ger mening åt våra liv.

I stora städer har medborgarna inte lika starka sociala band till andra människor, som de har i små samhällen. De har sina referenser till medierna, i synnerhet i teve, istället för från sina medmänniskor. Kändisar får ersätta grannarna och de sociala banden försvagas. I en amerikansk undersökning rapporterade 25 procent av befolkningen att de inte hade en enda vän. Inte en enda! Jag misstänker att den siffran är ännu högre i Sverige. Den yngre generationen blir ännu mer ensam, eftersom de i allt högre utsträckning samspelar med andra människor on line. De sitter med sina mobiler och framför sina datorer. Där har de alltmer av sitt sociala umgänge. Var och en drar sina egna slutsatser och de skapar således inte sina personligheter genom delade erfarenheter i verkliga livet. Denna brist på gemenskap är det som kännetecknar den västliga globaliserade och konsumerande människan. Detta leder i sin tur till att många människor tycker att livet saknar mening.

Det som i vår tid pågår är en desperat jakt på en ny enande berättelse, men ännu är vi inte där. Det vi i dag har är ett antal mer begränsade berättelser, som ofta omfattas av ett lands maktelit, men som inte klarar av att övertyga en tillräckligt stor majoritet av medborgarna. Det finns fyra inte tillräckligt stora berättelser. Risken är att de fogas samman till en stor dominerande berättelse, med den totalitära staten som följd:

  • Feminismen, som innebär att kvinnorna kämpar för lika villkor med männen. När de uppnått det kommer kampen att handla om lika utfall och ytterst om vilka som ska ha makten i samhället, männen eller kvinnorna. Det är inte så att den kampen någonsin är vunnen utan kampen leder från berättigade krav till patologi. Att vinna skulle för segrarna vara liktydigt med att åter kastas ut i meningslöshet.
  • Globalismen, som dels handlar om anti-rasismen, dels om kampen mot nationerna. Nationella ledare som har folket med sig i värnandet av det egna landet kallas för odemokratiska. Patologin handlar i mycket om den politiska retoriken. Vad får sägas och vad får inte beröras? Vilka ord och narrativ är förbjudna och vilka är tillåtna?
  • Kampen för klimatet, som är den berättelse som har de tydligaste religiösa dragen. Vid FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972 varnade arrangören, som blev den första chefen för FN:s miljöprogram, att världen bara hade tio år på sig att undvika katastrof. År 2004 skrev brittiska The Guardian att klimatförändringarna, om inte drastiska åtgärder vidtogs, senast år 2020 skulle ha raserat civilisationen. Stora europeiska städer skulle sjunka under havsytan. På Storbritannien väntade ett ”sibiriskt” klimat och våldsamma upplopp. Det fanns risk för att ett kärnvapenkrig skulle följa i spåren av omfattande torka och svält. Trots 50 år av förutsägelser som slagit helt fel, säljer fortfarande klimataktivister, journalister och politiker med god framgång in bilden av en nära förestående undergång och ogrundad skräckpropaganda får verkliga konsekvenser. Ungdomar världen över lider av klimatångest. Två tredjedelar är rädda och ledsna, och nästan hälften uppger att deras oro påverkar vardagen.
  • Kampen mot antivaxxarna. Nu i covidhysterin riskerar de så kallade antivaxxarna att bli samhällets fiende nummer ett. De förlorar jobbet, får inte gå på restaurang, inte flyga, kanske inte får åka med kollektiva transporter etc. Bortblåst är uppfattningen att alla människor är lika mycket värda. Vaccinfrågan har drivit oss längst mot det totalitära samhället, eftersom vi på grund av rädsla för spridningen och för att vi själva eller våra nära och kära ska drabbas, är beredda att ge fri lejd åt maktens begränsningar av våra liv.

För att en massformatering ska triggas igång krävs det att det finns en stor och fritt flytande ängslan och missnöjdhet. Om människor känner sig isolerade och att deras liv saknar mening så finns det en oro, som människor inte riktigt kan förankra i specifika samhällsproblem. De vet inte varför de känner som de gör. Att det förhåller sig så kan vi bland annat se på den enorma mängd med sömntabletter, medicin mot psykoser och antidepressiva läkemedel som skrivs ut och konsumeras. Detta tillstånd är enligt WHO så utbrett att det drabbar en på fem människor.

Ångesttillståndet rymmer också en fritt flytande aggressivitet. Man vet inte riktigt varför man är upprörd och aggressiv och därför söker man efter något att ansluta sig till, som kan sätta stopp för de missförhållanden man anser sig kunna urskilja. Det kan vara ”antivaxxare”, främlingsfientliga eller klimatförnekare.

Fritt flytande ängslan är ett plågsamt tillstånd. Genom att tro på ett narrativ och ansluta sig till en kamp känner människor att de är på banan igen. De upplever ett meningsfullt sammanhang. Det uppstår en ny solidaritet, nya sociala band, en ny mening med livet. Detta är skälet till att människor tror på narrativet och ansluter sig till den strategi som medierna anger, må det hela vara aldrig så absurt. Det är viktigt att inse anledningen till att de bejakar såväl story som strategi, att det inte har med förnuft och trovärdighet att göra utan är svaret på ett psykologiskt kristillstånd. De får ett med andra människor gemensamt socialt band, en berättelse som bejakas och som det är ”rätt” att solidarisera sig med.

Människor är sociala varelser och att vara socialt isolerad är smärtsamt på riktigt. De byter från att vara socialt obundna till att få gemenskapen och känslan av att nu fungerar livet, en känsla som bekräftas av kollektivet.

Det är nu som det är bäddat för en ny berättelse, ett narrativ, som kan spridas via massmedia och som pekar på anledningen till det mentala tillstånd som man befinner sig i. Genom att formatera sig i enlighet med detta narrativ, så gör man något som kommer att förbättra tillvaron för alla människor. Massmedierna förser alltså dessa missnöjda, desillusionerade, deprimerade och aggressiva människor med en strategi.

Massformatering riskerar alltid att leda till att de hypnotiserade blir till monster. Det har vi sett om och om igen. Det här är en form av hypnos och rösten är hypnosens viktigaste redskap varför det är viktigt att de som inte drabbas om och om igen höjer sina röster för att besegra monstret. Dissidenterna har vanligtvis inte tillräckligt mycket kraft för att väcka de hypnotiserade men de kan göra hypnosen mindre djup och därmed förhindra att de hypnotiserade börjar begå sina övergrepp, de som i flera fall resulterat i folkmord. Vi som klarat oss får därför inte tystna, vi måste fortsätta att göra motstånd och detta motstånd måste i första hand höras. Det sker i språket.

 

Karl-Olov Arnstberg

 

Texten har tidigare publicerats på Invandring & Mörkläggning




Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.