MORGONDAGENS DAGSTIDNING –
Donera Annonsera Om Nya Dagbladet Kontakt
Globe
Nya Dagbladet
Senaste nytt

NyD Debatt

Annons:
Den här artikeln publicerades för 8 år sedan

https://nyadagbladet.se/debatt/sa-avancerar-kampanjen-for-legalisering-av-pedofili/

Debatt

”Så avancerar kampanjen för legalisering av pedofili”

Vårt nuvarande samhälle står alltjämt med kraft emot pedofilin. Samtidigt har vår kultur redan anammat uppfattningen att den sexuella orienteringen är medfödd och oföränderlig liksom att barnet har sexuella rättigheter, vilket allt kan användas i kampanjen för pedofilins legalisering. Det skriver Tapio Puolimatka, professor i pedagogik vid Jyväskylä universitet.

Uppdaterad oktober 24, 2018, Publicerad oktober 23, 2018
15 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Lagar rörande kön och sexualitet har på senare år ändrats i många västländer, varvid man utnyttjat den känslopåverkande fantasin om att den sexuella orienteringen skulle vara medfödd och oföränderlig. Jämlikheten och de mänskliga rättigheterna har ansetts kräva att människor får ingå äktenskap på den egna sexuella orienteringens villkor. Människorna har invaggats i tron att förändringen av uppfattningen om äktenskapet till könsneutralt inte ger upphov till några större förändringar i samhället. Ändringen av äktenskapslagen leder dock till förändring även av lagarna om moder- och faderskap liksom av undervisningen om kön och sexualitet.

Hur långt kommer denna förändringsprocess att gå? Några forskare har framkastat att fantasierna om att den sexuella orienteringen skulle vara medfödd och oföränderlig lägger grunden även för en kampanj till försvar för pedofilers sexuella rättigheter. När pedofili i medierna börjar framställas som en medfödd och oföränderlig sexuell orientering och med denna kampanj förenas den i vår tids sexologi rådande uppfattningen om barnet såsom en varelse, som söker och behöver sexuell njutning och som har sexuella rättigheter, då grundläggs en process, som så småningom leder till legalisering av först pederasti och sedan pedofili.

Hur medierna påverkar

Enligt Doug Mainwarings (2017) analys har mediekampanjen för normalisering av sexuella relationer mellan vuxna och barn redan börjat. I första skedet är avsikten att normalisera sexuella relationer mellan vuxna och tonåringar (pederasti), varefter man sedan går vidare till att normalisera sexuella relationer mellan vuxna och barn. En dylik normaliseringsprocess genomföres med hjälp av TV-serier, dokumentärer och tidningsartiklar, där dessa relationer skildras såsom något positivt eller åtminstone oskadligt.

Annons:

”Först normaliseras pederasti och sedan pedofili. Och det genomförs på samma sätt som under vår livstid homosexualitet har nått en fullständig acceptans. Det talas oupphörligt i medierna om homosexualitet och den framställs ideligen i spelfilmer och på TV som något bra, så att den blivit inte bara något vanligt utan även uttjatat.” (Mainwaring 2017) När det gått så långt att det blivit ofarligt och uttjatat, blir det möjligt att legalisera det.

Som exempel på första skedet i denna strategi nämner Mainwaring en Hollywood-film, som premiärvisades i november 2017, Call Me by Your Name. Den handlar om en vuxen mans sexuella relation med en 17-årig pojke, alltså pederasti. Filmen har fått översvallande lovord i många amerikanska tidningar, och filmrecensenter föreslår den redan för Oscarspris. I filmen skildras ej den vanliga situation, vari den vuxne mannen söker förleda den yngre pojken. I stället visar filmen hur pojken söker den sexuella förbindelsen med den vuxne mannen.

I filmen visas hur den 17-årige Elios far accepterar sin sons sexuella relation med den vuxne mannen. Han beklagar att han själv inte fick samma möjligheter, när han var i sonens ålder. På detta vis ger filmen föräldrarna modellen för deras ”normala” sätt att förhålla sig till en ung sons sexuella experiment och eftersträvar sålunda att sätta föräldrars naturliga beskyddarinstinkt ur spel.

Ideologi påverkar forskningen

Även den vid universitetet i Austin (Texas) verksamme sexualforskaren Mark Regnerus (2017) ser tecken på att försök görs att i en nära framtid få en allmän acceptans för pedofili. Han tror att denna kampanj kommer att lyckas, eftersom den bygger på samma antaganden enligt vilka man fick en allmän acceptans för en könsneutral äktenskapslag. Redan nu försöker man i sexualforskningen med tvivelaktig slutledning försvara uppfattningen att sexuella relationer med vuxna inte skadar barnen, eftersom de unga kan erhålla njutning av dessa relationer (Rind & Welter 2014; Rind 2017a; Rind 2017b).

Att unga kan känna njutning i sexuella relationer med vuxna betyder dock inte att sex med vuxna inte skulle skada dessa unga. Skada kan ske fastän de inte är medvetna om att känna skada. Unga far lätt vilse i fråga om sådant som för deras egenskap av människa är på lång sikt värdefullt och viktigt. Erfarenheten av sexuell njutning blir förvriden i en relation, där den unge ej är en jämlik partner, vilket leder det erotiska begäret i en osund riktning. Så karakteriserar Regnerus (2017) dylikt sexuellt utnyttjande av unga som ”djävulskt” (diabolical), eftersom de unga inte nödvändigtvis ens är medvetna om att de skadas och därför inte heller förmår söka medel för att få den egna sexuallustens utveckling att gå i en sund riktning, till exempel den hjälp de kan få i terapi.

Filosofen Roger Scruton (2006: 295-298) anser pedofili jämförbar med tidelag och nekrofili så till vida som i alla dessa alternativ den sexuella lustens objekt är något (ett djur, ett lik, ett barn), som den vuxne kan styra. ”Lika litet som tidelagsidkaren och nekrofilen förmår pedofilen överlämna sig åt den fulla utmaning ett annat perspektiv medför utan måste begränsa sin uppmärksamhet till det han även kan kontrollera.” (296) Nekrofilin är den sexuella perversionens absoluta form, eftersom i nekrofilin den andres existens anses som ett hot mot egen sexuell strävan. I andra perversioner finns begär till den andre men i en försvagad form. Pedofilen hyser begär till barnet just därför att det är ett barn, som det är möjligt att kontrollera och manipulera för de egna begärens tillfredsställelse, eftersom barnet inte kan med samma kraft och förmåga vara medvetet och uttrycka sina begär och sitt eget perspektiv. Barnet förmår inte heller bedöma det mot den egna personen riktade sexuella våldets långsiktiga följder för det egna sexuella begärets utveckling, vilken till följd av pedofilin förgiftas och smutsats med minnen av tvång och alienation.

Alfred Kinseys inflytande

I vår tids sexologi och därmed även sexualundervisning har den uppfattningen blivit rådande att barn är varelser, som alltifrån födelsen söker sexuell njutning. I enlighet därmed har sexualundervisningens ändamål blivit att avlägsna hinder och hjälpa barnet att uppnå sexuell njutning. I daghem och skolor har man tagit i bruk en så kallad helhetsinriktad sexualundervisning, som förmedlar fantasiföreställningen om att olika sexuella levnadssätt är likvärdiga.

En viktig grund till vår tids uppfattning om barnets sexualitet är Alfred Kinseys och hans kollegers forskning, vari de hävdade sig för första gången ha vetenskapligt konstaterat att i orgasm kulminerande sexualitet hör till barns, även spädbarns, normala liv. Utgående från detta tänker man sig att barnet har ”rätt” till sexuellt beteende oavsett hur föräldrarna bedömer detta – rätt till sexualitet i alla former, bara dessa är frivilliga och grundas på gemensamt samtycke. Därvid glömmer man att barnets frivillighet med lätthet kan manipuleras.

På Kinseys barnforskning stöder sig till exempel Robert Crooks och Karla Baur i sitt grundläggande verk om sexologi, Our Sexuality. I bokens första upplaga (1983:410) skrev författarna: ”Det felaktiga antagandet att barndomen är en period av latent sexualitet har så småningom smulats sönder under inverkan av Alfred Kinseys och andra framstående forskares forskningsresultat. I själva verket erkänner man numera att spädbarn av båda könen redan vid födelsen har förmågan att känna sexuell vällust och reagera sexuellt.”

I bokens tolfte upplaga (2014:344) citeras ur Kinseys bok framställningen av små barns orgasmer och konstateras: ”Det är omöjligt att bestämma vad dylika sexuella erfarenheter betyder för spädbarn, men det är rimligen säkert att dessa aktiviteter skänker tillfredsställelse.”

Pedofilers uppgifter om egna iakttagelser såsom kunskapskälla

I sin bok säger Crooks och Baur att Kinseys forskning rörande barn såsom enda kunskapskälla har mödrars uppgifter om sina iakttagelser. I boken nämns icke den andra, betydligt viktigare kunskapskällan. Enligt Kinseys biograf James Jones (2004) grundade sig Kinseys framställning av barns och spädbarns sexualitet och ”orgasmer” till stor del på pedofilers uppgifter om egna iakttagelser.

Kan man då anse Jones’ påstående tillförlitligt? Kinseyinstitutets förutvarande chef och Kinseys nära medarbetare Paul H. Gebhard skriver på baksidan av omslaget till Jones’ bok: ”Detta verk är Alfred Kinseys definitiva biografi. Jones’ arbete utmärks icke endast av sin rikedom på detaljer utan även av sin omsorgsfulla noggrannhet.”

Den uppfattning vår tids sexologi har om barnets sexualitet har påverkats av det kapitel i Kinseys bok om den manliga sexualiteten, där Kinsey avhandlar barns förpubertala sexualitet. Han anser sig ha visat att små barn har förmåga att uppleva orgasm, att sexuell aktivitet är naturlig för människan alltifrån födelsen och att sexuell aktivitet inte skadar vare sig spädbarn eller äldre barn. Enligt Kinsey är ett av målen för barnets utveckling förmågan att uppleva sexuell tillfredsställelse. Kinsey berättar öppet i sin bok att materialet härrör ”från äldre personer, som varit i sexuell kontakt med unga pojkar” (Kinsey 1948:160).

Kapitlets text och i denna införda tabeller uppger att yngre än ettåriga barn stimulerades sexuellt (det vill säga utnyttjades sexuellt) och iakttogs oavbrutet under en timme och en fyraåring till och med 24 timmar oavbrutet. Kinsey uttalar öppet att en av hans informanter hade varit ”i sexuell kontakt med vissa pojkar under många år (i vissa fall rent av sexton år), alltifrån tidig förpubertet ända till sena tonår och tjugo års ålder.” (Kinsey, 1948: 160-161)

Enligt Kinseys biograf James Jones (2004:511) bygger detta kapitel på material som till stor del härrör från en enda känd person, som Jones betecknar som ”Mr X”. Ifrågavarande mr X hade sexuellt utnyttjat 600 pojkar och 200 flickor och upplevat sexuella relationer med djur av många arter (Jones 2004:507). Mr X hade om sina sexuella erfarenheter gjort utförliga minnesanteckningar, vari han rapporterade barnens-offrens reaktioner och beteenden.

Mr X:s minnesanteckningar utgjorde en betydande del av det material, på vars grundval Kinsey bildade sin uppfattning om barns sexualitet. I ett brev till mr X skriver Kinsey: ”Jag gratulerar dig till din forskningsinställning, som lett dig till att samla material under så många år.” Senare tillade han: ”Allt det material du samlat bör finna vägen till vetenskapliga publikationer.” (Kinsey, anf. av Jones 2004:508)

James Jones anser dock (2004:510) att det från vetenskapens synpunkt sett hade varit bättre om Kinseys intensiva lust att få nytt material inte hade fördunklat hans omdömesförmåga:

”Hur man än betraktar saken, bör hans förhållande till mr X tjäna som ett varnande exempel. Mr X:s erfarenheter må vara hur värdefulla för vetenskapen som helst, men faktum kvarstår att han var en rovgirig pedofil – en väldig blind fläck i Kinseys synfält framträdde däri att han övertog mr X:s efter brottsliga gärningar gjorda minnesanteckningar och förvandlade dessa till faktamaterial.” (Jones 2004:510-511)

Skänker pedofiler barn sexuell njutning?

Med stöd i mr X:s material beskrev Kinsey barns orgasmer. Vissa pojkar ”håller eller kippar efter andan, stirrar med ögonen eller kniper ihop dem, händerna darrar, munnen förvrids, ibland sticks tungan ut; hela kroppen eller kroppsdelar rycker till som i kramp.” Kinsey säger vidare att samma pojkar upplever ”en gradvis och ibland utdragen utveckling till orgasm, vari ingår ännu häftigare krampryckningar i hela kroppen; kraftig andning, jämmer, kvidande, snyftningar eller ännu vildare tjut, ibland ymnigt tårflöde (i synnerhet hos yngre barn).” En annan grupp företedde hysteriskt skratt, tal, sadistiska eller sadomasochistiska reaktioner, hastiga rörelser (vid antingen onani eller samlag), kulminerande i mer eller mindre våldsamma rörelser, som fortsätter orgasmen igenom.” Hos andra personer förekom orgasmer, vilka ”kulminerade i extrem skälvning, sammanbrott, ansiktsfärgens försvinnande och ibland personens medvetenhetsförlust.” Några pojkar led ”outhärdliga kval och kunde skrika, om rörelsen fortsattes eller penis ens berördes.” Den sistnämnda gruppens medlemmar ”spjärnade emot för att komma loss från sin partner och kunde göra ännu våldsammare försök att undvika höjdpunkten, fastän de ”tydligt erhåller sexuell njutning av situationen.” (Kinsey 1948:161)

Sexualbrottslingar av mr X:s typ övertygade Kinsey om att barn ”tydligt erhåller sexuell njutning av situationen”, fastän de kämpar för att komma loss, kippar efter andan, skriker av smärta eller rent av förlorar medvetandet. Detta pedofilers påstående om den njutning barnen erhåller upprepas i många av vår tids sexologiska arbeten, där barns sexualitet avhandlas. På detta påstående bygger delvis även vår tids sexualundervisning, vari framhålls barnets ”rätt till sexualitet”, rätt att söka sexuell njutning.

Den upplevelse, som för Kinsey definierade orgasmen, var enligt Kinseys biograf James Jones (2004:512) barnens extrema smärtreaktioner under den sexuella tortyr de fick genomlida. Jones ifrågasätter att vi kan anse trovärdigt pedofilers vittnesmål om den njutning de påstår barn erhålla under den sexuella tortyr de förövar mot dem. Att hämta information om barns sexualitet från dem som utnyttjat barnen sexuellt är enligt Judith Riesman detsamma som att draga slutsatser om vuxna kvinnors sexualitet på grundval av våldtäktsmäns berättelser.

I den sexualundervisning, som hämtat inspiration av Kinseys forskning, strävar man att ge barnet kunskap om sexualitet och att aktivera barnet sexuellt så tidigt som möjligt. Enligt den nya sexualundervisningen finns det inga absoluta sexualnormer: alla på ömsesidigt samtycke grundade former för sexuellt beteende är normala och acceptabla. När alla alternativ framställs för barn och unga såsom likvärdiga utan moralisk eller ens hälsomässig värdering, blir det svårt för de unga att uppfatta att en del av dessa alternativ är ägnade att förstöra deras möjligheter att skapa ett varaktigt och lyckligt äktenskap. När dylikt tänkande läres ut till unga inom skolans obligatoriska sexualundervisning, får de svårt att förstå hur sexualiteten förhåller sig till kärleken och att förflytta sexuallivet in i äktenskapet.

Sexuella rättigheter och sexuell hälsa

Vid världskonferensen för kvinnor år 1995 i Peking skrevs för första gången en internationell överenskommelse om erkännande av principerna för sexuella rättigheter. Därefter har många internationella och nationella organisationer sökt förverkliga och utöka de program som Pekingkonferensen antog. Det i Förenta staterna verksamma Rådet för sexualitet, information och utbildning (Sexuality, Information, and Education Council, SIECUS) definierar sexuella rättigheter på följande vis: ”Individen har rätt till kunskap, färdighet, stöd och tjänster för att kunna fatta ansvarsfulla beslut om sin sexualitet, så att de motsvarar egna värden. Till dessa rättigheter hör rätt att bestämma över den egna kroppen, rätt till sexuella relationer på frivillighetens grund, rätt till sexuell och reproduktiv hälsovård på frivillighetens grund liksom möjlighet att uttrycka den egna sexuella orienteringen utan våld eller diskriminering.” (Lottes 2000:20)

Internationella koalitionen för kvinnohälsa (International Women’s Health Coalition) har underavdelningen HERA (Health, Empowerment, Rights and Accountability). Enligt denna är sexuella rättigheter ”en fundamental del av de mänskliga rättigheterna. De innefattar rätten till lustfylld sexualitet, vilken i sig är väsentlig och värdefull men samtidigt ett grundläggande medel för kommunikation och uttryck av kärlek människor emellan. Sexuella rättigheter innehåller i sig rätten till frihet och självständighet i ansvarsfullt sexuellt beteende” (Lottes 2000:22).

Förenta nationernas världshälsoorganisation WHO tillämpar begreppet sexuella rättigheter begränsat även till barn och definierar sexuell aktivitet och erhållandet av den kunskap, som dess förverkligande fordrar, såsom en barnets rättighet. Erhållandet av kunskapen ifråga tolkar WHO såsom barnets skyldighet att deltaga i av WHO bestämd sexualundervisning. 0–4-åriga barns sexuella hälsa sköts enligt WHO genom att man visar barnet att ”till sexualiteten hörande ting är positiva och ger njutning” (SSE 35). Man skall berätta för barnet ”om den njutning och det välbehag som uppstår vid beröringen av den egna kroppen, om den tidiga barndomens onani”, ”om rätten att bekanta sig med den egna nakenheten” och ”rätten att utforska könsidentiteten”. (SE 17, 38-39)

Det begrepp om barns sexuella rättigheter, som WHO använder i sina riktlinjer, lösgör barnen från föräldrarnas auktoritet med hänvisning till ”individens rätt till sexuellt självbestämmande”, som ”hjälper individen att avvisa familjens eller samhällets intrång.” (SSE 18) Emellertid är det enligt forskningen barnets nära kontakt med föräldrarna, som skyddar barnet för omogna sexuella lösningar. Just på sexualundervisningens område behöver de unga föräldrarnas stöd för att kunna handla klokt med tanke på framtida mänskliga relationer.

I sin hävdvunna bemärkelse avser barnets sexuella rättighet barnets rätt att behålla sin sexuella oskuld, det vill säga sexuella oförbereddhet, och att behålla denna ostörd ända tills barnet mognat till en person, som förmår ge sig hän åt en annan person i ett kärleksförhållande med bibehållen integritet. Till barndomens naturliga oskuld hör friheten från sexuella tankar, sexuella fantasier, begär och aktiviteter.

En del av den naturliga oskulden är förmågan att känna skam. Skamkänslan är också en av högkulturens förutsättningar, såsom Neil Postman konstaterar i sin bok The Disappearance of Childhood: ”Civilisationen kan inte existera utan kontroll av impulserna, i synnerhet impulsen till aggression och omedelbar begärstillfredsställelse. Vi löper en ständig fara för att behärskas av barbari, att överväldigas av våld, lössläppt sexualitet, drifter, egoism. Skammen är den mekanism som håller barbariet stången …. Därför har inpräglandet av skamkänslor utgjort en omfattande och känslig del av den undervisning barnet fått hemma och i skolan.” (Postman 81)

Den sexualundervisning, som aktiverar och väcker sexualiteten, avlägsnar hinder och utsätter därmed barnen för sexuella impulser och sexuellt utnyttjande. Skamkänslans försvinnande gör det svårare för barnet att värja sig för sexuellt utnyttjande, eftersom barnets naturliga känslomässiga motreaktion försvagas. Samtidigt försvagar skamkänslans försvinnande eller hämmande barnets förmåga att stå emot egna primitiva impulser.

Den nya sexualundervisningen får kyrkans välsignelse

I sin bok Monta rakkautta (MR, svensk utgåva: Kärlekens mångfald; övers. anm.) omfattar biskop Björn Vikström okritiskt världshälsoorganisationen WHO:s teser om ”sexuell hälsa” och ”barnens sexuella rättigheter”, varmed förstås barns och ungas behov av och rätt till sexuell aktivitet. Med hänvisning till WHO:s begrepp sexuella rättigheter skriver Vikström: ”Kyrkor och de andra religiösa samfund har även en viktig roll och ett ansvar i förverkligandet av de sexuella rättigheterna och den sexuella hälsan” (MR 81). Vikström dryftar inte kritiskt WHO:s definition av ”sexuella rättigheter”, vilken förutsätter att barnet har behov av och rätt till sexuell aktivitet.

Vikström anpassar sig till den naturalistiska sexologins synsätt, enligt vilket ”sexualitetens olika uppenbarelseformer” kan ”förstås som yttringar av naturliga variationer och naturens rikedom” (113). Tillämpat på sexualundervisningen följer därav att ”Det är de vuxnas uppgift att ge tillstånd till sexuell och könslig mångfald.” (1499 I stället för en kritisk bedömning av sexualitetens olika former ligger tonvikten på en kritiklös acceptans av ”sexuell och könslig mångfald” i enlighet med rådande mode.

Även om Vikström entydigt avvisar sexuella relationer mellan vuxna och barn, gör hans grundtanke om ”acceptans för sexuell mångfald” och om ”olika sexuella orienteringar” såsom ”naturens variationer” det möjligt för hans anhängare att anpassa sig till strömningar i tiden, när pedofilin uppfattas såsom en medfödd och oföränderlig sexuell orientering och barnens sexuella rättigheter betraktas såsom rätten att leva i sexuella relationer med vuxna.

Redan nu finns forskare, som anser att sexuella relationer mellan vuxna och barn är acceptabla och rent av väsentliga för barnets sunda utveckling. Till exempel bör man enligt Joan A. Nelson (1989) kalla pedofilen för en visionär som försvarar barnets rättigheter och som ”tror att de problem som kännetecknar vår tid beror på att barndomssexualiteten blivit undertryckt, vilket förbjuder av åldern oberoende sexuell förbindelse att komma till uttryck”.

Till slut

Vårt nuvarande samhälle står alltjämt med kraft emot pedofilin. Samtidigt har vår kultur redan anammat uppfattningen att den sexuella orienteringen är medfödd och oföränderlig liksom att barnet har sexuella rättigheter, vilket allt kan användas i kampanjen för pedofilins legalisering. Kommer denna kampanj att lyckas? Svaret på denna fråga beror på om människorna vaknar till försvar för barnens äkta mänskliga rättigheter.

 

Tapio Puolimatka, professor i pedagogik vid Jyväskylä universitet

 

Översättning: Nya Dagbladet

Referenser, förkortningar och litteratur

Förkortningar
SSE: Världhälsoorganisationen WHO:s regionbyrå för Europa och
BZgA: Seksuaalikasvatuksen standardit Euroopassa. Suuntaviivat poliittisille päättäjille, opetus- ja terveydenhoitoalan viranomaisille ja asiantuntijoille. Terveyden ja hyvinvoinnin laitos, Helsinki 2010 (Standarder för sexualundervisningen i Europa. Riktlinjer för politiska beslutsfattare, tjänstemän och sakkunniga på undervisningens och sjukvårdens områden).

Litteratur
Crooks, Robert & Baur, Karla (2014) Our Sexuality. Twelth Edition. Wadsworth.

Jones, James H. (2004) Alfred C. Kinsey: A Life. Norton.

Kinsey, Alfred & Pomeroy, Wardell & Martin, Claude & Gebhard, Paul (1948) Sexual Behavior on the Human Male. Philadelphia: Saunders.

Lottes, Ilsa (2000) ”Uusia näkökulmia seksuaaliterveyteen”, teoksessa Osmo Kontula & Ilsa Lottes (toim.) Seksuaaliterveys Suomessa. Helsinki: Tammi.

Mainwaring, Doug (2017) ”Amid sex scandals, Hollywood releases gay ’romance’ that normalizes man-boy sex”, Life Site News 27.11. 2017.

Nelson, Joan A. (1989) ”Intergenerational Sexual Contact: A Continuum Model of Participants and Experience”, Journal of Sex Education & Therapy 15 (1): 3−12.

Postman, Neil (1985) Lyhenevä lapsuus. Suom. Ilkka Rekiaro. WSOY. Amerikanska originalets titel: The Disappearance of Childhood.

Puolimatka, Tapio (2017) Seksuaalivallankumous: perheen ja kulttuurin romahdus. Kauniainen: Perussanoma.

Puolimatka, Tapio (2018) Seksuaalivallankumouksen uskonnolliset juuret. KKJMK.

Regnerus, Mark (2017b) “No Long-Term Harm? The New Scientific Silence on Child-Adult Sex and the Age of Consent”, Public Discourse 20.09. 2017.

Reisman, Judith (2013) Stolen Honor, Stolen Innocence: How America was Betrayed by the Lies and Sexual Crimes of a Mad “Scientist”. New Revolution Publishers.

Rind, Bruce & Welter, Max (2014) “Enjoyment and Emotionally Negative Reactions in Minor-Adult Versus Minor-Peer and Adult-Adult First Postpubescent Coitus: A Secondary Analysis of the Kinsey Data”, Archives of Sexual Behavior (2014) 3: 285−297.

Rind, Bruce (2017a) “First Postpubertal Male Same-Sex Sexual Experience in the National Health and Social Life Survey: Current Functioning in Relation to Age at Time of Experience and Partner Age”, Archives of Sexual Behavior, Published online 17 July 2017.

Rind, Bruce (2017b) Reactions to First Postpubertal Female Same-Sex Sexual Experience in the Kinsey Sample: A Comparison of Minors with Peers, Minors with Adults, and Adults with Adults”, Archives of Sexual Behavior (2017) 46: 1517−1528.
Scruton, Roger (2006) Sexual Desire: A Philosophical Investigation. London: Continuum.

Vikström, Björn (2016) Monta rakkautta: Seksuaalisuuden, parisuhteen ja avioliiton teologia. Helsinki: Kirjapaja. Svensk utgåva: Kärlekens mångfald. Fontana media (2017).

Finska originalartikeln Kampanja pedofilian laillistamiseksi publicerades i den konservativa nättidningen Oikea media, www.oikeamedia.com, den 27 juli 2018.

Tapio Puolimatka är professor i pedagogik vid Jyväskylä universitet. Han är särskilt inriktad på pedagogikens teori och tradition.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

https://nyadagbladet.se/debatt/saker-vi-inte-talar-om-i-sverige/

Debatt

”Saker vi inte talar om i Sverige”

Valet 2026

Medan partierna tävlar om mindre ekonomiska löften lämnas Sveriges militära kurs, pandemipolitiken och den digitala övervakningen utanför valdebatten, skriver Andreas Sidkvist, vice partiledare för MoD.

Publicerad september 2, 2026
Porträtt av Andreas Sidkvist
Andreas Sidkvist, vice partiledare för MoD.
4 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det är mycket prat om valfläsk. Partierna bjuder över varandra med några hundralappar hit och ett avdrag dit.

Samtidigt är några av de största besluten om Sveriges framtid redan fattade.

Sverige har gått med i Nato. Amerikansk militär har fått tillgång till svenska militära områden. Hundratals miljarder satsas på krig och upprustning. Grundlagsskyddade friheter har begränsats och EU bygger ut kontrollen över vår digitala offentlighet.

Men var är den stora valdebatten?

Annons:

Mindre partier som ifrågasätter färdriktningen släpps knappt fram i de stora medierna.

Du får välja färg på bilen, men motorn och destinationen är redan bestämda.

Här är sex riktiga valfrågor.

1. 128 miljarder till Ukraina

Sveriges militära stöd till Ukraina uppgår till omkring 128 miljarder kronor. Med civilt stöd cirka 157 miljarder.[1]

Samtidigt visade Gallup 2025 att 69 procent av ukrainarna ville se ett förhandlat slut på kriget så snart som möjligt. Bara 24 procent ville fortsätta till seger.[2]

Varför är svenska politikers svar fortfarande fler vapen och mer pengar?

Man kan fördöma Rysslands invasion och samtidigt vilja få slut på dödandet.

Fredsförhandlingar är inte kapitulation. Diplomati är inte förräderi.

2. Den nya krigsekonomin

Sveriges militära försvarsanslag är 175 miljarder kronor 2026, 18 procent mer än 2025. Ukrainastödet ligger utanför.[3]

Regeringen siktar på 3,5 procent av BNP till försvaret 2030 och Nato-länderna har åtagit sig att nå totalt 5 procent 2035, inklusive bredare försvars- och säkerhetsutgifter.[4]

Fem procent av en BNP på 7 000 miljarder skulle motsvara 350 miljarder om året.

Varifrån ska pengarna komma? Skatter? Statsskuld? Nedskärningar?

När några miljarder satsas på vården är det en stor reform. När tiotals miljarder går till försvaret är det en självklarhet.

Det är också valfläsk. Fast åt vapenindustrin.

3. Amerikansk militär på svensk mark

Genom DCA-avtalet har USA fått tillgång till 17 svenska militära anläggningar och områden.[5]

Delar kan dessutom upplåtas för amerikanska styrkors ensamma tillgång.[5][6]

Det är en historisk förändring.

Militära allianser innebär inte bara att någon lovar att försvara dig. Du blir också en del av deras militära infrastruktur och konflikter.

Varför är detta inte en av valets största frågor?

4. Från alliansfrihet till Nato

I mars 2022 varnade Magdalena Andersson för att ett svenskt Natomedlemskap kunde destabilisera vårt närområde.[7]

Sedan vände Socialdemokraterna.

Ingen folkomröstning hölls. 2024 blev Sverige medlem och mer än 200 år av militär alliansfrihet var över.

Har Sverige blivit säkrare, eller har vi gjort oss strategiskt viktigare i en konfrontation mellan Nato och kärnvapenmakten Ryssland?

Den frågan borde åtminstone diskuteras.

5. Pandemin är över. Var är granskningen?

Under pandemin infördes extraordinära begränsningar. Vaccinationsbevis infördes och människor utsattes för hårt tryck att vaccinera sig.

De som ifrågasatte risker eller virusets ursprung avfärdades ofta som antivaxxare och konspirationsteoretiker.

Sedan kopplades Astra Zenecas vaccin till mycket sällsynta fall av ovanliga blodproppar i kombination med låga nivåer av blodplättar.[8] Myokardit och perikardit identifierades som biverkningar som kan förekomma i mycket sällsynta fall efter vaccination med mRNA-vaccinerna Comirnaty och Spikevax.[9]

År 2025 bedömde CIA att ett laboratorierelaterat ursprung för covid-19 var mer sannolikt än ett naturligt ursprung, men myndigheten betonade att bedömningen gjordes med låg tilltro och att båda scenarierna var möjliga.[10]

Varför har Sverige inte genomfört en kompromisslös granskning av pandemipolitiken?

Det handlar inte om att vara för eller mot vaccin.

Det handlar om vad som händer med demokratin när människor förväntas lyda och de som ifrågasätter makten blir problemet.

6. Yttrandefriheten naggas sönder

Sedan 2023 gäller lagen om utlandsspioneri. Riksdagen skriver själv att den innebär begränsningar av meddelarfriheten och anskaffarfriheten.[11]

2025 placerade EU den schweiziske före detta översten Jacques Baud på sin sanktionslista, bland annat med hänvisning till prorysk propaganda och informationsmanipulering.[12]

Oavsett vad man tycker om Baud är principfrågan viktig:

Hur långt ska politiska institutioner få gå för att bestraffa människor för information och analyser de anser gynnar en främmande makt?

Samtidigt reglerar Digital Services Act hur de största plattformarna ska hantera bland annat systemrisker för samhällsdebatt och val.[13] Parallellt fortsätter EU-arbetet med det som brukar kallas Chat Control.[14]

Goda syften räcker inte. Vi måste fråga vilken infrastruktur för övervakning och kontroll som byggs.

Det är detta valet borde handla om

Sverige har övergett alliansfriheten. Amerikansk militär har fått tillgång till svenska militära områden. 128 miljarder har satsats på militärt Ukrainastöd. Försvarsutgifterna rusar. Grundlagsskyddade friheter har begränsats och EU:s digitala makt växer.

Ändå handlar valrörelsen om några hundralappar hit och dit.

De verkliga frågorna är större:

Krig eller fred.

Alliansfrihet eller stormaktsberoende.

Öppen debatt eller åsiktskorridor.

Medicinskt självbestämmande eller statlig lydnad.

Privatliv eller digital övervakning.

Det handlar om vilket samhälle våra barn ska leva i.

Bilen rullar redan mot sin destination. Frågan är om du någonsin fick vara med och välja den.

 

Andreas Sidkvist, vice partiledare och riksdagskandidat för MoD – Mänskliga rättigheter och Demokrati

Källor

  1. Regeringskansliet: Sveriges stöd till Ukraina. Sammanställningen anger cirka 157 miljarder kronor sedan februari 2022, varav 128 miljarder i militärt och 29 miljarder i civilt stöd.
  2. Gallup: ”Ukrainian Support for War Effort Collapses”, 7 augusti 2025.
  3. Regeringskansliet: Försvarsbudget. Anslagen till det militära försvaret uppgår till 175 miljarder kronor 2026.
  4. Nato: The Hague Summit Declaration, 25 juni 2025.
  5. Regeringskansliet: Avtal om försvarssamarbete med USA (DCA).
  6. Regeringskansliet: Proposition 2023/24:141, Avtal om försvarssamarbete med Amerikas förenta stater.
  7. Sveriges Radio: ”Regeringen vill inte att Sverige går med i Nato nu”, 8 mars 2022.
  8. Europeiska läkemedelsmyndigheten: Vaxzevria och mycket sällsynta fall av blodproppar med låga blodplättsnivåer, 7 april 2021.
  9. Europeiska läkemedelsmyndigheten: Comirnaty, Spikevax, myokardit och perikardit, 9 juli 2021.
  10. Reuters: ”CIA says COVID-19 more likely to have come from lab than nature”, 25 januari 2025.
  11. Sveriges riksdag: Utlandsspioneri, betänkande 2022/23:KU7.
  12. Europeiska unionens råd: genomförandeförordning (EU) 2025/2568, 15 december 2025.
  13. EU-kommissionen: riktlinjer om systemrisker för valprocesser enligt Digital Services Act, 26 april 2024.
  14. Europeiska unionens råd: Preventing child sexual abuse, senast granskad 27 juli 2026.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/tidningen-konstnarens-svek-och-ljusskygga-verksamhet/

Debatt

”Tidningen Konstnärens svek och ljusskygga verksamhet”

Hotet mot yttrandefriheten

Efter elva år av rättsprocesser vann jag i Högsta domstolen, men tidskriften Konstnären undanhöll sina läsare information om domen, skriver Markus Andersson.

Publicerad juli 27, 2026
Målningen Svenska syndabockar av Markus Andersson med Christer Pettersson och en get med blågult band.
Målningen ”Svenska syndabockar” av Markus Andersson, som var föremål för Högsta domstolens avgörande i mål T 1963-15.
6 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

För exakt tjugo år sedan utsattes jag för den obehagliga upplevelsen av att hamna i ett ganska elakartat mediedrev. Det var i samband med att mina tavlor under lite speciella omständigheter visades på Moderna museet våren 2006.

Moderna museet ställde ut ett tjugotal av mina målningar, en av dem var ”Svenska Syndabockar”. Tavlan föreställer den för statsministermord anklagade men friade Christer Pettersson tillsammans med en eländig get försedd med ett blågult band runt nacken.

Denna och flera andra av mina målningar retade upp känsligt folk inom media och självutnämnd kulturelit. Deras reaktion blev ett fullständigt oproportionerligt medialt drev mot mig och mina tavlor. Några försök till faktisk dialog förekom inte.

Men denna redan överdrivna reaktion räckte tydligen inte och de gick så långt att de polisanmälde tavlan Svenska Syndabockar. Här fabulerade de ihop anklagelsen ”upphovsrättsligt intrång” fastän de egentligen var förbannade på hela mitt psykologiska koncept, som gick ut på att måla personer som massmedia utnyttjat för sina egna ljusskygga syften.

Annons:

Ett kafkaartat och krystat polisförhör gjordes.

”Hur har du målat denna tavla? Varför har du målat denna tavla? Vilka färger har du använt?” Och så vidare in absurdum. Denna tramsiga förundersökning lades så klart ned av polisen. Med förundersökningen nedlagd var detta obehagliga drev ur världen, trodde jag.

En utdragen rättsprocess

Men sedan följde elva år av trakasserier i form av upprepade anmälningar och flera försök att sätta juridiskt krokben för mig och min konstnärliga verksamhet.

Under den här tiden blev jag kontaktad av tidningen Konstnären, en av de mest etablerade tidskrifterna i konstsverige. Den vänder sig framför allt till konstnärer och gallerister.

Den lurige Martin Aagård var då chefredaktör, han inbjuder till intervju och bjuder på lunch.

Efter mat och två stora stark började intervjun. Ung och grön som jag var trodde jag att detta skulle bli något bra, en liten upprättelse i alla fall från Konstnärens riksorganisations egen tidskrift.

Men sedan kom kallduschen. Martin Aagårds artikel var rent förtal och gick helt och hållet ut på att misskreditera mig och min konst.

Min advokat menade att artikeln utgjorde förtal men att det inte var läge för mig att i min situation ta detta vidare.

Några år senare blev jag kallad till tingsrätten. Personer från Expressen hade en ny taktik. De startade nu en civilrättslig tvist kring min tavla. Det var bara att infinna sig.

Till både min och min advokats stora förvåning så förlorade jag. Och detta stod att läsa med stora bokstäver i tidningen Konstnären.

Vi överklagade. Hovrätten tog upp fallet och jag vann!

Men detta tyckte inte tidningen Konstnären var intressant så de teg helt om denna nyhet.

Expressens folk överklagade och fallet hamnade år 2017 i Högsta domstolen.

Där vann jag igen! Detta var inte bara en vinst för mig personligen utan för hela konstvärlden. Nu finns äntligen ett tydligt prejudikat som alla utövande konstnärer kan luta sig emot. Detta formulerades klart och tydligt: Det är inte upphovsrättsligt intrång att titta på en mediabild om det nya verket har egen verkshöjd. Detta har min tavla med goda marginaler.

Tystnaden efter domen

Men inte heller denna dom var intressant i tidningen Konstnärens tycke, vilket kan tyckas en aning underligt. Detta trots att nyheten gick ut som TT-meddelande i hela Sverige och samtliga större dagstidningar nämnde det.

Man kan undra lite över mönstret i deras intresse. Är det så viktigt att stigmatisera mig personligen att man undanhåller hela sin läsarkrets av konstnärer viktig information? Kan de vara så småaktiga? Gör min vinst i HD så ont i deras kränkta egon?

Jag ringde upp dåvarande chefredaktör, Sofia Curman och frågade varför de inte skrivit något om min seger i Högsta domstolen? Det prejudikat som skapats är viktigt inte bara för mig utan särskilt för postmoderna konstnärer som arbetar mycket med mediebilder och liknande. Hon blev väldigt ställd och försökte slingra sig.

”Öh, ja vi bestämde oss för att inte publicera något om detta för att.., för att.., det är så olika utgång i sådana här mål i juridiska sammanhang...”Det var inte någon imponerande bortförklaring. Det sker några få gånger per århundrade att något ärende som är viktigt för konstvärlden överhuvudtaget hamnar i Högsta domstolen, och det sker ännu mer sällan att någon vinner så tydligt, och att gynnsamma prejudikat skapas för konstnärer.

Mitt liv som konstnär handlar dock främst om annat än tjafsiga mediadrev. Som ende svensk erhöll jag Magnus Medici medaljen för mitt måleri. Det var ett femte pris bland 1000 deltagande konstnärer från hela världen. Det var år 2003 på Biennalen i Florence för föreställande konst. I år erhöll jag den fina utmärkelsen Stockholm Culture awards för mitt måleri. Det är stort. Inte ett ord i tidningen Konstnären såklart.

Jag behöver inte fråga mig om det här är personligt, för det är det givetvis. Det är personligt och fult, fegt och hundra procent diskriminerande mot mig och den konst jag företräder.

En tidning utan motstånd

Vad är då detta för tidskrift som tar så oproportionerligt stor plats på kulturarenan? Tidningen Konstnären ingår för medlemmar i Konstnärernas Riksorganisation och kommer ut med 4 själsdödande nummer per år.

Vad är det då Sveriges konstnärer får i brevlådan? Ja, vad är världens torraste skit? Kanske Dagens Nyheter en måndagsmorgon i november? Eller en tre timmars föreläsning om hur tallkottar och genus hänger samman på ett djupare plan? Eller en så kallad Youtuber som försöker förklara varför Trump är Guds gåva till mänskligheten? Eller en självutnämnd profet som menar att cannabisolja kan bota allt från nageltrång till mjältbrand och galopperande cancer och mal på om det vecka efter vecka, månad efter månad, år ut och år in ute på sociala medier?

Allt detta är visserligen verkligen urtrist, men inget slår tidningen Konstnären när det gäller extrem-grå, blodlös, fantasilös, kreativitetsdödande hundraprocentig tråkighet.

Långa urtrista intervjuer med konstnärer som förmodligen ofta är betydligt mer inspirerande än de framställs här. Oändligt ordbajsande från redaktionen om menlösa kvasiteorier och kulturkackel varvat med omständliga redogörelser kring olika politiska partiers så kallade kulturpolitik.

Vi blir också ibland informerade om hur vi ska rätta oss i ledet som duktiga drönare. Skulle det bli förbjudet för konstnärer att sköta sina affärer med kontanter så ska vi lydigt fylla i en blankett och ansöka om en modernare kassa.

Aldrig ett rebelliskt ord om något. Aldrig en protest, annat än lite ljummet gnäll om de så kallade kulturanslagen. Eftergivet, underdånigt och med pussmunnen tryckt mot etablissemangets stövel.

Tja, men en tidning går ju att använda till annat än att läsa kanske ni tänker? Visst, att lägga på golvet om hunden eller katten kissat inomhus. Men se, det duger den inte heller till eftersom det är sådant där glatt papper som inte suger på det viset, (även om den suger desto mer innehållsmässigt).

Men jag vann, tråktidningen har inte ens tio tusen läsare, så vad är problemet? Jo, att ett fåtal personer utifrån egna preferenser och vad som verkar vara småaktig sadism kan använda kanaler som betalas av Sveriges konstnärer och skattebetalare till att genomföra sådana här vidriga kampanjer. Att detta ska vara det gemensamma forumet för svenska konstnärers information. En kanal som denna skulle kunna användas till så mycket bra för konstvärlden, men används för att låta enskilda, ibland fegt dolda, intressenter djävlas med oss få som vill punktera deras propagandistiska och falska upphöjdhet.

Tack och lov är jag självklart inte på något vis beroende av denna tidskrift.

Jag har ett bra liv trots de smutsiga krafter som verkar inom konstvärlden.

 

Markus Andersson, konstnär

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/skramselpropaganda-ryska-hotet-upprustning-storran/

Debatt

”Skrämselpropaganda och det ryska hotet – perfekt underlag för storrån”

Kriget i Ukraina

Politiska ledare och medier framställer Ryssland som ett överhängande hot för att vinna stöd för en massiv upprustning som flyttar skattepengar till försvarsindustrin, skriver Andi Olluri.

Publicerad juli 23, 2026
Andi Olluri och ukrainskt artilleri
Andi Olluri och ukrainskt artilleri.
9 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den dominanta synen, tvärs igenom det politiska spektrumet, är att NATO:s och Sveriges upprustning är en konsekvens av ett hot utifrån. Jag vill istället visa att “hotet”, säg från Ryssland, är något inte ens de högsta militära kretsarna i Väst egentligen tror på. I stället används det för att påtvinga befolkningen annars impopulära upprustningsreformer, som i praktiken innebär att staten tar skattebetalarnas resurser och ger dem som bidragsskänk åt elitinvesterare.

(Detta baseras på en föreläsning från våren 2026)

Det mest grundläggande faktumet om Västs och NATO:s upprustning är att den haft så gott som noll relation till något faktiskt externt hot mot oss. Men det är förstås ingen passande slutsats när man ska sno hundratals miljarder från befolkningen.

Alltså varnade Mark Rutte för att “Vi är Rysslands nästa mål. Och vi befinner oss redan i fara … många förstår inte brådskan. Och för många tror att vi har tiden på vår sida. Det har vi inte” – “nu är vi säkra, men det kommer vi inte att vara fem år från nu”. Därför måste vi rusta upp, annars “bör ni ta kurser i ryska språket eller flytta till Nya Zeeland”. På motsvarande sätt förklarade EU:s utrikeschef Kaja Kallas att Ryssland “kan förbereda en attack inom kommande år”, och därför måste “en enorm upprustning av europeisk försvarskapacitet ske under kommande år”.

Annons:

Media är inte ett dugg annorlunda, där liknande uttalanden återges som “nyheter” och indignerade ledartexter varnar för att upprustningen sker för långsamt, för lite, för sent.

Underrättelsebedömningar tonas ned

Men västerländska underrättelseexperter är väl medvetna om att det är en lögnaktig ploj. Låt mig välja bara ett mikroskopiskt litet urval.

U.S. Intelligence Community, de samlade 16 amerikanska underrättelsemyndigheternas gemensamma organ, noterade att “Sannolikheten för att Ryssland i närtid ska attackera ett Natoland bedöms vara extremt liten”, “ryska ledare än så länge har undvikit att vidta åtgärder som vidgar konflikten i Ukraina bortom Ukrainas gränser” (juli 2023). The New York Times rapporterade sommaren 2024: “Under hela kriget har amerikanska ämbetsmän dragit slutsatsen att Vladimir V. Putin inte vill expandera kriget bortom Ukrainas gränser”.

I en mycket detaljerad studie om det ryska hotet mot Europa, skrev Anatol Lieven och George Beebe – respekterad västerländsk Rysslandsexpert från brittiska och amerikanska UD, respektive CIA:s tidigare Rysslandsexpert – om “det ryska anfallshotet” mot Europa: “ryska avsikter och militära kapaciteter visar att denna uppfattning är farligt felaktig. Ryssland har sannolikt varken kapacitet eller avsikt att inleda ett anfallskrig mot NATO-medlemmar”.

Anatol Lieven påpekade därför:

Varningarna om ett kommande krig mellan Ryssland och Väst har nått en feberyra i Europa och Storbritannien. Den explicita avsikten med dessa är att skapa allmänt stöd för massiv upprustning bland befolkningen … Chanserna att en attack kommer att ske på grund av en planerad rysk invasion av ett NATO-land är minimala: Ryssland utgör helt enkelt inget hot mot EU eller NATO.

Och så här kan man lätt fortsätta exemplifiera. Alexus Grynkewich – tidigare verksamhetschef för den amerikanska generalstaben samt chef för US European Command – sade nyligen apropå en framtida rysk attack: “jag tror inte att det är något de planerat att göra. De vet hur starkt Nato är, och det avskräcker”.

Ryssland utgör helt enkelt inget hot mot EU eller NATO.

Om man är en verkligt fanatisk tidningsläsare med förstoringsglas kan man kanske ha stött på liknande uttalanden i svensk press.

Alltså förklarade Sveriges tidigare överbefälhavare Micael Bydén, i september 2023 (då Ryssland betraktades som relativt starkt): “Eftersom stora delar av Rysslands konventionella militära förmåga är uppbunden i Ukraina utgör deras armé och markstridskrafter inte något hot”. Hans efterträdare, Michael Claesson, fick frågan “om Ryssland vill starta krig mot Nato”, och svarade: “Jag svarar nej. Aldrig. De vet att om de slåss mot Nato så förlorar de. Det vet de”.

På motsvarande vis förklarade Robert Dalsjö, underrättelseexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut, att Ryssland “har händerna fulla med kriget i Ukraina som har gått väldigt illa och där de har kört fast, så de har inte resurser för någon större militär markering” mot Sverige eller övriga Europa.

Faktum är att västerländska eliter vältrar sig i lycka och skadeglädje över den ryska arméns inkompetens. Allesammans jublar över “Rysslands värdelösa” förmåga ens i de bästa scenarier i ukrainakriget, med Jeremy Shapiros ord (Europaexpert och tidigare rådgivare åt amerikanska State Department).

Det västerländska propagandasystemet har därmed en svår uppgift att tackla: hitta ett sätt att framställa Ryssland som ett existentiellt hot mot hela Europa, samtidigt som vi nästan svimmar av skratt och hån över deras patetiskt usla militära prestationer, och oförmåga att ta över bondbyar bara mil från sin egen gräns.

Det avslöjar att västerländska ledare och planerare vet om att hotet mot oss från en fiende som militärt och ekonomiskt är en bråkdel så stark som EU, för att inte tala om NATO, i själva verket är påhittat. Men domedagsprofetior om en förestående rysk attack mot oss, slaviskt upprepade i media, måste ändå fortsätta.

Upprustning kräver ett övertygande narrativ

Det krävs inget geni för att lista ut anledningen till varför det fortsätter – till och med intensifieras. Det beskrivs av elit-businesspressen, såsom av Dagens Industris krönikör och vd för Timbro, PM Nilsson. Han förklarade att ett uppsvällt ryskt hot i det allmänna psyket presenterar “en perfekt öppning för en intelligent upprustning”. Då spelar det ingen roll om “Ryssland är nedslitet militärt, ekonomiskt och socialt”. “Nordens samlade BNP är större än Rysslands”, sade han, och förklarade: “Ändå beskriver den svenska statsledningen läget som ‘det allvarligaste sedan andra världskriget’. Hur går det ihop? Svaret är att beskrivningen mer är en uppmaning till upprustning och mindre en hederlig analys”. “De ryska påverkanskampanjerna”, fortsatte Nilsson, “är ett fiasko, särskilt i Sverige och Finland. Varje operation får motsatt effekt”.

Den ledande experten på europeisk strategi, professor Catherine de Vries, förklarade på liknande sätt att “upprustningen av kontinenten är dyr” för befolkningen och svår att genomföra av naturliga skäl. Enorma välfärdsbesparingar genomförs i hela Europa och förmyndarstatens generösa bidrag åt elitinvesterare (försvar) kan riskera massprotester. Så “för att kunna genomföra” upprustning på allmänhetens bekostnad “måste europeiska ledare skapa ett övertygande narrativ som ingjuter både en känsla av den brådskande faran och behovet av uppoffringar” i välfärd och ekonomisk jämlikhet “för att möta denna fara”.

Det finns nu en massiv industri bestående av medier, PR-byråer, “expertinstitut” och lobbyister som är inriktad på propaganda för att “bygga folkligt stöd för upprustning” utan “en politisk motreaktion”, vilket måste innefatta propaganda “från teatrar, författare, filmproducenter” och såklart “experter” som “presenterar en bra story om varför försvarsutgifter är nödvändiga”, och därigenom “designade för att nå befolkningen utanför säkerhetsetablissemanget” (Center for European Reform).

Ukraina som lönsam investering

För övrigt är det samma dynamik som gäller för vårt proxykrig mot Ryssland via Ukraina. Det har varit extremt funktionellt för oss, vilket förklarar varför Väst gjort allt som stått i dess makt för att förlänga kriget och blockera alla potentiella slut till kriget, såsom noggrant dokumenterats.

Att beväpna Ukraina, för att citera Stoltenberg från 2024,

är en bra affär, eftersom vi genom att använda endast en bråkdel av USA:s försvarsbudget kunnat markant förstöra och nöta ned den ryska armén, och därför bör vi fortsätta [skicka vapen], och därtill – inte minst – spenderas det mesta av dessa pengar i USA; vi köper amerikanska vapen för att stödja Ukraina.

“Att bistå Ukraina har varit en enorm investering för USA och NATO”, förklarade den ledande geostrategen professor Hal Brands, som erkände att detta är “ett hänsynslöst proxykrig mot en sårbar rival” med en ukrainsk “murbräcka”: “Så kallat stöd till Ukraina går egentligen åt att försörja amerikansk militär … Det har pumpat pengar direkt i Amerikas ekonomi - mer än 120 miljarder dollar av stöd till Ukraina har gått till amerikanska bolag”.

Dessutom, påpekade Brands, är konflikten extremt gynnsam eftersom Ukraina “dödar och dör” för vår skull: “Konflikten i Ukraina har varit ett av de absolut framgångsrikaste proxykrigen i historien. Genom att skicka pengar, vapen och underrättelser har” Väst dödat hundratusentals “ryska trupper. Moskva har förlorat tusentals stridsvagnar och åratal av militär modernisering. Det är denna sorts förstörelse Pentagon hade hoppats på i en direkt konfrontation - och man har åstadkommit det bara med en bråkdel av USA:s årliga militära budget, och utan att förlora en enda soldat i strid”. “För Ukraina”, avslutade Brands, “har krigets kostnader varit hemska. För USA däremot kunde de strategiska vinsterna inte vara bättre”.

Då och då kan läsaren av propaganda belönas av guldklimpar, såsom när The Washington Post ganska ärligt beskrev proxykriget som “en uttänkt, kallblodig strategi för USA – att nöta ned fienden till ett lågt pris för Amerika, medan ukrainarna betalar slaktarens kostnad”.

Det är helt naturligt att västerlänningar måste omsorgsfullt isoleras från sådana opassande fakta, så att vi bekvämligt kan finansiera denna “kallblodiga strategi” och låta ukrainska änkor och pojkar “betala slaktarens kostnad”.

Notera att 100 procent av utbildade västerlänningar betraktar detta som “stöd” för Ukraina, en monumental succé i propagandans annaler, helt klart.

En historisk modell för resursöverföring

Nå, användningen av skrämselpropaganda för att hålla befolkningen i schack och berika eliter är inget nytt: det är en standardteknik historiskt sett för att blåsa liv i ekonomin och koncentrera befolkningens resurser hos en liten klick mäktiga regenter. För det behövs snabbt föråldrat högteknologiskt slöseri (försvar), som alltid behöver förnyas via statens generösa hand, och skrämselpropaganda för att få befolkningen att gå med på det.

Roberto Gonzalez, ledande amerikansk forskare om upprustning och det militärindustriella komplexet, uttryckte situationen passande i den kanske mest detaljerade akademiska studien om upprustningsstrategier. “Genom denna process kan miljarder åter miljarder skattepengar enkelt skyfflas till privata bolag under förevändningen av rikets säkerhet”.

Det första kalla kriget tjänar som en användbar jämförelse till den nuvarande situationen, men det finns dessutom andra historiska skeenden som är värda att beakta. Till exempel skapandet av den amerikanska militariserade staten 1947 och implementeringen av säkerhetsinitiativ omedelbart efter elfte september 2001, vilka ledde till skapandet av nya hot, nya institutioner för att bekämpa dem och en kampanj för att mobilisera allmänheten genom rädsla.

Genom denna process kan miljarder åter miljarder skattepengar enkelt skyfflas till privata bolag under förevändningen av rikets säkerhet.

Kort sagt: staten är en bidragsgenerator åt Big business. Men när befolkningen har historiskt låga ersättningar, samtidigt som staten urholkar välfärden på punkt efter punkt och är skuldsatt som aldrig förr, är det svårt att övertyga den att ge ifrån sig sina redan knappa resurser åt superrika elitinvesterare. Därför måste man skrämma vettet ur dem, och maskera stölden som “försvar” och “avskräckning”. Det är ett av NATO:s just nu pågående huvudprojekt. Det är grunden för upprustningen just nu.

 

Andi Olluri

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

https://nyadagbladet.se/debatt/stralande-samhalle-hotar-var-halsa/

Debatt

”Ett strålande samhälle hotar vår hälsa”

Kritiserade 5G-utbyggnaden

Tekniken fungerar bekvämt, men tar inte hänsyn till naturens gränser för strålning och magnetfält. Samhället måste därför kräva restriktioner och biologisk hållbarhet, skriver Hans Sternlycke.

Publicerad juni 26, 2026
Kvinna med huvudvärk och 5G-mast.
Kvinna med huvudvärk och 5G-mast.
4 min läsning
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Kroppen styrs av svaga elektriska signaler, men de störs av den strålande värld vi skapat. Den hotar insekter, fåglar och grodor. Den hotar vår hälsa och överlevnad i en återvändsgränd som fungerar tekniskt bra, men inte tar hänsyn till naturens gränser med den strålning och de magnetfält som vi bygger in i systemen för elförsörjning och elektronisk kommunikation.

Den radiofrekventa strålning som avges när vi pratar i en mobiltelefon är miljontals gånger högre än bakgrundsstrålningen på jorden, och den är vi anpassade till. Strålning med hög energi kan slita loss elektroner och därmed skada DNA och celler.

De första NMT-telefonerna kom 1981 och arbetade med en kontinuerlig sinuskurva som frekvensmodulerades. De hade långa våglängder som gav god täckning, men kunde överhöras, och tåldes väl av elkänsliga. Efterföljande telefoner arbetade med digitalt sönderhackade pulser som kunde sända mer information, och med dem kom problemen, värre ju kortare våglängd. Värst är 5G. Den gav sämre täckning som måste kompenseras med tätare master eller högre sändareffekt.

5G har lanserats utan att undersöka hälsopåverkan. Den oberoende forskaren Lennart Hardell, som kallade det ett fullskaleförsök med okända hälsoeffekter, har dock gjort en utvärdering för den ideella Strålskyddsstiftelsen. Strålskyddsmyndigheten ska övervaka. Dess vetenskapliga råd är jävigt genom företagsanknytning, och den forskning man i huvudsak stöder sig på är industrisponsrad. Det gränsvärde för strålning som används ska skydda mot värmeeffekter, men den biologiska påverkan mäts inte.

Annons:

Hur många som är elöverkänsliga är ovisst. På cellnivå är alla påverkade. I en enkät 2007 sade 3,2 procent av de vuxna att de var det, motsvarande 300 000 personer, och 0,4 procent är hårt drabbade. Många kopplar inte sina besvär till det. Många är elöverkänsliga utan att veta om det. Elöverkänslighet kan ge många symtom enligt Elöverkänsligas riksförbund: huvudvärk, migrän, tryck i huvudet, koncentrations- och minnesproblem, nedstämdhet, depression, stresskänsla, ångest, förändrat beteende, irritation, ögonbesvär, synrubbning, tryck över bröstet, oregelbunden eller förhöjd hjärtrytm, tinnitus/öronsus, yrsel, ljud- och ljuskänslighet, frossa och förkylningssymtom som hosta, öronvärk, svullna halsmandlar, problem att svälja, stelhet i nacke och käke, värk i kroppen, sömnstörningar, utmattning, onormal trötthet, illamående, domningar/stickningar, brännande hud, utslag, led- och muskelvärk, mag- och tarmproblem, näsblod, andnöd, inflammationer och försämrat immunförsvar samt allergi.

Kollektivtrafiken ger alla hög passiv strålning i kupén. Karossen skärmar av och signalerna kan bara gå ut genom fönstret. Mobilerna måste gå upp i effekt för att hålla kontakt med masten. Ibland bryts den. För tåg och bussar borde det finnas krav på externa antenner som har en kabelanslutning för mobiltelefon vid varje sittplats. Barn är känsligare för strålning med tunnare ben som skyddar. Skolor borde sluta sin trådlösa satsning och i stället erbjuda arbetsplatser med kabelanslutning.

Överhuvudtaget borde vi avstå från trådlöst och i stället ansluta oss till fiber.

De telefoner vi använder bör återgå till att sända analogt. Också de satelliter vi använder för att få täckning över hela jorden bör sända analogt. Behövs mer informationsmängd än vi kan få analogt får vi söka upp en kontaktpunkt med fiber.

För att inte elöverkänsliga ska riskera besvär borde det lokala elnätet i samhällen drivas på likström, som arbetar med en analog sinuskurva medan växelströmmen är digitalt sönderhackad, och som lätt får oren ström genom mobilmasters elanslutning. Växelström behöver jordning, och om den inte fungerar kan magnetfält spridas till vattenledningar och trottoarer som blir strålande.

Energibesparande lampor ger mycket strålning. Elektronik måste ha en liten transformator. Solceller ger likström som måste ha en växelriktare för att transformeras om till växelström för att kunna sändas ut på nätet. Det ger strålning som måste skärmas.

Vi har fått ett strålande samhälle som hotar oss och livet. Det är kanske bekvämt för oss, och vi känner inga besvär. Men det kan fort slå om, när belastningen blivit för stor. Vi måste kräva restriktioner för tekniken och kräva att den också är biologiskt hållbar.

 

Hans Sternlycke

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.