En av de första presidentorderna från Trumpadministrationen var den amerikanske presidentens adresserande av europeiskättade sydafrikaners situation, även kända som afrikander eller boer, och beredvillighet att öppna upp för att ta emot dem som flyktingar mot bakgrund av deras allt svårare läge i Sydafrika. Initiativet tycks dock ha mötts med blandade reaktioner bland afrikanderna själva, vilka i stort frågar sig varför man från första början skulle överge det land man bebott i hundratals år, långt innan USA ens var en självständig nation.
Redan på 1650-talet grundades Kapkolonin av holländaren Jan van Riebeeck och de första europeiska bosättarna, huvudsakligen holländare och fransmän. Dessa etablerade sig som jordbrukare vid Kaphalvön som en förlängning av det holländska ostindiska kompaniets handelsrutt mellan Europa och Asien.
Trots blodiga konflikter med bantustammar som expanderade in på området, utvecklade man under de följande århundradena ett avancerat jordbrukssystem i Sydafrikas varierade klimat och landskap. I praktiken uppstod nu även en helt ny europeisk kultur, afrikanderna, från vilka flera statsbildningar skulle komma att uppstå. Afrikanderna skulle dock få svårt att hävda sig mot det mäktiga brittiska imperiets anspråk på Kaphalvön och de afrikandiska staterna Oranjefristaten och Transvaal utkämpade en dramatisk konflikt mot Storbritannien för att bevara sin självbestämmanderätt. Trots att man segrat i vad som blev känt som det första boerkriget år 1881 blev den brittiska militärmakten till slut för svår att stå emot och efter det andra boerkriget annekterades man år 1902 in i det brittiska koloniala imperiet.
Under 1800- och 1900-talen växte samtidigt jordbruket i omfattning, och de afrikandiska jordbrukarna fortsatte att spela en nyckelroll i att etablera effektiva produktionsmetoder, moderna bevattningssystem och exportmarknader. Under 1900-talet blev Sydafrika en av Afrikas största producenter av vete, majs, frukt och boskap – en position som fortfarande till stor del upprätthålls tack vare boerjordbrukarna.
Tusentals attacker
Sedan Nelson Mandelas ANC tog makten, 1994, har situationen för boerna blivit alltmer osäker. De senaste årtiondena har tusentals av dem mördats i brutala attacker på sina gårdar. Dessa farmarmord har fått viss internationell uppmärksamhet, men den sydafrikanska regeringen har ofta avfärdat eller tonat ned problemet med vad som av allt att döma rör sig om rasistiskt motiverade attacker.
Att överhuvudtaget få en klar bild över exakt hur många afrikanderbönder som dödats de senaste 30 åren är mycket svårt – bland annat eftersom den sydafrikanska regeringen slutat att redovisa statistiken separat och istället klumpar ihop denna med övriga mord begångna i det kraftigt våldsbrottsdrabbade landet. Istället blir det upp till intresseorganisationer som värnar om afrikandernas rättigheter att själva försöka identifiera alla fall och sammanställa statistiken.
Gemensamt för morden är att de ofta kännetecknas av extremt våld, tortyr och övergrepp, vilket har lett till teorier om att motiven sträcker sig långt bortom vanlig kriminalitet – utan snarare handlar om hat och ressentiment som riktas mot afrikanderna. Bedömare menar också att den rasistiskt laddade retoriken från vissa politiska ledare, som exempelvis den kommunistiske ledaren Julius Malemas, har bidragit till att skapa en direkt livsfarlig miljö för boerna där många varnat för att situationen riskerar att eskalera till ett öppet folkmord.
Den eskalerande hetsen och våldet, som redan lett till att många av de vita farmarna satts under allt större press att lämna sina gårdar, eller flytta utomlands, är därtill något som i sin tur samtidigt påverkat Sydafrikas livsmedelsproduktion och ekonomiska stabilitet. Boernas expertis och kunskap om jordbruk bedöms i praktiken vara ovärderlig för landets ekonomi, särskilt med tanke på att jordbrukssektorn sysselsätter miljontals människor och står för en betydande del av Sydafrikas BNP.
Expropriering och diskriminering
Vid sidan av den eskalerande våldsspiralen har Sydafrikas regering genomfört en rad lagförslag och policyer som syftar till att omfördela mark från vita lantbrukare till svarta sydafrikaner, ofta utan ersättning. Exproprieringen av mark som brukats av afrikandiska familjer i sekler har väckt en växande oro både inom och utanför landet. Afrikander driver de flesta av landets storjordbruk, som står för 95 procent av den inhemska produktionen av viktiga livsmedel. Dessa inkluderar majs, vete, frukt, grönsaker och andra grödor som är centrala för både den lokala marknaden och exporten.
Sydafrika är fortfarande i stort sett självförsörjande på livsmedel, men importen av vissa produkter har ökat. Samtidigt har i princip alla försök att ”omfördela” mark till svarta jordbrukare misslyckats och endast en mycket liten andel av de svarta kommersiella jordbrukare har lyckats bli vinstgivande. Om afrikanderna fortsätter att marginaliseras, attackeras och mördas kan konsekvenserna därför bli ödesdigra, inte bara för dem själva, utan för hela Sydafrikas livsmedelsförsörjning och ekonomiska stabilitet.
Trots den alltmer fientliga miljön ihärdar många boer att odla marken och bidra till landets livsmedelssäkerhet, men många experter och analytiker varnar för att Sydafrika är på väg att gå ett liknande öde till mötes som Zimbabwe, där en liknande politik av presidenten Robert Mugabe, hårdfört riktad mot den vita befolkningen, ledde till en internationellt uppmärksammad kollaps av jordbruket, livsmedelsbrist och ekonomisk kris.
”Vill inte flytta någonstans”
Afrikanderna ser Sydafrika som sitt självklara hem och har levt där längre än vad många europeiska nationer existerat och, till skillnad från vad som ofta förespeglas, även innan bantuexpansionen nådde området. Många av dem ser det av naturliga skäl inte som ett alternativ att lämna Sydafrika, utan vill bara leva sina liv i lugn och ro, utan att diskrimineras eller utsättas för blodiga attacker.
– Vi ska inte åka någonstans. Våra medlemmar arbetar här och vill stanna här, och de kommer att stanna. Vi är fast beslutna att bygga en framtid här, förklarar Dirk Hermann, verkställande direktör för Afrikanderfacket Solidarity.
– Vi måste göra ett kategoriskt uttalande: Vi vill inte flytta någon annanstans, fyller Kallie Kriel, vd för intresseorganisationen AfriForum i.
Det har spekulerats kring att Elon Musk, med sitt afrikandiska ursprung och sin roll i USA:s nya regering, varit bidragande till Trumps presidentorder att öppna dörren för afrikanderna. Om man på riktigt månar om deras framtid från amerikansk sida räcker det samtidigt inte med att öppna dörrarna, de behöver även allt stöd de kan få för att stänga sina dörrar gentemot fortsatt eskalerande rasism och brutalisering inom Sydafrikas gränser.
Markus Andersson
