Förra veckan kunde vi i flera internationella medier läsa att Stefan Löfven är en av de tilltänkta kandidaterna till prestigejobbet som ordförande för Europeiska rådet, efter att belgaren Charles Michel låtit meddela att han tänker lämna posten om han skulle bli återvald.
Löfven ses inte som en populär figur och tidigare politiker här på hemmaplan. När man läser kommentarer och inlägg från systemkritiker och politiska motståndare får man snabbt intrycket att vad Löfven nu eventuellt belönas med är något konstruerat smörjobb på en elefantkyrkogård, där han kan sitta och rulla tummarna och titta på sin guldklocka som han fått för ”lång och trogen tjänst”.
Men egentligen finns det ingenting alls som tyder på att Löfven (som idag är ordförande för Europeiska Socialdemokraterna) har tänkt att varva ner – snarare tvärtom.
Europeiska rådet är inte vilket organ som helst – man har förvisso ingen lagstiftande makt, men det är där man fastställer de allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar som ges till unionen, och man har ett mycket stort inflytande på hela EU:s inriktning och den politik som ska föras.
Utöver ordföranden består organet av EU:s 27 stats- eller regeringschefer som träffas minst en gång i kvartalet för att fatta beslut i olika frågor som rör unionens angelägenheter – beslut som sedan fungerar som ”vägledning” till de lagar som stiftas av andra EU-organ.
Lydhund åt makteliten
Det handlar med andra ord inte om någon meningslös tjänst där Löfven kan sitta av tiden, utan om ett maktnäste där avgörande strategier som rör hela unionens framtid ritas upp och där Löfven (om han får jobbet) också får möjlighet att påverka Europas politiska riktning – och potentiellt ställa till ännu större skada för unionens medborgare än tidigare.
Om medierapporteringen stämmer anser makthavarna inom EU:s innersta krets att Löfven är en lämplig kandidat för denna typ av uppdrag. Även om det inte råder någon tvekan om att den forne statsministern alltid varit en duktig lydhund åt den globala makteliten bör det nya jobbet ses just som en befordran snarare än en pensionering.
Inför Förenta Nationerna i Glasgow sade Stefan Löfven till DN att ”Vi är beredda att göra mer. Alla måste vara beredda att göra mer. När vi kommer till Glasgow så ska det vara gjort. Annars undrar de unga – ’hallå, vad gör ni’?”
Om Stefan får nycklarna till Europabyggnaden är jag säker på att han kommer att göra mer än tidigare. Jag uppmanar läsarna att inte vara naiva och tro att han blivit en bekväm deltidspensionär som kommer in på kontoret någon timme i veckan och tillbringar resten av tiden med nöjen och restaurangbesök.
Den innersta kretsen har förmodligen helt andra förväntningar än så.
Isac Boman
Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!
