En ”mediemässa” inte värd namnet – och vikten av att markera

Granskningen av sektnätverket

Det visar stor brist på integritet om man trots vetskap om de tveksamma avsikterna och den obskyra arrangörens subversiva historia legitimerar det förestående mediejippot med sitt goda namn.

publicerad 25 oktober 2021

Efter den råa kvinnomisshandeln 2004 var det många som hade räknat ut den ökände profilen Tor Paulsson (th) ur leken.

Det alternativa spektaklet ”Svenska bok- och mediemässan” förtjänar egentligen inte mer uppmärksamhet än vad det redan givits i Nya Dagbladets avslöjande om att samma obskyra aktör ligger bakom evenemanget som förra årets ”Alternativa bok- och mediamässan” – något som torde lämnat få överraskade. Mot bakgrund av att en rad alternativprofiler dragits in i det bakomliggande nätverkets mediejippo är en markering samtidigt på sin plats, och det lämnas ett berättigat utrymme till att kommentera det faktum att oppositionella krafter med detta riskerar att utsättas för samma typ av subversion som i nuläget genomsyrar hela den etablerade samhällsstrukturen. En opposition som inte gör sig kvitt med samma problem som den säger sig bekämpa är inte värd namnet.

Men är det då inte bra med en mediemässa där alla alternativa röster kan samlas och få komma till tals?” kanske någon utbrister. Det är en fråga som är avhängd ett litet mått av kritiskt tänkande.

Övertygelsen om ”goda avsikter”

Nato är en organisation som säger sig verka för fred. Dess representanter är vältaliga, klär sig stiligt och förklarar övertygande på sin hemsida att man är en renodlad försvarssammanslutning. Ofta riktas en press mot icke medlemmar som ungefär löper enligt retoriken: ”Varför går ni inte med i Nato, är ni emot fred?”. Att sammanslutningen i praktiken är en krigsorganisation vill man förstås inte kännas vid, men något som alla med lite insikt är varse om. Med förödande effekt för dem som kommer i dess väg, bör tilläggas.

Någon läsare har undrat ”varför deltar inte Nya Dagbladet på ’alternativa’ bokmässan, de arbetar ju för yttrandefrihet, är ni emot det?”.

Frågorna kan framstå som infantila, men förbluffande många har svårt att skilja på vad någon säger sig stå för och vad denna verkar för i praktiken och vad som är dess egentliga syfte. En sådan grundläggande analys är avgörande om man skall bedöma en rörelse eller organisation och ett eventuellt samröre med denna.

På motsvarande sätt skulle Nya Dagbladet under alla former avvisa allt samröre med och en inbjudan till Bilderbergmötet, World Economic Forum, Trilaterala kommissionen eller motsvarande sammanslutningar om något dylikt mot förmodan skulle komma på tal.

Kanske skulle man hävda att vi inte kan stå utanför eftersom man nu plötsligt säger sig ha andra oberoende medier med på tåget. Utsagor om att andra goda namn ställt sig till förfogande kan inledningsvis vara ett spel för att få andra att ställa upp, men försvarar på intet sätt en medverkan.

Det visar stor brist på integritet om man trots vetskapen om de högst tveksamma avsikterna och arrangörens subversiva historia legitimerar verksamheten med sitt goda namn.

 

Profilen ”Tobbe Larsson”

Efter den råa kvinnomisshandeln 2004, som splittrade ett av Sveriges vid tidpunkten mest betydande nationalistiska partier – Nationaldemokraterna, var det många som hade räknat ut den labile profilen Tor Paulsson ur leken. Redan fyra år tidigare hade han bidragit till en splittring av Sverigedemokraterna efter att ha blivit avslöjad med att bygga en parallell hemlig partistruktur – för vilket han kastades ut ur partiet av den dåvarande ledaren Mikael Jansson. Hur många år som oppositionen i Sverige kastades tillbaka av dessa missgärningar kan man endast spekulera kring.

Åtskilliga blev historierna om mannens våldsbenägenhet, om hoten, galenskaperna och hur människor i profilens närhet använts som brickor i ett spel och batterier som kan uttjänas, vilka flera öppet vittnat om. Ironiska beskrivningar och skämtsamma berättelser avlöste personliga trauman i mannens fotspår bland dem som arbetat kring honom i de två partierna.

Patrik Paulsson, som personen ifråga egentligen heter från början, gjorde sig tidigt namne efter åskguden Tor. Efter att ha gjort sig känd för sitt stora våldskapital, varav serien med kvinnomisshandelsfall och senare den grova misshandeln av egna sympatisörer tillhör de mer kända, har mannen som tidigare varit känd som Tor Paulsson antagit änglaklingande efternamn. Av Skatteverket vill Paulsson kallas ”Änglasjö” och på Facebook kallar han sig ”Änglavinge”, något som måhända säger ett och annat om nivån av självinsikt.

Listan på människor som på nära håll bevittnat våldet och den mycket manipulativa förmågan som stundvis växlar mellan ömsom charmig, ömsom hotfull, och de ständigt växlande identiteterna, är lång.

Det handlar i klarspråk om en person som lägger ofantligt med energi på att infiltrera, förtala, manipulera och övertyga andra om sin egen förträfflighet – något som skapar djupa motsättningar bland deltagare, aktivister och andra goda krafter – och som bör hållas så långt borta från alla former av ledande positioner som överhuvudtaget är möjligt i en framväxande oppositionell rörelse. Enligt devisen ”antingen är man med eller så är man emot” delas människor upp och kartläggs likt ett stort pussel, där Paulssons personliga revansch står på spel. Behovet av att styra och kontrollera människor beskrivs som närmast maniskt av dem som vittnat om mannens arbetsmetoder.

De som under en tid och på viss distans upplevt profilen kan göra sig lustiga över beteendemönstret, men när personer i den oppositionella rörelsen kontaktas, involveras och på olika sätt duperas är det lättare att hålla sig för skratt.

 

Betydande aktörer medverkar inte

Det faktum att Sveriges största och bredaste oberoende medier inte deltar på spektaklet stör förstås bilden av att kunna utropa sig till en representativt ”alternativ” mediemässa.

Också de uttalat nationalistiska organisationerna och medierna i Sverige tar explicit eller implicit avstånd från det hemliga nätverket och dess jippon. Bland annat nättidningen Nordfront har flera gånger uppmärksammat Paulssons subversiva verksamhet, härjningar och infiltrationsförsök.

Sveriges största nationalistiska förening ”Det fria Sverige” med sitt mediehus håller en egen konferens, Logikdagen, som redan hade utannonserats tidigare, samma dag. Åtskilliga andra medier, organisationer och personer med insikt om problematiken och tillräcklig självrespekt som man försökt involvera har tackat tydligt nej till att deltaga.

Att Nya Dagbladet inte medverkar på den ”alternativa” bok- och mediemässan har intet att göra med någon form av prestige eller personliga skäl, lika litet som tidningens granskning av föreningen ”Education4Future”, en granskning som lett till häftiga förtalskampanjer från profilen och hans apologeter. Uppenbart är dock att spektaklet blivit en plattform för profilens revansch och att den helt och hållet står och faller med mannens delaktighet i arrangemanget. Fåntratteriet vet inga gränser när förklaringen utåt sett är att mannen endast är ”inbjuden som gäst” och ”hjälpt till med kontakter”.

Framväxande oppositionella rörelser i Sverige står inte och faller med ”Tobbe Larsson” eller mediemässor arrangerade av hemliga nätverk. Däremot kommer vårt land stå sig slätt om goda krafter inte lär av historien och låter sig ge vika för subversiv påverkan, småpåveri och entrism. I bästa fall är slutresultatet av detta att välvilliga krafter kanaliseras in i en återvändsgränd.

 

Markus Andersson


 


Liknande artiklar: