Är Alternativ för Sverige verkligen ett alternativ för nationalister?

Valet 2022

Allt fler allvarliga frågetecken har uppstått kring det senaste valets uppstickare AfS sedan partiets grundande 2018. Det finns goda skäl för nationalistiska väljare att ställa sig frågan två gånger vilket parti som representerar deras verkliga intressen.

publicerad 25 augusti 2022
- av Per Nordin
Alternativ för Sveriges partiledare Gustav Kasselstrand vid lanseringen av partiet 2018. Th. Per Öhberg, chef för Nordiska Motståndsrörelsens parlamentariska gren.

Inför EU-valet 2019 skrev undertecknad en analysartikel under rubriken ”Är SD verkligen ett parti för Sverigevänner?”. Denna redogjorde för hur Sverigedemokraterna sedan länge lämnat sina kärnfrågor och svikit de ideologiska målsättningar som partiet en gång grundades på. Däribland framför allt målet om att ”återskapa ett svenskt Sverige, såväl etniskt som kulturellt”, vilket man tidigare kunde läsa om i SD:s principprogram fram till 2007.

Jag lyfte vid tillfället fram det nystartade uppstickarpartiet Alternativ för Sverige (AfS) som det trovärdiga och seriösa alternativet till Sverigedemokraterna. Sedan dess har det dock uppstått mer än en anledning att betvivla detta. Dels handlar det om frågetecken kring huruvida partiets politik och målsättningar verkligen är det man gett sken av att vara i olika uttalanden och retorik. Därtill är partiets involvering med det subversiva sektnätverk som går under namnet ”Nätverket”, allt mer bekymmersam.

Personligen uppskattar jag Gustav Kasselstrand med flera inom AfS av andra skäl, men detta får inte stå i vägen för befogad kritik. Det finns ett växande behov att sätta ord på några av de främsta frågetecknen kring partiet och ställa ett antal öppna frågor till ledningen som många potentiella väljare söker svar på inför valet. Ett parti som kritiserar riksdagspartierna för deras korruption och brist på ärlighet borde inte ha några problem att besvara dessa frågor inför allmänheten på ett hederligt sätt och undvika att prata runtikring frågorna utan att svara på dem – som typiska riksdagspolitiker dessvärre så oftast gör.


Annonser:


I årets val ställer två partier upp som säger sig vilja återskapa ett svenskt Sverige. Dessa är Alternativ för Sverige (AfS) och Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Det är således även på sin plats att jämföra dessa två partiers ställningstaganden för att göra bilden klarare för nationalistiskt inriktade väljare.

Ett svenskt Sverige?

Har AfS verkligen som målsättning att återskapa ett etniskt svenskt Sverige? ”Gör Sverige svenskt igen”, står det att läsa i AfS partiprogram, där man varnar för att svenskarna kommer att bli en minoritet i sitt eget land om inget görs för att stoppa utvecklingen. Partiets profil Jeff Ahl, som sitter med styrelsen, har även skrivit en debattartikel där han tycks förespråka att Sverige ska bli ett etniskt och kulturellt homogent land återigen, genom en omfattande och tvingande återvandring.

Samtidigt finns frågetecken kring vad partiet verkligen vill och förespråkar. Vore ett AfS vid makten verkligen beredda att genomföra de åtgärder som krävs för att trygga svenskarnas existens?

Det är ett rent objektiv konstaterande att återskapandet av ett svenskt Sverige – det vill säga den geografiska separationen från andra etniska folkgrupper som krävs för att uppnå det målet, handlar om en storskalig återvandring av numera miljontals människor. I en hypotetisk framtid där AfS får politiskt inflytande att genomföra sin politik kan det en vacker dag handla om ytterligare miljoner.

Detta vill AfS uppnå, menar man, genom en ”storskalig” återvandring av kriminella probleminvandrare som på olika sätt missbrukat systemet.

Det är ett obestridligt faktum att individer från tredje världen i Sverige är överrepresenterade i olika typer av grov brottslighet, så som gruppvåldtäkter, rån, skjutningar, bilbränder och så vidare. Vi har många av dessa brottsbelastade personer i Sverige, vilket är ett enormt problem, men lika sant är det nog att de flesta människor från dessa länder som bor i Sverige inte sysslar med kriminalitet överhuvudtaget.

Många av dessa utlänningar lever på bidrag, vilket kan vara ett skäl till utvisning enligt AfS. Man kan dock även hitta många invandrare från samma länder i Sverige som inte lever på bidrag och som faktiskt arbetar och betalar skatt. Alla som tänker längre än vad näsan räcker, inser snabbt att det inte på långa vägar räcker med att utvisa kriminella och andra för svenska samhället belastade individer för att säkra det svenska folkets fortlevnad som en separat folkgrupp.

Med andra ord, om AfS är seriösa och verkligen menar allvar med att återskapa ett svenskt Sverige så måste de förespråka omfattande återvandring av stora grupper utomeuropeiska laglydiga invandrare och inte endast de probleminvandrare som partiet talar om. För att överhuvudtaget ha möjlighet att nå detta mål måste AfS repatriera åtminstone merparten utlänningar på etnisk grund, med eller utan svenskt medborgarskap.

Jeff Ahl, som är tredje namn på AfS riksdagslista, har dock dementerat detta och förklarat att ”Vi repatrierar inte på etnisk grund”.

Här blir förvirringen stor. Å ena sidan säger man sig vilja återskapa ett etniskt homogent Sverige, men säger sig samtidigt inte vara beredda att genomföra de politiska åtgärder som otvivelaktigt krävs för att nå det målet.

I den nämnda debattartikeln argumenterar Ahl för att AfS är ett genuint nationalistiskt parti som aldrig kommer kapitulera i frågan om återvandring,

Vi kommer aldrig nöja oss med det minst dåliga i politiska förhandlingar. För vårt folk, våra barn och kommande generationer svenskar duger enbart det bästa. Det är dags att samla den nationella rörelsen och visa att det finns en genuin nationalistisk kraft som vill försvara svenskarnas intressen i riksdagen”, skriver Ahl.

Om AfS verkligen är genuina nationalister och faktiskt vill försvara folkets intressen i riksdagen, varför tänker man sig då inte återvandring på etniskt grund? Det må vara ett obekvämt faktum att påtala under rådande opinion, men om etnisk överlevnad för svenska folket är målet – eller ens ett Sverige där etniska svenskar är en absolut majoritet i sitt eget land – måste denna punkt vara klar bortom varje tvivel. Så varför dessa dubbla budskap?

Om det inte är en primär målsättning för AfS, varför ska då nationalister rösta på AfS istället för Nordiska Motståndsrörelsen, som är helt öppna med just den målsättningen?

I Nordiska Motståndsrörelsens partiprogram under punkt 1 kan man bland annat läsa följande:

Massinvandringen är en stor belastning på vårt välfärdssamhälle, den ökar kriminaliteten och skapar kulturkrockar, men allt detta är egentligen bara ytterst små problem i jämförelse med om vårt folk skulle upphöra att existera. Vår ras- och invandringspolitik handlar inte om hat eller förtryck – det handlar om överlevnad och vad som är bäst för vårt folk. Om de nordiska folken dör ut är det totalt oåterkalleligt.”

AfS budskap är å sin sida mycket tvetydigt och frågan är varför. Kan det vara så som Radio Nordfront själva argumenterat för att AfS medvetet är diffusa i syfte att maximera antalet röster i valen, för att locka både genuint nationalistiska röster som vill ha ett svenskt Sverige och de något mjukare invandringskritiska rösterna som nöjer sig med ”hårdare tag mot islam” och återvandring av kriminella invandrare?

När William Hahne i en radiointervju från Sveriges radio år 2015 fick frågan om han ställer upp på beskrivningen av SDU som etnonationalister, blev svaret ”verkligen inte” och förklarade att han helt motsätter sig etnonationalism – det vill säga uppfattningen att varje folkgrupp har rätt till självbestämmande på ett exklusivt territorium. På frågan hur han ställer sig till ”öppen svenskhet” svarar han att han helt håller med och att det är helt oproblematiskt för honom att ställa sig bakom konceptet.

Det vill säga, dåvarande SDU (som senare ombildades till AfS) hade så sent som 2015 inte hade något problem med ett mångetniskt Sverige, så länge de etniska främlingarna ”blir svenskar” och anpassar sig. AfS har emellanåt flörtat med etnonationalismen som koncept och menat att man står för denna, men faktum kvarstår att det alltså är en uppfattning samma personer endast några år tidigare tog avstånd ifrån.

I en debattartikel samma år skrev flera personer som kort senare kom att ingå i AfS partistyrelse, däribland partisekreterare Jessica Ohlson, partikassör Adam Berg och riksdagskandidaten Joakim Isheden, att ”Vi har i våra styrelser alltid uppfattat Gustav och William som genuina sverigedemokrater och goda ambassadörer för partiets politik och ideologi”. Som bekant var SD:s politik då som nu för ”öppen svenskhet” – och definitivt emot tanken på ett etniskt homogent Sverige, som de slutgiltigt lämnade under 2007.

Så här i efterhand kan man undra varför dessa personer överhuvudtaget var med i SD på den tiden under så många år, om man inte delade deras grundläggande mål och principer? Åtminstone enligt deras egen utsago stod de bakom dessa, vilka inkluderade ”öppen svenskhet”. Har de sedan dess på kort tid, genuint och radikalt ändrat uppfattning? Eller är deras nya inställning bara ett sätt att ge existensberättigande till det nya partiet, som ett sätt att fortsätta den politiska karriären?

Kasselstrand har sagt att han först blev medlem i SD under 2006, och Hahne senare. Jeff Ahl var kvar i SD och representerade partiet i riksdagen. Senare lämnade riksdagsmannen Olle Felten SD för AfS och nu i år riksdagsmannen Roger Richthoff. Alla dessa har alltså varit med i åratal under den moderna SD-erans ”nolltolerans mot rasism”, vilket i praktiken betytt nolltolerans mot nationalism och tankar om etnisk överlevnad för det svenska folket, samtidigt som de under sin tid i SD sade sig dela partiets politik och ideologi.

Om det verkliga skälet bakom grundandet av AfS handlade om att återgå till etnonationalismen, varför stannade man kvar så många år i ett parti vars ideologi de i sådant fall inte stod bakom, även fast de samtidigt då sade sig stå bakom den? Varför bildade de ett nytt parti först när de blivit uteslutna och inte under 2007 eller anslöt sig till något av de dåvarande etnonationalistiska partierna?

Ovanstående bakgrund antyder att det inte är idealism allena eller strävan efter vissa principiella mål eller ideologier som är drivkraften i dessa fall, utan att det handlar om att göra politisk karriär. Kan man inte längre vara medlem i ett riksdagsparti ser man efter något annat alternativ, verkar det som. Kan man verkligen lita på politiker som inte vidhåller grundläggande principer och efter läge byter ideologi och går från ett parti till ett annat? AfS har som parti så klart rätt att tycka exakt vad de vill i denna fråga, men man kan faktiskt begära är att partiet är öppet, ärligt och tydligt med vad de står för och vilka åtgärder de avser att genomföra, så att alla vet exakt vad det är för parti de funderar att lägga sin röst på.

Den judiska lobbyn

Judiska intressegrupper har varit och är fortfarande den mest drivande kraften bakom förvandlingen av västerländska samhällen till mångkulturella och mångetniska samhällen. Det är ett kontroversiellt men väl dokumenterat faktum, inte bara i länder som USA men också i Sverige. Genom medialt inflytande och en stark position i det internationella bankväsendet besitter man ett enormt inflytande över kulturen och politiken, och har i stort sett ostört kunnat omforma västerländska samhällen efter egen vilja i en rad olika områden också utöver invandringspolitiken, helt i strid mot ursprungsbefolkningarnas intressen och rättigheter.

Det är i dagsläget högst oklart hur AfS ser på judisk makt-rörelsen och dess inflytande. Ska judiska intressegrupper i AfS framtida Sverige fortsättningsvis få utöva samma inflytande inom media, politiken, ekonomin och inom andra områden?

NMR tar, som välkänt är, ställning emot dessa grupper och vill enligt punkt 2 avveckla dess inflytande över icke-judiska nationer. Att varje folk bör ha den självklara rätten att styra över sig själva och ha makten och kontrollen över sin egen kommunikationsmedia bör vara en självklarhet för varje nationalist. Motsatsen är imperialism, att andra grupper har rätt att styra och utöva inflytande över andra – vilket är moraliskt förkastligt och bryter mot grundläggande etniska rättigheter.

Interndemokrati

När Gustav Kasselstrand och William Hanhne under 2015 uteslöts ur Sverigedemokraterna, kritiserade SDU som senare blev AfS, den bristande interndemokratin inom SD. Bland annat i en debattartikel i Bonniertidningen DN kallade man uteslutningen för ”det största angreppet på interndemokratin i Sverigedemokraternas historia”. Man argumenterade då för att partiets styrelse hänsynslöst uteslöt dem, vilket var respektlöst mot alla medlemmarna som på demokratisk grund röstat fram dem.

Vidare argumenterade man för de interndemokratiska rättigheterna inom SD:s principprogram. Man beklagade sig även för att formuleringen att ”Partiets företrädare och politiska ställningstaganden väljs i enlighet med majoritetsprincipen efter fria och öppna diskussioner” inte efterlevs inom SD, och kritiken mot SD-ledningens korruption med toppstyrning och brist på interndemokrati var en av anledningarna till grundandet av Alternativ för Sverige.

Det finns inga skäl att betvivla att kritiken mot SD var befogad. Frågan är dock hur det står till med interndemokratin inom AfS. Partiet har snart funnits i 4,5 år och till undertecknads kännedom har det aldrig hållits något årsmöte där medlemmarna fått nyttja sina interndemokratiska rättigheter och välja företrädare och politiska ställningstaganden. Kasselstrand har varit partiledare i 4,5 år, men det är inte medlemmarna som har valt honom som partiledare, trots att han själv gått ut med hård kritik mot SD för att det inte existerar någon interndemokrati inom partiet.

Om demokrati faktiskt är en viktig punkt för AfS bör frågan ställas varför man inte håller årsmöten och val inom partiet. Att en organisation med en partigren som NMR är hierarkisk uppbyggd utan formell interndemokrati kan man tycka vad man vill om, men det är man åtminstone helt öppna, transparenta och ärliga med. Det blir däremot motsägelsefullt när AfS ledare säger sig värna interndemokratin, men inte själva tycks följa den principen.

Sektnätverket

Under det gångna året har Nya Dagbladet fortsatt granskningen av sektnätverket kring huvudmannen Tor Paulsson, som går under den nya identiteten ”Tobbe Larsson”. Detta subversiva nätverk utövar stort inflytande över svensk alternativmedia och ligger bland annat bakom den ”Svenska Bok- och Mediemässan”. Nätverket har även tentakler i AfS, och idag drivs partiets Stockholmsavdelning av till nätverket kopplade personer, bland annat riksdagskandidaten Lennart Matikainen.

SD:s tidigare partiledare, numera vice ordförande för AfS, Mikael Jansson, uteslöt Paulsson ur SD för att denne, då liksom nu, sysslat med infiltration och entrism och enligt många vittnen använder högst tvivelaktiga metoder för att få sin vilja igenom. Varför, är frågan, väljer AfS och Kasselstrand själva att sänka sig till att delta på och legitimera sektnätverkets mässa, trots vetskapen om dess subversiva historia och verksamhet?

Inför de senaste granskningarna i ämnet har AfS partistyrelse även kontaktats med frågor kring detta, vilket man helt undvikit att besvara. Enligt en trovärdig källa inom partiet har partistyrelsen istället varit störd över publiceringarna ifråga – även innan den artikel som granskat kopplingarna till partiet. Om AfS nu inte har något med Paulssons nätverk att göra, om det inte finns något samarbete dem emellan och om nätverket inte har något inflytande över partiet, varifrån härrör denna upprördhet?

Om en seriös publikation kommit med allvarliga, graverande och trovärdiga från varandra oberoende vittnesuppgifter om ett subversivt sektnätverk som börjat infiltrera partiet, precis som man gjort med andra organisationer inklusive tidigare SD, är det inte rimligt för en seriös politiker att reagera med att skjuta budbäraren som försökt varnat för faran. En politiker med omdöme borde snarast tacka för omtanken och hantera faran på ett resolut sätt.

Med nuvarande fakta på bordet har AfS av allt att döma inte något problem att samarbeta med eller lämna över inflytande över partiet till sektnätverket ifråga. I sammanhanget kan nämnas att NMR å sin sida tydligt satt ned foten och har varnat för nätverket i ett antal artiklar och andra former.

Varför ska nationalister rösta på AfS?

Om AfS inte har för avsikt att återskapa ett svenskt Sverige, avskaffa den judiska lobbyns inflytande och dessutom samarbetar med det ett subversivt sektnätverk, varför ska hederliga nationalister överväga att rösta på AfS när de kan rösta på NMR? NMR må ha sina brister och delar av deras politik kan kritiseras. Associationerna till Tredje riket och den något amerikaniserade versionen av nationalism är i undertecknads personliga tycke olyckliga, men deras grundläggande mål, däribland att inte kompromissa kring frågan om de nordiska folkens överlevnad och kamp mot judisk rasism, har visat sig vara konsekventa och allvarligt menade.

Svenska nationalister och andra Sverigevänner bör läsa igenom de båda partiernas program och uttalanden i frågorna innan de går och röstar, för att sedan själva avgöra vilket alternativ som de anser bäst tjänar svenskarnas intressen – och rösta därefter. Om ej förr är det även på sin plats att AfS bekänner tydligare färg inför valet. Noteras kan i sammanhanget att NMR i sin valrörelse utmanat AfS på debatt i ämnet med fler frågor, vilket AfS hittills avböjt att ställa upp på. Det borde de, åtminstone för klarhetens skull, göra.

 

Per Nordin



Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.